På väg... eller nej.

Jaha, leveransavisering från Adlibris. Två av de tre beställda böckerna på väg. Inte Peter Straubs Ghost Story, ty den skickas "inom kort". Vad betyder det? Typiskt värre, det var ju PS jag ville åt, de andra följde som bara med i farten.

Sjukt ynklig

Javisst, det kunde man väl tro, att det var lite väl lägligt att bli sjuk dagen efter The Sorrows of an American hamnat i ens ägo, och samma dag som bokreaböckerna kunde hämtas på posten. Men nej, nej, nej, detta är inte fejk, inte på något sätt: Jag är för sjuk för att läsa. Bokstäverna flyter ihop och bildar ingen mening. A köpte Red och Harpers Bazaar åt mig "Bläddervänligt" som han sa, men nej. Till och med vattenglaset är för tungt. Ettkilos-tidningar fungerar inte. Dn får mig att gråta, och musik eller ljudböcker skär i hjärnan. Och är det alltid så liten text i böckerna? Försökte titta på teve igår, gick inte. Stirra upp i taket, däremot, thats the shit. Och det enda som jag riktigt behärskar.

Från sjukbädden /Jessica

Wrong Side Of The Road

Det här med att bo på landet har, sedan flytten för ett knappt år sedan, varit som en dröm. Det romantiserade mitt i spenaten-livet, den röda stugan, trädgård, tystnad och tamburiner. Eller nä, inte tamburiner dårå. Nåt annat på t, säkert. Så för ett tag sedan fick vi in en mus. Inga problem, tyckte jag, så länge katterna inte kommer på att den lilla fyrfotingen finns där. I början var också spåren få. En påse med femhundra färgglada gummiband var det första den gav sig i kast med. Bet en gång i varje gummiband. I alla, I kid you not. Det var ju bara imponerande. Underläggen av kork har den också gett sig på. Lite irriterande att den gnagt lite på alla fyra, i stället för mycket på bara ett. Men inga problem. Fast alla påsar som den bara öppnat? Quinoapaket som läcker, bröd som torkar i sin håliga påse. Och så bajset. Helst på skärbrädorna eller på knäckepaketet, av någon anledning. Lite irriterande. Igår fick vi syn på den - liten, ljusbrun med piggaste pepparkornsögonen. Snabb som tusan, slajdade den in under spisen. Full fart. Nåja, den kommer väl fram igen.

Mer irriterande är att vattenpumpen pajat. I söndags var den döende, igår dog den. Vilket betyder avsevärt meck för att sköta basala hygienåtgärder. Idag fick jag gå på möte på riksdagen i hår som var på modet på SpyBar 2004, minus de dyra produkterna. "Hehe, mössväder, vad gör man?" förskte jag. Lurade ingen.

Vinterdäcken är äntligen på, men nu är veden snart slut. Vi äger förvisso en liten miniatyrskog, men inten motorsåg. Och gubben vi köper ved av hade lånat ut släpet. Så lyssna till sprakandet, känn värmen. Kan vara sista på ett tag.

Men i alla fall. I morse var jag tidig in till stan, fick traska tröstlöst gråslask till tårna var blå och mascaran hängde på kinderna. Fixa fejset till mötet. Sedan möta kära vännen traska vidare i gråslask. På demonstration framåt eftermiddagen, snålblåst och spikregn. Dock värme från fellow aktivister. Och så in på fina haket beställa te med rom i, värme innifrån, sprids utåt. Senare: hemväg, genom granskogen. Plötsligt titta ut: gnistrande vinterlandskap, stjärnklar vinterkväll. Alla träden täckta av tjockt lager, världen vit och ljudlös.

Nu: gnistrande kylsnö ute, sprakande värmebrasa inne. Vad gör det om pumpen pajar och ett besök i köket? Hundra gånger hellre än smutsvinter i stan.

/Jessica

Tjenamoss, lite om mig

Den infrekventa bloggningen beror på snuva. Eller influensa, ett tillstånd ovanligt osympatiskt hur som helst. Jag har legat däckad sedan i fredags och det går på mina nerver. Klampar på mina nerver. Sjukt okul. Missade årets fest i lördags när Djurens Rätt fyllde 125 år. Grämer mig.

