Min cykel har blivit stulen. Eller javisst ja, den stals för sju år sedan, drygt. Samma dag som min man lämnade Luleå för Stockholm och lämnade mig kvar. Det var inte min lyckligaste dag. Mannen visste jag ju att jag snart skulle återse, så jag blev nog nästan lessnare över cykelns försvinnande. En röd gammal, gammal Monark som jag hade jobbar på, putsat och filat och bytt trampor och sadel på. En juvel, en vind-i-håret-cykel. Och så stals den. Jäklar vad ledsen jag blev.
Inte förrän idag har jag köpt en ny cykel. Det har liksom inte fallit sig så - direkt efter Luleå Stockholms innestad där det passar bäst att gå (eller för all del ta taxi), för vind i håret får man där vare sig man vill eller ej. Men nu är situtationen en annan: jag passerar för bövelen hästhagar på väg till tåget. Det vore fånigt att inte ha en cykel. Så idag, när regnet stod som spön i backen, och åskan låg som ett tryck i pannloben gav jag mig själv en present. En chokladbrun sjuväxlad tantcykel med breda däck, cykelkorg och bekväm sadel. Som gjord enkom för mig att cykla på. På vägen hem från cykelaffären blev jag och cykeln avsläppt för en lagom tur hemåt. Eller lagom förresten - det tog en halvtimma, jag blev genonsvett och har fortfarande lite mjölksyra. Men gud va skönt med vind i håret (det fläktade in i den välventielerade hjälmen). Och vad gott det luktar med regnvåt sommaräng och solvarma hästar. Åh, jag är så nöjd!
/J
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar