Tänk dig att du kommer hem en dag och din älskade är där, och allt verkar precis som vanligt. Men ändå inte: hon ser ut som din älskade, hon rör sig som din älskade, hon pratar som din älskade. Men ändå: du är övertygad om att det inte är hon. Inte bara övertygad - du vet att det inte är hon.
Två böcker på detta tema har jag läst på kort tid: i vintras, i Afrika, läste jag Richard Powers The Echo Maker om en man som drabbas av capgras syndrom, vilket är vad detta tillstånd, att man är övertygad om att en nära vän eller släkting är ersatt av en bedragare, heter. En faschinerande bok om psykologi och livet och uppgivenhet. Margret Atwood jämför den med The Wizard of Oz.
Rivka Galchens Atmospheric Disturbances är en helt annan bok. En dag vaknar Leo Leibenstein på soffan av att hans fru, Rema, kommer hem, bara för att upptäcka att det inte är hans fru. Det är en doppelgänger, en dubbelgångare, eller en simulacrum som Leo benämner henne. Leo är psykolog och en av hans patienter, Harvey, försvinner. Två händelser som kanske, men kanske inte, hör ihop. Läsaren tas med på en vindlande resa - både geografiskt och språligt - på jakt efter den sanna Rema, den riktiga. Som dricket te långsamt genom att doppa fingret i vätskan och slicka av dropparna, som har rågfärgat hår vilket luktar gräs, som inte gillar hundar, som har en ljusblå kappa med för stora knappar. Som har hemligheter vilka viks upp som små papperslappar.
Det är en skröna, boken, med ett tydligt tilltal direkt till läsaren. Leos tankar är dem vi får följa och de är så fina. Jag fnissar på tåget, jag stryker under. Vindlande vändningar! Atmospheric Disturbances håller, nästan, hela vägen. På väg mot de sista tio sidorna blir den lite för märklig att hänga med i, och slutet knyts fint, men något snöpligt, ihop.
Och titeln då? Ja, en inte obetydlig roll spelas av the Royal Academy of Meterology och den mystiske Dr Tzvi Gan-Chen. Väderfenomen som vapen, och förmågan att kontrollera vädret (i motsats till att bara förutspå det alltså) är bara några av de märkligheter läsaren presenteras för. Allt i ett finurlight halvvetenskapligt skimmer. Me like!
Detta är en bok med massa språk och ganska mycket stämning. En del av mig bryr mig verkligen om utifall Leo ska hitta den rätta Rema, medan en annan del av mig bara vill ha alla vackra vändningar.
Lyssna: "She set boil to the teakettle, whose sound I had already, so quickly, become familiar with, although it was an electric teakettle, so instead of a certain trembling there´s a more cavernous gentle rumbling sound, and one waits expectantly for the understated click that means the thermostat has been thrown and the water is boiled, though eletric-teakettled water is never hot enough for me, never as hot as from boiling on the stove, though I know that it´s impossible that it´s not hot enough, I know that all boiled water should be, barring major atmospheric differences, equally hot."
Eller på det lite mer lågmälda: I´d thought you didn´t even love her that much anymore, some part of me taunted. Some parts of me are so mean.
Eller:
"What did you say?" someone said maybe to me.
"Nothing," I said to almost no one.
Inlägg
