Nej vet ni vad, Vindens skugga fick jag lova att avbryta. En Dan Brown, eller en Paulo Coelho i kanske någon nedtonad skärpa. En Gabriel Garcia Marquez utan det övernaturliga, men med alla de tröttsamma vindlingarna.
Istället hänger jag mig, mitt i feberdimman, ty även jag vaknade i morse nysig och yrslig, åt Boktjuven av Markus Zusak. Både Helena och Ka här
och sedan här och såklart Alwida, och säkert flera som jag inte sett, har skrivit fint och sant om boken. Så egentligen finns inte så mycket mer att säga.
Eller jo! Såhär i drygan halvtid måste jag ändå beskriva varför jag gillar den så mycket, och knycker således min kommentar nästan utan redigering från Gröna rummet (Ka fick jag tjuva, förlåt, låna boken från, så dubbeltack!) Kanske skulle den rutinerade bloggaren sparat sina tankar till sin egen blogg och sen kommenterat. Inte jag, jag reagerar och äh, det är ju en ankdamm ändå, inte sant.
Men hallå, om boken nu då!
Såhär: Gillar att berättarrösten - Döden! - plötsligt säger stopp och belägg, nu måste jag avslöja något som händer först senare. Jag gillar alltid när det är bilder och krumelurer i böcker (har det kommit starkt på senare tid? Bilder i roman-romaner? Som i Extremely Loud and Incredibly Close av Safran Foer, eller Atmospheric Disturbances and Other Sad Meteorological Phenomena av Rivka Galchen och i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl? (Boktjuven skiljer sig från dem genom att den inte har en helt omöjlig titel som de andra tre!) Kommer ni på fler exempel där krumelurandet funnit sin väg in i och genom böckerna? Förlåt två stickspår i ett), och jag gillar ordlekeriet (regnrockad!). Jag är också oerhört förtjust i hur de olika personerna samspelar med varandra. Porträtten är ganska platta, men lyfts genom hur de interagerar. Fint, fint.
Och, jag tror att ett välkänt tema är nödvändigt för en så lekfull bok. Minns, återigen, Jonathan Safran Foers lekfullhet kring 11 september. Det hade blivit för svårt att ta till sig Boktjuven om den handlat om något lika hemskt som inte hade de välkända koderna. Nu vet vi alla vad den gula stjärnan symboliserar. Därmed inte sagt att det inte behövs romaner, filmer, skildringar även om allt annat som hänt - och händer. Och från båda sidor. Jag är säker på att det finns, det är bara det att det aldrig når oss. Därför är en bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie extra viktig. Den visar att böcker om andra katastrofer och misärer än de allra vanligaste också kan bli bästsäljare.
Åh, Boktjuven får uppenbarligen mig att dra paralleller till många andra verk. Mitt första reaktions-SMS till bokutlånerskan handlade om Godnatt Mister Tom. Något med färgen i boken kanske, plus att det lilla flickan, huvudpersonen, ju skickas i väg till främlingar under just andra världskriget. Och åh, igen, det är ju kanske just igenkänningen - soundet - man vill ha? Soundet och krumelurerna.
Hoppla, ibland är mina fullständiga bloggrapporter om de böcker jag läst kortare än den här halvtidsrapporten, som dessutom ursprungligen var en kommentar.
Återkommer, då med kritik! (Se, jag kan också behålla saker för mig själv).
Visar inlägg med etikett läser. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett läser. Visa alla inlägg
07 september 2008
04 september 2008
Bokinspiration
Min föräldrar har varit på Irland och som sig bör fick jag ett vykort. Men inte vilket vykort som helst. Första raden på baksidan lyder "Varför tänker man på Jessica när man ser ett sådant här kort?" En retorisk fråga naturligtvis ty framsidan täcks av ett collage av irländska författare; bilder på Joyce, Moore, Synge, Wilde, Swift, Kavanagh, O´Casey, Behan, Yeats, Shaw, Stoker och Becket. Två observationer: Irelands Writers (som rubriken lyder) är bara män, och jag har inte läst på långt när alla. Men oj så fint kort, och ett utmärkt bokmärke! Kanske ska jag laminera det, till och med.
Ett citat kanske kan vara på sin plats. Inte av Wilde eller någon av de andra irländarna utan av Carlos Ruiz Zafón i den bok jag började på i morse, Vindens skugga:
"Efter en stund slog det mig att innanför varje bokomslag öppnade sig en oändlig värld, och utanför de där väggarna lät människor livets kvällar rinna bort på fotboll och radioföljetonger, fullt nöjda med att inte se längre än vad näsan räcker."
