Stars Hollow, Pine Deep, Sunnydale: Varför amerikanska småstäder får mig på fall

Det är något särskilt med amerikanska småstäder. Åtminstone vill jag gärna tro det och jag dras ständigt till skildringar av samhällen, gärna i höstskrud, där alla känner alla och där det ingående beskrivs vem som plogar med whiskyflaskan tryckt mot skrevet eller vem som äger bokhandeln. Kanske är det min egen rotlöshet som gör att jag söker mig till den sortens trygghet? Jag vill ju också ha stamställen, där någon säger "Det vanliga?" eller frågar hur det gick med det-eller-det. Kanske är det den alldeles färska flytten som talar. Kanske det faktum att jag - efter flera år - fortfarande minns två sådana episoder med blixtrande skärpa: Den första när biträdet på min dåvarande konsumbutik sa "vänta lite", försvann och sedan kom tillbaka med varsin karamell till mig och min man "För att ni alltid vänder streckkoden åt rätt håll". Fint som snus, ju. Den andra episoden när jag på stan nånstans mötte den spärrvakt som alltid jobbade i den t-banespärr där jag gick upp vid mitt jobb och han ropade "Hej, hej Mariatorget", dvs det jag alltid sa för att få min remsa stämplad (jag promenerade oftast, så jag behövde inget kort, vid den tiden).

Under de senaste nästan tio åren har jag inte hållit mig till samma frisör, tandläkare eller ens besökt samma lunchställe speciellt ofta. Alltså söker jag mig - som vanligt - till popkulturen för att få vad jag vill ha: sammanhang.

Jag pratar naturligtvis om det gemyt som finns i Stars Hollow (Gilmore Girls) eller på Seattle Grace-sjukhuset (Grey´s Anatomy), eller för den delen på Sunnydale High (Buffy). En tillvaro där alla liksom känner alla och jag attraheras av det faktum att de knackar på. De besöker varandra, varje kväll, och säger en kort sak. En sak som de hade kunnat säga på telefonen (eller som jag säkert hade skickat ett sms om). Men jag antar att det inte skulle blivit så bra teve?

Påfallande ofta utspelar sig skräck- och spänningslitteratur i små samhällen. Jag läste precis ut Johan Theorins Skumtimmen som utspelar sig på en liten ort på Öland. I somras läste jag Peter Straubs Ghost Story - och den utspelar sig i ett liknande sammanhang. Och nu har jag åkt till Pine Deep "The most hunted town in America", skräck a la Jonathan Maberry. Hans Ghost Road Blues är än så länge verkligen inget mästerverk men den där småstadscharmen som alltid får mig på fall finns där. Jag gillar´t, jag vill att de high school-ungar som mördas ska finnas i ett sammanhang. Jag vill att de gengångare, gastar, demoner som finns ska uppenbara sig och sätta skräck i ett samhälle där det är otänkbart.

Minns alla gånger människor efter en tragedi uttalat sig och sagt "Men han verkade ju så normal!". Hur kunde han vara yxmördaren? Hur kunde detta hända här? Även verkligheten letar efter sammanhang.

I don´t want to be a clue...

Dean Winchester alltså - vilken kille! Det finns nästan ingen annan som får mig att småfnissa i 42 minuter i sträck - bara med avbrott för gapskratt.

Allsång - en dold sjukdom?

JUST NU: Svenska tv-nätet - utslaget. Hundratusentals kan missa sommarens viktigaste tv-kväll. Läser jag på Expressens hemsida och tänker herregud, nu har det hänt, nu har jag faktiskt missat något viktigt för att jag inte har teve. Men nej. Det handlar om Allsång på Skansens säsongsfinal.

Kvällstidningarna kommer swäkert senare i veckan bekräfta min särart med rubriker lydande Avsaknad av teve kan vara dold sjukdom. Vad min ovilja mot Allsång på Skansen är vill jag inte ens veta.

Man tackar.

/J

Sommarskräck

Förra sommaren hyrde vi en liten stuga i Halland. Stugan var röd med vita knutar och den låg mitt i en bokskog, vid en sjö. På den lilla vägen - som knappt var stor nog att köra på - passerade under de fyra veckor vi var där bara ett fåtal människor. Dagarna spenderade vi på en filt på gräsmattan, de dagar vi inte tog oss i kragen och körde till havet vill säga. Sjön gick inte att bada i, och roddbåten använde vi bara en enda gång. Regnet stod emellanåt som de berömda spöna i backen och då åkte vi till Göteborg, eller Ullared, eller på bilturer runt om i landskapet. Eller också stannade vi inne i stugan och läste, enbart med avbrott för sommarpratarna. Dagarna såg med andra ord ut exakt som de brukar göra för dem som hyr stugor under sommaren. Lata dagar där de största bekymren är vilken bok som ska läsas härnäst och huruvida det är mödan värt att åka till affären och köpa ingefära till marinaden.

Men nätterna! Dem spenderade vi på ett alldeles speciellt vis, nämligen med att titta på nedladdade teveserier på min lilla bärbara datorskärm. Och inte vilka som helst utan från the SciFi-channel. Battlestar Gallactica och Supernatural, the 4400, Taken och många fler. Varje natt till dess att det började ljusna. Och varje tidig gryning fick A följa med mig när jag var tvungen att kissa. Gå på dasset vågade jag inte i bäckmörkret, och gå in i skogen vågade jag inte heller. Så bortvänd, men hållandes ficklampan, följde han mig en bit ut på gräsmattan - den delen där vi aldrig lade filten. Gastkramande skräck, helst med rymdtema, det är det bästa. Inte för att de serier jag räknade upp är så otäcka, det är snarare stämningen som gör att jag darrar av rädsla. Jag gillar det, i alla fall när någon håller ficklampan. Och just därför var det så märkligt att jag bestämde mig för att läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, just den natten då A var på annat håll. Jag låg vaken hela natten, vågade inte gå ut, vågade inte ens röra mig av rädsla att det skulle synas att någon var hemma. Jag skrämde upp mig själv så mycket att jag grät. För verkligheten - eller det som kan vara verkligheten - är ju egentligen det mest skrämmande. Jag sällar mig inte till hyllningskören vad gäller Stieg Larssons böcker, framförallt nummer två tyckte jag var så orealistisk att den aldrig blev särskilt spännande. Jag ska ändå läsa trean (mor & far har den med sig när de kommer på besök) och hoppas att jag kan arbeta mig upp till den där bankande-hjärtat-rädslan igen. Numera bor jag ju året om i ett rött hus med vita knutar, på landet. Kanske får jag läsa den en natt när A är någon annanstans. För visst vill man bli rädd? Årets skräckisar har börjat sådär, kan man väl milt påstå: Saw 2 och Silent Hill. Gäsp. Kanske måste till lite utomjordingar?

/J