De få sekunder jag varit vaken har ägnats åt Big Love; teverserien med Chloë Sevigny som polygamist. Den tog inte förra gången, men nu: perfekt. Men den, i kombo med glassiga magasin (Marie Claire och Vanity Fair), litervis med te och varmt på fötterna har inte fått mig på benen ännu. Böcker har jag inte så mycket tålamod med - jag orkar inte så länge i taget. Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet har lagts undan, tillfälligt. I stället har jag läst Paulo Coelhos Alkemisten. Vet inte varför jag inte läst den innan, men urk, nej, den föll mig verkligen inte i smaken. Platt, pretentiös och ointressant. Jag tror inte jag hade gillat den bättre om jag varit frisk, men just nu är jag definitivt inte mottaglig för den sortens religiösa skåpmat. Bättre tyckte jag om Skinny Bitch av Rory Freedman och Kim Barnouin. En livsstilsbok fylld med pekpinnar och käftsmällar, the good way. Längre text om den kommer.

Nå, det var liten rapport. Nu ska jag botanisera i garderoben. Ska på audiens på slottet på torsdag. Jo, på riktigt, ska träffa Victoria. Rapport även om det småningom.

Å javisst, har hunnit knäppa några bilder i alla fall, innan flunsan drog undan mattan. Me like my camera.

/Jessica

Sveda och värk

Aj. Tänkte jag skulle göra tomatsoppan lite roligare. Slängde i lite basilika, oregano, timjan. Så långt allt väl, men tydligen inte tillräckligt. En stor tesked stark chili? Jättesmart. Gott, men... Aj. Både munnen och magen säger: Wtf? Först inget i fem dar och sen detta.

/J

Soppa, sleva, slafsa

Alltså. Nu har jag precis slevat i mig min sjätte flytande måltid på två dagar. Det enda på två dagar. Och i tio veckor ska jag köra samma. Choklad, jordgubb, potatis & purjo, tomat, vanilj. Och jordgubb går tokbort den är äcklig som fan, chokladen smakar inte choklad, tomat är söt men går att krydda upp, purjon helt ok, vanilj har jag inte provat. Kanske kommer ett längre inlägg om mat i kväll. Om jag fortfarande står på benen då, vill säga. Tio veckor. Då är vi nästan i november. Då, om inte förr, kan jag garantera att sommaren är över.

/J

Sommarslut och en trist bok

Detta är den sista semsterdagen och jag ville att den skulle bli så speciell. Jaja, jag ska på säkert superrolig 30-årsfest i morgon och loppis på sondag och SOMMAREN är väl inte slut bara för att jag börjar jobba men det känns så. Så jag ville bada och sola och läsa och skratta och sova och påta och bara vara... Vaknade upp till hällregn. Ok. Det funkar. Bok i soffan, kanske bästa som finns. Men så kunde det inte bestämma sig, vädret alltså. Det blev lite för fint för att vara inne** och jag ville ju cykla lite också. Så då gjorde jag det. Och så internettade jag lite. Och så var det för dåligt väder för grillunch men tillräckligt för att äta ute i alla fall, och så var dagens strax slut och vad fan hände med sommaren egentligen?

/J

** hade naturligtvis inte stört mig ett dugg om jag läst en bra bok, men har kommit halvvägs igenom sömnpillret Träsvärdet och diamantsvärdet av Nick Perumov. Det är skumt för den har alla ingredienser jag borde gilla: magi, varulvar, vampyrer, spänning, träsk och ondska. Men språket är så kasst, och jag misstänker att det inte är översättarens fel. Ömsom högravande kyrkprosa ömsom värsta ungdomsspråket "döingar" någon? Och det är inte i dialogen, då hade det naturligtvis varit toppen om det varit olika röster som trätt fram. Men den är platt och ointressant och jag kan inte hålla ordning på figurerna, eller på ordnarna eller på... Ja, den intresserar mig helt enkelt inte, jag kommer på mig själv med att bläddra fram och kolla hur många sidor det är kvar på kapitlet.

