Tag med glatt humör

I kategorin Hur tänkte de har vi idag kommit fram till inbjudningar. Så får man då en inbjudan, per mail eller om man har tur i riktiga brevlådan. Och allt är frid och fröjd och man ser fram emot fest och gamman. Ända till man kommer till den lilla, lilla, men ack så irriterande raden: Tag med glatt humör.
Men va fan... Varför inte skriva "Tag med allmänt folkvett" eller "Lämna motorsågen hemma" eller något annat lika konstigt. För allvarligt. Inte är det på grund av den lilla raden som man är trevlig. Och inte blir man trevligare/har roligare/har bättre humör för att det står i inbjudan?

Grrr. Överväger att inte gå. Men kanske har mitt nu usla humör blivit glatt nog till det är dags.

/J
ps. Skulle kunna skriva nåt om "oömma kläder" också. Det är 2007 people. Låt oss lämna de oömma kläderna hemma innan vi går på det som kallas fest. Annars kan man kalla det sport eller camping eller vad det nu är. Okej? Bra.

"Hotet mot Sverige"

Med anledning av föregående post: På Expressen hittar jag skräckrubriken Det nya hotet mot Sverige. Oroad klickar jag upp sidan, tusen tankar rusar genom hjärnan. Nu har jag verkligen missat något. Men nej, det handlar om fotboll. Om inspringande "fans" som gör att egna laget förlorar. Osportsligt - javisst. Men anledning att skapa krigsrubrik? - verkligen inte.

/J

Radioskugga

Närmast frenetiskt surfar jag runt, runt, runt. Letar, söker. Lyssnar, läser. Undrar. Sedan några månader har vi ingen teve, bra så. Men sedan några veckor har vi inte heller någon tidning. Det är så klart ett misstag. När vi ringer DNs prenumerationsservice säger de - precis som de andra femtioelva gångerna - att det är konstigt, den borde komma. Men icke. Radio, javisst. Och fragmentariska nätartiklar. Men det räcker inte. Jag blir galen. Jag vill veta vad som händer, jag vill ha analys. Egentligen vill jag ha DN så som den såg ut innan de ändrade formatet. Nä, formatet i sig har jag inget emot, men jag undrar fortfarande varför de tror att med ett minskat format måste följa mindre analys, mindre viktigt (har de månne missat att till och med Dostojevskij finns i pocket?) Mitt surfande ger resultatet att jag numera vet att även DN har "dagens outfit" på STHLMs-sidan. Jag skriker: Nej! Ge mig torra analyser. Ge mig seriösa rynkor i pannan. Ge mig stabilitet och viktighet. Ge mig DN-debatt som hade den politiska tyngden av en tegelsten. Ge mig en ledarsida som inte frenetiskt hakade upp sig på något och bet sig fast utan som kom med åsikter man förvisso inte alltid höll med om men som alltid var relevanta. Ge mig välskrivna reportage om bortglömda konflikter och intressanta människöden. Ge mig näring.

Och om jag inte kan få det: ge mig åtminstone tidningen i brevlådan.

/J

The little symbols of your devotion

Att beskriva något som berör en känslomässigt är svårt, för alla ord känns för små och riskerar bli till plattityder. Jag som nästan aldrig skräder orden kan tycka att jag borde ha sparat på krutet. Lite irriterad tänker jag att jag borde ha sparat ord som fantastiskt och magnifikt eller för den delen avskyvärt och förskräckligt till tillfällen då de verkligen behövs.

Trots detta ska jag göra ett försök att beskriva en känsla. Försöka beskriva den känsla som jag delar med 4000 andra, känslan av Antony and the Johnsons i Dalhalla, Rättvik, i lördags. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. En av sommarens hittills vackraste och varmaste dagar, försommargrönska och ett Dalarna som tar emot med öppna famnen. Jag hade hunnit vilja flytta både till en liten by utanför Uppsala där det fanns ett förfallet hus med tillhörande förfallen dinerliknande byggnad (utmärkt att starta en vegovägkrog i) och till Grycksbo där vi möttes av skylten "Välkommen hem Conny. Vi har saknat dig" innan vi var framme i Rättvik. För att inte tala om besöka allt intressant på vägen - Dragon gate, loppisar, små fik och muséer.

Vi kom fram till Dalhalla där de trevligaste vakterna/publikvärdarna någonsin hälsade oss. När vi försynt frågade om det gick att campa - vildcampa - någonstans log de och sa "Vad mysigt! Klart ni ska campa. Kör ett par hundra meter tillbaka där finns en bäck." Stockholmsvakter: tag lärdom!

Jo, men, så platsen då. Dalhalla. Har ni varit där? Det går inte att beskriva. Ett hål i svenska urskogen. Ett stenhål med en sjö. En amfiteater. Ett kalkbrott. En hissnande upplevelse. Och ändå familjärt, välbekant. Bakom mig i toalettkön stod en kille och pratade i mobilen: "Nä, men de ser ut som alltid på Debaser, liksom." Jo, det var den vanliga crowden, direkt ditslussade från Södermalm. Inte alla men många, många.

Och själva konserten då? Nej, jag har inga ord som gör den rättvisa. Vackra, vackra the Johnsons i vita kläder. Vackra, vackra Antony med röst som ingen annan. I andra låten grät jag. I tredje skrattade jag. I Fistfull of love stod jag tillsammans med hela publiken upp, i extas (man sitter i Dalhalla). Varpå Antony, lite förläget säger "Oj då, vi har fortfarande några kvar". Efteråt stående ovationer och tre inrop. Jag kan inte säga mer.

Kärlek, jag är fortfarande uppfylld. Kan i stället för att beskriva konserten berätta om hur jag första gången fick höra om Antony and the Johnsons via ett SMS från fina vännen i Norrköping: "Sitter och dricker öl och äter nötter och lyssnar på Antony and the Johnsons. Så vackert, lyssna när du kan". Det var en sån där vacker sommarkväll i Stockholm när själva luften har tagit semester och alla är vackra och slöa och gatorna tomma. Vi, A och jag, var ute och gick på Kungsholmen när SMSet kom, och av en händelse gick vi förbi en öppen skivaffär. Vi gick in och jag bad att få lyssna på deras skiva. Hörde Cripple and the Starfish och började gråta. I affären. Det händer inte mig, musik berör mig oftast inte så, det var stort. Så jag köpte skivan, på stört.

Jag inser att den här texten är lika lång, kanske längre än, Buffytexten. Men då förstår ni? Det var stort, outsägligt vackert om jag ändå får försöka mig på lite förstärkande ord. Det var kärlek.

/J

Inom mig trängs fjolårsgräs och lervälling

Ja hej. En dålig dag, jag behöver lite tempo, lite inneboende tempo alltså. Skulle städa, men började med att baka scones, dumt. Hittade en obetald faktura från a-kassan, som sa att om jag inte betalt senast igår så kickades jag ut. Fan, så dumt. Tvättade två fönster, sen tog lusten slut. Dumt, dumt dumt. Betyder att jag har eh, kanske åtta, kvar. Jag är glad att ha fönster, och jag gillar renhet, men inte idag. La mig på soffan och åt nötter. Å, så dumt. Ont i magen nu, fysiskt och psykiskt. Ska kanske laga grönsakssoppa, "bantarsoppa". Om jag enbart äter det fram till midsommar blir jag vacker då?

Hatar uttrycket i-landsproblem, men vad är detta om inte... jo. Dumt. Dumhet.

Urk. Patetiken vet inga gränser.

Jo, jag är medveten om att jag är borskämd. Ser massor av saker att kommentera. Som irriterar och engagerar. Som är viktigare än det här. Som gör mig glad eller bara får mig att reagera. Det är inte det. Blir bättre när jag börjar jobba igen, på torsdag. Trodde inte jag skulle tycka så, men det gör jag och det är jag tacksam för.

Jag tror att jag känner mig lite ensam bara. En släng av ensamhet, jo det är nog det. Varför kan man fråga sig, har pratat med två käraste vänner idag. Den ena kanske jag träffar på söndag och den andra kollade läget inför midsommar. Och igår tackade jag nej till drinkar efter varit och träffat fantastiska människor hela dagen. Och i morgon... Ja, men just nu. Det är ju just nu det känns så här, den här sekunden som ropar saker i mitt öra, som susar i bröstet. Som luktar fjolårsgräs och lervälling.

För tänk egentligen vilken lycka att vara ensam, mätt och sysslolös. Tänk alla som önskar sig bara en av de tre. Och snart är jag inte ensam längre, så inte ens det kan jag vara deppig över, egentligen.

Idag tristess och viktångest. I morgon Dalhalla och Antony and the Johnsons. Så kanske melankoli är den känsla jag borde sträva mot?

Ska sluta nu. Jakten efter mening börjar med att jag tar på mig skorna och går ut. Ni ser - jag har både skor och ben. Till och med det. Går och gräver lite i komposten. Mylla är en bra sak, även den som inte är riktigt framme.


/J

Eldsjälar

Jag har aldrig betraktat mig som eldsjäl. Jovisst, jag engagerar mig gärna i både det ena och det andra och avstår sällan från hetsiga debatter. Mina krönikor för fram en del av det jag vill säga. Min kamp bedrivs med ord, och det tycker jag - med risk att förminska mig själv - är lathetens engagemang. Men så finns de där andra. Som går mil efter mil och delar ut flygblad, klistrar affischer, skanderar slagord, anordnar manifestationer. Som är hands-on-engagerade, med själ och hjärta.

Kom precis hem från ett besök på Djurens Rätts kansli. Där kan man stiga in i valfritt rum och hitta dem. Dem som spenderar varje vaket ögonblick i engagemangets kärna. Som åker på semester till annat land - och som snart måste åka tillbaka igen för att de hittat en övergiven, misshandlad hund som de lämnat på en veterinärklinik och som nu ska få ett nytt juste hem i Sverige. Som lämnar välbetalda arbeten för att jobba med djurrätt på heltid - för att "Nu när jag har barn hinner jag inte lika mycket på kvällar och helger, så lika bra att jobba med det". Som tagit tjänstledigt för att jobba med utsatta människor i Afrika, och som kommer tillbaka stärkta av nya intryck. Som jobbat häcken av sig i massor av år och nött nött nött det viktiga budkapet rakt in i folks brevlådor, teveskärmar, näthinnor, nött det rakt in i folkhemmet.

Jag kunde inte vara med på stämman (kongressen) i år. Det var med sorg jag avstod, för det är där man möter ännu fler eldsjälar som utan en spänn betalt gör allt fotarbete. Som får utstå spott och spe men som står för det de tror på. Som gör precis allt som står i deras makt för att opinionen ska vända till deras - vår - fördel. Som säger att djur inte är våra att äta upp, skratta åt, klä oss i eller på annat sätt använda på sätt som inte är deras vilja.

Detta är riktiga hjältar, osjälviska, namnlösa. De drar sitt strå till stacken för att det ska bli en bättre värld.

Jag är stolt över att känna dem!

/J

Nämen, va fan?

Idag är jag inte tillförlitlig. Klippte lugg. I badrummet. Själv. Med igenimmad spegel. Det blev fult. Jag tänkte det skulle se lite skojigt ut. Lite spontant. Nu ser jag i stället ut som en kulturtant (ja, iförd åtta år gammal kulturkofta och allt). Fattas bara hennarött.

Blurgh.

/J

Det ena och det andra

Står i valet och kvalet mellan att skriva något om förslaget - diskussionen? - att förbjuda vissa fångar att läsa porr, eller att skriva något om mina små potatisplantor som börjar titta upp. Eller kanske något om Nicole Richies 45-kilosfest. Eller kanske om något helt annat.

Men äh.

Det första är så självklart: Det går inte att förbjuda vissa människor vissa tidskrifter. Det är centsur och åsiktsregistrering - och kan i förlägningen leda till att polisitska tidskrifter inte ges till somliga. Förbjud porren helt i stället.

Det andra är så roligt för mig men så ointressant för er. Kanske klistrar jag in en stämningsbild i stället.

Det tredje, nä, jag vill inte ens försöka.

Det fjärde får bli tre inomhustips i stället:
Film: Blood diamond
Tv-serie: Lost room (har bara sett 1/3, men verkar lovande)
Aktivitet: Tvätta fönster (jorå, just nu när det är regnigt och dimmigt ute tror man aldrig att solen kommer lysa in och avslöja vinterränder. Men ha förströstan - det blir sol även i år. När jag ändå hushållstipsar kan jag ju berätta hur du ska göra: Använd rent varmt vatten med en droppe diskmedel som inte är djurtestad. Skrubba upp smutsen med en gammal nylonstrumpa. Torka med tidningspapper. Överlägset bäst, billigast och miljövänligast.)