Undrar vad han säger om ljudböcker i löpspåret? För i kväll är det dags för mig att snöra på mig de mest fjädrande skorna igen. Livet rinna bort? Nja, snarare tvärt om.
Ett citat kanske kan vara på sin plats. Inte av Wilde eller någon av de andra irländarna utan av Carlos Ruiz Zafón i den bok jag började på i morse, Vindens skugga:
"Efter en stund slog det mig att innanför varje bokomslag öppnade sig en oändlig värld, och utanför de där väggarna lät människor livets kvällar rinna bort på fotboll och radioföljetonger, fullt nöjda med att inte se längre än vad näsan räcker."
Undrar vad han säger om ljudböcker i löpspåret? För i kväll är det dags för mig att snöra på mig de mest fjädrande skorna igen. Livet rinna bort? Nja, snarare tvärt om.
26 mars 2008
Jorden runt på sju dagar
Tusen tack för alla kommentarer. I min värld kan detta betraktas som läsarstorm. Full med mod och kraft tänker jag som så: jag fortsätter på den inslagna vägen. Utan betänkligheter. Utan att känna press. Med mina betraktelser. Åh, kloka ord jag fick av er!
Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!
Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."
Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.
Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).
Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!
Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!
Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."
Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.
Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).
Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!
04 december 2007
Bröd och böcker, ett tydligt samband
Jag läser inga böcker, för närvarande. En obegriplig trötthet har lagt band på allt. Läser jag en sida vaknar jag när boken trillar ner på golvet. På morgonen är det bara tidningen som får utrymme på tåget - och på tåget hem lite musik, ingen bok. Allt det startrapporterats om de senaste veckorna ligger fortfarande påbörjat men outläst. En del bara en liten bit in (Fågeln som vrider upp världen) en del bara ett par sidor kvar (Tärningsspelaren). En del har jag nu passerat halva (Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent och Fantomerna). En del samlar damm (Allt) och en del bläddras det bara i med ambitionen att snart så (East Africa). Jag orkar inte. Och jag gör inget annat heller vad det verkar. går på tomgång, halvfart, sirapstempo. Trött, trött, trött.
Julpyntade lite i helgen. Hade dessutom blixtrande huvudvärk och låg mest och kved i sängen med lampan släkt och öronproppar instoppade, men lite pynt orkade jag. Det blev fint, trots att vi är bortresta över jul och nyår och nästan hela januari så känns det bra, lite tradition. Några stjärnor, ett dussin pumlor i en röd skål. Levande ljus. Lusse-teet jag skrev om, som en del av julpyntet. Men var är orken? Stämningen är här, men orken att läsa, framförallt, men också orken att till exempel träna. Nu är det mörkt igen, halv fyra. Och jag har inte varit utanför dörren, förutom för att hämta tidningen och posten. Jag behöver kanske den där solen. Men jag brukar aldrig lida av mörker och kyla. Det brukar vara vårsolen som gör mig grinig, trött och avslöjad. Inte i år.
Nå, allt är ju förberett. Vaccinen tagna (ajje vad många sprutor) malariaprofylaxen och ducoralen väntar på att bli hämtade. Alcogel och myggnät ligger framme, jämte vandringskängor, badkläder, saronger och kläder i ljus bomull. Solglasögon. Kameran är välprovad, och älskad. Endast ett par bra brallor behöver införskaffas, slitstarka, lättorkade, ljusa. Det ska jag försöka ta hand om i veckan som kommer.
Och märkligast av allt - jag har ännu inte valt reselektyr. Det är kritiskt, ty en månad borta. Sannolikt inte mycket lästid, och vi vill inte släpa på för mycket (vår ambition är att bara ha med en stor ryggsäck). Men sammtidigt: o ve och fasa att vara strandad i främmande land utan någonstans att fly. Fiktion är så viktigt, även mitt i äventyret. För lugna, för ge substans, distans. Det är inte målet med resan denna gången (mången italiensk fiskeby har missats ty tiden bedrevs med näsan i bok) men vara utan? Skulle inte tro det. Så, jag tänker mig fyra tämligen tunna framför två tämligen tjocka (då mindre beroende av samma stämning hela tiden). Kanske både Marisha Pessls Special topics in calamity physics och Joe Hill A heart shaped box hade varit perfekta - men de är båda två synnerligen tjocka. Jag har många att välja bland, och nota bene: jag väljer ju inte ensam denna gången. Vi delar på vår lektyr.
