Glädjeyttringar (spontana).

Men hörrni! Jag har ju helt förbisett. Det är ju SEPTEMBER! Den attraktivaste av alla månader (tätt följd och ibland omsprungen av oktober. Metaforiskt, i kalendern kommer alltid september först).

Äntligen, jippi! Åh, bara tanken på krisp. Hög luft. Halsdukar. Tweed (damn att det är av ull, men sinnebilden!). Stövlar. Höstlöv.

Åh, måste genast uppdatera tesortimentet. Och borde de inte släppa Blossa 08 snart?

Höst, höst, höst, höst! Dansa runt i virvlande löv. Yay! Eller: jag menar så klart springa runt i virvlande löv. Inte konstigt jag kände för att börja springa just igår!

Bend Down the Branches

Det Nya Livet inbegriper en smula trivsamt vansinne. Som till exempel att gå upp klockan fem, och iförd pannlampa och lämpligt vattenavstötande klädsel ge sig ut i skogen. Två dagar på raken har vi orkat - det är väl närmast att betrakta som en vana? Det bästa med att bo på landet är att ha skogen intill knuten. Vi genar genom en kohage så är vi där. Inga elljusspår som stör mörkret, men det är upptrampat. Klockan sex var vi tillbaka inne, dags för kaffe, fruktsallad och knäcke med hommous, tomat och rödlök.

Det trivsamma vansinnets tidiga morgnar leder till att jag - i enlighet med äta-var-fjärde-timmen-metoden - åt lunch strax efter solen gått upp, eller åtminstone halv elva. Halv tre, alltså för en kvart sen, var det så dags igen, och dagens sista mål ska alltså ätas halv sju. Halv sju! Ja, det går väl an när jag är ledig (som idag) men om jag jobbar är jag ju inte ens hemma så dags. Eh. Får börja packa både frukost- och lunchlåda. Kanske dela frukosten i två? Mackan (som jag egentligen inte ens ska äta) efter promenaden och frukten efter morgonmötet kvart över nio. Hm, det betyder lunch kvart över ett. Inte mig emot, men alla möten som börjar ett då? För att inte tala om att dagens sista blir kvart över nio. Nå, det kanske går. Det var så enkelt med soppa-shake-bar (som i powerbar inte drink)-dieten. Skaka-drick-klart. Tog tre sekunder. Inte för att jag inte är glad över att äta igen, även om det bara är på halvfart fortfarande. Måste fundera på det där med tiderna.

Var precis ute och hämtade posten. Solen i ögonen och hästar på avstånd. Landetlivet har egentligen bara en nackdel, och det är att stan är så långt borta. Och stan saknar jag bara ibland. Kanske var tredje söndag, för söndagarna brukade betyda fika, bio, umgås. Fredagsumgås gör jag ändå, eftersom jag är i stan varje vardag. Den här helgen som kommer ska syster och hennes kille - nej man! - komma hit. De är på väg på bröllopsresa (så jag tror jag är förlåten när jag skiver kille) och stannar här på vägen. Ljuvligt. Söndag ska det krattas löv, jag vet att en del ska ligga kvar, men om man tittar ner så syns inte gräset eller gruset. Och tittar man upp så finns det fortfarande tillräckligt med löv på träden för att det ska bli ett lagom täcke. Gym country style!

Hm, om hommousmacka definitivt inte är dietkorrekt så är glögg ännu mera fel. Men en liten slurk ska jag nu ändå värma. Sedan återgå till text. Inte Klas Östergrens Fantomerna som ligger påbörjad bredvid mig (jag måste skamset erkänna att både den, Gansters och Gentlemen finns i olästahögen) utan ord som i såna jag skriver. Inte blogg då.

/Jessica

Cemetary Polka

Innan jul kommer naturligtvis Halloween, närmare bestämt i morgon. Blanda inte ihop Halloween med vår gamla helg Alla helgons dag som ju infinner sig på lördag, och har en helt annan betydelse än Halloween. Nu menar jag skräckromantik a la äta pumpapaj och klä ut sig och gå trick or treating. Tända ljus och tänka på döden gör vi i helgen, först ska det bli underhållning.