Kanske ska sluta här.

/J

Lägesrapport

Galet tråkig dag. Tråkigt väder, tråkigt humör, tråkigt, tråkigt, tråkigt. Ja, jag vet. Jag behöver ha tråkigt ibland, men det är ju så... tråkigt! Och i jämförelse med helgen: lillasysters bröllop, lillasysters 30-årskalas och Henry Rollins igår på Rival så har den här dagen varit sällsynt blek. Har knappt lämnat internet i min jakt efter något annat, bara varit ute några timmar. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Ute var det regnigt och myggigt, inne är det ostädat och sunkigt. Och på båda ställena rått och liksom osunt.

Nå, man kan inte ha det bäst alla dagar.

/J

Min mamma och jag

Min mamma och jag bor nästan femtio mil ifrån varandra. Jag skulle inte skulle vilja bo i huset bredvid, men kanske fem mil hade varit mer lagom. För att ses en söndag över en kopp kaffe, kunna åka över en vanlig tisdag. Nu går inte det. Men vi träffas ändå över ett glas vin ganska ofta. Hon i sin telefonlur, jag i min. Igår var en sådan kväll. Nästan en hel flaska och två och en halv timmes prat ger samma fniss-i-magen-känsla som att faktiskt träffas. Det enda som saknas är godnattkramen.

/J

Hippiehår

Funderar på att köpa en gräsklippare. Det visade sig nämligen att min trädgård hade oväntad framgång som hippie. Inget ont i det - på avstånd, så som till exempel förbipasserande ser - ser den härligt ostyrig och lättsam ut. På nära håll är det lite annorlunda. Jag har redan beskrivit sniglarna. Den har fantastiska förutsättningar: skyer av förgätmigej, flockar av gullvivor, dungar med liljekonvalj och tuvor med blåa små violer blandar sig med enstaka mandelblom och vackra, vippande gräs och ett helt fält med lupiner väntar på att få slå ut. Utanför köksfönstret skuggar en syren hundkex på gränsen att blomma, och tre bastanta ormbunkar har slagit rot under fågelbordet. Den nu nästan överblommade häggen ersätts av en vildsint buske med vita skyar, och körsbärs- och plommonträdens vita blommor har ersatts av rosa äppelblommor. Och en hel del är fortfarande på gång - knoppar och fjolårets kvarglömda fröställningar ger löfte. Så långt allt väl. Men om man vill vara i trädgården känner man sig onekligen lite... undanskuffad. Av grönskan. Och på något plan gillar jag verkligen det. Det är kraft i det växande. Men jag tänker att det bara är försommar, och att jag inte sett hälften av vad som komma ska. Och kanske är det bäst att mota olle i grind? Eller bara låta det vara, åtminstone det här första nyfikna året? Sköta trädgårdslandet och låta gräset bli så högt det vill. Slå med lie i juli och inte oroa mig för vad som kommer? Låta den inre hippien hitta kraft i kirskål och mossa? Jo kanske.

På min systers bröllop i helgen kommer jag inte ha hippiehår. Jag vill ha nina persson-bulle-på-sidan. Det är fint. Få se om jag lyckas.

/J

Känner mig europeisk i mina tofflor

Har köpt ett par perfekta tofflor. De är turkosa, i något tunt nästan-som-siden-material, med tunn, tunn, tygsula och de är lite för stora så jag måste hasa runt i dem, de är väldigt has-vänliga, has-nödvändiga till och med. Och de gör att mina fötter ser sådär härligt smala, nästan anorektiska ut (åtminstone om jag spänner benen så att de syns) och färgen, färgen! måste vara exakt rätt nyans för mina fötter ser ut som om de har den färg jag önskar de hade i augusti, och är inte vårfnasiga och violetta. Känner mig så härligt europeisk där jag hasar omkring i mina turkosa tofflor och till på köpet en kjol i exakt fel - och därmed rätt - längd. Och en kofta ovanpå det. Vill helst dricka retsina och gestikulera mycket när jag pratar. Och jag inbillar mig att mitt hus är ett stenhus på en bygata och inte ett rött sörmlandstorp. Det är lovely. Så till middag får det bli pasta med basilika och mutti-tomater (andra duger inte, aldrig) och god olivolja, som jag kanske smörjer in mina härliga fötter i också. Och vin, här ska drickas vin. Helst ute för då får jag svepa min blommiga sjal kring mina axlar, och det blir ännu mera rätt.

Ja, jag vet.

Borde gå ut i solen och plocka en stor bukett blommor. Borde gå ut i solen och luka ogräs. Borde ta tag i disken. Borde dammsuga. Borde gå en lång, snabb promenad. Borde mest av allt skriva färdigt Romanen. Borde inte läsa bloggar. Borde inte skriva just det här.

/J

Ambivalens

Så var det då slut på det roliga. Nio månaders själviska förslustelser i form av fritt skrivande, fritt tänkande och fritt fraterniserande med ljuvliga 22-åringar är slut. Dags att åter ta på sig kavajen och powerskorna och börja tycka saker som inte har med mig att göra. Och jag längtar.

Men jag kommer sakna, saknar ju redan. Den 21 augusti förra året började vi, den 21 augusti 2006 skrev jag ett brev till mig själv, det gjorde vi alla. Jag hade glömt innehållet när jag fick det tillbaka, hade till och med glömt att jag skrev det. Och när jag läste det såg jag att jag ångrade mig, då i augusti. Att jag var osäker på om jag skulle förmå. Ge, ta, få, såna saker. Jag tror jag klarade mig hyffsat.

I retrospektiv är jag tacksam för att ingen sa "Men ska du verkligen" utan alla körde sama ramsa: "Heja, heja, heja". För ibland behöver man ta paus. Från sig själv, från gamla invanda spår.

Så vad har jag då lärt mig? Tja, förutom att ha gottat mig i jamber, trokéer, postmodernism och nobellpristagare och naturligtvis skrivit, skrivit, skrivit och diskuterat det som skrivits så har jag lärt mig lyssna. Lärt mig luta mig tillbaka och tycka det är ganska okej med tystnad. Kanske har jag lärt mig att inte varenda tanke behöver ljudsättas utan att den inre monologen, den som varken sägs eller skrivs, kan få vara helt privat. I den värld jag vanligtvis befinner mig är smorda stämmband och vässade armbågar det enda som ger utrymme. I den värld jag befunnit mig nu senast är det andra saker som ger poäng. Inte ständigt hävda sig. Det är svårt - jag hör min röst ofta, högt och bestämt. Och färre åsikter, nja, det har jag ju inte. Och inte de heller. Det är väl där poängen ligger. Att det inte är brist på åsikter, brist på kloka tankar - vilket jag faktiskt trodde till en början - som skapar tystnaden utan något annat. För en del är det blyghet. Det är synd, då är tystnaden inte vald. För en del tror jag att det är lättja. Lika synd. Och för en del är det en visshet om att det inte nödvändightvis den som skriker högst som hörs bäst. Det är bra.

Men det låter som om jag befunnit mig bland munkar med tysthetslöfte - så är det inte, inte alls. Tvärtom, ibland har det skrikits mycket högt. Och då handlar det om Viktiga Grejor. Som hur patriarkatet ska krossas eller vilket som är bästa sconesreceptet. Nej, jag är inte ironisk, både högt och lågt är ju viktigt.

Så nu, några lata sommardagar då jag funderar på om, och i så fall hur, armbågarna bäst vässas. Och igen är det jag som frågar mig själv: Kommer jag förmå?

/J

Som man frågar, eller: vad fan är en empatisk elitist?

Jag är av uppfattningen att om man ställer en fråga så kan man förvänta sig ett ärligt svar. Är man ointresserad av svaret - fråga inte. Och på så sätt finns det alltså dumma jävla frågor. Frågor som främst ställs för att provocera fram en reaktion, eller frågor som ställs för att få bekräftelse.

Galet ytligt exempel: Om jag har med mig någon när jag ska handla kläder, och den personen ger omdömen så hoppas jag att det är ärliga sådana. "Snyggt" är så klart det jag vill höra, men bara om det är det. Därför är min man - som är stilsäker, ärlig och älskar mig - perfekt följeslagare.

Lite mindre ytligt: Alla gånger jag fått frågor om veganism utan att de varit ärligt menade. När det efter 30 sekunder står klart att frågeställaren skiter blankt i mitt svar och bara vill ställa idiotfrågor som "Men vad gör vi med alla korna dårå?" Och som inte ens då lyssnar på svaret. Har hänt så många gånger att jag numera frågar om han (det är ofta en han) är intresserad på riktigt.

Idag har jag fått ta del av svaren från en utvärdering som, enligt den som företräder det som utvärderades, var det värsta resultatet någonsin. Och hon gick till attack på svaren (och i förlängningen mig eftersom jag var en av de verkligt kritiska) i stället för att fråga varför svaren blev som de blev. Men visst ville hon ha ärlighet? Jag hoppas det, annars är det slöseri med min tid. Och hennes känslor. Jag vet inte vilket som är värst.

Ändå, jag är så jävla känslig för andras känsloutbrott. Vill förklara mig, försvara mig. Men förstår du inte, det var ju så här... Igår grät jag på pendeltåget hem. Grät och hulkade och kände mig sämst bara för att jag fått noll respons, noll bekräftelse. Tusen gånger hellre ett dåligt resultat än inget. För tystnad är också en form av kritik och jag törstade så efter ett tack. Ett tack som aldrig kom, eller rättare sagt, kom först när jag bett om det. Och hur mycket värt är det då? Är det inte bara den sortens bejakande fråga, bekräftande efterlysning, jag föraktar? Jag vet inte.

Människors känslor ska naturligtvis tas i beaktande, men samtidigt så förutsätter jag att människor vill utvecklas. Strävan måste alltid vara uppåt, framåt. Textsamtal, utvärderingar, frågor, relationer, diskussioner. Allt måste syfta till att världen, människorna, det som presteras, ska bli bättre. Givetvis kan man vara finkänslig: "Det här är lite svårgenomträngligt för att..." är bättre än "Detta är obegripligt." Även om det är precis vad man menar.

Den som tolkat den här bloggens adress och namn rätt vet att det är så jag känner.
Empatisk elitism: gör mig bättre utan att såra mina känslor, så gör jag dig bättre utan att såra dina. Men också - jag stävar uppåt, men tror att det går att göra utan att lämna för många skadade själar bakom mig.
Och sapere aude: "Hav mod att bruka ditt förstånd", eller ordagrant - våga veta.

/J

I naturen

Jag är vansinnigt äcklad.

När regnet upphörde och solen tittade fram bestämde jag mig för att gå en promenad. Jag var inte ensam. På tomten kravlade, ålade, slemmade sig mängder med sniglar, eller snäckor, vinbärssnäckor, om vi ska vara kinkiga. Och det ska vi väl? Det var inte första gången jag stötte på dem. Första gången var när vi, på självaste julafton, beslutade oss för att räfsa löv. Ja, ja, jag vet - det är först när vitsipporna kommit fram man ska räfsa. Men vi var ju så nöjda, och ivriga. Vi hade bott i torpet blott två veckor och solen sken. Lite räfsande gör väl inget? Så hittade vi en några snigelsnäckor i golfbollsstorlek under en buske. Och rotade lite till. Snart hade vi en ansenlig hög. Som vi sedan bara lämnade. Snön behagade komma, och efter vintern vår. Tills en dag för ett tag sedan då jag:

- Eh, har du rört snigelhögen?
- Nej.
- För den har, typ, tunnats ut.

En närmare kik bekräftade misstankarna - sniglarna hade vaknat. Jag plockade raskt upp dem och la dem i en hink. Plockade några fler. Gick ett varv. Och plockade. Och sedan har vi plockat lite då och då.

Men så. Idag. Det regnade, det var vamt. Marken ångade. Sniglarna skrek "Jippi!" och rusade ut.




Ser inte så farligt ut va?

Ok.





Fortfarande inte?





Tänkte väl det.

En timme och tjugo minuter tog det.


När vi nu lagt dem i en hink så undrar ni naturligtvis vad vi gör med dem. Häller salt över (vilket tydligen ska få dem att eh, smälta) eller tar in dem på salladsdiet för att sedan koka och äta med vitlök och persilja? Inget av alternativen (vi är ju trots allt veganer) utan tar dem till en närbelägen allmäning där de hälls ut bland maskrosor och gräs. Och hoppas att de aldrig kommer tillbaka och att de inte hunnit lägga sina ägg ännu.

/J

First annoying vegan

Bilden kommer från peta.org.

