Nytt utseende, nya tider

Nya tider låter väl härligt? Kanske det, om man i begreppet lägger in att det är dags för förändring, eller våren, eller för all del nya tag. Inte nya tider som i att jag numera vaknar vid halv sex-snåret av att valpen tycker att det är hög tid att gå upp, och därför står med framtassarna på sovrumsfönstrets fönsterbräda och skäller ut över nejden. Osynliga och synliga harar och fasaner är nog vad hon ropar på. Halv sex, det är en okristlig tid, men jag har inte förmågan att somna om. Inte ens när A masat sig ut och låter mig ligga kvar (något som föregås av att vi mumlandes har diskuterat oss fram till vem som får ta red eye-promenaden. Eftersom jag är piggare än A och därmed har en gnutta bättre argumentationsteknik vinner jag. Varje gång, mwohahaha.). I bästa fall går jag upp efter en kvart eller så och börjar dagen. I sämsta fall gör jag som i morse, ligger kvar i sängen lite irriterat och när jag väl gått upp är klockan lite för mycket för att jag ska tycka det är optimalt. Kvart i sju är en sån där skön tid, halv åtta är för sent. Ja, jag är lite knepig med tider, jag vet.

Nå. Igår gick jag upp halv sex, eller kanske kvart i, vilket ledde till att jag knoppade halv nio på kvällen. Utan att ha sett åt en bok på hela dagen, och halv nio ville inte ögonen eller hjärnan vara med alls.

Idag ska äntligen resten av bokhyllan upp (lyckofanfarer). Vi delar upp enligt könstraditionen: A får skruva och borra, jag ska under tiden städa. Och gå en långpromenad med valpen, ty idag skiner solen.

Nytt utseende på bloggen: vad tycks? Kan kanske verka märkligt att överge det vårgröna lagom tills påskliljorna slår ut (nåja. Men de har knoppar i alla fall.) men jag hoppas på så sätt få våren att förstå att det är utanför våra fönster den ska vara. Inte i alla människors drömmar.

Nyårsafton, morgon

Och så vaknar jag den sista morgonen för året och är irriterad som sjutton. Huvudvärk och gråväder och A liksom andas irriterande när han sussar som ett litet barn bredvid mig. Och jag går ner och kokar gröt och längtar kaffe och lägger mig på soffan (alltid denna soffa. Mitt nyårslöfte borde vara: använd andra möbler, alla möbler, men det löftet tänker jag inte ge för snart snart kommer allt vara helt nytt och då kommer jag längta igenkänning: soffan och sängen) och bredvid på golvet ligger katten och snarkar som en gammal farbror och det ljudet är sövande. Efter gröten och utläsning av When Will There Be Good News (den höll!) somnar jag en stund vaknar av telefonen som skriker högt och A vaknar och lagar kaffe (äntligen!). Och här är jag nu: outsövd och huvudvärkig och gråväder men snart kommer S och P för nyårshelgens (sista i torpet!) Twin Peaks-maraton och jag ska rycka upp mig.

Javisstja: det blir inga staplar.

omg

Ibland undrar jag hur mycket kliché det kan gå i ens liv innan man reser sig upp ur den svarta extradjupa soffan så att Filter och Språk ramlar ner på golvet bredvid glaset med Ecologica och katterna förskräckt rusar från brasvärmens sken in under byrån.

Nu vet jag: allt det ovan, plus rykande jordärtskockssoppa plus ovanför kylskåpet puttrande vildjäst plus ovanför kylskåpet bubblande surdeg. Där någonstans, mellan Saltå kvarn-mjölet i tiokilosäck och Hedengrensinköpta nobelpristagare fick jag nog. Näe. Dags att skaffa teve. Dags att börja åka slalom se på schlager kolla fotboll, eller jag vet inte. Något som kan ta mig ur det här facket.

Ps. Jag älskar det här facket. Trivs sjukt bra som rödvinspimplande intellektuell kattälskare. Bröd och böcker. Men ibland kräks jag på mig själv: detta är ett sådant tillfälle.

Åh, jag har visst misstagit mig. Eller: ett ruttet äpple förstör så lätt hela korgen.