Mitt bästa boktips inför i morgon är Tim Burtons lilla diktsamling The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories. Inte minst bilderna är fantastiska. Små absurda levnadsöden. Klicka för ett smakprov . Woodoo Girl som actionfigur kan man köpa, bland annat på Hedengrens (Sturegallerian i Stockholm), och boken finns på SciFi-bokhandeln. Hedengrens Halloweenskyltning är dessutom väldigt, väldigt fin, så spring dit och titta om ni är i närheten.

Om man hellre vill ägna skräckdagen åt teve så rekomenderas (som alltid!) Buffy. Det finns en hel del avsnitt med Halloweenanknytning, men till exempel säsong två avsnitt sex, som heter just Halloween, rekomenderas. Vill man ha gadgets från just det avsnittet kan man alltid köpa Pezfigurerna.

Känner man inte för teveserie utan mer klassiska skräckfilmer rekomenderar jag Dario Argentos Susperia. Vacker så det förslår, och kuslig. Hans Bird with the Chrystal Plumage går inte heller av för hackor. Hela boxen, med åtta filmer och en dokumentär kan köpas nästan gratis hos Webhallen.

Vill man efter det lugna nerverna, men stanna på samma tema så är Nightmare before Christmas, också av Tim Burton, ett måste. En av mina favoritfilmer, utan tvekan.

Till detta krävs naturligtvis mat och dryck. Blodrött vin och mörk choklad kanske? Saltlakrits? Pumpapaj? Borstj? Hm, fantasin sätter, som vanligt, gränserna. Blodrött nagellack och svarta kläder säger väl sig självt?

Ha en kusligt trevlig kväll!

/Jessica

The sky was the deep sapphire shade which is the sole property of October

Inbillar mig att sommaren är kortare här, att rubrikens oktober kan bytas mot september. Tar mig frihet. Helgen som var ägnades åt jordiska ting. Hösten är, vilket redan konstaterats, den bästa av årstider. Och nu, när det fortfarande är brytning mellan sommar och höst, när värmen inte vill släppa in kylan, trots att regnet och dimman gör sitt bästa, då är behovet, mitt behov, som störst att bara vara. Bara vara som i räffsa löv. Eller plocka äpplen. Eller läsa böcker. Men allra helst klä på mig en aning för varmt och gå ut i skogen. Ägnade lördagen åt att försöka skriva. Det gick trögt, ville ut, ville inte sitta vid datorn, ville... jag vet inte vad jag ville. När skymningen föll saknade jag rosor på kinderna och doft av vind och våta löv i håret, klädde således på mig en aning för varmt, för att cykla en runda.

Insåg mitt misstag nästan genast: klockan åtta i semptember, på landet, är det mörkt. Där fälten öppnade sig var himlen ljusare och månen framme, men så snart vägen vindlade in i skogen såg jag inte handen framför mig. Min fixering blev vid cykellampans fladder, att i snålljuswr försöka se gropar och vart vägen gick. På fälten arbetade bönderna: plöjning. Traktorernas strålkastare bländade, gjorde mig blind, mer än tidigare. Grusvägsgroparna fick mig att nästan stå på huvudet. En reflex på en stolpe misstog jag för en Ful gubbe: mitt hjärta stannade nästan av rädsla. Ett brak mellan två låtar (lyssnade av misstag på James Blunt, för mörkrädd för att sakta ner och byta spår) fick mig att minnas: det bor vildsvin här. Hjärtat stannade inte denna gången, bankade hårdare. Jag slog nytt personligt rekord och kände blodsmak i munnen när jag kom hem.