/J

Ogräsblogg

Jamen, förresten. Måste ju berätta. Hade vänner på besök häromsistens och ovan som jag är vid trädgård kan jag inte identifiera allt, ännu (även om kunskapen börjar bli ganska stor). Vännen identifierade kirskål, och säger att jag kan lägga det i sallad, eller kanske koka soppa på. Vanan trogen googlar jag och inser att det i bloggvärlden råder kirskålsfrenesi. Hmpf, här tror man att man är först. Eller nej, det är ju verkligen att uppfinna hjulet på nytt - en noggrannare sökning ger att kirskål använts sedan hedenhös. Mitt omdöme då? Tja, rå var det ganska äckligt. Men en risotto på glasad lök, aborioris kokt i cava (enda vita vinet tillgängligt) grönskasbuljong, en gnutta fänkål och några ordentliga nävar ogräs var en succé. Till det grillat: tofu, sparris och saltad basilikaaubergine.

Godaste ogräset är ändå nässlor. Stekta rakt upp och ner, saltade. Och plötsligt förvandlas detta till en matblogg. Det var verkligen inte meningen.

Jag lukar vidare, vem vet vad som dyker upp?

/J

Det ena och det andra

Livet fungerar bäst när det pendlar mellan högt och lågt, snabbt och långsamt. För mycket av en sak och jag blir uttråkad, uttröttad, uttjatad. Därför är det i den bästa av världar som syskonhelg följs av partyhelg som följs av sätta potatis-helg som följs av en regnig skrivdag. Jag önskar inte mer, faktiskt. Axlarna värker av gårdagens sol - jag stod i linne och grävde. Benen värker av slitet. Vi, som ännu inte är vana vid 12-timmarspass i sol och vind, somnade framför teven. Lycka.

Så är det inte alltid. På radion handlar det om tonårsångest. Tjejångest. En psykolog säger: du är inte ensam. Fast hon säger det på ett sätt som får det lite att låta som att "Du är inte speciell." Jag tror inte hon menar det så, men visst vill man vara unik, även i olusten? Inte förminskas till och med där. Tas på allvar. Inte ges standardrecept på glädje. Jag vet inte, men jag tror att nyckelbegreppet är att bli sedd.

/J

Jord, eld, vind och vatten

Igår var jag på en namnceremoni för ett litet barn. Inte ett kristet dop, utan en ceremoni där det mer var moder jord som stod i centrum. Eller i centrum stod så klart barnet och hennes mammor och syftet var att ge henne jordens, vindens, vattnets och eldens olika styrkor och temperament. Skeptiker som jag är - av födsel och ohejdad vana, som man säger - så försökte jag intellektualisera och ironisera. Det gick i trettio sekunder sedan insåg jag att detta bara var fint. Vi stod ute, vid en sjö, bredvid ett berg i en cirkel. Det sjöngs och skrattades och gräts och älskades. Ja, det var fint. Jag minns tillbaka ett tiotal år när det var legio att lördagarna spenderades utomhus i takt av trummor. Det livet lämnade jag. Har inte blivit mer skeptisk, var det nog då också. Därför var det ännu mer underligt, och trivsamt, att jag kände mig hemma i situationen. Jag hade inte varit med om just detta, förr, men orden och symboliken var snarlik.

Hur som helst en fin ritual över ett fint barn och tillsammans med fina människor.

/J

Små små saker

Tänk så annorlunda ljud är när man verkligen lyssnar efter dem. En brasa sprakar men kan också ryta. Våren kan sannerligen larma och i tystnaden och mörkret kan minsta lilla ljud fortplantas och förstoras. Jag är besatt av mitt nya boende. Jag analyserar varenda detalj, timmar spenderas åt att känna efter, lukta, smaka. Idag regnar det och jag lyssnar efter vilket ljud regnet gör när det rinner ner för rutan. Inte ljudet när vattendroppen slår mot glaset - det är tydligt urskiljbart, utan det glidande, långsamma tårljudet. Jag går ut i regnet och lyssnar efter det där. Det går inte att fånga. Men dofterna däremot. Chockad står jag kvar, låter håret bli fuktigt. Andas. In. Ut. In. Ut. Fylls.

/J

Ryktet om min död

Jo, ryktet om min död är betydligt överdriven. Har varit borta från världen, inte bara bloggvärlden, utan överallt ifrån. Är fortfarande, men på väg tillbaka, tror jag. Mycket har varit annorlunda, en del är det fortfarande. Jag har inte jobbat sedan i augusti, har lämnat Stockholms innerstad för bondvischan (traktorer och hästar skymtar utanför fönstret, grannens tupp gal som en galning, bilen parkeras utanför ladan. Vår lada!). Om en och en halv månad börjar jag jobba igen - å, kluvna känslor. På vischan kommer jag stanna. Och med detta meddelas: I´m back.

/J

Storm i ett vattenglas

Om någon, mot förmodan, skulle titta in här med jämna mellanrum för att se om det skrivits något nytt så blir den personen oftast besviken. Och detta är ett blogginlägg om bloggande. Om mitt bloggande, för att vara exakt. Det kanske inte var min grej, riktigt det här. Jag kanske är mer av en lyssnare, en läsare? I alla fall när det kommer till det här fenomenet. För ett fenomen är det. De stormar som rörs upp i bloggosfären är begränsade. (Eller i alla fall i delar av bloggosfären. Eller i en av den, jag är övertygad om att det finns flera. Små världar där man känner sig trygg. Kompisar som man aldrig träffat men som man känner sig trygg med. Ibland kommer det besökare från andra bloggosfärer, och ibland råkar man klicka på en sida där man inte varit förut. Ibland blir de nya besöken trevliga, man återkommer. Oftast inte. Så är det för mig i alla fall.). De stormar som rörs upp är ganska små, men upprörda. Kommentarerna haglar, samma kommentatörer, samma mottagare. Hur många är som jag - tysta åskådare?

Ah, är inte säker på att jag gör mig förstådd. Jag ska ta sommarlov, fundera på om detta är något för mig. I så fall ska jag lägga upp bloggen på alla sajter, portaler och liknande som gör att den syns. Och kommentera. Och så klart skriva.

Om jag inte kan vara delaktig ska jag inte vara med alls. Bloggläsandet blir tröttsamt, begränsande. Vissa fantastiska sidor kommer jag återgå till, andra kommer jag överge helt. Jag tror jag begränsar mina intryck genom att låta dem sorteras och silas genom ett antal bloggare. Jag vill ta ställning först, bilda mig en egen uppfattning, oberoende av vad andra skrivit. Så har det inte varit under den sista tiden. Och som sagt - de stormar som rörs upp är i ett vattenglas.

Solen skiner utanför fönstret. Jag ska gå ut i den världen nu. Tillbaka i augusti. Eller inte. Röd stuga utan varken teve eller internet lockar. Barfota i gräset. Mina egna tankar, oventilerade.

Skulle vilja rekomendera fler att göra så, men det avhåller jag mig från. Stormarna fortsätter. I lugn förvissning kan jag - om jag anstränger mig - hela sommaren höra skvalpet i vattenglasen, i fjärran.

Må gott. Och gå barfota ibland.

//J

Minusgrader i helvetet?

Kommer på att det enda som är mer osannolikt än att jag ska vara engagerad i fotbolls-vm är att jag ska blogga om det. Vilket jag ju nu gjort. Heh.

/J

Masspsykos?

All right. De som känner mig tror att jag bluffar. Själv tror jag knappt att det är sant. Jag har länge hoppats på att det ska infinna sig, men inte trott att det skulle göra det. Fotbollshysterin. Hos mig. Galet. Missade första halvlek igår för att jag satt på ett plan, och var uppriktigt besviken över det. Bad taxichaufören ratta in sporten (jag vet, jag åkte med den enda i hela Sverige som inte tillskansade sig fotbollen på ett eller annat sätt), i stället spelades Imperiet när jag steg in. Vilken annan dag som helst hade det varit helt perfekt. Å nu ba: Eh, fotboll tack! Bitte.

Stockholm från luften var en öde stad. Några stackars bilar som verkade förflytta sig snabbare än vanligt. Stockholm de sista minutrarna av första halvlek var tom. Taxin åkte genom öde gator. Rålambshovsparken knökfull, som ett ensamt undantag. Men i samma ögonblick som det blev paus trängdes folket på gatorna. Det var en mystisk spänd stämning: det kändes ända in i taxin.

Jag gled ner i soffan, bakom det ölburksfyllda bordet i samma sekund som andra halvleken tog sin början.

Sheisse.

Det var ångest. Jag trodde inte det skulle gå. Jag gav nästan upp.

Men så: Jaaaaaaaa! Jag skrek rakt ut. Och förvånade alla. Kanske mest mig själv.

Hey! VM är ju kul!

/J

060606

Jag vet att det skämtats om detta till förbannelse (hehe) men det händer ju bara en gång per millenie, så ok. Ville bara nämna det mest självklara middagsvalet, dagen till ära: wokad Seitan. Mohahahahaha!

/J

J vs barn: 1-0

Står i köket och studerar tre barn i den uppskattade åldern 4-6 år. De befinner sig på den angränsande gården och jag ser på dem att de har något fuffens för sig. Mycket riktigt: plötsligt sticker den äldsta flickan in armen och med ett ljudligt "Hoppsan" slänger hon in något på gården. Sedan börjar hon mödosamt klättra äver det ganska höga staketet. Jag går ut på gården och säger till henne att hon inte behöver klättra, jag räcker henne det hon tappat i stället.


När jag vänder mig om för att gå in hör jag den minsta ungen säga

- Näe, planen fungerade inte.

//J

Till och med att skriva en titel på det här är för mycket begärt

Gah! Prestationsångesten hugger tag i mig med klor som är långa och nyvässade. En text som alla som läst har tyckt varit bra - och fått vuxna karlar att gråta - sågar jag helt, bara för att jag själv skrivit den. Och plötsligt kan jag inte ens läsa innantill. "Textprov på 2-5 sidor", jaha. Ett på max fem sidor, eller flera där de sammanlagda sidorna blir fem? Eller hur många textprov som helst, så länge varje är mellan de angivna sidantalen? Sparar på en mapp på skrivbordet, och beslutar mig för att ringa dem och fråga.

Påbörjar det personliga brevet, det blir platt, otydligt och prettigt. Gah! Jag vill ju så förtvivlat gärna att jag slår knut på mig själv över att vara rätt, till lags, utstickande och provocerande men inte så till den milda grad att jag inte har någon chans.

Går och köper tofuglass i stället, och slår på teven. Kanske en inspiration där? Den långa listan med saker att göra skjuts på framtiden. För städa badrumsskåpet vem behöver egentligen göra det? Så mycket mer står på spel.

Önskar att jag hade energi att dricka sprit i kväll, men en gång per vecka är nog. Mer än nog faktiskt - torsdagens sura drinkar var tillräckligt, men jag önskar att jag var 21 med existentiella grubblerier. På den tiden botades de bra med billigt rödvin, idag, tio år senare krävs mer.

/J

Istid, bye, bye

Nästan all snö är borta i Stockholms innerstad, endast hårda grafitgrå isblock ligger fastfrusna på sina ställen. Idag var det behagligt att gå, utan mössa och vantar, mellan Söder och Östermalm. Morrissey sjöng för mig, det gör mig på gott humör. Och så hoppas jag att all grus och smuts och vinteräckel städas undan, snart. Bilen som borstar bort grus på trottoaren är ett vårtecken säkrare än fågelkvitter och snödroppar, och minst lika efterlängtat.

/J

En dröm om sommaren

Hemnet är min nya drog. Fantastiskt hur kul det kan vara att titta på hus. Som är till salu. På österlen. Och så plötsligt finns det där: det perfekta, det jag vill bo i. På österlen. Visning på lördag, bilen är bokad. Vad det innebär har jag ingen aning om men jag blir alldeles kall om fingrarna och varm i magen när jag tänker på det. Att på lördag - då går jag in i det som kanske är min framtid. Eller inte, kanske blir det bara en långväga biltur?

Hur som helst så kom jag precis på mig själv med att snegla på högen med gamla heminredningstidningar. Dem har jag inte bläddrat i sedan byggdammet städades bort. Men så plötsligt. Jag fantiserar. Fantiserar om jordgubbstårtor och löjtnantshjärtan. Om olivplantor och timjansdoft. Om bara ben och nakna fötter. Om spring på gräsmattor i soliga trädgårdar. Om sommaren. Och inser att det kanske lika mycket är den nya årstiden som den nya framtiden jag längtar efter. Så kanske blir det bara en lång åktur på lördag, en pic nic i ett landskap som har löfte om vår. Vem vet?

