Mänslig Krocket - Kate Atkinson

Men jag har ju faktiskt läst lite böcker nu, äntligen denna ordfattiga vår! Efter Alice Hoffman (se nedan!) som fortsatte i samma stil och som jag definitivt ska läsa mer av (mysigt!) har jag i rask - för den här våren i alla fall - takt satt i mig resten av Yann Martels Berättelsen om Pi (Fin. Inte en bok jag skulle valt själv, men jag har fått den rekommenderad av två läsvänner, och därför införskaffades den. Lite intressanta tankar, en rafflande berättelse, ett grepp jag gillade: berättarrösten och de exakt hundra små kapitlen. Och så ett språk som var njutbart. En lugn och trygg läsning som inte skapade varken olust eller merlust.). Efter den läsningen blev det återigen lite trevande, jag harvar med den där De hängdas evangelium som jag skrev om för några veckor men jag tror jag lägger bort den. En tunn liten deckare som inte engagerar ett dugg är inte vad jag vill ha. Med till mor och far hade jag The Poisonwood Bible av Barbara Kingsolver, men hann inte mer än nosa (och oh! Det var angenämt!) förrns jag i deras hylla hittade Mänsklig Krocket av kate Atkinson. Kingsolver fick maka på sig ety låneböcker måste läsas snabbt som attan så att utlånaren kan få tillbaka dem.

Jag ä-ä-älskar de tre Atkinsonromaner jag hittills läst, dem om Jackson Brodie (Case Histories, One good turn, When will there be good news) - så sköna böcker! Det enda jag haft lite problem med är alla personer. Det har varit ett sjå att hålla reda på dem, och dessutom har Atkinson en förkärlek för att hoppa i tid och perspektiv vilket gör att den helt igenom njutfyllda läsningen blir allt annat än avslappning. Att lägga ifrån sig boken från en kväll till en annan gör att det blir smått omöjligt att hålla koll på vem som är vem. För personporträtt är inte Atkinsons starkaste sida. Till och med Jackson Brodie - som jag då tillbringat i runda slängar tusen sidor med - är ganska vag i kanterna.

Mänsklig krocket innehåller över fyrtio personer - på de första sextio sidorna. Jag orkade inte räkna sedan. Och det hoppas mellan nutid och dåtid och till och med framtid. Det börjar i jordens begynnelse och slutar inte förrän det verkligen är slut. När "nutid" dessutom är på sextiotalet och "dåtid" allt mellan jordens begynnelse och andra världskriget och Shakespeares tid och hej och hå, då blir det för besvärligt. Atkinson håller inte alls ihop berättelsen, och personer som har en avgörande roll presenteras lika mycket (lite alltså) som dem som bara förekommer i en bisats. Dessutom sysslar hon emellanåt med karikatyrer och det gillas icke. Och omg det är många som presenteras i en bisats. Mot slutet av boken inflikar hon dessutom en novell-i-romanen, ett grepp jag gillar om det funkar. Det gör det inte här, det är bara obegripligt. Rörigt, slarvigt och en stor portion äta kakan men ändå ha den kvar.

Inte ens det som vanligtvis är njutbart med Atkinson (och som gör att jag håller henne för en av mina favoriter) finns där. Jag transporteras inte till olika miljöer, jag trollbinds inte av att det är så intelligent. Jag vill bara att det ska ta slut. Och det är förbaskat synd för jag ser ju att det verkligen finns något här. Det är bara så svårt att hitta det.

Jag ger dock inte upp om Atkinson, utan ska läsa alla hennes andra också, med eller utan Jackson Brodie. Åh, ett litet plus med boken: den fungerade alldeles utmärkt att läsa i översättning. Bra jobbat där!

Javisst ja: jag verkade glömma Kingsolver en stund, för nu är jag mitt uppe i Henning Wijkmarks Stundande natten, och den, mina vänner, vill jag alls inte lägga ifrån mig. Otrogen i min läsning är jag, hattig. Hoppar hit och dit. Men inför döden har vi inte så mycket att tillägga, inte sant.

Nyårsafton, morgon

Och så vaknar jag den sista morgonen för året och är irriterad som sjutton. Huvudvärk och gråväder och A liksom andas irriterande när han sussar som ett litet barn bredvid mig. Och jag går ner och kokar gröt och längtar kaffe och lägger mig på soffan (alltid denna soffa. Mitt nyårslöfte borde vara: använd andra möbler, alla möbler, men det löftet tänker jag inte ge för snart snart kommer allt vara helt nytt och då kommer jag längta igenkänning: soffan och sängen) och bredvid på golvet ligger katten och snarkar som en gammal farbror och det ljudet är sövande. Efter gröten och utläsning av When Will There Be Good News (den höll!) somnar jag en stund vaknar av telefonen som skriker högt och A vaknar och lagar kaffe (äntligen!). Och här är jag nu: outsövd och huvudvärkig och gråväder men snart kommer S och P för nyårshelgens (sista i torpet!) Twin Peaks-maraton och jag ska rycka upp mig.