Tills orken återvänder (och det är jag förvisad om att den gör, cirka den 19 december, då vi landar) bakar jag bröd och läser bloggar. De här saffransskorporna - fast med ägget bytt mot No Egg så klart - bakade jag i fredags (som tänkt glöggmyspresent. Nämnda huvudvärk tvingade mig stanna hemma, stor misär). De här fina baguetterna bakade jag i söndags, och de blev verkligen precis så där fina och goda. Inte visste jag att jag kunde! Dinkelbrödet som bakades förra veckan har vi skivat och frysit in. Godaste rostbrödet! Ett danskt rågbröd från Sattva gjorde vi också i söndags, recept i Brödälskaren (där fanns även dinkelbrödet). Det danska rågbrödet kom dock på skam av de andra bröden: Krångligt (framförallt utan maskin) och ganska tamt. Att brödbakande var lika avslappnande och tillfredsställande som att läsa böcker, klappa katter eller gå skogspromenader har jag hört, men inte vetat. Nu vet jag!
Inspirerad av detta ska jag varken baka eller äta smörgås (det sista är jag mindre intresserad av, faktiskt) utan ge mig i kast med någon av de olästa. Tror det får bli Det är vår bestämda... för den är fortfarande lika fin. Svår, men vacker. Precis som det mesta man gillar, inte sant. Lättköpt är inget kul, jmfr färdigskivat bröd.
/Jessica
Julpyntade lite i helgen. Hade dessutom blixtrande huvudvärk och låg mest och kved i sängen med lampan släkt och öronproppar instoppade, men lite pynt orkade jag. Det blev fint, trots att vi är bortresta över jul och nyår och nästan hela januari så känns det bra, lite tradition. Några stjärnor, ett dussin pumlor i en röd skål. Levande ljus. Lusse-teet jag skrev om, som en del av julpyntet. Men var är orken? Stämningen är här, men orken att läsa, framförallt, men också orken att till exempel träna. Nu är det mörkt igen, halv fyra. Och jag har inte varit utanför dörren, förutom för att hämta tidningen och posten. Jag behöver kanske den där solen. Men jag brukar aldrig lida av mörker och kyla. Det brukar vara vårsolen som gör mig grinig, trött och avslöjad. Inte i år.
Nå, allt är ju förberett. Vaccinen tagna (ajje vad många sprutor) malariaprofylaxen och ducoralen väntar på att bli hämtade. Alcogel och myggnät ligger framme, jämte vandringskängor, badkläder, saronger och kläder i ljus bomull. Solglasögon. Kameran är välprovad, och älskad. Endast ett par bra brallor behöver införskaffas, slitstarka, lättorkade, ljusa. Det ska jag försöka ta hand om i veckan som kommer.
Och märkligast av allt - jag har ännu inte valt reselektyr. Det är kritiskt, ty en månad borta. Sannolikt inte mycket lästid, och vi vill inte släpa på för mycket (vår ambition är att bara ha med en stor ryggsäck). Men sammtidigt: o ve och fasa att vara strandad i främmande land utan någonstans att fly. Fiktion är så viktigt, även mitt i äventyret. För lugna, för ge substans, distans. Det är inte målet med resan denna gången (mången italiensk fiskeby har missats ty tiden bedrevs med näsan i bok) men vara utan? Skulle inte tro det. Så, jag tänker mig fyra tämligen tunna framför två tämligen tjocka (då mindre beroende av samma stämning hela tiden). Kanske både Marisha Pessls Special topics in calamity physics och Joe Hill A heart shaped box hade varit perfekta - men de är båda två synnerligen tjocka. Jag har många att välja bland, och nota bene: jag väljer ju inte ensam denna gången. Vi delar på vår lektyr.
Tills orken återvänder (och det är jag förvisad om att den gör, cirka den 19 december, då vi landar) bakar jag bröd och läser bloggar. De här saffransskorporna - fast med ägget bytt mot No Egg så klart - bakade jag i fredags (som tänkt glöggmyspresent. Nämnda huvudvärk tvingade mig stanna hemma, stor misär). De här fina baguetterna bakade jag i söndags, och de blev verkligen precis så där fina och goda. Inte visste jag att jag kunde! Dinkelbrödet som bakades förra veckan har vi skivat och frysit in. Godaste rostbrödet! Ett danskt rågbröd från Sattva gjorde vi också i söndags, recept i Brödälskaren (där fanns även dinkelbrödet). Det danska rågbrödet kom dock på skam av de andra bröden: Krångligt (framförallt utan maskin) och ganska tamt. Att brödbakande var lika avslappnande och tillfredsställande som att läsa böcker, klappa katter eller gå skogspromenader har jag hört, men inte vetat. Nu vet jag!