/J

Måndag hela veckan

Den här veckan har börjat strålande: klockan två i natt gick jag och la mig på soffan, då hade jag inte somnat ännu. Klockan kvart över sex, när larmet ringde trodde jag att någon skojade med mig (och nä, det var inte roligt). Slumrade om med följden att jag oduschad och utan att ha ätit frukost kom alldeles för sent till jobbet. Där det första jag gjorde var att slå sönder favoritmuggen.

Great.

/J

A Satisfied Mind

Vackra saker kommer sällan enkelt och naturligt. Ibland kan det vara svårt att veta vad som är vackert. Är det lika vackert på utsidan om man vet att insidan är hemsk? På mitt handfat står den fulaste pumpflaskan för tvål som någonsin skapats. Den är bara funktion, utan någon tanke bakom, jag lovar. Men jag vet ju samtidigt att någon skapat flaskan. Och vis av att innehållet är krämigt, väldoftande, miljövänligt och inte testat på djur så får den stå där i alla fall. Men ful är den. Kanske ska jag köpa en vacker flaska, kanske i rökfärgat glas, och hälla över tvålen i. Det hade gjort mig gladare, även om innehållet varit detsamma. Ibland förleds man att tro att något är bra bara för att förpackningen är ljuvlig. Jag förleds ibland att köpa böcker bara för att jag gillar omslaget. Trots att jag vet att den som skapat innehållet säkert har mycket lite med omslaget att göra. Samma metod använder jag när jag köper vin. En snygg etikett, ett uttryck som tilltalar. Mycket mera hågad att betala 228 kronor för ett vin med snygg etikett än för ett vin som ser ut som vilken flaska som helst.

Snö är en sådan bedräglig sak. Jag älskar vintern. Nej, fel. Jag älskar idén med vinter: Rosiga kinder, varm choklad, fluffigt snöskum, iskristaller som glittrar och en frisk andedräkt som syns. Men i själva verket är snön slaskig eller hård, mina fingrar är nariga och kalla. Alla kläder gör att man förvandlas till en svettig michelingubbe (när man inte fryser). Och trots det - utanför mitt fönster glittrar gräddig snö och vill att jag går ut. Den är mjuk, varm och inbjudande.

DN lyckades lura mig länge. Men jag har äntligen öppnat ögonen. Sedan de gjorde om tidnigen i kvällstidningsformat har även innehållet förändrats. Vad är det som gör att de inte tror att stora tankar får plats i tabloider? Märk väl att några av de största tankarna nu finns på print i pocketböcker. För att säga emot mig själv: döm inte hunden efter håren, eller a book by it´s covers. Ja, jag var lurad länge. Men nu har jag nappat på ett erbjudande från Svenska Dagbladet. Jag känner mig otrogen. Under några helger ska jag vänsterprassla, jag ska bolla båda tidningarna. Få se vem som vinner. Båda är ju i tabloid; med andra ord är det innehållet som får styra.

/J

Äntligen!

Version vaddå av mitt bokmanus är färdigt för genomläsning. Jippi, jippi, jippi. Har använt färdig alla ord för ett tag så det blir, här, inte bättre än detta. Men lättnad, berusande lättnad känner jag. Nu är det dags för genomläsning, igen.

/J

Edit: Ja, som ni ser så var det inte bara orden som tröt. All kunskap om grammatik och meningsuppbyggnad hade också försvunnit. Förhoppningsvis är allt tillbaka idag.

Komplimanger

Jag är väldigt svag för smicker. Men, then again, vem är inte det? Att få en oväntad, positiv, kommentar om sin person är antagligen något som alla suktar efter. Att fiska efter komplimanger, däremot, är inte lika tacksamt. De ska komma spontant, och frekvent. Därför behöver man kvällar som häromkvällen. När själva syftet med att dricka vin och fnissa är att man pratar om människor. På det mest vördnadsfulla sättet, naturligtvis, ända till dess samtalet handlar om de närvarande. Då skräds inte orden, då haglar kommentarerna. Stärkt går man och lägger sig på kvällen, övertygad om att jobbet, världen, nog hade varit en sämre plats utan mig i den.

Men det är den förväntade ego boostingen. När man däremot får höra nåt från ett håll som man inte på förväg vet är känslan berusande. Det hände mig häromdagen, och wow, till och med jag blir förvånad över hur påverkad jag blir. Och i all ödmjukhet, igen, så kan jag inte låta bli at ta det till mig, lägga på en speciell plats att ta fram när livet suger, och jag suger. Jag ska skriva orden på en lapp som jag förvarar i min plånbok.

/J

Vintersport

Stockholm city, lördag vid lunchtid. Snön vräker ner, det är en geggig flod av iskallt smältvatten, grus och slask på gatan. Vi är antagligen de enda som uppskattar att vintern tagit nya krafttag, för vi har besök från Australien. Vårt besök fotograferar varenda istapp och varenda snötäckt bil eller soptunna. Och när vi frusna, blöta och lyckliga går i vinterlandet hör vi någon som säger:

- Jag lovar att det är närmare midsommar än julafton.

Han som sa det lät frustrerad, och det får oss att gapskratta. Så fantastiskt roligt.

Igår inhandlade vi stjärtlappar och åkte pulka i tantolunden: tre vuxna bland alla barnen. Vi hade lika roligt som de, kanske roligare. Vår vän från australien skrek högt av glädje och snö i ansiktet. Idag har jag träningsvärk och blåmärken. Det är det helt klart värt!

/J

ps När vi kom tillbaka från pulkabacken, och vår vän hoppat på flygbussen, så ägnade jag resten av söndagen åt modetidningar: Vanity Fair, Harpers Bazaar och InStyle. Detta tillsammans med de finaste veganska chokladpraliner som Bryssel kunde frammana, det vill inte säga lite. Ibland är livet gott.

Elva saker som får mitt gomsegel att gråta glädjetårar

Saffransvin
Ingefärschoklad
Färska sojabönor med flaksalt (tack P!)
Granatäpplen
Champagne
Morots- och apelsinjos med ingefära, färskpressad
Hallonsmothie
En riktigt god apelsin
Solvarma jordgubbar
Nyskördade tomater
Nybakat bröd

/J

Tack!

Dessutom så måste jag säga: Jag har världens bästa vänner. På Little Persia innan koncerten slog det mig: När de skrattar ihop är jag lycklig. Och igår på Gondolen, slog det mig igen. Jag är välsignad.

/J

Insikter, Globen 1 mars

Globen, den första mars 2006. Depeche Mode. Allt bra: Bra scennärvaro, bra musik, bra mix mellan gammalt och nytt, bra show, bra platser, bra, bra, bra. Och ändå. Mitt i det underbara, mitt när jag står där, står trots att vi har sittplats, så minns jag: New Jersey, sommar, 1994. Ett stort fält, samma människor på scenen långt där framme. Jag svettas och skriker, knuffas fram och tillbaka i det uppspelta, böljande havet av människor. Fötterna är inlindade i toalettpapper och silvertejp - jag har fortfarande ett ärr på vänstra foten efter skoskavet som mina första DocMartens gav mig den kvällen. Lycka, det var lycka.

Denna gången, jag har inget att klaga på. Absolut inget, förutom att det slår mig. Mitt i musiken, mitt i Enjoy the silence. Att jag är tolv år äldre. Tolv år äldre än ung. Kanske var det på den där sommarängen som jag var ung senast? För sista gången. Jag har aldrig varit äldre än just i detta ögonblick. Just nu är jag äldre än vad jag var när det slog mig att jag blivit äldre.

Jag har inget att klaga på. Men insikten som kom, mitt i den låt som jag förmodligen uppskattade mest för 12 år sedan, fick det att kännas - ledsamt.

Dagen efter tog jag på mig randiga strumpor att sticka ner i pumpsen. Nitbälte i kostymbyxorna. Jag var äldre än någonsin förut, men förmodligen coolare också.

Inte helt oangenämt.

/J

Mina dåliga sidor

Man har ju skrivit en del presentationer i sina dar... (och med "man" menar jag lite generellt "jag, samt alla andra som upplever samma sak", inte nödvändigtvis män) ...och jag börjar känna ett behov av att variera mig. Den här gången bjuder jag på det som aldrig hamnar i mitt cv:

• Jag är alltid sen. Det är inte för att jag inte bryr mig om andra stackare som tvingas stå och vänta på mig, utan bottnar i en extrem tidsoptimism. Folk blir med all rätt irriterade på att jag aldrig bättrar mig, och kanske ännu mer irriterade för att jag aldrig verkar missa något i alla fall: Är jag en halvtimme sen till bion, har tekniken krånglat så att filmen är lika sen. Har jag minimal (okej, "icke existerande") marginal tills det att tåget går, lyckas jag ändå på något sätt hinna med. Förvisso astmatiskt kippande efter luft, och våt av svett efter en spurt som borde varit fysikaliskt omöjlig för någon med min usla kondition. Vilket leder oss till...

• Jag tränar aldrig. Det är inte det att jag vägrar förstå att motion är bra för kroppen. Jag är nog mest lat... euhm, bekväm av mig. Jag gillar faktiskt att röra på mig; tycker om att promenera, simma, cykla... springa korta sträckor i ren glädje över känslan av spring i benen… Men så fort jag mentalt förknippar rörelse med "träning" blir det jättetråkigt. Tipsa mig gärna om hur man ska bära sig åt för att tycka träning är roligt!

• När jag skriver e-post (och uppenbarligen även blogginlägg) överanvänder jag ofta de tre små punkterna ("..."). Det är antagligen för att jag vill antyda eftertänksamhet, eller vill framstå som lite underfundig. Även parenteser förekommer ofta. Jag gillar parenteser som en form av inskjutande beskrivning, eller kommentar av sido- eller underordnad betydelse till styckets huvudpoäng.

• För att vara estetiskt intresserad, så missbrukar jag allt för ofta animerade giffar som smileys på MSN Messenger. (Rädda mig från det genom att använda Google Talk istället!)

• För att vara utseendefixerad är jag väldigt otrendig när det gäller kläder. Det har delvis med att göra att jag inte ids bry mig om vad som anses vara inne. Sedan tycker jag även att det är skittrist att shoppa kläder. (Inredningsprylar är så mycket roligare! Ingen provrumsångest...)

• Jag tycker ändå att min egen smak är bäst (ja, nästan den enda rätta), och delar gärna in saker i "god och dålig smak". Fast jag egentligen vet att det bara finns "olika smak". Men ändå. Det är fult med spetsiga skor (jo!), man måste inte alls ha gardiner i alla fönster, folk som vill se ut som Britney Spears/Paris Hilton/valfri annan bimboklon är loosers, dokusåpor och kvällstidningar är fördummande och använd aldrig typsnittet Comic Sans!


Okej, det här var säkert inte alla mina dålig sidor. Men jag vill inte göra inlägget alldeles för långt, så jag avrundar här. Vill du tillägga något – lämna gärna en kommentar! För, som Buddha ska ha sagt, så ska man betrakta en person som påtalar ens brister som en människa som visar vägen till en dold skatt. Genom insikt kan man sträva efter förbättring.

Och just så vill jag även att du, käre läsare, ser på mig sedan när jag här skriver hur du ska tycka och tänka för att bli lycklig. ;)

/S

S mister sin bloggoskuld

Dags för mig att hoppa in i bloggträsket. Om du frågar mig varför, var svaret från början ”för att jag har ett stort behov av att skriva, som jag annars inte känner att jag får utlopp för” eller ”för att jag vill göra tidning – det saknar jag enormt mycket!”.

Webbloggar är så enormt mycket mer utbud än efterfrågan. Bloggare skriver för sin egen skull – inte för (den eventuelle) läsarens. Om någon läser det, och kanske till och med reagerar på det och återkopplar, får det uppfattas som en bonus. (Just den här bloggen, min och J:s, är faktiskt just nu så wild and crazy att den saknar ett statistikredskap att berätta för oss om någon någonsin råkat surfa hit.)

Nej, de flesta bloggar saknar allt vad målgruppstänkande heter. Om man inte räknar ”den som råkar vara intresserad” som en målgrupp.

Med detta utrett, så är det dags för mig själv att kasta min in i den här världen. Men jag vet inte längre om det beror på min längtan att få skriva – för då borde jag ju satt igång för länge sedan. Och inte tror jag att det kommer bli någon nättidning av det heller. Inte i det här forumet. Så, varför?

