Sex, lies and vampires: söndagsbok deluxe

Jag gillar verkligen presenter (jag vet, jag är lite speciell på så vis), både att få och ge (till och med titta på när andra får presenter av andra. På en bröllopsfest i lördags var det jag som insisterade på paketöppning halv tre på natten). Bästa sortens presenter är de som ges av ingen anledning alls. Och naturligtvis får de hemskt gärna vara i bokform. (Fast ibland blir det mest konstigt, som när jag från någon okänd häromveckan fick en grytlapp, ett pynt av oförklarligt ursprung, en bok av Martina Haag och ett korsordslexikon. Helt uppenbart någon som inte känner mig (men korsordslexikonet är en oväntat trevlig toabok, sitta där och slå upp hundraser på 17 bokstäver (Bedlingtonterrier, Dobermannpinscher och Newfoundlandshund) eller Svenska manliga författare på två (Ek och Lo) är ett bra sätt att fördriva tiden. Och kanske lite allmänbildande, till och med.

Häromdagen kom så min sugarbunny* hem med två presenter i bokform. Den ena, Erlend Loes Gör vad du vill, fick mig att börja storgrina innan jag ens hunnit till själva texten (Ty den börjar:

Vi störtar.
Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa.

(sms sänt från luftrummet över Centralafrika i april 2005).)

Jag blev väldigt förtjust i Loes "Naiv. Super" som jag läste bara härom månaden, men kände mig inte riktigt i form igår för att läsa den, potentiellt supersorgliga, berättelsen. I stället kastade jag mig över "Sex, Lies and Vampires" (med undertiteln "In love, the stakes are high") av Katie MacAlister.

Så här: omslaget är svart, texten i rött och "gothiskt". En tecknad flicka iklätt rött tajt fodral och röda stillettos poserar med handen i sidan. I handen en kedja med ett kors. Och blurben: "Buffy... pleasingly crossed with Bridget Jones". Ja, ni förstår va? Perfekt pick me upp? Kanske.

Men oj, oj, oj - var ska jag börja? Vid sexscenerna som fick mig att rodna? Vid alla buffydissningar (jodå, på en sisådär åtta ställen förbannar hjältinnan Nell sin faiblesse för Buffy och allehanda vampyrpopkultur som lett henne helt fel. Ni vet: speglar, vitlök, kors, förmågan att transformera sig till en fladdermus, känslighet för solljus och så vidare. För likt all popkultur innehållande vampyrer har författaren skrivit om myterna litegrann. Hennes vampyrer kallas inte ens vampyrer utan Dark Ones, och de är inte själlösa demoner utan kärlekstörstande, varma individer. Må vara med en del övernaturliga inslag, så som telepati (mellan en del i alla fall), förmåga att röra sig med blixtens hastighet, styrka, överkänslighet mot sol (men det säger inte poff! och är de en liten askhög som i till exempel Buffy) och naturligtvis: odödlighet**.

"Sex, lies and vampires" handlar om Nell som kommit till Prag för att hjälpa Melisande att rädda den senares brorson Damian. Melisande är en Dark One (eller den kvinnliga motsvarigheten som inte, enligt MacAlisters värld, är riktigt samma sak). Nell är en charmer; dvs hon kan förtrolla och lösa upp förtrollningar. Antagonisten är The Betrayer som förått sitt eget folk genom att ange dem till en demonkung. Det är The Betrayer som håller Damian fången. Och han är sexig utan bara den.

Berättelsen tar oss till Frankrike, Tyskland och England. Mest via sänghalmen (men det sexas mot bord och på tåg och mot väggar och till och med i ett museum). Där figurerar så väl små Imps
(som jag inte har en aning om vad för väsen de är, men nån slags övernaturlig ohyra), mumier som väcks till liv, spöken med kåtslag och poltergeists på horhus.