Inspirerad av detta ska jag varken baka eller äta smörgås (det sista är jag mindre intresserad av, faktiskt) utan ge mig i kast med någon av de olästa. Tror det får bli Det är vår bestämda... för den är fortfarande lika fin. Svår, men vacker. Precis som det mesta man gillar, inte sant. Lättköpt är inget kul, jmfr färdigskivat bröd.
/Jessica
09 november 2007
Angel, Angel, Down We Go Together
Jag har negligerat bloggen till förmån för annat. Undrar om jag varit saknad? M.I.A n´all. Har börjat läsa Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent. Förutom att det är en så himla viktig bok om vår och planetens överlevnad så är den dessutom väldigt vacker. Bland blåalger och koldioxidnivåer, isar och eoner, världshav och kemiska processer bubblar ett språk som är lekfullt och allvarligt i perfekt kombination. Jag påminns om Mircea Cartarescus Nostalgia när jag läser, trots att inga likheter tycks förekomma. Det är nog något om intensiteten?
Tills jag läst färdigt, och återkommer hit, får ni gå in här.
/Jessica
Tills jag läst färdigt, och återkommer hit, får ni gå in här.
/Jessica
25 oktober 2007
Coney Island Baby
Efter några ljuvliga dagar i Andalusien är jag tillbaka i råkallt Stockholm. Skillnaden är slående, min näsa fjällar samtidigt som jag noterar den första julskyltningen, i Dukas fönster. Inte mig emot, julskyltning, men jag vill ha mer höst innan det blir vinter. Andalusien bjöd på salta bad, ljumma vindar, promenader och prat. Bilutflykt till historiska och natursköna sevärdheter, och så ännu några promenader. Och lite fler bad. Småstäder utanför turistsäsong är något alldeles extra! Snart, snart kommer bilder på fina saker.
Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.
Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.
Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.
Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)
/Jessica
*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!
Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.
Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.
Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.
Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)
/Jessica
*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!
09 oktober 2007
Tjenamoss, lite om mig
Den infrekventa bloggningen beror på snuva. Eller influensa, ett tillstånd ovanligt osympatiskt hur som helst. Jag har legat däckad sedan i fredags och det går på mina nerver. Klampar på mina nerver. Sjukt okul. Missade årets fest i lördags när Djurens Rätt fyllde 125 år. Grämer mig.
De få sekunder jag varit vaken har ägnats åt Big Love; teverserien med Chloë Sevigny som polygamist. Den tog inte förra gången, men nu: perfekt. Men den, i kombo med glassiga magasin (Marie Claire och Vanity Fair), litervis med te och varmt på fötterna har inte fått mig på benen ännu. Böcker har jag inte så mycket tålamod med - jag orkar inte så länge i taget. Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet har lagts undan, tillfälligt. I stället har jag läst Paulo Coelhos Alkemisten. Vet inte varför jag inte läst den innan, men urk, nej, den föll mig verkligen inte i smaken. Platt, pretentiös och ointressant. Jag tror inte jag hade gillat den bättre om jag varit frisk, men just nu är jag definitivt inte mottaglig för den sortens religiösa skåpmat. Bättre tyckte jag om Skinny Bitch av Rory Freedman och Kim Barnouin. En livsstilsbok fylld med pekpinnar och käftsmällar, the good way. Längre text om den kommer.
Nå, det var liten rapport. Nu ska jag botanisera i garderoben. Ska på audiens på slottet på torsdag. Jo, på riktigt, ska träffa Victoria. Rapport även om det småningom.
Å javisst, har hunnit knäppa några bilder i alla fall, innan flunsan drog undan mattan. Me like my camera.
/Jessica
18 september 2007
Läslista, tisdag i september
Måste ge min läslista, eftersom den är så bra:
Bag of bones - Stephen King (drygt halva)
Allt - Martina Lowden (ett par kapitel/veckor varje kväll)
The Rough Guide to Tanzania (yay! Kan dessutom behöva fyllas på med tRGt Kenya)
Texter från min kurs.
