Twilight: Skämskudde krävs

Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.

Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.

Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!

Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.

Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)

Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.

EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.

/Jessica