Ni vet amerikanska filmer där man mest misstänker att filmmakaren tänkt att han nog gör rätt i att visualisera alla fantasier han någonsin haft för det kanske inte blir fler filmer? Lite så är den här boken. Inget krut sparas, och när en armé av nynazister dyker upp (och dessutom får slåss mot en hel insatsstyrka specialtränade poliser) då känner jag lite att trovärdigheten går förlorad. Eller vänta nu: det är ju inte en sån bok. Det är ju en bok där jag kan gumra över Nells vilja att hitta ett passande smeknamn åt sin själlöse älskare (åh, glömde jag nämna det? Att återfå älskarens själ är ett tema i boken). Sugerbunny, Angelpants och Cupcake gör sig liksom inte på en vampyr som levt i 800 år och som dessutom har rykte om sig att vara en badass. Skit samma att inte en enda scen (förutom sexscenerna) skrivs färdigt utan lämnas nånstans i mitten: hopp till nästa scen (gärna en sexscen). Dialogen är som tagen ur en amerikansk actioncomedirulle, och det finns liksom inget sammanhang mellan det som händer och det som sägs eller görs (mitt i ett blodbad kan det börja hånglas, till exempel).

Boken är en sidvändare och perfekt på en söndag efter festligheter som slutade framåt morgonkvisten, en söndag som, förutom ett avbrott för långpromenad, avhandlades i sängen med en sprakande brasa och spinnande katter och levande ljus. MacAlister får dessutom plus för att de väldigt explicita sexscenerna får mig att rodna, men inte för att de är kassa utan för att de faktiskt är ganska bra (eller okej: jag blir generad också) och för att hon, uppenbarligen, till skillnad från Stephenie Meyer, konsumerat all vampyrlore som tänkas kan. Hon kan sin Buffy, sin Bram Stoker och sin Anne Rice, helt enkelt.

Lättsmält tuggummipop innehållande vampyrer? Jag tackar inte nej. Den är inte lika smart som Buffy och jag kanske inte kommer kasta mig över de andra delarna (den är visst del tre av sju insåg jag i efterhand men det spelar ingen roll, jag tror dessutom de är helt fristående) och sockerchocken kanske måste avhjälpas med lite detox i till exempel formen av "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" av Claire Castillon som jag nog påbörjar i kväll.

*om ni läst hela inlägget så förstår ni, va?
** fast allvarligt. Den där odödligheten verkar ju inte vara så mycket att hänga i julgranen, det är väl det nästan all vampyrlore har gemensamt. För få figurer är väl så rädda för att dö som vampyrer? Vem är det som säger det i Buffy, om rädslan för att få en sticka? Xander kanske det är.

Även norrmän läser om Lisbeth och Bella

Jag var i Oslo igår, pretty pretty Oslo. Dessvärre var det bara ett snabbt-in-snabbt-ut-besök, men lite hann jag se i alla fall.

På väg ut till flygplatsen (jag vet, det är gräsligt illa att flyga den korta sträckan) stoppades jag av några som ville ge mig lite krim. Deckare alltså. Åh vad roligt, sa jag, jag har aldrig läst på norska förut. Sen tog jag mig en titt på bordet*: Stieg Larsson och Liza Marklund. Nämen, nä. Dessutom var man med nödvändighet tvungen att bo i Norge för att få bli medlem, för javisst var det en bokklubb. Ingen norsk krim för mig alltså.

En snabb vända in på en av alla bokhandlar på flygplatsen visar att man läser Stephenie Meyer även i Norge. I tre länder av tre besökta under september månad, med andra ord. Ingen bokjuv såg jag dock.

Och vad är det med flygplatser som gör att man (ja, jag i alla fall) tappar alla hämningar? Jag struttade glatt ut ur flygshoppen med en hel påse smink. 804 kronor. Norska kronor. Ja, ja - jag ser ut som Charlotte Perelli idag (äh, vid närmare eftertanke kanske det inte är en komplimang?) men 804 kronor? Norska? Phu.