Stockholms fria, Sveriges Natur och snart Språktidningen.
Ska idag kompletteras med en fototidning, om någon faller mig i smaken. Och som alltid DN.
Detta - förutom Allt som endast ligger vid min säng - förflyttas ständigt från mitt nattdudksbord till min väska till där jag befinner mig. Naturligtvis hindrar texterna mig från att göra annat.
/Jessica
Bag of bones - Stephen King (drygt halva)
Allt - Martina Lowden (ett par kapitel/veckor varje kväll)
The Rough Guide to Tanzania (yay! Kan dessutom behöva fyllas på med tRGt Kenya)
Texter från min kurs.
Stockholms fria, Sveriges Natur och snart Språktidningen.
Ska idag kompletteras med en fototidning, om någon faller mig i smaken. Och som alltid DN.
Detta - förutom Allt som endast ligger vid min säng - förflyttas ständigt från mitt nattdudksbord till min väska till där jag befinner mig. Naturligtvis hindrar texterna mig från att göra annat.
/Jessica
14 september 2007
Nämen hej, är du också här, va kul!
Jag blev tvungen att tillfälligt upphäva köpstopp för att inhandla reselektyr. Sådan om resmål alltså. To be continued...
Och visst har jag varit vid datorn senaste tiden, som vanigt. Två saker tar tid från bloggande: jobb och Facebook. De äger min tid. Urk.
Läser just nu Bag of Bones, Stephen King. King, nostalgi! Och hittills: mumma.
Och vad är det med vädret? Lovar krispig höstdag och så regnar det från grå himmel. Invigde dock min nya finfina glesstickade basker och lurvigaste vantarna. Halsduken har varit på hela veckan. Om detta vore en modeblogg hade ni fått veta att jag såg väldigt stylish ut idag när jag var på viktigt möte. Men det är det inte, så det får ni inte.
Over and out!
/Jessica
Och visst har jag varit vid datorn senaste tiden, som vanigt. Två saker tar tid från bloggande: jobb och Facebook. De äger min tid. Urk.
Läser just nu Bag of Bones, Stephen King. King, nostalgi! Och hittills: mumma.
Och vad är det med vädret? Lovar krispig höstdag och så regnar det från grå himmel. Invigde dock min nya finfina glesstickade basker och lurvigaste vantarna. Halsduken har varit på hela veckan. Om detta vore en modeblogg hade ni fått veta att jag såg väldigt stylish ut idag när jag var på viktigt möte. Men det är det inte, så det får ni inte.
Over and out!
/Jessica
06 september 2007
Världens sista roman
Åh, herregud.
Jag har inga ord, jag vet ärligt inte vad jag ska säga, mer än att: jag är så kär, så förälskad, så fantastiskt hänförd. Har läst en tredjedel av Daniel Sjölins Världens sista roman, och just nu bryr jag mig inte om ifall det verkligen är världens sista roman. Det får det gärna vara, exakt så bra är den. Utan tvekan den bästa svenska jag läst, hoppar enkelt upp på någon slags fem-i-topp (om en sådan varit möjlig).
Jag hoppas, hoppas, hoppas att fortsättningen håller vad början lovar.
/Jessica
Jag har inga ord, jag vet ärligt inte vad jag ska säga, mer än att: jag är så kär, så förälskad, så fantastiskt hänförd. Har läst en tredjedel av Daniel Sjölins Världens sista roman, och just nu bryr jag mig inte om ifall det verkligen är världens sista roman. Det får det gärna vara, exakt så bra är den. Utan tvekan den bästa svenska jag läst, hoppar enkelt upp på någon slags fem-i-topp (om en sådan varit möjlig).
Jag hoppas, hoppas, hoppas att fortsättningen håller vad början lovar.
/Jessica
16 augusti 2007
Gäss, en bok färdig, en påbörjad
Jorå, står fortfarande på benen trots annat kanske gissats av avsaknad av utlovat blogginlägg. Det om mat kommer, men åkte och badade igår i stället, i vädret som var nästan-som-en-höststorm. När vi kom dit var sjön öde på mänskligt liv sånär som på två cirka tolvåringar. Det blåste så att det becksvarta vattnet krusades, men i var det skönt. Efter en stund kom en man som slängde av sig alla kläder och hoppade i näck. "Det ska vi göra nästa gång" sa jag till min man. Frågan om det blir i år, idag blåser det snålt och regnet piskade i morse, även om det verkar avtagit nu. När vi gick upp tog två skarvar vår plats och från strandkanten var fyra kanadagäss på väg i.
