Bend Down the Branches

Det Nya Livet inbegriper en smula trivsamt vansinne. Som till exempel att gå upp klockan fem, och iförd pannlampa och lämpligt vattenavstötande klädsel ge sig ut i skogen. Två dagar på raken har vi orkat - det är väl närmast att betrakta som en vana? Det bästa med att bo på landet är att ha skogen intill knuten. Vi genar genom en kohage så är vi där. Inga elljusspår som stör mörkret, men det är upptrampat. Klockan sex var vi tillbaka inne, dags för kaffe, fruktsallad och knäcke med hommous, tomat och rödlök.

Det trivsamma vansinnets tidiga morgnar leder till att jag - i enlighet med äta-var-fjärde-timmen-metoden - åt lunch strax efter solen gått upp, eller åtminstone halv elva. Halv tre, alltså för en kvart sen, var det så dags igen, och dagens sista mål ska alltså ätas halv sju. Halv sju! Ja, det går väl an när jag är ledig (som idag) men om jag jobbar är jag ju inte ens hemma så dags. Eh. Får börja packa både frukost- och lunchlåda. Kanske dela frukosten i två? Mackan (som jag egentligen inte ens ska äta) efter promenaden och frukten efter morgonmötet kvart över nio. Hm, det betyder lunch kvart över ett. Inte mig emot, men alla möten som börjar ett då? För att inte tala om att dagens sista blir kvart över nio. Nå, det kanske går. Det var så enkelt med soppa-shake-bar (som i powerbar inte drink)-dieten. Skaka-drick-klart. Tog tre sekunder. Inte för att jag inte är glad över att äta igen, även om det bara är på halvfart fortfarande. Måste fundera på det där med tiderna.

Var precis ute och hämtade posten. Solen i ögonen och hästar på avstånd. Landetlivet har egentligen bara en nackdel, och det är att stan är så långt borta. Och stan saknar jag bara ibland. Kanske var tredje söndag, för söndagarna brukade betyda fika, bio, umgås. Fredagsumgås gör jag ändå, eftersom jag är i stan varje vardag. Den här helgen som kommer ska syster och hennes kille - nej man! - komma hit. De är på väg på bröllopsresa (så jag tror jag är förlåten när jag skiver kille) och stannar här på vägen. Ljuvligt. Söndag ska det krattas löv, jag vet att en del ska ligga kvar, men om man tittar ner så syns inte gräset eller gruset. Och tittar man upp så finns det fortfarande tillräckligt med löv på träden för att det ska bli ett lagom täcke. Gym country style!

Hm, om hommousmacka definitivt inte är dietkorrekt så är glögg ännu mera fel. Men en liten slurk ska jag nu ändå värma. Sedan återgå till text. Inte Klas Östergrens Fantomerna som ligger påbörjad bredvid mig (jag måste skamset erkänna att både den, Gansters och Gentlemen finns i olästahögen) utan ord som i såna jag skriver. Inte blogg då.

/Jessica

Nämen hej, är du också här, va kul!

Jag blev tvungen att tillfälligt upphäva köpstopp för att inhandla reselektyr. Sådan om resmål alltså. To be continued...

Och visst har jag varit vid datorn senaste tiden, som vanigt. Två saker tar tid från bloggande: jobb och Facebook. De äger min tid. Urk.

Läser just nu Bag of Bones, Stephen King. King, nostalgi! Och hittills: mumma.

Och vad är det med vädret? Lovar krispig höstdag och så regnar det från grå himmel. Invigde dock min nya finfina glesstickade basker och lurvigaste vantarna. Halsduken har varit på hela veckan. Om detta vore en modeblogg hade ni fått veta att jag såg väldigt stylish ut idag när jag var på viktigt möte. Men det är det inte, så det får ni inte.

Over and out!

/Jessica

Lipsill

Jag är en lipsill, grinar vid de mest konstiga tillfällen. Två gånger den senaste tiden har varit märkligare än vanligt: Först när de på radio pratade om de sju nya underverken. Och idag, när jag läste DNs rapport från Harry Potter-lanseringen.

Spännande.

/J

Äntligen! Om sånt som inte intresserar någon annan än mig eftersom jag inte ens lägger ut recepten eller ger något annat av substans.

