Min häst

Härom morgonen vaknade jag vid fyratiden av att grannens hästar i hagen bredvid huset förde sådant oväsen. En av hästarna gnäggade och höll på på ett sätt som gjorde mig orolig. Det höll på så länge också, även om min tidsuppfattning vid den tiden på dygnet i bästa fall kan beskrivas som skev. När jag legat vaken tillräckligt länge smög jag mig ner, drog på gummistövlarna utanpå pyjamasbyxorna och gick iväg, över ängen längs med vägen. Morgondimman smekte gräset och solen glittrade i daggen, jo faktiskt. Mindes den morgonen då mamma och jag gick och tittade på hästarna som sov. Jag var kanske tio då, och det var spännande. Vi pallade morötter på fältet på väg ner till hagen, och jag har kvar fotona på hästar i morgondis. En annan morgon mötte jag pappa på väg till jobbet, vi skrämde nästan slag på varandra då han öppnade ytterdörren för att gå ut samtidigt som jag skulle gå in. Då hade jag också varit och tittat på hästar som sov, det var nog senare samma sommar som mamma och jag var ute, eller sommaren därpå. Jag minns inte. Härom morgonen så var det emellertid inte en häst som sov som det skulle tittas på utan en som i högsta grad var vaken. När jag kom fram till hagen var det tyst och lungt, jag tyckte jag hörde steg från hovar på gårdsplanen. Vågade mig dock inte upp, och hörde inga människor. Det är det jag är räddast för, att människor, elaka människor, ska göra hästarna, katterna, korna illa. Som man läser om i tidningen.

Jag minns alla hästböcker jag läste som ung. Om Annika, om Svarta hingsten, om Blenda. Jag minns hur det smakade att läsa de där böckerna. Hur de i serierna i Min häst alltid sa Yes Box och det var alltid en häst som hetter Surprise. [surprise] läste jag, på svenska utan att veta vad det betydde. Min läslusta inleddes med sagor, och med böcker om hästar. Dagar som dessa, loja sommarlovsdagar spenderades i stallet. Men också regnruskiga novemberdagar, snömoddiga vårdagar, iskalla vinterdagar. Stallet, hästvärmen, gör sig lika bra oavsett årstid. Det är märkligt, för jag minns alla hästarna i Ingrids stall, jag minns deras namn och egenskaper och personlighet. Men jag kan inte nämna en enda människa från den tiden - förutom Ingrid. Barska ridläraren med stallet på den skånska slätten. Och jag minns böckerna. Jag måste leta upp dem, läsa igen, se om lite av känslan kommer tillbaka. Känslan av ett gammalt seltyg som ska smörjas med olja, eller känslan av lycka när jag fick min första stallåda att läga borstar och täcken och grimmor och hovkratsar och jod och allt annat i. Och lyckan att bli snusad i nacken av Blue Boy, Sunny Girl, Lidro, Betty Bumsan och alla de andra fyrfotingarna från min barndom. Kanske var det den känslan jag letade efter, härom morgonen?