Javisstja: det blir inga staplar.

One Good Turn

Jag gillar smarta böcker. Alltså böcker som inte skriver på näsan och som med självklarhet håller en nivå som visar att författaren litar på sin läsare. Kate Atkinsons One Good Turn är en sådan bok. Snårig och slingrig, fartfylld och utan att skämmas för sig själv och alltså den perfekta romanen att ta mig an efter alla mina sakrala strävheter. Jag känner att en matmetaforer är på gång: efter dagar med quinoa- och mangosallad vill man ha potatismos. Den är ju väldigt homey och ni ska inte tro att det är äckligt pulvermos jag menar utan gott hemgjort mos. Mos så som pappa gör det, med kärlek och persilja. Mos som får en att säga aaaahhhh. Smart mos. Nä, okej, metaforen blev kanske lite pannkaka.

One good turn handlar om en sjuhelvets massa personer. Det är en Short Cuts i bokformat. Det var den kritiken jag hade gentemot
Case Histories, den första delen, och det är den kritik jag framför nu. Visserligen är One Good Turn upplagd på ett annat sätt än Case Hitsories, men myllret får den att likna en gammal ryss. Det gäller att inte slappna av för då riskerar du glömma bort vem som sa vad och vem som fann kroppen/blev mördad/gjorde vad de nu gjorde. Märk väl: som jag skrev inledningsvis är ju detta en av bokens starka sidor, att den inte är för enkel, för förklarande. Jag gillar ju att den inte tar hand om mig, men kanske är det någon brist i karaktärsbeskrivningen som får mig att behöva tänka efter. "Irina vem var det nu igen?".

Storyn då? Tja. En arg man går bärsärk, en timid författare ger igen, Jackson Brodie, hjälten från förra boken är vår hjälte även här. Skottland, kulturfestival, ryssar och skumraskaffärer. Det är vindlande, som sagt, och om jag berättar vad det går ut på riskerar jag berätta för mycket. Vill du läsa en riktigt bra roman-roman-deckare så är detta boken för dig. Och med väldigt mycket hemkänsla, dessutom. Bli inte förvånad om du finner att du druckit några extra koppar te under läsningens gång. Det är, nämligen, en sån bok också.

One Good Turn - One Good Book

Jag är så glad att jag, när jag packade ner bokhyllan i somras inför renoveringen, var smart nog att lämna många olika sorters böcker i läshyllan. För en bokhylla är det inte - det är en att läsa-lista i fysisk form, och eftersom mitt lässug är så olikartat: ena dagen ditt och andra datt finns där faktiskt lite av varje. Och efter de forna veckornas strävhet, scrolla nedåt, så känns det skönt att Kate Atkinson One Good Turn stod där: grön, trygg och len som sammet för den upprispade läsnerven. För ibland är det just det man vill ha. När det blivit lite... för mycket. Därmed inte sagt att Atkinson skriver banala smör och grädde-historier, för det gör hon inte. De är smarta historier, bra språk och bra handling. Ja, smart är väl rätta ordet. Jag läste den första i serien om Jackson Brodie i somras och, hundra sidor in i One Good Turn verkar den här vara lika bra. Juste.

Kate Atkinson Case Histories

En sån fin bok! En deckare, och jag som inte brukar läsa deckare, som inte brukar bry mig om vem som mördade (och ännu mindre vem som mördades) sitter trollbunden. Fnissfrustar och gapskrattar på pendeltåget, varpå jag bryter den sociala koden och får snedkastblickar från mina medpassagerare. Sekunden efter hjärteknipande bölande: som lille skutt med tårar sprutande. Och svepande sidbläddrande vrålläsande. Fnissfrust och hjärteknip! En historia - nej flera! - som berör.

Vi får möta en hel hord av personligheter (och däri ligger min enda kritik, de är så många, det tar flera rader i de olika kapitlen innan jag minns att justja, Michelle det är ju... eller Nicola det är ju...).

Jackson Brodie, före detta polis, nu privatdetektiv åtar sig fall efter fall som alla verkar handla om döttrar som försvunnit och fäder eller systrar som letar. Personbeskrivningarna (trots ovanstående stycke) är lysande, med inskjutna tankestick och både dialog och inre liv som får en att förstå och känna. Ganska enkla personligheter (den frånskilda polisen, den slampiga vs den pryda systern, kattanten, den förnumstiga dottern) men de är tecknade med finess.

Läsaren får först möta fallen, som utspelar sig 1970, 1994 och 1979. Ett försvinnande av en liten flicka, en mördad tonåring och ett äktenskapligt drama. Och sedan varvas nutid med lite dåtid. Känslor, händelser och ett bra språk. Läs!