Någonstans hoppas jag nog ändå på en målgrupp. I en av förnuftet nedtryckt del av mig själv, tänker jag kanske att jag – när jag väl kommit in i flytet – ska lyckas skriva något som fångar någons intresse. Min vanliga drivkraft, som den empatiska elitist jag är, är förstås att dela med mig av mina väl genomtänkta sanningar, och genom dem göra livet bättre för alla kloka nog att ta till sig av min visdom. [ironisk smiley borttagen av blogspots självkännedomskontrollsrobot]

Hm. Egentligen hade jag tänkt att presentera mig själv i mitt första blogginlägg. Men det blev istället en metablogg… om bloggande. Där ser man. Om nu inte det här blir både mitt första och sista inlägg, kanske en presentation dyker upp så småningom. (<-- cliffhanger)

/S

Empatiska elitister

Den här bloggens webadress ska inte förknippas med Elit-listan. På något sätt. Empatiska var nyckelordet här, hat och mobbing nyckelorden där.

För den som händelsevis inte vet vad jag talar om: se DN igår och alla andra tidningar och bloggar idag. För och emot. Mobbing eller middagsbjudning. Privat sfär eller okänt myller av kända tyckare. Välj själv.

/J

Death by semla

Har kommit på det perfekta mordvapnet. I amerikanska teveserier (som jag ju älskar) så heter det alltid att dödsorsaken är "våld mot huvudet av trubbigt föremål". Vad kan vara bättre att använda än en korv med frusen mandelmassa. Hårt som fan. Och så slänger man den i micron efteråt och bjuder på semmelkalas. Va? Hur bra som helst. Kanske borde bli deckarförfattare? Se upp Camilla Läckerg här kommer jag! Kom på det när jag tog ut den frusna mandelmassekorven ur frysen. För här ska bakas vegansemlor i kväll. God bless Sojatoo.

Lyssnar på Dolly Parton, bakar Semlor och tänker på mord. En bra dag!

/J

Söta politiker

Kommentar hörd idag, utanför regeringskansliet:
- Åhhh! Jag måste bara träffa Gustav Fridolin, han måste vara det sötaste!

/J

Ordination: käftsmäll

Jag var hos doktorn idag. Var där för att jag är trött. Trött och hängig och ledsen sa jag när jag ringde. Och fick tid direkt. Tänkte att ett stick i fingret ju inte kan skada i alla fall. Förhoppningsvis märker de nån brist och ger ett piller.

Inte den här doktorn. Hon ställde lite frågor och antecknade på baksidan av ett gammalt papper.
- Hur har du det med ilskan, frågade hon.
Jag tänkte efter, länge och väl. Som om jag begrundade frågan och tänkte på ett svar. Till sist var jag tvungen att erkänna: Vad menar du?
- Ja, blir du arg?
- Javisst svarade jag. Det går över snabbt dock (jag visste ju inte om det var rätt eller fel att bli arg).
- Vad blir du arg på? Vad känner du när du får ännu en hög med arbete i knäet?
- Då blir jag frustrerad. Arg blir jag på samhället och på strukturer.
- Hm, du borde bli lite arg på den som ger dig ont i magen. Inte inellektualisera dina känslor. Kanske skulle du prova boxning? Det är jättebra. Då får du svettas ut din ilska.

Då fick jag glatt säga att jag har provat boxning, och ja, det var jättebra.

Sen berömde hon min man, efter att jag hade fått svara på frågor om honom. Eller berömde - hon frågade rakt ut hur man gör för att få en sån. Och så skrattade hon glatt. Jag kunde inte mer än skratta med, och erkänna att han är den bäste.

Stax innan jag skulle gå, efter att sänka tagits och det lyssnats på lungor och hjärta så skrev hon ut lite sömntabletter. Det kanske inte hjälper, sa hon, men kanske gör det det. Och så log hon igen.

Jag kände mig trygg, hit vill jag igen. Stick i fingret ska det bli, fast det får någon annan sköta om. Hon ville bara veta hur läget var. Och säga till mig att bli lite arg.

/J

Freedom's just another word for nothing left to lose

Vi sitter och dricker ett glas vin på torsdagskvällen. Jag har inte kommit från kontoret förrän halv nio, och följdaktligen träffat mina vänner ganska sent. Två av dem har redan gått från puben där vi skulle ses. Den tredje vännen är kvar. Hon jobbar också mycket. För mycket för att må bra, men inte tillräckligt för att känna sig tillräcklig. Och vad var det denna gången som gjorde att jag fick sitta sent, trots att jag skulle träffa mina vänner, trots att jag hade prioriterat samvaron med dem genom att skriva in mötet med kraftfullt bläck i almanackan? Jo, att jag inte säger nej. Att jag nickar men tänker "Nej!" och "Men visst kan jag klämma in det här? Om jag bara sover mindre och lunch kan jag äta medan jag skriver". Och vi verkar vara likadana, vi sjuttitalister. Vi jobbar. Träffar sällan de vi gillar, och när vi gör det så pratar vi om hur mycket vi jobbar. Varför säger vi inte till våra chefer, när de kommer med en uppgift som har deadline en liten stund bort? Varför sa jag inte "Men jag har detta och detta också, vilket ska jag inte göra?" Utan tränger in allt, inte på arbetstid, utan efter och före.

En stund senare berättar min vän att hon varit på bio, men att hela upplevelsen skymdes av att det satt massa skräniga snorvalpar bakom. Som inte respekterade tillfället, utan fnissade och pratade. Svarade i mobiltelefon och pratade, om filmen och om annat. Jag berättade att jag tuktats i tidiga år. När jag var fyra var jag på balett. Barnbalett, Snövit. Och hade fått veta att tyst, det ska man vara. Efter en stund tittade min mamma på mig och såg att jag var blåröd i ansiktet. "J! Vad är det?" sa hon. "Får man hosta?" väste jag. Fyra år och med tårar av återhållet host i ögonen. Min vän skrattar och så pratade vi om att de har för mycket. Kidsen av idag kommer inte ha nån gemensam värdegrund att enas kring när de blir vuxna. Vi hade en timme barnprogram om dagen - de har 24 timmar, på flera kanaler, OCH disneyboxen på DVD. Vi pratar barnprogram ibland, mina vänner och jag. De vi såg. Och minns, och skrattar. Vad ska de som växer upp idag enas kring? Det är kanske därför de inte värdesätter bion? Det är inte tillräckligt speciellt för att behöva respektera.

Vi enas kring detta faktum. Nog var det bättre förr. Inga curlingföräldrar, godis åt man på lördagen och teve det såg man en timme om dagen, och så tecknat en stund på helgen. Vi tuktades.

Men. Kanske är det därför vi inte säger nej när det erbjuds? När chefen frågar "Kan du göra detta, deadline måndag" så tar vi emot. Tacksamt slickar vi i oss möjligheten. Dagens ungar äter godis varje dag - att säga nej betyder inte att de blir utan ända till nästa vecka. De konsumerar media på samma nonchalanta vis, och kanske, kanske kommer det leda till att de säger "Nej. Det går inte, det är mycket nog som det är" när de får arbetsuppgifter som egentligen inte hinns med... Man kan bara hoppas.

/J

Tänk så lite som behövs

En extralång arbetsvecka, innehållande tunga, svåra och komplicerade komponenter, vilket gjort mig trött och uppstressad avslutas med en fredag inehållande två peppande möten. Nu vill jag ta tag i att jobba. Nu vill jag inte alls gå hem!

/J

Vuxenpoäng

Har hoppat upp ett snäpp i vuxenhierarkin. Livet har nu utökats med 40-årsfester. Eller hittills: 40-årsfest i singular. Efter att ha betat av ett stort antal 30-årsfester och nu denna enda 30-plus-ett-decennium-fest så konstateras följande: Det som var ett faktum när jag hade möjlighet att jämföra 20-årsfester med 30-årsfester stämmer fortfarande. Nämligen den att det inte är så stor skillnad. Det är roligt med fest, whatever the occasion.

Minns min pappas 40-årsfest. Minns att en av gästerna stod på terassen till det ställe som hyrts och kissade rakt ut i mörkret. Precis vid trappan, där alla skulle gå. Jag var tolv och förfasades. Tycker fortfarande att det är rätt äckligt, men också ganska kul. Igår var det ingen som kissade på ställen där de inte borde. Inte vad jag såg i alla fall.

/J

Omotiverad

Sitter och bråkar med en text. Ska hålla ett anförande i morgon bitti, och behöver egentligen bara klippa och klistra. Men jag vill inte. Vill inte skriva på befallning. Så klart att det är en jobbgrej, och att enda anledningen till att jag sitter med texten kvart över nio är att jag skjutit på allt. Inte förrän jag har piskan vinande över ryggen kan jag prestera. Tenderar skjuta upp allt till sista sekunden och inte förrän jag tvingas sitta rödögd och trött gör jag det jag ska. Resten av tiden, halvfart. Deadline är ett favoritord just därför. Då går det undan, när dödlinjen närmar sig är kreativiteten som topp. Och hittills har jag aldrig missat en deadline. Hittills har jag alltid presterat. Men idag går det extra trögt. Trots att det borde vara lätt. Men att använda gammal skåpmat gör att det känns meningslöst. Dealar med mig själv. Om jag går upp riktigt, riktigt tidigt i morgon så hinner jag innan mötet. Så kan jag jobba med något mer intressant just nu. Nej! Prestera! Hjulet går inte att stanna, andra äger min tid. Det är inte som jag vill ha det.

Och inte har jag förberett några power point-bilder heller. Oengagerad. Ointresserad.

/J

Svettigt

Min kropp är värdelös. Jag saknar både uthållighet och styrka. För att inte tala om balans och koordination. Detta faktum står klart efter ännu ett besök på mitt mysiga gym. Eller mitt förresten. Och mysigt förresten. Men den klubb jag tillhör i alla fall, och jo, det är mysigt. Lagom hard core. Folk kommer dit, gör sin grej. Det är så det ska vara.

Kan också konstatera att jag redan tränat fler gånger den här terminen än förra. Fast det säger mer om förra terminen än den här. Och jag har förhoppning att jag nån gång i juni ska kunna säga att min starka, uthålliga kropp nu gör som jag säger. Inga dåliga planer!

//J

Commander In Chief

Tänk, en hel teve-serie kring temat det orimliga i att en kvinna blir USAs president. Kommer återkomma i den här frågan, när jag funderat färdigt på om det är bra eller dåligt. Dåligt så klart att det fortfarande är aktuellt att göra serie på detta tema - det är ju ändå 2006. Men är det bra att det görs? Hm, tål att tänka på, så det ska jag./J

Filmmagi

Var och såg Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe igår. Eller vänta, var det Sagan om ringen 4? Frågan är om det någonsin kommer gå att göra en film med storslagna krigsscener där kombattanterna inte är människor utan att en jämförelse med ringenfilmerna görs. Men här var det nästan skrattretande emellanåt. Kameran som sveper över snöklädda vidder med våra hjältar som små prickar på led - exakt likadant. Kameran som sveper över kullar och fält där slaget ska ske - exakt likadant.

Figurerna på "den goda sidan" var väldigt olika de i ringenfilmerna, så klart. Men "de onda" var i många fall kopior på "de onda" i ringen. Synd. Det var samma specialeffektsföretag som gjorde båda filmerna, så det är kanske naturligt.

Ändå var Narnia en väldigt vacker film. Jag älskar böckerna (sedan jag var liten, och vet nu att den handlar om Jesus och är både kvinnofientlig och krigshetsande, men jag gjorde inte den tolkningen när jag var tio, och avstår från att göra den nu) och tycker att de visuellt fångat alla karaktärerna så som de sett ut i min fantasi. Men jag tyckte inte att jag fick någon riktig känsla för dem. Häxan är magnifik i Tilda Swintons tappning. Mest imponerad är jag nog av Lucy. Georgie Henley som spelar henne har ett register över ansiktsuttryck som många erfarna skådespelare inte har. Men riktigt rädd, eller glad, eller förväntansfull, det blir jag aldrig.

Det hade kunnat bli så bra. Men nu känns det som en blek kopia av ringenfilmerna. Vilket inte är rättvist, vare sig mot böckerna, eller filmen.

Ska nog läsa om böckerna en gång till för att få lite extra magi!

/J

Fanfanfan

Kanske inte världens snabbaste reaktion, men: Fanfanfan med Thåström är underbar. Dagens låt. Ville bara det.

/J

Du, jag och fem dollar

I början av 1990-talet tillbringade jag ett år i USA, som au pair i en familj i New Jersey. Tillvaron, en timmes bussfärd från Manhattan, var ganska enkel. Varje helg tillbringade jag tillsammans med andra svenska aupairer i New York. Lite tråkigt, kan tyckas, att tillbringa sitt år utomlands med andra i exakt samma situation, och jag medger att det säkert skulle varit annorlunda om jag hängt med andra. Men klaga, aldrig. Vi var unga, vi var snygga, vi hade erövrat Manhattan. Vi hängde på sunkiga barer med billig öl - och kom in med falska leg så klart. Vi hade vipbiljetter till de coola ställena. De som var bra, det visste vi för att ursnygga transor var inkastare. Tansor med boor och stilettklackar, som släppte in oss först för vi var tvärt om. Osminkade, kängbeklädda och europeer.