Idag är min näst sista fredag på det här jobbet. Jag sitter med en tandkrämsfläck på tröjan och katthår på byxorna, fjärilar i magen och en kyrkoorgel i huvudet. På vägen hit läste jag i Mick Jacksons The Underground Man, en liten pärla. Undrar om man får skäll om man försynt frågar om någon annan läst något av honom? Jag som tyckt att bokbloggskommentatorerna varit så trivsamma, till skillnad från andra typer av bloggars kommentatorer alltså. Jag har aldrig läst något av Le Clézio, eller av Adonis för den delen. Det kombinerat med tandkrämsfläcken och katthåren kanske gör mig till typexemplet av en obildad dum människa? Jag tror inte det.

En fin människa jobbar i det lilla hålet-i-väggen, tvärs över gatan, där jag köpte mitt kaffe i morse. Inte fin som Horace-fin (eller Thomas Nydahl-fin) utan som fin i fint hjärta. Godmorgon ropade hon när jag steg in. Hur har veckan varit? Jag blev lite paff, och sedan glad. Om hon läst Adonis eller Mick Jackson vet jag inte.

Blogga på jobbet får man inte göra, inte privatblogga i alla fall, så det är bäst jag lägger på nu. Näst sista fredagen på jobbet - lite onödigt om jag skulle få sparken nu, inte sant?

Uppdatering och en hemsk insikt

Sommarens två mest sociala veckor är över, och på något sätt känns det som om sommaren i och med det är över, trots en vecka kvar på semester, trots att detta nog är sommarens varmaste dag. Sitter på verandan som badar i grönt ljus, solstrålar silas genom blad och syrsorna spelar. Ändå är det något i luften. Ett stråk av melankoli, hösten lurar bakom kröken och det gör mig lycklig. Älskar oktober, älskar halsdukar och krispig luft. Men inte tänka på det idag, leva i nuet, kanske?

Eller kanske lite förfluten tid, förra veckan och förrförra? Skånevecka och träffa folk, inte en tyst sekund, ingen tid för egna tankar och inte heller så mycket tid och tillfällen för skratt. Jag var ju enbart medföljare, besöken var inte i första hand för att roa mig, även om jag smög in lite förlustelser som bara var till för mig: moster, gammal vän, före detta kollega. Det var fint. Vi såg Svenska Akademien också, de är alltid fina. Jag blev glatt överraskad över att sextonåriga piképojkar kunde texterna. Stadsfestival, gubevars, så inte vanliga klientelet, och inte heller deras bästa spelning, men klart godkänd.

Så färd uppåt i landet, hem, men ett hem som inte var vårt eget än på några dagar. Först förlängt skånebesök sedan besök av min fina familj. Gapskratt till singstar och tid för fniss och flams och tystnad. Jag trivdes bra, igen.

Helgen som gått var det dags för festival - sommarens enda - fina Pumpstockfestivalen i Gnesta med Stefan Sundström och Nina Ramsby, Lars Demian, Kjell Höglund med flera. Överraskningsmomentet var the Tarantula Waltz: kolla kolla. Fin fin fin.

Annars är min lilla värld ganska sluten igen, har läst obefintliga dagstidningar och en enda bok (Mats Standbergs Jaktsäsong vilket så inte var min kopp te. Kommenterar inte vidare, konstaterar bara att inte ens alla Buffyreferenser kunde få mig att bli intresserad. Synd.)

På tevefronten parallellser vi just nu the Riches (mycket lovande efter ett avsnitt), Studio 60 on the sunset strip (obegripligt att den lades ner efter en säsong, den är brilliant, lika bra som eller bättre än vita huset) 4400 (när inget annat orkas, den är rätt trist) och John Doe (näe... verkligen inget att rekomendera. Det enda som är kul är att Laura Palmers mamma är med.).

Läser just nu lite rysk fantasy i form av Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov. Har läst kanske en fjärdedel men den fångar mig inte riktigt. Ser fram emot en omläsning av Hundra år av ensamhet (Gabriel García Márquez) vilken jag fyndade för tretti spänn i en bod i Trosa - att ha släkt som ska se allt som finns att se i den sörmländska bygden har onekligen sina perks. Sen kanske det blir Åsa Linderborg (Mig äger ingen). Känns som den ska läsas nu eller aldrig. Om ett halvår är den ingen snackis längre, kanske sldutade den vara det redan i juni? Oh well. GW har är fortfarande ett framtida projekt. Tja, om jag skulle läsa lite nu i stället för att skriva om vad jag ska läsa. Att planera läsning, planera livet, är jag nog i själva verket bättre på än själva utförandet. Åh hemsk insikt.

/J