ps. Jag märker att jag låter neggo men alltså: jag ser fram emot att flytta så mycket att jag närapå exploderar. Oron som finns där är liksom landad på en bädd av säkerhet inför det här. Återkommer.

Nyårsafton, morgon

Och så vaknar jag den sista morgonen för året och är irriterad som sjutton. Huvudvärk och gråväder och A liksom andas irriterande när han sussar som ett litet barn bredvid mig. Och jag går ner och kokar gröt och längtar kaffe och lägger mig på soffan (alltid denna soffa. Mitt nyårslöfte borde vara: använd andra möbler, alla möbler, men det löftet tänker jag inte ge för snart snart kommer allt vara helt nytt och då kommer jag längta igenkänning: soffan och sängen) och bredvid på golvet ligger katten och snarkar som en gammal farbror och det ljudet är sövande. Efter gröten och utläsning av When Will There Be Good News (den höll!) somnar jag en stund vaknar av telefonen som skriker högt och A vaknar och lagar kaffe (äntligen!). Och här är jag nu: outsövd och huvudvärkig och gråväder men snart kommer S och P för nyårshelgens (sista i torpet!) Twin Peaks-maraton och jag ska rycka upp mig.

Javisstja: det blir inga staplar.

2008, en summering

Jag har inget att komma med för närvarande. Huvudet för fullt men inget som ska ut här. Listor: hyr släp, hyr lastbil (vi räknar med att behöva båda. Hur mycket plats tar ett hus; två liv?). När måste man säga till om flytt av abonemang, el och telefon? Googlar håglöst. Flyttkartongerna står redo i ladan, redo för det nya året. Ingen packning innan dess. Bläddrar. Sitter med datorn och iPhonen beredd om något skulle hända (vad är oklart. Facebookuppdateringar? Är det viktigt?). Läser en sida, trycker uppdatera på Facebook än en gång, känner mig som ett skämt. Ska det vara så?

Tre dagar efter bullriga släkthelgen ensam i torpet, katten, brasan, solen, frosten, böckerna, tiden. Vad kan rimligtvis fattas det livet? Framtiden är helt grå, framtiden en testbild, ett grumligt isflak på väg, vobblandes. Lovade skriva lista över årets bästa, men ett löfte till vem? Det var inte några stående ovationer över mitt löfte direkt, vem bryr sig om vad jag har tyckt om? Inbillar mig att jag inte skriver för kommentarer men jag är innerligt trött på monologer, mina monologer. Saknar analysen, jag vet, patetiskt. Granen står så grön och grann i stugan: fet och tindrande.

2008 var kanske det mest omvälvande hittills. Det började oroligt gråtandes i ett tält i Uganda, kräk som smakade nilvatten (visste ni att Nilen sträckte sig så långt?) och rädsla. Årets andra natt tillbringades på sjukhus i Kampala. Innan dess och efter dess de vackraste scenerier: lejon! elefanter! leoparder! gnuer! zebror! Serengeti och Ngorongoro alltid i mitt hjärta. Men också fattigdom och ebola och ett inbördeskrig vi hamnade så när mitt i. Barnen som lekte med såpbubblorna: alltid i mitt hjärta, alltid med vemodsleendet sorgset fäst i hjärtat. Lever alla barn vi såg idag?

Fler barn, mer 2008: Lilla O inträdde i våra liv. Coolaste ungen som hjärtekniper på ett helt annat sätt. När hon sträcker de knubbiga bannävarna (för barnnävar ska vara knubbiga, de ska inte vara av svält och törst uttorkade) mot mig ger mig sitt leende och jag vet hon känner mig och litar på mig, och mosterhjärtat sägar aj! men det är ett bra aj! ett aj! som får ögonen att tåras på bästa sättet och munnen att forma leendet från ena till andra örat. Ett iiiiiiii! av glädje i mitt bröst fortplantar sig genom hennes läppar: Iiiiiiii!

Sommaren 2008: beslutets tid, följdes av hösten som var handlingens: jag slutade mitt jobb, min säkerhet klipptes som en vajer, den rasslade förbi mitt öra så nära att det fortfarande susar i hela huvudet. Hösten, vintern, väntan. Den andra januari börjar jag packa. Vem hade trott det om jag sagt det den där vinternattet i Uganda för ett år sedan: om ett år så. Jag hade sagt: men det är ju min dröm! Är det menat att den ska förverkligas? Jag tvivlar fortfarande, men igen: på rätt sätt.

2008 var året då Den Skenbara Verkligheten bildades och hejja! Sällan har jag varit så tacksam för en samling kvinnor som jag är för denna. Sällan och kanske aldrig. Bästa glädjen.

Lite sjukdom i familjen på vinterkanten skakade om mig ordentligt. Inledde och avslutade året vid en sjukbädd, nästan i alla fall.