Diamantsvärdet och träsvärdet, första delen, är färdigläst. Den blev inte mycket bättre alls, faktiskt, och jag kommer inte läsa fortsättningen.
Tre brister (med allvarligaste längst ner):
1. Den gapar över allt. Alla övernaturligheter och myter man känner till är med. Det blir för mycket (och då är jag förtjust i både träsk, vampyrer och gnomer). Till och med där det görs en uppräkning skriver han de "De brände myrten, koriander med mera." Alltså, han vågar inte stryka något nån gång.
2. Den innehåller galet konstiga styckeindelningar, trippla utropstecken, långa, långa kursiveringar, ..., och annat stilistiskt ofog. Hade den varit bättre hade jag inte brytt mig så hemskt men nu. Urk.
3. Värst av allt är språket som är ömsom fjortislingo ömsom kyrkoprosa. Men inte i dialogerna - där talar alla samma språk, det hade naturligtvis varit utmärkt om slavinnan och patriarken haft skilda sociolekter, men icke.
Jag stör mig på att gnomen säger saker som "Prata inte smörja, min sköna", följt av tre utropstecken. Det är svårt att avgöra om det är översättarens fel, jag är inte så familjör med ryska och vet inte om det finns väldigt få synonymer till varje ord, men ofta är det mycket upprepningar av samma ord. Blir tröttsamt att läsa helt enkelt.
Återigen, jag tycker det är synd, för boken har potential, och skulle kunna bli riktigt intressant och språket skärptes och mycket ströks!
Igår när jag skulle springa till tåget, sen och slet åt mig närmsta bok i olästahögen: Kazuo Ishiguro Never let me go. Några kapitel in så är den mycket lovande. Internatskola, popplar. Inte så mycket höst, men tillräckligt för att Donna ska få vänta på sin tur.
/J
Diamantsvärdet och träsvärdet, första delen, är färdigläst. Den blev inte mycket bättre alls, faktiskt, och jag kommer inte läsa fortsättningen.
Tre brister (med allvarligaste längst ner):
1. Den gapar över allt. Alla övernaturligheter och myter man känner till är med. Det blir för mycket (och då är jag förtjust i både träsk, vampyrer och gnomer). Till och med där det görs en uppräkning skriver han de "De brände myrten, koriander med mera." Alltså, han vågar inte stryka något nån gång.
2. Den innehåller galet konstiga styckeindelningar, trippla utropstecken, långa, långa kursiveringar, ..., och annat stilistiskt ofog. Hade den varit bättre hade jag inte brytt mig så hemskt men nu. Urk.
3. Värst av allt är språket som är ömsom fjortislingo ömsom kyrkoprosa. Men inte i dialogerna - där talar alla samma språk, det hade naturligtvis varit utmärkt om slavinnan och patriarken haft skilda sociolekter, men icke.
Jag stör mig på att gnomen säger saker som "Prata inte smörja, min sköna", följt av tre utropstecken. Det är svårt att avgöra om det är översättarens fel, jag är inte så familjör med ryska och vet inte om det finns väldigt få synonymer till varje ord, men ofta är det mycket upprepningar av samma ord. Blir tröttsamt att läsa helt enkelt.
Återigen, jag tycker det är synd, för boken har potential, och skulle kunna bli riktigt intressant och språket skärptes och mycket ströks!
Igår när jag skulle springa till tåget, sen och slet åt mig närmsta bok i olästahögen: Kazuo Ishiguro Never let me go. Några kapitel in så är den mycket lovande. Internatskola, popplar. Inte så mycket höst, men tillräckligt för att Donna ska få vänta på sin tur.
/J
10 augusti 2007
Sommarslut och en trist bok
Detta är den sista semsterdagen och jag ville att den skulle bli så speciell. Jaja, jag ska på säkert superrolig 30-årsfest i morgon och loppis på sondag och SOMMAREN är väl inte slut bara för att jag börjar jobba men det känns så. Så jag ville bada och sola och läsa och skratta och sova och påta och bara vara... Vaknade upp till hällregn. Ok. Det funkar. Bok i soffan, kanske bästa som finns. Men så kunde det inte bestämma sig, vädret alltså. Det blev lite för fint för att vara inne** och jag ville ju cykla lite också. Så då gjorde jag det. Och så internettade jag lite. Och så var det för dåligt väder för grillunch men tillräckligt för att äta ute i alla fall, och så var dagens strax slut och vad fan hände med sommaren egentligen?