Köpte ju Braking Dawn (för att fortsätta min Stephenie Meyer-blogg) i förrgår. Kunde inte hålla mig, utan bröt ryggen på vägen hem. Halva läst, och jag måste igen undra: är hennes senaste så mycket bättre, eller är det jag som har vant mig? Längtar hem och få fortsätta min frenesi.

*Först skrev jag mordet. Så festligt.

Pytt-i-panna-läsning

Jomen jag var ju sjuk (det har inte undgått någon förmodar jag) och lite vek. Men om man sover sisådär 22 timmar i sträck så vill inte hjärnan stänga av efter det. Då kan man försöka orka roa sig med att göra det jag gör helst, nämligen läsa. Det är enda fördelen med att vara sjuk. Med nödvändighet bara lätta böcker (sett i gram) så att de går att hålla dem upprätta trots feber och ajskap.

* Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Men mamma, visst måste jag ha läst Muminböcker förut? Det är ju så bekant? Ett kärt återseende då. Och jag gillar, oj vad jag gillar. Ska genast ta mig an de nästkommande.

* Simtag av Jessika Berglund. Fin fast lite väl sprasmakad för den här mer ordrika Jessican. Dock perfekt sträckläsningsbok som samtidigt fick vara min fira in september-bok. Höstkallt vatten! Sista värmen på en klippa. Jo, fin. Och köttig i sin sparsmakhet.

* Fåglar i förorten Joar Tiberg. Minns ni när jag var på bibliotekets utförsäljning? Då slank den här med, mest för att den lovade Finnskogen som jag har speciella band till. Fina små vardagsbetraktelser om fåglar och livet. Och indien!

Men så när krafterna återkommit litegrann och armarna kändes starka nog återupptog jag förhållandet med Bella, Edward och Jacob. Och tjoff pang bom! Tre böcker tog det men NU med EN kvar är jag ju lika förälskad. Kanske inte i Edward eller Bella eller Jacob men i Meyer-land. Hade jag bara vant mig, eller var Eclipse bättre skriven än de föregående två? Var den något mindre könsrollsuppdelad (nja, kanske inte. Vid ett tillfälle när Bella varit med om hemskheter kommer hon hem och lagar pappans mat, innan hon åker igen. Och inte är det middag till dem båda utan genomgående "Charlies dinner". Läskigt.) Men oavsett detta som diskuterats till döddagar, och som vi alla är så medvetna om: my god vad jag längtar efter Breaking Dawn nu. Som dessutom hunnit komma ut i storpocket redan. Yay!

* Ingen bokmässa för mig, och jag är så jäkla ledsen för det. Det har varit lite mycket som de säger och det extremt tråkiga beslutet fattade jag i morse. Gråter lite över det. Men, det ger mig tid att faktiskt ha en möjlighet att hinna läsa Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates som är nästa bokcirkelbok. Och så kanske jag hinner med några snabbesök i Forks, dessutom. Fast det är i Göteborg jag vill vara - precis som ALLA andra. Bu för mogna beslut.

Ännu ett blogginlägg om Bella och Edward

Jo, jag gav mig på den där andra Stephenie Meyer-boken också, New Moon. Här är det en övergiven, krossad, Bella som ältar och ältar och ältar och jävlar vad hon ältar, sida upp och sida ner. Givetvis är det Edward som är orsaken till det. Givetvis är det en man - en pojke - som räddar henne ur den känslomässiga misären, givetvis är hans fysiska attribut allt (Jacob Black är a) gigantisk b) kokhet (alltså inte som i "han är så het" utan som i "han kanske har feber" c) utrustad med ett solskensleende som lyser upp hela den regniga småstaden.)

Mellan Bella och Jake, precis som mellan Bella och Edward i den förra boken, frodas missförstånden. Han ska vara hennes bästa vän men de pratar inte med varandra. Tröttsamt! Och den sexuella undertonen är inte trovärdig, monstren (vampyrer och andra) är inte läskiga och det är bara massa släpande på den stackars Bella.

