Det är så intressant det där med böcker som inköpts och sedan fallit i glömsla. eller åtminstone anledningen till att man köpt dem har. så var det med den här boken, jag kan inte minnas om någon rekomenderat den, eller anledningen till att den fick följa med hem. Minns inte ens riktigt var jag köpt den, men vet att det var ganska nyligen. Och tur var det! Den är så sävlig, så återhållsam, så tydlig och så enkel. Och samtidigt under ytan skapar den svindel. Den är vulgär i ordets bästa mening, så diffus och otydlig att jag håller andan till sista sidorna. Då: näe. Va! Och den är så svår och väcker så många tankar. En dubbelbottnad bok, sannerligen. Otäck och vacker. Popplar och höst, och det ruvande, dolda som det inte går att beskriva utan att avslöja.
På ytan handlar det om Kathy som är 31 år, och hennes uppväxt på Hailsham, en internatskola. Det handlar också om bästa vännerna Ruth och Tommy. Det är england i slutet av 1990-talet, men skulle kunna vara nästan varsomhelst närsomhelst. Det är en skräckhistoria i all sin enkelhet. Ishiguro låter Kathy tala direkt till läsaren: "ni måste förstå att..." "...men jag kommer till det sedan" "det vet jag att ni också vet" etc. På sätt och vis påminner den mycket om Ninni Holmqvist Enhet i tonfallet, men den känns ändå väldigt egen.
/J
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar