The sky was the deep sapphire shade which is the sole property of October

Inbillar mig att sommaren är kortare här, att rubrikens oktober kan bytas mot september. Tar mig frihet. Helgen som var ägnades åt jordiska ting. Hösten är, vilket redan konstaterats, den bästa av årstider. Och nu, när det fortfarande är brytning mellan sommar och höst, när värmen inte vill släppa in kylan, trots att regnet och dimman gör sitt bästa, då är behovet, mitt behov, som störst att bara vara. Bara vara som i räffsa löv. Eller plocka äpplen. Eller läsa böcker. Men allra helst klä på mig en aning för varmt och gå ut i skogen. Ägnade lördagen åt att försöka skriva. Det gick trögt, ville ut, ville inte sitta vid datorn, ville... jag vet inte vad jag ville. När skymningen föll saknade jag rosor på kinderna och doft av vind och våta löv i håret, klädde således på mig en aning för varmt, för att cykla en runda.

Insåg mitt misstag nästan genast: klockan åtta i semptember, på landet, är det mörkt. Där fälten öppnade sig var himlen ljusare och månen framme, men så snart vägen vindlade in i skogen såg jag inte handen framför mig. Min fixering blev vid cykellampans fladder, att i snålljuswr försöka se gropar och vart vägen gick. På fälten arbetade bönderna: plöjning. Traktorernas strålkastare bländade, gjorde mig blind, mer än tidigare. Grusvägsgroparna fick mig att nästan stå på huvudet. En reflex på en stolpe misstog jag för en Ful gubbe: mitt hjärta stannade nästan av rädsla. Ett brak mellan två låtar (lyssnade av misstag på James Blunt, för mörkrädd för att sakta ner och byta spår) fick mig att minnas: det bor vildsvin här. Hjärtat stannade inte denna gången, bankade hårdare. Jag slog nytt personligt rekord och kände blodsmak i munnen när jag kom hem.

Söndagen lugnare. A och jag promenderade samma runda, den här gången utan hjärttopp och fantasirusning. Stannade och tittade på hästarna - fjordingar, islänningar, nordsvenskar - och på tuppen med de fantastiska långfjädrade benen (vad är det för sort?). På getterna som bor bredvid åsnan. Vi bestämde att två getter ska vi ha. Gräsklippargetter. Gertrud och Herr Getsson. Vi har gräs nog för båda. En googling när jag kom hem visade att afrikanska dvärggetter nog är vad jag vill ha, men det spelar naturligtvis ingen roll. Så fort vi får nys på någon som vill lämna ifrån sig är vi där.

Afrikanska dvärggetter, det är sådana som finns på barnens zoo på djurfängelserna. Det är därför de känns så bekanta: jag har klappat dem när jag var där, när jag var ett av barnen som storögt tittade på fängslade individer. Afrikanska dvärggetter kommer vi sannolikt se i vinter: nu är resan bokad. I stället för bara Tanzania toppad med Zanzibar blir det även Uganda med bergsgorillor och Kenya. En dryg månad är vi borta (någon som vill bo i ett sörmländskt torp under tiden? Två finfina katter att gosa med, och en bil och en cykel som tar dig vart du vill ingår. Det är en ärlig förfrågan, katterna på pensionat så länge känns inte som ett alternativ).

Resan till den röda jorden ska bli fantastiskt, det är så djur ska ses. För det är djuren som är resans mål, även om jag hoppas få uppleva lite männsklig kultur också. En arrangerad resa dock, det blir ett test. Klarar vi det, vi som helst strövar fritt? Om tio år finns inga gorillor kvar, kanske. Inga andra djur, de på savannen, heller. Så jag är naturligtvis överlycklig och precis så entusiastisk som jag tycker är lagom. Det vill säga väldigt. Mina cykelturer och mitt soppätande leder nu mig upp på gorillaberget, iförd ärmlös topp. En bra målbild, inte sant?

Dessutom har jag, för ändamålet, köpt mig en ny kamera. Den är kanske här redan till helgen. Varning utfärdas: kanske kommer bloggen fyllas av bilder. Sörmland och Stockholm först. Afrika sedan. Spanienresan i oktber känns som ett välbehövligt stopp i mitt speedade tillstånd. Men kanske blir det en bild eller två även därifrån? Jo, jag kan nästan lova det.

Åh, villospår.