/J
** hade naturligtvis inte stört mig ett dugg om jag läst en bra bok, men har kommit halvvägs igenom sömnpillret Träsvärdet och diamantsvärdet av Nick Perumov. Det är skumt för den har alla ingredienser jag borde gilla: magi, varulvar, vampyrer, spänning, träsk och ondska. Men språket är så kasst, och jag misstänker att det inte är översättarens fel. Ömsom högravande kyrkprosa ömsom värsta ungdomsspråket "döingar" någon? Och det är inte i dialogen, då hade det naturligtvis varit toppen om det varit olika röster som trätt fram. Men den är platt och ointressant och jag kan inte hålla ordning på figurerna, eller på ordnarna eller på... Ja, den intresserar mig helt enkelt inte, jag kommer på mig själv med att bläddra fram och kolla hur många sidor det är kvar på kapitlet.
/J
** hade naturligtvis inte stört mig ett dugg om jag läst en bra bok, men har kommit halvvägs igenom sömnpillret Träsvärdet och diamantsvärdet av Nick Perumov. Det är skumt för den har alla ingredienser jag borde gilla: magi, varulvar, vampyrer, spänning, träsk och ondska. Men språket är så kasst, och jag misstänker att det inte är översättarens fel. Ömsom högravande kyrkprosa ömsom värsta ungdomsspråket "döingar" någon? Och det är inte i dialogen, då hade det naturligtvis varit toppen om det varit olika röster som trätt fram. Men den är platt och ointressant och jag kan inte hålla ordning på figurerna, eller på ordnarna eller på... Ja, den intresserar mig helt enkelt inte, jag kommer på mig själv med att bläddra fram och kolla hur många sidor det är kvar på kapitlet.
06 augusti 2007
Uppdatering och en hemsk insikt
Sommarens två mest sociala veckor är över, och på något sätt känns det som om sommaren i och med det är över, trots en vecka kvar på semester, trots att detta nog är sommarens varmaste dag. Sitter på verandan som badar i grönt ljus, solstrålar silas genom blad och syrsorna spelar. Ändå är det något i luften. Ett stråk av melankoli, hösten lurar bakom kröken och det gör mig lycklig. Älskar oktober, älskar halsdukar och krispig luft. Men inte tänka på det idag, leva i nuet, kanske?
Eller kanske lite förfluten tid, förra veckan och förrförra? Skånevecka och träffa folk, inte en tyst sekund, ingen tid för egna tankar och inte heller så mycket tid och tillfällen för skratt. Jag var ju enbart medföljare, besöken var inte i första hand för att roa mig, även om jag smög in lite förlustelser som bara var till för mig: moster, gammal vän, före detta kollega. Det var fint. Vi såg Svenska Akademien också, de är alltid fina. Jag blev glatt överraskad över att sextonåriga piképojkar kunde texterna. Stadsfestival, gubevars, så inte vanliga klientelet, och inte heller deras bästa spelning, men klart godkänd.
Så färd uppåt i landet, hem, men ett hem som inte var vårt eget än på några dagar. Först förlängt skånebesök sedan besök av min fina familj. Gapskratt till singstar och tid för fniss och flams och tystnad. Jag trivdes bra, igen.
Helgen som gått var det dags för festival - sommarens enda - fina Pumpstockfestivalen i Gnesta med Stefan Sundström och Nina Ramsby, Lars Demian, Kjell Höglund med flera. Överraskningsmomentet var the Tarantula Waltz: kolla kolla. Fin fin fin.
Annars är min lilla värld ganska sluten igen, har läst obefintliga dagstidningar och en enda bok (Mats Standbergs Jaktsäsong vilket så inte var min kopp te. Kommenterar inte vidare, konstaterar bara att inte ens alla Buffyreferenser kunde få mig att bli intresserad. Synd.)
På tevefronten parallellser vi just nu the Riches (mycket lovande efter ett avsnitt), Studio 60 on the sunset strip (obegripligt att den lades ner efter en säsong, den är brilliant, lika bra som eller bättre än vita huset) 4400 (när inget annat orkas, den är rätt trist) och John Doe (näe... verkligen inget att rekomendera. Det enda som är kul är att Laura Palmers mamma är med.).