Allt detta och mycket annat har avhandlats i bloggosfären den senaste tiden, jag tänker inte ta upp mer tid med detta. Mer än en stilla undran: Varför misstänker jag att jag kommer läsa även den tredje och kanske till och med den fjärde delen vad det lider? Där har vi det verkliga mysteriet. Skräp, men läsvänligt skräp. På samma sätt som om man köper lösgodis (vilket man ju inte gör för hello road till vinterkräksjuka) eller en färdig blandgodispåse dårå, så finns det alltid en andel äckelgodis, men de slinker alltid ner. Någon som på allvar äter en påse Gott och Blandat och verkligen slänger de äckliga laktitshjulen? Nej, jag trodde inte det. De slinker ner.

Åh, en sak till: om ni vill ha hetta (som i "han/hon är så het" inte feber), spänning, kärlek, drama, svarsjuka, tonåringar, vampyrer, häxor, demoner, varulvar, smart dialog, vardagsproblematik, humor, spänning, tårar... ja, allt som Meyerserien aspirerar på att vara och mycket mer och dessutom med intelligens och finess så rekomenderar jag (tralla-la, IGEN) Buffy. En del ingredienser överensstämmer, precis som i havregrynsgröt och havreflarn - det betyder inte att det är samma sak. Alls. Basta.

Twilight: Skämskudde krävs

Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.

Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.

Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!

Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.

Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)

Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.

EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.

/Jessica

Clouds and a sense of humour don´t mix

Helena, numera Bokhora undrar vad som läses i årstidslimbo. Årtidslimbo, javisst - fortfarande bara möjligt släcka lampan i trekvart innan den måste tändas igen, men med ett glitter i ljuset. Jag fruktar våren, till och med nu långt innan knoppar ens funderar på att brista. Gillar inte ljusets återkomst, så obarmhärtigt. Men har inte (konstigt nog) satt mitt läsande i perspektivet årstid. Inte i februari. Men så tittar jag min läslista:

* Därv av Tatiana Tolstaja; en skildring av ett Ryssland i en framtid efter någon ospecificerad katastrof då allt är förändrat och verkligen tillbaka i medeltiden, fast inte riktigt. Kyla, mörker, hunger.

* När änglar dör av Andreas Roman; skapelsen ur Satans perspektiv. I say no more, yet.

* Twilight av Stepahanie Meyer; om vampyrer i high school-miljö. Bara läst de första kapitlen men, mmm, verkar lovande (men vad är det med böcker innehållande gäng av välbärgade enstöringar? The Secret History och Special Topics in Calamity Physics är bara två exempel. Två böcker jag verkligen gillar, dock, så det verkar ju inte vara någon nackdel.) Twilight är dessutom en pennan-i-handen-bok. Fullt med oneliners, oh dem stryker jag ju gärna under.

Hm, jag noterar en trend. För att motarbeta ljusets och vårens ankomst söker jag mig till mörker, uppenbarligen. Låter logiskt. Just nu, när det är beckmörkt ute är det inte svårt att tro att det är vinter - ett bra tag till.

På tal om vinter ett bra tag till, och på tal om vampyrer, förresten: på planet visades 30 Days of Night. Shiiish, vicket skräp. Jag som är svag för vampyrfilmer och hade hört mycket gott om denna, såg fram emot fest, men måste avråda alla mina fellow skräck-älskare: se ej. Tunn, tunn, tunn med så dåligt slut. Nu gjorde väl inte formatet (pytteliten flygplansskärm och knastriga hörlurar) det mesta för filmen, men jag vågar påstå att den varit kass även om jag sett den på bio (eller hemma, vilket alltid är det allra bästa - ingen som pratar under filmen, plus min soffa!)

Nu ska jag återgå till mörkret!

/Jessica