Det var grungens år, jag var nitton och livet lekte. Den allra största inspirationskällan var filmer som Singles och Reality Bites. Musik som Pearl Jam och Nirvana. Tänk ett helt år då basplaggen är blommiga klänningar och doc Martens. Eller jeans och rutiga skjortor över gråa t-shirts, och doc Martens. Det var vi. Osminkade och okammade. Vi lämnade våra värdfamiljer så fort föräldrarna kommit hem på kvällen, och åkte in till Freehold - det lilla samhället - för att fika eller gå på bio. Fika och bio på vardagkvällarna, och New York på helgerna. Iklädda blommiga klänningar och doc Martens. När Kurt Cobain dog så grät vi i våra brownies. Varje tisdag tittade vi på Melrose Place.

Reality Bites speglade verkligheten. Det var ju så det var! Du, jag och fem dollar. Allt som behövdes. Och så evigt analyserande av verkligheten. Allt fick samma utrymme i navelskåderiet, inget var viktigare än det andra och jaget stod i centrum.

Ah, det var tider. Inga plikter förutom en snäll femåring och en söt golden retriver-valp. Veckopeng och pool på tomten. Bil och alltid bra väder. Och så New York. Goddammit, jag älskar New York.

/J

Shufflade iaktagelser

Iaktagelse ett: Att lyssna på musik i datorn kan ha sina fördelar. Jag gillar inte att sätta på shuffle - eftersom jag tenderar lära mig inte bara låtarna utan också vilken följd låtarna kommer i på skivan så blir jag väldigt störd om någon tryckt på shuffleknappen, så att den låt jag förväntar mig inte kommer. Men ibland blir det bra. Idag tyckte datorn att jag skulle lyssna på Kent 400 slag - Edith Piafs C´etait une Histoire D´amour - Ani DiFranco Origami - och nu Black Eyed Peas Anxiety. En blandning som fungerar förvånandsvärt bra.

Iaktagelse två: Vi kommer aldrig behöva köpa fler kinesiska ätpinnar. Städade ett skåp och hittade minst tio par. Att lägga till de tjugo par vi redan hade. Nån som kommer på ett bra pyssel eller nåt annat jag kan göra med dem? Förutom att öppna restaurang då.

Iaktagelse tre: Fredrik Virtanen har en bild på min kusin på sin blogg, den 29 december.

/J

Bildbevis

Angående förra inlägget. Times bästa bilder 2005.

/J

Perspektiv

Har tillbringat senaste timmen med DN. DN och kaffe. Har läst om 2005 och därför: Jag ska inte klaga mer. Härmed är ältandet och gnällandet över, och uppryckningen ett faktum. Jag ska börja med att klä på mig och gå ut, har inte varit utanför dörren på flera dagar. Tror inte att uppryckandets tidevarv kan starta utan frisk luft. Jag ska gå en promenad på söder. Kanske går jag in på Gryningen och köper en flaska kokosolja (smörj in före dusch, gör huden mjuk). Sedan kanske jag tittar in på Cajsa Warg för att insupa lite atmosfär (och köpa rättvisemärkta hela espressobönor och mörk choklad). Efter det promenerar jag hem igen, långsamt, med bra musik i lurarna. Låter det som en bra start?

Perspektiv är ordet för dagen. Och jag kan inte riktigt hitta saker att klaga på (nej, jag letar inte) i mitt liv, efter att ha blivit påmind om världens 2005. Katastrofernas år. Jo, tack. De stora och de jättestora. Och de små, som inte förtjänar nyhetsplats men som ger efterdyningar och rubbar mina cirklar. Har jorden blivit en sämre plats att leva på? Allt stöd till hjälporganisationerna efter tsunamin gav visserligen hopp om givmildhet, men det är så många händelser som också hade behövt hjälp - i lika hög grad. Behöver ni en påminnelse? Årsredovisningarnas tid är här - DN är bara ett exempel.

Slut på det egna ältandet nu alltså. Perspektiv. Dessutom, det var bara andra hälften av 2005 som var riktigt uselt för min del. Året kan illusteras så här: Tänk dig en tallrik mannagrynsgröt (förutsatt att du gillar det. Annars får du föreställa dig något annat.). Du tar första skeden, den är rätt god, men saknar något. Ett par korn salt kanske? Saltar - och det blir oätligt. Mitt år. Jag minns bara den förstörda gröten, och inte de första, helt okej, tuggorna.

2006: Mer hälsa, (bra mat och motion). Mer vänner (ska sluta stänga er ute). Mer kultur (tre biofilmer på ett år, och knappt något annat, är ett lågvattenmärke. Har läst färre böcker i år än vad jag brukar göra. För att inte tala om de obefintliga antalet gånger jag varit på teater, opera, balett. Eller hur sällan jag tittat på konst. Har inte ens läst nåt bra magasin. Min kultur det här året har förminskats till dagstidningarnas kultursidor. Inte bra.). Mer skapa (Skriva, skriva, skriva. Inte bara jobbgrejor.). Mer koncentration (på jobbet, framförallt). Mer engagemang (vill inte vara blasé, vill bli arg och upprörd och glad och överlycklig och ilsken och nöjd. 2005 innehöll alldeles för få diskussioner. Well, klart jag diskuterade, men var min själ där? Nä.). Mer mystik (Vet inte riktigt vad, men det får väl ge sig med tiden.).

All right then. Då var det klart. Härmed är jag en nöjdare, lyckligare människa.

/J

Årets näst sista dag, klockan är kvart över tio på morgonen.

He ett ganska bra 2006

Utanför rutan faller snön på det sätt som jag bara trodde att den gjorde i amerikanska teveserier: stora virvlande flingor som ser ut att aldrig smälta och vara lätta som dun. Träden på gården är vita och det är en sällsam stillhet.

Har gått över från tedrickande till glöggdrickande: Den sista slatten av den glögg som E och A hade med sig när de var här på middag finns nu i koppen bredvid datorn. Även över det råder en sällsam stillhet. Ett stearinljus fladdrar i det något dragiga fönstret, det doftar glögg, rökelse och såpa. En perfekt bild över ett perfekt liv. Om det inte vore för oron som gnager. Magen som värker och huvudet som är fyllt av tankar. Jag tänker mycket. Ältar, analyserar och vrider och vänder. Helst går jag samtidigt, stora, snabba, irriterade steg, med iPoden på, det ljud jag väljer att höra rätt in i öronen.

Jag har stängt av radion helt nu, och inte satt på någon musik. All min melankoliska musik skulle förstöras om jag spelade den just nu. Så varken Leonard Cohen eller Salomon Burke, varken Nina Simone eller Antony and the Johnsons får något utrymme. Tom Waits hade platsat, Tom Waits platsar alltid, men jag låter datorns susande vara det enda som hörs.

Jag har så många planer. Alltid tänka framåt, inte sant. På att göra stora saker, se till att fler får det bättre, fler djur och fler människor. Se till att jag skriver klart min bok och skickar den till förlag. Den är ju redan klar, så när som på några småsaker. Så varför gör jag det inte bara? Varför är jag inte på gymmet, det skulle behövas. Varför städar jag inte garderoben, sorterar semesterbilder eller skriver den spalt, den krönika och den artikel vars deadlines närmar sig med stora sjumilakliv? Varför skriver jag bara ner mina halvtänkta tankar här i stället för att göra något som får mig att må bra? För att jag inte vet vad det skulle vara. Dra på mig dansskorna och ge mig ut i vimlet? Skulle inte tro det. Träffa mina vänner? Nej, det skulle kräva ord. Verkligen städa garderoben eller sortera kort? Skulle det göra mig lycklig? Knappast.

Fick en nyårshälsning från Ungern idag. Det löd "Låt 2006 bli ett medelbra år. Bättre än 2005 men sämre än 2007". Det är en fantastisk tanke, och det önskar jag er.

Det har slutat snöa.

/J

29 december, klockan är 17.56

och detta är jag.

Okej, detta var roligt. 

...och hon som skrattar ser ut så här.




/J
ps. Nej nej nej, detta ska inte bli en jag-älskar-katter-blog. Jag lovar. 

Så här ser hon ut, hon som snarkar... 

Den största kärleken

När jag sitter vid datorn har jag radion på. P3, men jag lyssnar inte så noga (fast de pratar om Ivanhoe, och har precis samma analys som jag och alla andra: Välj Rebecca! Det är roligt). Stördes en stund av Maud Olofsson, då sänkte jag, och det ljud som blev min matta var kattens snarkningar. Hon ligger på stolen som är inskjuten under bordet. Och hon snarkar, högljutt och nöjt. När vi har gäster hemma brukar de skratta åt kattens snarkningar. De tycker att det låter roligt, eller gulligt. För mig är det det bästa ljudet. Den optimala tryggheten. På väg mot köket och tekokning blir jag stoppad av den andra katten. Hon snarkar sällan, men hon gapskrattar. Ja, inte med ljud, men jag ser allt att det är det hon gör. Hon stoppar mig genom att sträcka hela sin kropp och ta tag, försiktigt, i mina byxben. Jag sätter mig på mattan och klappar henne på magen, som hon befaller. När jag pratar med henne så svarar hon. Den andra, snarkande, katten kommer fram och vill bli gosad med. Plötsligt känner jag mig älskad.

/J

By the way

Btw, jag sällar mig till skaran som önskar att det här jävla året ska ta slut snart. 2005, kanske det värsta nånsin? Är det så livet efter trettio ska levas, ja, återigen, då vill jag inte vara med. 2006 bara måste måste måste bli bättre. Mer ljus, mer sol, mer skratt, mer vänner (tid med), mer glädje, mer av allt som är bra och bort, bort, bort med allt som är dåligt. Jag har nog aldrig flytt så mycket som jag gjort under 2005, jag har aldrig haft behovet av. och då är jag ändå frisk nu. Minns hur det var innan?

/J
Fortfarande den 28 december, 16.53

Jag vill inte vara med

Det tog emot att skriva. Eller rättare sagt: viljan fanns men inte modet. Ännu ett långt hål av ingenting, det är visst omöjligt att göra något regelbundet? Har precis blivit läst lusen av (vad betyder det?) av en nära och jag är ledsen. Eller precis är väl relativt, det var två dagar sedan nu. Två dagar av sorg. Och av ilska, och oro. Ångestklump i magen, ångeststickningar i armarna. Varför ska det vara så svårt? Är hela jävla livet en balans på en smal jävla tråd, som hålls uppe av dansande björnar? I så fall så är det för svårt, i så fall vill jag inte vara med. Det är så fruktansvärt orättvist. Jag känner mig kasst behandlad. Kasst, för jag är inte dum, jag är inte fel, jag är inte äcklig eller överlägsen. Inte med mening i alla fall.

/J

28 december klockan 16.47

Nä, men - du sa, vad då?

"Småbarnsmammans fängelsebröllop med sexmonstret." Expressens förstasida idag.

Jag säger då det. Då det.

Klockan är 15.39, det är torsdag.

/J

För all del

Har städat skrivbordet, fanérytan är tom och glänser. Molnen, som jag ser skymta genom fönstren i kontoret på andra sidan gången, lyses upp av en sol som jag hunnit vänja mig vid under de två dagar den visat sig den här veckan. Den var borta i morse, nu är den tillbaka. Märker att jag är väderfixerad. Men jag har aldrig påverkats så starkt av väder - av ljus och mörker, kyla och värme - som den här hösten och vintern. De senaste veckorna är ett töcken. Ett töcken av för mycket av allt, utom ljus och sömn.

Har alltid skrattat överlägset åt dem som säger att "för mycket av det goda är av ondo". Har alltid sagt - ge mig mer! Om jag gillar - ge hit. Om jag inte gillar - låt bli. Jag lutar åt att jag kanske haft fel. Kanske är det i rimliga mängder som är bättre? Lagom. Fan så trist. Nä, jag säger fortfarande: Ge mig mer. Ge mig så mycket mer att jag kan ge. För jag vill ha, och jag vill att andra ska ha. I Östermalmshallen sitter gamla (mycket gamla) tanter på bänkar och stirrar på överflödet. Utanför sitter gamla män (inte lika gamla, skenet bedrar) och stirrar på samma överflöd. Med den skillnaden att det överflödet inte är deras. Märk att skillnaden inte är könsmässig, detta är den observation som gjordes av mig idag, det råkade vara tanter inne och gubbar ute. En annan gång är det en småbarnspappa inne och en ung tjej ute. Det hör inte hit.

