Is There Any Way Out of This Dream?

Jag bara springer runt och GÖR saker nu förtiden, utan tid för reflektion och eftertanke. Fy fabian. När varje dag flåsar mig i nacken, varje vecka sätter in flåset redan på lördag morgon (vaknade sex i morse - tankar, tankar, tankar) då är det för mycket. Av allt. Pallar inte mer, fler... människor. Varje dag i tidningen nya saker som ger mig ångest. Varje dag nya möten, varje dag nya larmrapporter, krig, elände, människor som spolas bort, djur som vansköts, natur som kollapsar. Jag pallar inte. Ta mig härifrån. Nån. Snälla?

Då får man vara glad för det väldigt, väldigt, lilla. Bakom byrån som också är skafferi i köket satt ena musen. Vi drog fram byrån, musen for i backen, lite omtöcknad. Jag fångade den, och tog den till ladan. Där steg den ner på det kalla golvet, såg sig omkring och backade tillbaka i min hand. Där satte den sig. Såg på mig och liksom "Nä, nä". Så jag tog in den igen, tänkte den nog var lite skakig efter fallet, att det var det. Gav den en power bar (som de bevisligen gillar...) och bäddade med lite tidningspapper. Strax därefeter hittade vi den andra i lådan med - surprise suprise - gummisnoddar och korkunderlägg. Den var betydligt kvickare, men jag fångade den också, la hos den andra. En timme senare var den omtöcknade pigg nog för utplacering i ladan. Så söta, pepparkornsögon, nyfiknaste nosen, skäraste tungan. Awwww. Men bajsa inte på mitt knäcke, okej?

Äsch, precis som jag skriver detta traskar katten förbi med en tredje mus i munnen. Levande. Den sprang in under ugnen. Mus-respiten blev kortvarig, och detta är bara i början av vintern. Men vinter är det, bilden är från nu i veckan. Musbilden från idag.

Idag borde jag vara på två olika ställen. Är på tredje.



/Jessica

Inom mig trängs fjolårsgräs och lervälling

Ja hej. En dålig dag, jag behöver lite tempo, lite inneboende tempo alltså. Skulle städa, men började med att baka scones, dumt. Hittade en obetald faktura från a-kassan, som sa att om jag inte betalt senast igår så kickades jag ut. Fan, så dumt. Tvättade två fönster, sen tog lusten slut. Dumt, dumt dumt. Betyder att jag har eh, kanske åtta, kvar. Jag är glad att ha fönster, och jag gillar renhet, men inte idag. La mig på soffan och åt nötter. Å, så dumt. Ont i magen nu, fysiskt och psykiskt. Ska kanske laga grönsakssoppa, "bantarsoppa". Om jag enbart äter det fram till midsommar blir jag vacker då?

Hatar uttrycket i-landsproblem, men vad är detta om inte... jo. Dumt. Dumhet.

Urk. Patetiken vet inga gränser.

Jo, jag är medveten om att jag är borskämd. Ser massor av saker att kommentera. Som irriterar och engagerar. Som är viktigare än det här. Som gör mig glad eller bara får mig att reagera. Det är inte det. Blir bättre när jag börjar jobba igen, på torsdag. Trodde inte jag skulle tycka så, men det gör jag och det är jag tacksam för.

Jag tror att jag känner mig lite ensam bara. En släng av ensamhet, jo det är nog det. Varför kan man fråga sig, har pratat med två käraste vänner idag. Den ena kanske jag träffar på söndag och den andra kollade läget inför midsommar. Och igår tackade jag nej till drinkar efter varit och träffat fantastiska människor hela dagen. Och i morgon... Ja, men just nu. Det är ju just nu det känns så här, den här sekunden som ropar saker i mitt öra, som susar i bröstet. Som luktar fjolårsgräs och lervälling.

För tänk egentligen vilken lycka att vara ensam, mätt och sysslolös. Tänk alla som önskar sig bara en av de tre. Och snart är jag inte ensam längre, så inte ens det kan jag vara deppig över, egentligen.

Idag tristess och viktångest. I morgon Dalhalla och Antony and the Johnsons. Så kanske melankoli är den känsla jag borde sträva mot?

Ska sluta nu. Jakten efter mening börjar med att jag tar på mig skorna och går ut. Ni ser - jag har både skor och ben. Till och med det. Går och gräver lite i komposten. Mylla är en bra sak, även den som inte är riktigt framme.


/J

I naturen

Jag är vansinnigt äcklad.

När regnet upphörde och solen tittade fram bestämde jag mig för att gå en promenad. Jag var inte ensam. På tomten kravlade, ålade, slemmade sig mängder med sniglar, eller snäckor, vinbärssnäckor, om vi ska vara kinkiga. Och det ska vi väl? Det var inte första gången jag stötte på dem. Första gången var när vi, på självaste julafton, beslutade oss för att räfsa löv. Ja, ja, jag vet - det är först när vitsipporna kommit fram man ska räfsa. Men vi var ju så nöjda, och ivriga. Vi hade bott i torpet blott två veckor och solen sken. Lite räfsande gör väl inget? Så hittade vi en några snigelsnäckor i golfbollsstorlek under en buske. Och rotade lite till. Snart hade vi en ansenlig hög. Som vi sedan bara lämnade. Snön behagade komma, och efter vintern vår. Tills en dag för ett tag sedan då jag:

- Eh, har du rört snigelhögen?
- Nej.
- För den har, typ, tunnats ut.

En närmare kik bekräftade misstankarna - sniglarna hade vaknat. Jag plockade raskt upp dem och la dem i en hink. Plockade några fler. Gick ett varv. Och plockade. Och sedan har vi plockat lite då och då.

Men så. Idag. Det regnade, det var vamt. Marken ångade. Sniglarna skrek "Jippi!" och rusade ut.




Ser inte så farligt ut va?

Ok.





Fortfarande inte?





Tänkte väl det.

En timme och tjugo minuter tog det.


När vi nu lagt dem i en hink så undrar ni naturligtvis vad vi gör med dem. Häller salt över (vilket tydligen ska få dem att eh, smälta) eller tar in dem på salladsdiet för att sedan koka och äta med vitlök och persilja? Inget av alternativen (vi är ju trots allt veganer) utan tar dem till en närbelägen allmäning där de hälls ut bland maskrosor och gräs. Och hoppas att de aldrig kommer tillbaka och att de inte hunnit lägga sina ägg ännu.

/J