Jag var ju bara inne på söndag morgon. Efter promenaden, med alla djuren, som föranledde afrikadrömmar, blev det ändå lite svampplock. Inga kantareller, inga Karl-Johan. Däremot: röksvamp. En hel balja full med vita vackra. Bakade Röyksopp-piroger. Deg av dinkel, majsmjöl och fiberberikade havregryn. Fyllning, förutom svamparna: egenodlad zucchini och mangold. Och lite lök och vitlök. Javisst. lite buljongkokta röda linser också. Låter väl gott? Det är det säkert, jag har inte smakat (jo, en gnutta svamp faktiskt). Men pirogdegen föll sönder, så det var mest i teorin det blev prima. A tyckte dessutom svampen var äcklig. Han fick pirogpaj på kvällen, själv åt jag soppa.

Mer uppskattat var alliansmuffinsen jag gjorde. Utgick från receptet jag skrev om för några veckor sen (då tog jag mig samman och bakade inte). Zucchini och valnötter, massa kryddor. Givetvis förvanskade jag receptet. Förutom att jag tog ut ägg och annat animaliskt, så bytte jag vetemjöl mot dinkel. Minskade sockret, minskade fettet. Bytte ägg mot sojagrädde. Och hälde i muffinsformar. A äter numer detta till frukost, och han suckar av välbehag. Alla kryddorna doftar ljuvligt.

Och äpplena då? Det blev inte så många. Av fyra träd en hink med äpplen. Grannen fick inte ett enda på sina träd. Och till och med i Kivik råder det brist. Nå, på ett kilo kokade jag äppelmos. Kryddade med färsk vanilj, kardemumma och kanel. Doften fyller kök och näsborrar. Resten ska jag skiva och frysa. Kan bli äppelpaj eller annat i vinter. Några ska väl ätas som de är också.

/Jessica

rubriken kommer från en rad i Bag of Bones (Stephen King). Den är utläst och text om den kommer strax.

Sveda och värk

Aj. Tänkte jag skulle göra tomatsoppan lite roligare. Slängde i lite basilika, oregano, timjan. Så långt allt väl, men tydligen inte tillräckligt. En stor tesked stark chili? Jättesmart. Gott, men... Aj. Både munnen och magen säger: Wtf? Först inget i fem dar och sen detta.

/J

The hour formerly known as lunch

Emellanåt gör kvällstidningarna stor affär av vad dödsdömda fångar önskar som sin sista måltid. Det är häpnadsväckande ofta friterad kyckling, coka cola och glass. Fett, friterat, inte så fyndigt. Sedan fyra dagar tillbaka går jag på soppdiet, allt övervaktat av det här företaget. Jag betalar dem helt enkelt för att inte äta och så hoppas jag att de ser till att mina värden och min hälsa inte förstörs. Det handlar nämligen om tio veckor, tio veckor med soppa och shake. Än så länge går det bra, och de säger att första dagarna är värst. Jag är lite splittrad, lite, trött en aning kallsvettig. Men: jag blir grinig om jag får vänta 20 minuter på middagen, och tröttheten (och för all del kallsvetten) kan lika gärna bero på första veckan efter semestern. Första veckan utan kaffe. Dessutom ingen alkohol och inga cigaretter - men det är två små problem. I morse stod vågen på 2,5 kg mindre än i tisdags. Jag vet att det mesta i början är vätska, men ändå. Känns bra.

Så nu sitter jag här med min tomatsoppa, eller det som på förpackningen kallas tomatsoppa, jag tror den hade vunnit på lite kryddor. Och drömmer lite om min sista måltid:

Först: Sallad på välmogen mango, hackad chili och färsk koriander.
Sen: grillade tzayspett med ungsbakad potais med mycket vitlök. God krispig sallad till, solmogna tomater, fänkål. Färska kokade sojabönor med flingsalt. Oliver.
Sist: Kanske en bit mörk choklad. Kanske glass, Tofuline gold aprikos med färska aprikoser.

Eller: spagetti med vitlök och basilika. Blodapelsinsorbet.

Inte svårare än så.
Om några dagar kommer jag säkert drömma om äpplen, morrötter och annat krunschigt som man vanligtvis inte saknar när man bestämt sig för leva ett nytt liv. Just nu drömmer jag om en starkare, vackrare kropp som kan ta mig genom livet utan att krångla. Inte sämsta motivatorn.