Läser just nu lite rysk fantasy i form av Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov. Har läst kanske en fjärdedel men den fångar mig inte riktigt. Ser fram emot en omläsning av Hundra år av ensamhet (Gabriel García Márquez) vilken jag fyndade för tretti spänn i en bod i Trosa - att ha släkt som ska se allt som finns att se i den sörmländska bygden har onekligen sina perks. Sen kanske det blir Åsa Linderborg (Mig äger ingen). Känns som den ska läsas nu eller aldrig. Om ett halvår är den ingen snackis längre, kanske sldutade den vara det redan i juni? Oh well. GW har är fortfarande ett framtida projekt. Tja, om jag skulle läsa lite nu i stället för att skriva om vad jag ska läsa. Att planera läsning, planera livet, är jag nog i själva verket bättre på än själva utförandet. Åh hemsk insikt.
/J
Eller kanske lite förfluten tid, förra veckan och förrförra? Skånevecka och träffa folk, inte en tyst sekund, ingen tid för egna tankar och inte heller så mycket tid och tillfällen för skratt. Jag var ju enbart medföljare, besöken var inte i första hand för att roa mig, även om jag smög in lite förlustelser som bara var till för mig: moster, gammal vän, före detta kollega. Det var fint. Vi såg Svenska Akademien också, de är alltid fina. Jag blev glatt överraskad över att sextonåriga piképojkar kunde texterna. Stadsfestival, gubevars, så inte vanliga klientelet, och inte heller deras bästa spelning, men klart godkänd.
Så färd uppåt i landet, hem, men ett hem som inte var vårt eget än på några dagar. Först förlängt skånebesök sedan besök av min fina familj. Gapskratt till singstar och tid för fniss och flams och tystnad. Jag trivdes bra, igen.
Helgen som gått var det dags för festival - sommarens enda - fina Pumpstockfestivalen i Gnesta med Stefan Sundström och Nina Ramsby, Lars Demian, Kjell Höglund med flera. Överraskningsmomentet var the Tarantula Waltz: kolla kolla. Fin fin fin.
Annars är min lilla värld ganska sluten igen, har läst obefintliga dagstidningar och en enda bok (Mats Standbergs Jaktsäsong vilket så inte var min kopp te. Kommenterar inte vidare, konstaterar bara att inte ens alla Buffyreferenser kunde få mig att bli intresserad. Synd.)
På tevefronten parallellser vi just nu the Riches (mycket lovande efter ett avsnitt), Studio 60 on the sunset strip (obegripligt att den lades ner efter en säsong, den är brilliant, lika bra som eller bättre än vita huset) 4400 (när inget annat orkas, den är rätt trist) och John Doe (näe... verkligen inget att rekomendera. Det enda som är kul är att Laura Palmers mamma är med.).
Läser just nu lite rysk fantasy i form av Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov. Har läst kanske en fjärdedel men den fångar mig inte riktigt. Ser fram emot en omläsning av Hundra år av ensamhet (Gabriel García Márquez) vilken jag fyndade för tretti spänn i en bod i Trosa - att ha släkt som ska se allt som finns att se i den sörmländska bygden har onekligen sina perks. Sen kanske det blir Åsa Linderborg (Mig äger ingen). Känns som den ska läsas nu eller aldrig. Om ett halvår är den ingen snackis längre, kanske sldutade den vara det redan i juni? Oh well. GW har är fortfarande ett framtida projekt. Tja, om jag skulle läsa lite nu i stället för att skriva om vad jag ska läsa. Att planera läsning, planera livet, är jag nog i själva verket bättre på än själva utförandet. Åh hemsk insikt.
/J
20 juli 2007
Do androids dream of electric sheep?
Livet känns härligt introvert, inget utanför stör. Gör också att dagarna går lite i ett töcken, ihop, utsmetat endast uppdelat av enstaka händelser. Var det idag eller igår solen sken, när badade vi, den där näbbmusen hur ser den livet? Stora frågor. En del får svar, en del glöms bort: A introducerar dagens fråga, men vi glömmer diskutera, jag har till och med glömt gårdagens fråga och glömt formulera dagens, jag läser, lämnar frågor och odjur i verkligheten för fantasi: Do androids dream of electric sheep? av Philip K Dick, kanske mest sann av allt. Känd för de flesta som Blade Runner, men filmen har jag inte sett. Halvvägs in i boken är jag helt frälst i alla fall, och filmen ska ses så snart sista sidan är läst.
/J
/J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
