Ordination: käftsmäll

Jag var hos doktorn idag. Var där för att jag är trött. Trött och hängig och ledsen sa jag när jag ringde. Och fick tid direkt. Tänkte att ett stick i fingret ju inte kan skada i alla fall. Förhoppningsvis märker de nån brist och ger ett piller.

Inte den här doktorn. Hon ställde lite frågor och antecknade på baksidan av ett gammalt papper.
- Hur har du det med ilskan, frågade hon.
Jag tänkte efter, länge och väl. Som om jag begrundade frågan och tänkte på ett svar. Till sist var jag tvungen att erkänna: Vad menar du?
- Ja, blir du arg?
- Javisst svarade jag. Det går över snabbt dock (jag visste ju inte om det var rätt eller fel att bli arg).
- Vad blir du arg på? Vad känner du när du får ännu en hög med arbete i knäet?
- Då blir jag frustrerad. Arg blir jag på samhället och på strukturer.
- Hm, du borde bli lite arg på den som ger dig ont i magen. Inte inellektualisera dina känslor. Kanske skulle du prova boxning? Det är jättebra. Då får du svettas ut din ilska.

Då fick jag glatt säga att jag har provat boxning, och ja, det var jättebra.

Sen berömde hon min man, efter att jag hade fått svara på frågor om honom. Eller berömde - hon frågade rakt ut hur man gör för att få en sån. Och så skrattade hon glatt. Jag kunde inte mer än skratta med, och erkänna att han är den bäste.

Stax innan jag skulle gå, efter att sänka tagits och det lyssnats på lungor och hjärta så skrev hon ut lite sömntabletter. Det kanske inte hjälper, sa hon, men kanske gör det det. Och så log hon igen.

Jag kände mig trygg, hit vill jag igen. Stick i fingret ska det bli, fast det får någon annan sköta om. Hon ville bara veta hur läget var. Och säga till mig att bli lite arg.

/J