Söndagen lugnare. A och jag promenderade samma runda, den här gången utan hjärttopp och fantasirusning. Stannade och tittade på hästarna - fjordingar, islänningar, nordsvenskar - och på tuppen med de fantastiska långfjädrade benen (vad är det för sort?). På getterna som bor bredvid åsnan. Vi bestämde att två getter ska vi ha. Gräsklippargetter. Gertrud och Herr Getsson. Vi har gräs nog för båda. En googling när jag kom hem visade att afrikanska dvärggetter nog är vad jag vill ha, men det spelar naturligtvis ingen roll. Så fort vi får nys på någon som vill lämna ifrån sig är vi där.

Afrikanska dvärggetter, det är sådana som finns på barnens zoo på djurfängelserna. Det är därför de känns så bekanta: jag har klappat dem när jag var där, när jag var ett av barnen som storögt tittade på fängslade individer. Afrikanska dvärggetter kommer vi sannolikt se i vinter: nu är resan bokad. I stället för bara Tanzania toppad med Zanzibar blir det även Uganda med bergsgorillor och Kenya. En dryg månad är vi borta (någon som vill bo i ett sörmländskt torp under tiden? Två finfina katter att gosa med, och en bil och en cykel som tar dig vart du vill ingår. Det är en ärlig förfrågan, katterna på pensionat så länge känns inte som ett alternativ).

Resan till den röda jorden ska bli fantastiskt, det är så djur ska ses. För det är djuren som är resans mål, även om jag hoppas få uppleva lite männsklig kultur också. En arrangerad resa dock, det blir ett test. Klarar vi det, vi som helst strövar fritt? Om tio år finns inga gorillor kvar, kanske. Inga andra djur, de på savannen, heller. Så jag är naturligtvis överlycklig och precis så entusiastisk som jag tycker är lagom. Det vill säga väldigt. Mina cykelturer och mitt soppätande leder nu mig upp på gorillaberget, iförd ärmlös topp. En bra målbild, inte sant?

Dessutom har jag, för ändamålet, köpt mig en ny kamera. Den är kanske här redan till helgen. Varning utfärdas: kanske kommer bloggen fyllas av bilder. Sörmland och Stockholm först. Afrika sedan. Spanienresan i oktber känns som ett välbehövligt stopp i mitt speedade tillstånd. Men kanske blir det en bild eller två även därifrån? Jo, jag kan nästan lova det.

Åh, villospår.

Jag var ju bara inne på söndag morgon. Efter promenaden, med alla djuren, som föranledde afrikadrömmar, blev det ändå lite svampplock. Inga kantareller, inga Karl-Johan. Däremot: röksvamp. En hel balja full med vita vackra. Bakade Röyksopp-piroger. Deg av dinkel, majsmjöl och fiberberikade havregryn. Fyllning, förutom svamparna: egenodlad zucchini och mangold. Och lite lök och vitlök. Javisst. lite buljongkokta röda linser också. Låter väl gott? Det är det säkert, jag har inte smakat (jo, en gnutta svamp faktiskt). Men pirogdegen föll sönder, så det var mest i teorin det blev prima. A tyckte dessutom svampen var äcklig. Han fick pirogpaj på kvällen, själv åt jag soppa.

Mer uppskattat var alliansmuffinsen jag gjorde. Utgick från receptet jag skrev om för några veckor sen (då tog jag mig samman och bakade inte). Zucchini och valnötter, massa kryddor. Givetvis förvanskade jag receptet. Förutom att jag tog ut ägg och annat animaliskt, så bytte jag vetemjöl mot dinkel. Minskade sockret, minskade fettet. Bytte ägg mot sojagrädde. Och hälde i muffinsformar. A äter numer detta till frukost, och han suckar av välbehag. Alla kryddorna doftar ljuvligt.

Och äpplena då? Det blev inte så många. Av fyra träd en hink med äpplen. Grannen fick inte ett enda på sina träd. Och till och med i Kivik råder det brist. Nå, på ett kilo kokade jag äppelmos. Kryddade med färsk vanilj, kardemumma och kanel. Doften fyller kök och näsborrar. Resten ska jag skiva och frysa. Kan bli äppelpaj eller annat i vinter. Några ska väl ätas som de är också.

