Du, jag och fem dollar

I början av 1990-talet tillbringade jag ett år i USA, som au pair i en familj i New Jersey. Tillvaron, en timmes bussfärd från Manhattan, var ganska enkel. Varje helg tillbringade jag tillsammans med andra svenska aupairer i New York. Lite tråkigt, kan tyckas, att tillbringa sitt år utomlands med andra i exakt samma situation, och jag medger att det säkert skulle varit annorlunda om jag hängt med andra. Men klaga, aldrig. Vi var unga, vi var snygga, vi hade erövrat Manhattan. Vi hängde på sunkiga barer med billig öl - och kom in med falska leg så klart. Vi hade vipbiljetter till de coola ställena. De som var bra, det visste vi för att ursnygga transor var inkastare. Tansor med boor och stilettklackar, som släppte in oss först för vi var tvärt om. Osminkade, kängbeklädda och europeer.

Det var grungens år, jag var nitton och livet lekte. Den allra största inspirationskällan var filmer som Singles och Reality Bites. Musik som Pearl Jam och Nirvana. Tänk ett helt år då basplaggen är blommiga klänningar och doc Martens. Eller jeans och rutiga skjortor över gråa t-shirts, och doc Martens. Det var vi. Osminkade och okammade. Vi lämnade våra värdfamiljer så fort föräldrarna kommit hem på kvällen, och åkte in till Freehold - det lilla samhället - för att fika eller gå på bio. Fika och bio på vardagkvällarna, och New York på helgerna. Iklädda blommiga klänningar och doc Martens. När Kurt Cobain dog så grät vi i våra brownies. Varje tisdag tittade vi på Melrose Place.

Reality Bites speglade verkligheten. Det var ju så det var! Du, jag och fem dollar. Allt som behövdes. Och så evigt analyserande av verkligheten. Allt fick samma utrymme i navelskåderiet, inget var viktigare än det andra och jaget stod i centrum.

Ah, det var tider. Inga plikter förutom en snäll femåring och en söt golden retriver-valp. Veckopeng och pool på tomten. Bil och alltid bra väder. Och så New York. Goddammit, jag älskar New York.

/J