/J

Soppa, sleva, slafsa

Alltså. Nu har jag precis slevat i mig min sjätte flytande måltid på två dagar. Det enda på två dagar. Och i tio veckor ska jag köra samma. Choklad, jordgubb, potatis & purjo, tomat, vanilj. Och jordgubb går tokbort den är äcklig som fan, chokladen smakar inte choklad, tomat är söt men går att krydda upp, purjon helt ok, vanilj har jag inte provat. Kanske kommer ett längre inlägg om mat i kväll. Om jag fortfarande står på benen då, vill säga. Tio veckor. Då är vi nästan i november. Då, om inte förr, kan jag garantera att sommaren är över.

/J

Dagisvana

Fruktstund på landet: gå ut i solen, titta upp. Plocka nästan svarta bigarråer. Åt på stående fot, i solen, med vinden i håret.

Eller böj dig ner, plocka röda hallon.
Eller böj dig ner, plocka vinbär.
Eller sätt dig på huk, plocka blåbär.
Eller sätt dig på huk, plocka smultron.

Hemmabloggen

Idag kom ett synnerligen stort paket i form av en frysbox att ställa i ladan. Frysen i köket är minimal, får ta ut broccolin om det ska göras is och efter senaste besöket på Köttboden* så var det knökafullt. Eftersom skogarna häromkring är mättade med blåbär och tja, eftersom vi de facto har en lada att ställa allt möjligt i, så slog vi till. Men den är obcent stor. Och än så länge tom. Blåbären är oplockade men förhoppningsvis intakta efter skyfall. Så nu undrar jag vad mer som ska frysas. Jag kommer bara på blåbär, is och surdegsbröd. Och det lär inte fylla den här frysen.

/J



*Aka Nordic and Chinese, ligger på Herkulesgatan i Stockholm och säljer, förutom standardsortimentet förska, frysta sojabönor, tofu, veganska dumplingar även halva veganska kycklingar, veganska kycklingklubbor, vegansk fisk, veganska lammbullar, veganska räkor. Lite knasigt lite härligt; men oftast gott och prisvärt. Lammbullarna är en höjdare.

Äntligen! Om sånt som inte intresserar någon annan än mig eftersom jag inte ens lägger ut recepten eller ger något annat av substans.

Jaja, jag vet helt ointressant för alla andra än för mig och kanske den jag bor med men: jippi, DN är äntligen kommen. Och tack vare mitt gnällande (som alltså inte bara skett här utan också direkt till DNs prenumerantservice) kommer vi få tidningen gratis i inte mindre än tre månader. Känns värt. I morse: tidning och kaffe i sängen. Ja, jag gläds över det lilla. Det intressanta är att jag inte kan dra mig till minnes en enda pryl som stod däri, och då ägnade jag den ändå avsevärd tid. Kanske var jag för uppspelt över fenomenet tidning i brevlådan för att kunna ta det till mig. Kanske har jag glömt för att jag ägnat dagen åt att göra vegansk senapssill och vegansk gräddtårta och marinad till grillspett. Och vegansk tzatsiki. Och - vilket jag vet att jag inte är ensam om just idag - stirra ut genom fönstret och tänka "måtte det ändå klarna tills i morrn". Vi ska ju ha midsommarstång. Kanske får vi plats med bordet på verandan. Sitta inne är liksom inget alternativ. Jahopp, om jag skulle ta å skölja potatisen kanske. Eller är det för tidigt? Bättre att vänta tills i morgon? Fasiken, betyder att jag måste städa.

Hoppla, nu kommer A med jordgubbarna!

/J

Ogräsblogg

Jamen, förresten. Måste ju berätta. Hade vänner på besök häromsistens och ovan som jag är vid trädgård kan jag inte identifiera allt, ännu (även om kunskapen börjar bli ganska stor). Vännen identifierade kirskål, och säger att jag kan lägga det i sallad, eller kanske koka soppa på. Vanan trogen googlar jag och inser att det i bloggvärlden råder kirskålsfrenesi. Hmpf, här tror man att man är först. Eller nej, det är ju verkligen att uppfinna hjulet på nytt - en noggrannare sökning ger att kirskål använts sedan hedenhös. Mitt omdöme då? Tja, rå var det ganska äckligt. Men en risotto på glasad lök, aborioris kokt i cava (enda vita vinet tillgängligt) grönskasbuljong, en gnutta fänkål och några ordentliga nävar ogräs var en succé. Till det grillat: tofu, sparris och saltad basilikaaubergine.

Godaste ogräset är ändå nässlor. Stekta rakt upp och ner, saltade. Och plötsligt förvandlas detta till en matblogg. Det var verkligen inte meningen.

Jag lukar vidare, vem vet vad som dyker upp?

/J