Jaja, jag vet helt ointressant för alla andra än för mig och kanske den jag bor med men: jippi, DN är äntligen kommen. Och tack vare mitt gnällande (som alltså inte bara skett här utan också direkt till DNs prenumerantservice) kommer vi få tidningen gratis i inte mindre än tre månader. Känns värt. I morse: tidning och kaffe i sängen. Ja, jag gläds över det lilla. Det intressanta är att jag inte kan dra mig till minnes en enda pryl som stod däri, och då ägnade jag den ändå avsevärd tid. Kanske var jag för uppspelt över fenomenet tidning i brevlådan för att kunna ta det till mig. Kanske har jag glömt för att jag ägnat dagen åt att göra vegansk senapssill och vegansk gräddtårta och marinad till grillspett. Och vegansk tzatsiki. Och - vilket jag vet att jag inte är ensam om just idag - stirra ut genom fönstret och tänka "måtte det ändå klarna tills i morrn". Vi ska ju ha midsommarstång. Kanske får vi plats med bordet på verandan. Sitta inne är liksom inget alternativ. Jahopp, om jag skulle ta å skölja potatisen kanske. Eller är det för tidigt? Bättre att vänta tills i morgon? Fasiken, betyder att jag måste städa.

Hoppla, nu kommer A med jordgubbarna!

/J

Inom mig trängs fjolårsgräs och lervälling

Ja hej. En dålig dag, jag behöver lite tempo, lite inneboende tempo alltså. Skulle städa, men började med att baka scones, dumt. Hittade en obetald faktura från a-kassan, som sa att om jag inte betalt senast igår så kickades jag ut. Fan, så dumt. Tvättade två fönster, sen tog lusten slut. Dumt, dumt dumt. Betyder att jag har eh, kanske åtta, kvar. Jag är glad att ha fönster, och jag gillar renhet, men inte idag. La mig på soffan och åt nötter. Å, så dumt. Ont i magen nu, fysiskt och psykiskt. Ska kanske laga grönsakssoppa, "bantarsoppa". Om jag enbart äter det fram till midsommar blir jag vacker då?

Hatar uttrycket i-landsproblem, men vad är detta om inte... jo. Dumt. Dumhet.

Urk. Patetiken vet inga gränser.

Jo, jag är medveten om att jag är borskämd. Ser massor av saker att kommentera. Som irriterar och engagerar. Som är viktigare än det här. Som gör mig glad eller bara får mig att reagera. Det är inte det. Blir bättre när jag börjar jobba igen, på torsdag. Trodde inte jag skulle tycka så, men det gör jag och det är jag tacksam för.

Jag tror att jag känner mig lite ensam bara. En släng av ensamhet, jo det är nog det. Varför kan man fråga sig, har pratat med två käraste vänner idag. Den ena kanske jag träffar på söndag och den andra kollade läget inför midsommar. Och igår tackade jag nej till drinkar efter varit och träffat fantastiska människor hela dagen. Och i morgon... Ja, men just nu. Det är ju just nu det känns så här, den här sekunden som ropar saker i mitt öra, som susar i bröstet. Som luktar fjolårsgräs och lervälling.

För tänk egentligen vilken lycka att vara ensam, mätt och sysslolös. Tänk alla som önskar sig bara en av de tre. Och snart är jag inte ensam längre, så inte ens det kan jag vara deppig över, egentligen.

Idag tristess och viktångest. I morgon Dalhalla och Antony and the Johnsons. Så kanske melankoli är den känsla jag borde sträva mot?

Ska sluta nu. Jakten efter mening börjar med att jag tar på mig skorna och går ut. Ni ser - jag har både skor och ben. Till och med det. Går och gräver lite i komposten. Mylla är en bra sak, även den som inte är riktigt framme.


/J

Nämen, va fan?

Idag är jag inte tillförlitlig. Klippte lugg. I badrummet. Själv. Med igenimmad spegel. Det blev fult. Jag tänkte det skulle se lite skojigt ut. Lite spontant. Nu ser jag i stället ut som en kulturtant (ja, iförd åtta år gammal kulturkofta och allt). Fattas bara hennarött.

Blurgh.

/J