Vad som hör hit är att Handelns Utredningsinstitut tror att vi kommer spendera 5000 spänn per person i julhandeln. Det är galet, wicked crazy. Typiskt att lyx måste kosta. Jag faller ju nämligen in i kategorin som säger att jag hellre väljer det bra än det dåliga, hellre det goda än det äckliga och hellre de skinande än det smutsiga. Men allvarligt människor: Hia er! Nån måtta, om jag får be? Finsmakare vik hädan, här är det överflöd á la Baccus och romarna som gäller.

Glamourvegan med rättvisepatos och lyxkänsla. Låter som ett reklambudskap. Vad som säljs? Jag.

/J

Mera bra

Har gjort en sak till. Druckit glögg. Sweet Jesus: Blossa 05 är goood. Men drick den inte för varm, bara lite mer än rumstemperatur. Och inga tillbehör. Varken nötter, russin eller pepparkakor. Funkar utmärkt till BtVS dock. Så också en glöggvariant med vaniljvodka, och en med rom (Har bara smuttat, väntar med att dricka den till S och P är med, de älskar rom. Det är för övrigt S som äger Buffyboxen, vilket ju säger en del om hennes kvaliteter.)

Så. November är bra. Glögg, rom, julstjärnor och yppigt snöfall utanför fönstret. Nu: På med ytterkläder, iväg och köpa kattsand.

/J

(och klockan är 21.03, tidsinställningen kajko)

Hej, tillbaka från Sunnydale

Jösses.


Oj.

Jaha.

Tillbaka från Sunnydale, Buffyland. Tillbaka i verkligheten. Fast en verklighet som kanske är lite annorlunda än den var för... låt mig se... ett par veckor sedan. 144 är siffran för dagen. Så många avsnitt har jag lyckats se på ett par veckor. Det låter inte klokt, och är det antagligen inte heller, men as we speak så sitter A och tittar på säsong ett. Igen. Säsong ett back to back med säsong sju. Jag såg första avsnittet, var tvungen, och sen detta. Tack gode gud för att det är november och influensatid. Hade jag inte blivit sjuk hade jag kanske inte blivit så besatt? Nu befann jag mig i get well-mode i fem dagar. Fem dagar av sova, titta på Buffy och äta kräm och klementiner. Sedan gav det sig själv. Inte en måltid har intagits vid matbordet. Allt framför teven.

Förutom Buffy och jobbet har jag hunnit måla byrån (jo, faktiskt) och tvätta fönster och städa. Och göra en krans (men det var framför ett avsnitt som jag sett utan A, men som han var tvungen att se, så jag fick se om det). Det är allt. Allt annat, inklusive hygien och telefonsamtal har rationaliserats bort. Avdelningskonferens på två dagar fick mig att få allvarlig abstinens.

Vad är det som gör det?

Jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har blivit glad och arg. Det har varit mer känslor inom mig än på länge, och bara det får mig att bli helt förtvivlad. Vid ett par tillfällen behövde Spike bara visa sig för att jag skulle brista ut i tårar. Riktiga tårar. (Uppifrån hörs introt. Avsnitt tre, säsong ett har påbörjats, jag känner mig dragen dit.) Sorg som om en nära vän lidit. Det är galet. Men jag vet att jag inte är ensam. På nätet frodas buffyismen. Jag har läst bloggar skrivna av folk som sett serien om och om och om och om igen.

Som säger "Once more, with feeling" och ser det om igen, med samma känsla. Själv är jag bara rädd att det inte går. Vad händer om jag börjar se serien igen och det inte är samma som jag mindes? Lite samma känsla som när jag tog med mig A till New York. Första gången för honom, och första för mig efter många års frånvaro. En flygresa har aldrig gjort mig mer nervös. Tänk om min älskade inte var vad jag mindes? Tänk om återseendet ledde till bevikelse? Det gjorde det inte - New York kan inte göra någon besviken, och det tror jag inte Buffyy gör heller. Twin Peaks var minst lika fantastisk andra och tredje gången. Agent Cooper och Audrey hade inte förlorat sin dragningskraft. Så varför skulle våra vänner, och svorna fiender, i Sunnydale vara sämre? Kanske för att de var lite bättre?

Jag tänker inte lista mina favoritavsnitt. Jag vet inte vilka det skulle vara. När Buffy och Angel hade sin starka kärlek var det de bästa. När Buffy och Spike hade sex så att husen rämnade så var det de bästa. Ångande hett och sexscener mer erotiska än nåt jag sett på teve (är inte mycket för porr så kan inte jämföra med sånt som ska få en upphetsad, men jag kan säga att detta gjorde susen). När Willow blir dark Willow, och Taras fantastiskt starka kärlek får henne att bli sotsvart och mäktig och farlig då grät jag. Sörjde Tara nästan mest. Så ljuv, så stark. Vissa sekunder med Xander är fantastiska, har gapskrattat åt hans humor, trots att han, liksom serien i övrigt blir mörkare och mörkare. Buffys utveckling som vi får följa, från naiv egocentrisk tonåring till stark kvinna är likadan som många tonåringars. Hon är tvingad att växa upp, och det gör henne stark. Envis. Självklart gillar jag feministvinklingen. Men å andra sidan- vem gör inte, efter åtskilliga timmar framför skräp där kvinnor som slåss gör det för att man då kan visa tuttar från lite fler vinklar, och dessutom kan man ha en man som räddar dem, och därigenom legitimera sexscener och dravel. Här står allt som händer för sig själv. Varje andetag hos de levande och de döda behövs.

Allt som från början verkar fel eller oskyldigt får förklaring. Anyas kaninfobi som faktiskt får henne att bli krigare, har gett oss skratt vid flera tillfällen. Dawn som först verkar som ett feltänk. I två avsnitt satt vi och var förbannade för att man väljer att klippa in en syster mitt i. Men det fick sin förklaring, så klart.

Ja. Längsta texten hittills. Men så har tystnaden varit långvarid. Och, visar det sig, jag är inte så dålig på avslut. Eller vänta. Angel är kvar. 110 avsnitt i Buffys värld. Dem har jag kvar. Men jag ska ge det några dagar. Kanske. Nu ska jag läsa forum.

//J

(Av någon alnledning kan jag inte sätta rätt tid på den här. Klockan är 20.07, 29 november.)

Avslut

Jag har jättesvårt för avslut. Drar gärna på saker onödigt länge, hänger fast och kvar. Ibland är det roligt, som middagen i lördags som slutade med taxi hem halv sju på morgonen. Ibland är det mindre roligt, som det faktum att jag just nu har en byrå stående mitt på vardagsrumsgolvet. Halvmålad. Jag ser hur fin den kommer bli - röd, blank lackfärg, så nära latex man kan komma. Men den är struken en gång och nej, jag vill inte börja kladda igen.
Emellanåt blir jag besatt av avslut. Lånade första säsongen av Buffy (kan det vara den serie som faktiskt kommer tvåa i listan? Twin Peaks är så klart fortfarande ohotad långt uppe på förstaplatsen, och jag har haft lite svårt att bestämma vilken serie som ska komma därefter. Men kanske är det urcoola Buffy?) och tittade non stop till hela säsongen var färdigtittad. På två dagar! Det är inte hälsosamt, det är jag säker på. Lånade följdaktligen både säsong två och tre på rak arm, men måste hålla mig. Har sett två avsnitt av tvåan redan, vilket innebär att jag har fem gånger tjugotvå plus tjugo avsnitt kvar. Sedan Angel. Kan bli en bra vinter. Men byrån lär inte bli målad.

/J

Rovor i morgondis

Skåne visade sig från sin allra vackraste sida när jag åkte flygbussen genom landskapet igår, i morgondis. Helt inne på att flytta till, kanske Staffanstorp. En liten gård, såklart med allé av vindpinade pilträd. Gummistövlar och solvarm mylla. Jorkällare fylld med äpplen och rovor. Gå en kilometer till landsvägen för att hämta DN (upplagan som inte ens hade hunnit med att få in nyheten om Jordanien). Skotta snö i snålblåst. Skorrande skånska. Spettekaka. Nä det blir nog Stockholm ett tag till. Fast just i går morse, och i dag också faktiskt, så var tanken lockande. Tänk om. Ett korsvirkeshus på Österlen, med havet utanför huset. Köpenhamn inom räckhåll, och så även Lund och Malmös möllevångstorg. Tja, kanske ändå.

/J

My secret love

Den är svart som natten, blank, dovt mullrande. Och den suger. Perfekt. Min nya dammsugare. Den gamla blev sjuk när vi renoverade, och hackade och hostade fram till slutet. Tills en dag, alldeles nyligen då den hostade upp ett moln av damm, drog sin sista suck och dog. Det duger inte med en astmatisk dammsugare i en lägenhet med katter och människor som inbillar sig att de gillar att fixa. Gärna så dammet yr. Nya tider spår renhet.

Nu: Skriva krönika. Sedan: Packa. I morgon: Lund.

/J

Interna bloggfunderingar

Ja, nä, det är inte Linda Skugges blogg det här. Det är ett okänt antal personer som läser, antagligen är antalet ganska få. Än så länge. Kanske - förhoppningsvis? - följer ära och berömmelse och därmed många som tittar in på en mening eller flera. Så därför är det möjligen ganska förment av mig att skriva om två av dem som jag faktiskt tror är här inne. Båda två arbetskamrater. Båda två tycker jag om. Där slutar likheterna - åtminstone de likheter som eventuellt har med bloggeriet att göra. Den ena är bloggovan. Så till den milda grad att det var insteget på den här sidan som gjorde att hon - för egen del - för första gången läste något som står i en blogg. Den andra, bloggvan. Så till den milda grad att det var på hennes inrådan jag började läsa. Så till den milda grad att hon beslutade sig för att läsa mindre, bry sig mer om sina barn. Sagt med skämtsam glimt i ögat så klart.

Nåväl, till den bloggovana gav jag adressen mest för att jag i en bisats sagt att jag faktiskt har en. Hon såg chockad ut. Road. Ungefär lika förvånad som om jag sagt att jag brukar besöka swingersklubbar. När hon läst kom hon förbi och påpekade att hennes kommentar, som hon mejlat, inte var illa ment. Att det ofta låter värre än vad som avses när saker skrivs i mail. Nyfiken läste jag hennes analys ur vilken jag vaskade frågan "Varför?" Varför skriva detta som så mycket liknar en dagboksanteckning? Vem kan rimligtvis vara intresserad av detta, förutom de som vet vem som ligger bakom texten? Och varför är jag intresserad av att skriva detta, i blickfånget, eventuellt, för det allmänna? Med viljan att det ska bli läst, men inte ens säker på att det är något som hittar hit. Vad är det för mening att vara blottare om ingen ser att man gläntar på trenchcoaten? verkade vara hennes devis. Så klart ställd tog jag min tillflykt till hela bloggdebatten. Det är en slags dagbok, hallå. Och passar det inte så läs inte. Och kolla själv på bloggportalen.se, får du se vad som försiggår. Och det hör banne mig till den nutida allmänbildningen att veta vad det handlar om. Så det så, och så kände jag mig som Lisabet och hela "Hah! Ärter det har jag så jag kan proppa näsan full"-retoriken blev min egen.

Till den bloggvana gav jag adressen idag, med klump i magen och samtidigt med stolthet. Titta vad jag har, det trodde du inte va? Va? Va? Va?

Hennes första fråga var snarlik den som den bloggovana ställde. "Varför är ni anonyma?"

Jag kan inte prata för oss, bara om mig. Och i den händelse att vi faktiskt har någon som läser, så har du - ni? - märkt att det bara jag - "J" - som skrivit. Ännu. Och det är ett skäl till anonymiteten. Vi har inte hittat vår ton ännu. När vi gjort det kan jag mycket väl tänka mig att komma ut ur det virtuella hemlighetsmakeriet. Det finns ingen anledning, mer än att det är svårt för mig att avgöra vad Sapere aude är för något.

Jag vet att det är en kick att få skriva. Tidigare gjorde jag det för skrivbordslådan. Idag gör jag det för en okänd anonym massa. Det är skönt. Men Linda Skugge, det är vi inte. Ingen av de andra jag läser heller. Den bloggvane kollegan inte bara läser bloggar, hon känner dessutom en hel del av dem jag nämnde att jag läser när vi pratade om detta. Det gör inte jag. Jag ingår helt klart inte i sfären. Och därför är inte den stora fråga "Varför?" utan "Är det ok?" Får jag ta plats i bloggsfären? Kan jag läsa, kommentera och skriva? Vem är jag i bloggsfären när jag inte är med i gänget?