/Jessica

rubriken kommer från en rad i Bag of Bones (Stephen King). Den är utläst och text om den kommer strax.

Hur kan det vara värt det?

Så var det då äntligen dags! För första gången i år var det så kyligt att både halsduk och strumpor åkte på, dessutom det närmaste ytterplagg jag kommit på månader: en tjock stickad tröja. Ljuvligt, så mycket snyggare än alla hiskeliga sommarplagg (även om jag faktiskt tycker att sommaren 2007 varit ovanligt stylish). Men inget gott som inte för något ont med sig för att parafrasera ett känt gammalt ordspråk. Idag såg jag också, på Stureplan, årets första pälsbrämade väst. När ska modefolket inse att det inte är värt det? Att varje pälsbit som sys på höstkläderna är ett liv? Att de minkar, blårävar, katter, kaniner, hundar mfl som blir till kläder för det första levt "liv" som är så omänskligt vidriga att det inte går att föreställa sig, och att de ända in i dödsögonblicket plågas? Kinesiska björnar som flås levande, björnar som kan leva många minuter utan sin päls, slängda på en hög av medvarelser, eller svenska minkar som bor i burar så små, så hämmande att de bokstavligt talat drivs till vansinne - kan det vara värt det? För att inte tala om den yttersta kränkning det innebär att sätta livet till för att bli en annan varelses kläder.

/J

Om insiktsfulla diskussioner, och tips på en kärleksförklaring

Tjugofyra minuter kvar av första arbetsdagen efter semster. Jag vet att jag har gnällt bort semesterslutet men jag var verkligen orolig inför att börja jobba igen. Efter att först ha varit tjänstledig august till juni för att göra det jag gillar mest - läsa och skriva - och sedan göra studiobesök på jobbet strax innan semestern, två veckor som karaktäriserades av att alla kollegor var ihåliga av trötthet, medan jag var angelägen som en hundvalp att börja, så var jag direkt osugen på att jobba. Kände mig dessutom en smula irriterad och negligerad eftersom inga arbetsuppgifter var klara, men nu börjar de utkristaliseras. Och jag tror det kan bli bra.

Dessutom är det ju nästan höst - oh, bliss! Jag hoppas den blir lång och röd-blå. Ja, tokblå himmel och knallröda löv. Krispig. Fylld av halsdukar och böcker, cykelturer och äppelplockning. En och annan storm. Sol, öppen spis och givande samtal.

Givande samtal hade jag förresten i tidig söndagmorgon, så tidig att det nog egentligen fortfarande var natt, trots att klockan i morse ringde bara en timme senare. Samtalet handlade om fantasy, och om Tolkien/Peter Jackson, och att Jackson gett Arwen en så mycket större roll. Vi var nog ganska eniga om att sagan tjänade på det. Att passa in i 2000-talet kräver sin kvinna. Det som man förleds tro är det mest feministiska är naturligtvis när Eowyn dräper the witch-king (åh, dåligt, har ingen svensk översättning här) med orden "I am no man!" Mest minnesvärda scenen, men vad sägs egentligen? På engelska är ju man synonymt med människa. Hm. Måste nog gå till boken för att se vad det egentligen står. Och hur översätts det på svenska, tro.

Från Tolkien rörde vi oss vidare till Diamantsvärdet och Träsvärdet (Nick Perumov). Jag är fortfarande inte övertygad, har bara några sidor kvar, men tror knappast jag kommer läsa tvåan. Den är ganska spännande, men språket får mig att gråta (och tappa intresset). Har en lång lista på vad som ska läsas men efter den här kärleksförklaringen tror jag det får bli en omläsning av favoriten The Secret History. Höst!

/J

Såg förresten att det släpps en ny Tolkien i höst!