Snille och smak

Alltså allvarligt. Fick mail från SF "Välkommen på campingbio", låter ju hur kul som helst. Men vad visar de? Göta kanal 2. Allvarligt! Tappar folk alla smakproportioner så fort det blir sommar? Vad är det som gör att allt förväntas vara så jäkla lättsmält bara för att man är ledig? Borde det inte vara den tunga litteraturen, de svåra filmerna, de allvarliga diskussionerna som är mest i ropet på sommaren? När man är ledig. När man har tid och ork? Men närå, lättsmälta deckare, snabblagad mat och... Göta kanal 2. Urk. Jag hajjar inte. Eller har folk alltid kass smak, bara det att det enligt någon sinnessjuk lag är mer accepterat på sommaren? Fula kläder och repriser ger en dystopi, fast nu? Och om och om igen. Varje sommar. Hela sommaren är en repris, det är bara - möjligen - vädret som skiftar.

/J

Så jävla intetsägande

Okej, jag är GALET uttråkad. Allt går i slow motion och idag håller jag allvarligt på att börja gråta över tristessen och vardagens gråa sörja. Så nu dealar jag med mig själv: Vad ska jag göra? Har hittills fattat beslut om att förlänga min semester med en och en halv vecka. Det är grymt, som somliga saknade personer skulle uttryckt det, och jag känner mig lite ljusare till sinnes.

/J

Inom mig trängs fjolårsgräs och lervälling

Ja hej. En dålig dag, jag behöver lite tempo, lite inneboende tempo alltså. Skulle städa, men började med att baka scones, dumt. Hittade en obetald faktura från a-kassan, som sa att om jag inte betalt senast igår så kickades jag ut. Fan, så dumt. Tvättade två fönster, sen tog lusten slut. Dumt, dumt dumt. Betyder att jag har eh, kanske åtta, kvar. Jag är glad att ha fönster, och jag gillar renhet, men inte idag. La mig på soffan och åt nötter. Å, så dumt. Ont i magen nu, fysiskt och psykiskt. Ska kanske laga grönsakssoppa, "bantarsoppa". Om jag enbart äter det fram till midsommar blir jag vacker då?

Hatar uttrycket i-landsproblem, men vad är detta om inte... jo. Dumt. Dumhet.

Urk. Patetiken vet inga gränser.

Jo, jag är medveten om att jag är borskämd. Ser massor av saker att kommentera. Som irriterar och engagerar. Som är viktigare än det här. Som gör mig glad eller bara får mig att reagera. Det är inte det. Blir bättre när jag börjar jobba igen, på torsdag. Trodde inte jag skulle tycka så, men det gör jag och det är jag tacksam för.

Jag tror att jag känner mig lite ensam bara. En släng av ensamhet, jo det är nog det. Varför kan man fråga sig, har pratat med två käraste vänner idag. Den ena kanske jag träffar på söndag och den andra kollade läget inför midsommar. Och igår tackade jag nej till drinkar efter varit och träffat fantastiska människor hela dagen. Och i morgon... Ja, men just nu. Det är ju just nu det känns så här, den här sekunden som ropar saker i mitt öra, som susar i bröstet. Som luktar fjolårsgräs och lervälling.

För tänk egentligen vilken lycka att vara ensam, mätt och sysslolös. Tänk alla som önskar sig bara en av de tre. Och snart är jag inte ensam längre, så inte ens det kan jag vara deppig över, egentligen.

Idag tristess och viktångest. I morgon Dalhalla och Antony and the Johnsons. Så kanske melankoli är den känsla jag borde sträva mot?

Ska sluta nu. Jakten efter mening börjar med att jag tar på mig skorna och går ut. Ni ser - jag har både skor och ben. Till och med det. Går och gräver lite i komposten. Mylla är en bra sak, även den som inte är riktigt framme.


/J

Ja, jag vet.

Borde gå ut i solen och plocka en stor bukett blommor. Borde gå ut i solen och luka ogräs. Borde ta tag i disken. Borde dammsuga. Borde gå en lång, snabb promenad. Borde mest av allt skriva färdigt Romanen. Borde inte läsa bloggar. Borde inte skriva just det här.

/J