/J

Som en gammal merca

Jag kan vara extremt svårstartad. Jag vet det själv, och jag är inte stolt över det. Spontanitet är inte min starka sida. Ska jag göra något så vill jag veta om det på förhand, helst med några dagars förvarning. Lägg till detta mitt ganska fulla schema, dagar som är uppbokade flera månader framöver, och det samma gäller kvällar och helger. När jag väl har en kväll över så är jag mer än nöjd över att få ha en timme framför teven, datorn eller tillbringa den med näsan i en bok. Många saker, kanske alla på ett plan, är självpåtagna. Dagar som i lördags, när jag faktiskt får bli uttråkad är sällsynta. Och i kväll var jag egentligen upptagen, som vanligt. Men så hörde en kompis av sig med den förlösande frågan "Vin?". Och emot min egen natur gick jag när jag svarade honom "Gärna." Och som vanligt, när jag väl är lite spontan blev jag inte besviken. Så nu sitter jag, vinrusig i pyjamas, och nöjd. Dags för middag.

/J

Sotsvart

Jaha. Det var det, sommaren är officiellt avslutad. Beckmörkt, och klockan är inte ens fem. Allvarligt, kan någon förklara prylen med vintertid, jag förstår den inte. Struntar väl i vilken färg himelen har när jag vaknar, men när jag går hem kan det väl ändå vara ljust?

/J

Den tid som flytt

Kan någon förklara vad grejen är med vintertid och sommartid? Varför tycker - nån - att det är bättre att det är mörkt på kvällen än att det är det på morgonen?

Bara jag som förvirras? Ställde om klockan, men var ändå uppe klockan fem. Gick och la mig igen när jag upptäckte att inga klockor stämde överens. Och här är jag nu - sen, trött och inte alls nöjd över att ha fått en extra timme. Eller har jag förlorat en?

//J

Goin´ fishing

Gah! Gissa om jag gjort allt jag skulle i dag? Och gissa om jag gjort massa annat i stället. Hela vardagsrumsgolvet är uppdelat i pappershögar. Det som eventuellt ska bli skoskåp var fyllt med halvfärdiga tavlor, backar med minnen (Skräp och fint om vart annat. En back var fylld med kvitton och officiella papper, den var inte min, jag slänger allt sånt, säkert inte rätt. Mina minnen består av utrivna tidningsartiklar, fnissiga lappar, fina foton, brev, dagböcker, antecknade viktigheter och antecknade oviktigheter. Huller om buller, men jag vet vilken servett som en gång i tiden luktade av vilken parfym. Även om doften för länge sedan avdunstat. Röran ser inte mycket ut för världen, men just den tågbiljetten från 1991, eller det tuggummipappret från 1992 har signifikans. För att inte tala om den kulturkrönikan som inspirerade mig till stordåd och fritt tänkande) och lådor med halvfärdigheter, en trasig mixer, linjaler och en innebandyboll. Och ett fantastiskt foto på A:s morfar som barn. Han sitter på en gunghäst, och det är vackert. Eftersom en fotovägg är en något som planerats så kommer den bilden ha en given plats. Lycka.

Men klar blev jag nu inte, och visserligen fyllde jag två pappkassar med papper att slänga, och minskade det som ska sparas ordentligt, men klar, nej. Måste försöka fixa det i veckan. På onsdag kommer folk hit, och på fredag åker jag till Göteborg. Well, litet problem. Dessvärre har jag inte skrivit en rad. Och tänker strunta blankt i det nu. Ni som kan er Twin Peaks, vet att rubriken syftar, inte bara på en extremt osmaklig "sport" utan också på den första repliken som yttras i serien. Av Pete så klart, strax innan han hittar Laura på stranden. Ska vika tvätt till resten av serien. Livet är bra.

/J

Skräpkonsumtionens inflytande på humöret

Gårdagens melankoli trängdes undan med - amerikansk skräpfilm. Collegefilm om varulvar i Los Angeles. Visserligen med Christina Ricci, och stundvis underhållande men mest bara konsumtion. Oavsett om det berodde på skräpfilm eller annat så känns livsandarna starkare idag.

Idag: Hemmapysslande. Städa skoskåpet, olja in köksbordet, vika tvätt, sortera semesterbilderna. Och samtidigt med detta: Fundera på en krönika, ett frågespaltsvar och skelettet till ett reportage om palmoljans inflytande på flora och fauna. Förhoppningsvis hinner jag allt detta och dessutom ha några lediga minuter som kan ägnas åt ord som andra skrivit.

/J

Actionladdad vardag

Melankolisk av bara helvete. Det kryper i hela kroppen och jag kan inte avgöra var det börjar och var det slutar. Kan inte heller avgöra om jag vill gå ut, springa en mil eller två, eller lägga mig på soffan och dra en filt över huvudet. Kanske gråta en skvätt. Vet vad jag inte vill - träffa folk. Ensam hemma är jag, men det gör mig inte heller nöjd. Jag vet egentligen vad det är: En förkylning på väg att bestämma sig för om den ska bryta ut eller skita i det. Dricker Yogi-te med likör i, ur högtalarna strömmar Antony and the Johnsons Cripple and Starfish, på gården utanför fönstret virvlar gula löv, och i mitt knä ligger ena katten och snarkar. En kombination som kan få vem som helst att känna sig lyckligt vemodig. Men jag är inte på humör för det här humöret! Jag vill vara stark, frisk och pigg. Jag vill vara fylld av energi, redo att ta mig an... allt!

Vill förresten poängtera en sak. Det är inte höstdepp. Det ligger inte för mig. Ovan nämnda sysselsättningar och en del andra, som rött mustigt vin, linsgrytor, sällskapsspel, ohämmat surfande, skratt, böcker och bobyggande kombinerat med varma halsdukar, tjocka tröjor, raggsockar, rutiga kjolar, rosiga kinder och kärlek är ju enbart bra saker. Gillar inte att frysa, men det gör jag å andra sidan på våren också - och då kombinerat med olust och prestationsångest.

Sheisse, läser det jag skrivit och bestämmer mig för att sluta där. För din skull. Jag beklagar sliskigheten. Det får bli soffan, men först där avgör jag om det är dags för dålig teve eller riktigt tjock bok. Beror på hur kall jag är om händerna - fryser jag för mycket får det bli teve, gör likören mig varm blir det bok.
/J

Vägvisare

Vi läser DN vid frukostbordet. "Har du hört att Gringo Grande fick pris som årets nykomling", säger mitt frukostsällskap.

Klart jag vet. Till skillnad från honom så är jag inte bara en oflitig bloggskrivare, jag är också en flitig bloggläsare. Mycket av mina kunskaper om det som händer just nu kommer snarare från olika bloggares texter än från, säg, tidningarnas hemsidor. Brukar börja med Linda Skugge, Sveriges kanske mest lästa, och i alla fall mest omskrivna, blogg. Det är inte nödvändigt för mig att hålla med om det som skrivs, och i det här fallet kan jag inte ens identifiera mig med det mesta. Den enda aspekten där vi är lika är bacillskräcken. Och det är ju ett ganska osympatiskt drag, men jag håller med till fullo när hon skriver om det nya lortsverige.

Från Skugge brukar jag vandra till Isobel Hadley-Kamptz blogg. Hit går jag för att jag gillar språket. Det låter ju helt löjligt, men jag gillar sättet hon formulerar sig på. Ointresserad som jag är av fotboll, så går borde de texterna gå bort, men det finns en skönhet i språket som gör att jag läser även de inläggen. Även om jag hellre läser om hennes möten med andra människor. Politiskt så håller jag inte med, och den största beröringspunkten måste vara vår gemensamma fäbless för Twin Peaks, och särskilt för karaktären Audrey.

Från Isobels blogg brukar jag vandra vidare. Igår gick turen på ett ganska oväntat sätt - via Johan Norbergs blogg till Natacha Peyres hemsida, bara genom att följa länkarna. Två, på väldigt olika sätt, intressanta personer. Jag fascineras mest av allt av människor som står långt från mig. Här är två personer som gör det - åsiktsmässigt och, kanske tyvärr, utseendemässigt.

Och mellan alla dessa mer udda träffar snubblar jag över såndant som händer i mediasverige. Det är främst de bloggarna jag verkar hamna på. Har inte engagerat mig så mycket i att leta upp bloggar som handlar om annat. Texter och ord, och texter om ord, det intresserar mig.

Men frågan för dagen är: om allt redan diskuteras i bloggsfären vad ska tidningarna då skriva om? Internet har inte lett till det tryckta ordet död, vilket en del trodde. Men vad kommer bloggarna innebära för dagstidningsjournalistiken? Vad betyder det när Linda Skugge med sin blogg är nominerad till stora journalistpriset. Skulle detta, hypotetiskt, kunna häda även den som inte har Expressen i ryggen. Även någon som aldrig blivit publicerad i en tidning? Nya frågor, är säker på att detta diskuteras någonstans, i någon blogg.

//J

Edit: När jag läser det ovan skrivna märker jag att det verkar som om jag bygger min världsbild på bloggsfärens tankefrön. Det stämmer naturligtvis inte. Däremot har det blivit en del av mediekonsumtionen och därigenom en del av det som skapar världsbilden. Men bara en del av flera.

Försvinnanden

Det var nästan en månad sedan jag skrev senast. Skandal. Har visserligen tillbringat två veckor av denna månad på andra sidan världen utan tillgång till dator, men nån slags skandal är det väl ändå. Jag lovar att skärpa mig - cross my heart and hope to die.

Risken finns dock att jag försvinner in i en nyliberal dimma - efter alla skriverier om Ayn Rands Och världen skälvde så kände jag mig manad. Eller, come to think of it, debatten om boken har väl pågått se senaste decennierna, det är väl snarare Timbros lansering av pocketen och den efterföljande debatten som genererat skriverier. Hursomhelst så fick det mig väldigt nyfiken, och igår köpte jag 1300 tätskrivna sidor. I går kväll kom jag till sidan 21 innan jag somnade, men jag skyller på att det är var fredag. Har roat mig med lätt (som i lättläst, inte nödvändigtvis lättsam) lektyr den senaste tiden, det tenderar bli så när man är på resande fot; Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, Hjärtat är bedrägligast av allt av JT Leroy och Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo. Kan rekommendera alla tre, på ganska olika grunder. Bäst tyckte jag nog om den sistnämnda.

Men nu är det som sagt andra bullar som gäller. Min vana trogen har jag dock flera läsningar på gång - och jag kommer blanda Rand med Marilyn Mansons självbiografi (The long hard road out of hell, med Neil Strauss). Tror inte det är någon större risk att blanda ihop de två verken, men vem vet - jag kanske blir förvånad?


//J

Lättköpt

Det krävs inte mycket för att jag ska falla. Läser bloggarna från bokmässan (min avundsjuka är inte mindre nu än den var för elva timmar sedan) på Expressens och DNs hemsidor. Expressens är lite småroliga, men jag väntar på att bloggarna (Isobel Hadley-Kamptz och Björn af Kleen) ska börja gå åt ena eller andra hållet - det ärkelitterära eller det Expressengöttiga. Jag hoppas på det första. Just nu är de lite ljumma, men eftersom jag läser Isobels blogg i vanliga fall också, så vet jag att den tjejen besitter råhet och känsla. Väntar alltså på att det ska ta fart - och hoppas det blir bättre innan söndag.

DNs däremot. Jonas Thente. Åh - uppdatera oftare! Vet inte vad det är som gör att det känns som om jag får flipperben bara av att läsa om dina. Du får det att låta avskyvärt. Underbart. Får mig naturligtvis att vilja åka dit ännu mer.

//J

Lasermus

Hahahaha! Lasermus! Vilket fantastiskt roligt namn. Låter urporrigt. Lasermus! Gapskrattar - lika mycket åt namnet som åt hur roligt min pussy-cat uppför sig när lasermusen blinkar rött.

//J

Listmani

Idag har jag inte jobbat. Okej, jag har suttit på min plats, några kolumner i några excelldokument blev några riktigt skapliga diagram, som jag drog några, kanska alltför långtgående, slutsatser ur. Men mina tankar har varit annorstädes. För varje kolumn som blev en stapel har jag skrivit saker som "Silvertejp. Tvättmedel. Roller (som senare ströks). Läppbalsam. Myggnätet. Gasbinda. Extra shorts. Svarta klänningen." Ni ser - klockren packningslista. Lista över saker som bara kommer, och som biter sig fast som en ettrig sexåring och inte lämnar mig ifred förrän jag gjort något med dem, det vill säga, skrivit ner på lista. Och nu är jag hemma, och kan alltså göra det jag velat göra hela dagen, hela veckan. Men nej. Hade för ett vagt ögonblick glömt bort att jag hatar att packa.

Men satt champagnen på kylning, det har jag. För om bara A kommer hem ska det firas: semester! På söndag går färden mot äventyret Borneo. Lovely!

//J