2008 var ett annorlunda år på så många sätt, och jag mäktar inte skriva rader för att sammanfatta, men jag kommer sorgset vinka farväl i morgon. Vinka farväl men också vinka hej, välkommen åt 2009, övertygad om att även det året kommer bjuda på fina saker.

Nå, den där listan som ingen efterfrågat men som kanske en eller annan tyst säger "fint" inför; here it is. Oredigerat, eller nja, kronologiskt efter då jag i år läste dem (notera att det finns flera jag gillat mycket, den här selekteringen känns väldigt mycket uttag brännboll i fyran):

Special Topics In Calamity Physics - Marisha Pessl
Happy Sally - Sara Stridsberg
The Sorrows of an American - Siri Hustvedt
En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie
Bellefleur - Joyce Carol Oates
No one Belongs Here More Than You - Miranda July
The Road - Cormac McCarthy
Människohamn - John Ajvide Lindqvist
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn - Björns Sortland
Vi, de drunknade - Carsten Jensen
Boktjuven - Markus Zusak
Coraline - Neil Gaiman
The Underground Man - Mick Jackson
Lighthousekeeping - Jeanette Winterson
Efter Männen - Nina Bourdieu
Pappan och havet - Tove Jansson
Tu man hand - Tomas Lagermand Lundme
Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami
Gör vad du vill - Erlend Loe
Case Histories - One Good Turn - When will there be good news - Kate Atkinson (med det lilla lilla tillägget att jag är mitt i den sistnämnda, det är årets sista bok, tror jag bestämt.)

Förmodligen skulle jag kunna sålla lite, lite hårdare. Förmodligen har någon oförtjänat inte kommit igenom nålsögat. Konstateras att flera av dessa är författarskap jag är extra nöjd över att lärt känna i år. Flera av böckerna, kanske rentav de flesta är bebloggade. Notera dock att jag jag inledningsvis inte hade hajat det där med etiketter: de är svårsökta.

Summa summarum: ett bra år, 2008.

Återstår bara: Må alla ha ett riktigt gott nytt år. 2009: välkommen!

Tindrande, vindlande, förunderligt

Och så här alldeles i slutet av det här förunderliga året läser jag Erlend Loes, Gör vad du vill och den är fantastisk, har du en enda julklapp kvar att köpa: köp den. Eller köp den ändå, till dig själv!

Staplarna får vänta till mellandagarna, det är väl ändå då man ska summera året. Nu ska jag läsa ut Haruli Murakamis Fågeln som vrider upp världen, som jag har påbörjat, och bebloggat, vid två tidigare tillfällen under året. Nu var tiden visst inne, för swish, sidorna ramlar genom fingrarna in i hjärnan och precis som med hans noveller i The Elephant Vanishes som jag då och då-läst under hösten så gillar jag så mycket att hjärtat skuttar glatt.

Återstår bara, till dess jag kommer tillbaka efter begivenheterna att tillönska er en riktigt God Jul och trevlig läsning och fint umgänge. Vi ses!

Ett plus ett plus ett och så en stapel på det

När jag gick i skolan och skulle lära mig räkna med koordinatsystemet så frågade jag min lärare varför jag skulle kunna detta. "Om du ska bli bombflygare" svarade han. Det är mitt kanske allra starkaste matteminne. På universitetet hatade jag verkligen statistik, att det skulle vara mitt viktigaste arbetsinstrument under nästan tio år kunde jag inte ana. Två månader away from desk, två månader in i det nya livet tänkte jag så borsta bort dammet från excelarken och göra lite bokliga uträkningar:

- årets lästa uppdelat på kön, typ, geografi och sidantal
- årets köpta*

Det kommer så klart bli en best of 2008-lista också, något annat vore ju helt obloggeriaktigt.

*jag köper förvisso oftast från en viss näthandel men ibland kommer jag hem med bärkassar fyndade i nån biblioteksutförsälning eller nåt boktält på Österlen. Dessa kan inte medräknas ety bokhyllan är fortfarande nedpackad. Jag vet följaktligen inte hur representativ diagrammet årets köpta kan bli. Men hepp, nån slags fullpriskontrol i alla fall? Oj javisst ja, alla spontana pocketshopinköp finns ju inte heller med då. Hm. Well, vi får se. Stay tuned.

De där böckerna som jag fick bara så där häromdagen var förstås avsedda att vara julklappar* - egentligen. Men jag gav A en bok som var köpt i samma syfte redan för ett par veckor sedan: Den hemlige kocken Av Mats-Eric Nilsson.

Detta har förstås lett till två saker: vi måste båda köpa varandra nya julklappsböcker (eftersom en julklapp bara är komplett om den innehåller minst en bok) samt att kökets alla matförpackningar noggrant läses. Jag kan ha skapat ett monster.

*Nej jag vet, det är ju inte klokt. I min familj håller vi egentligen styvt på traditionerna. Första födelsedagen jag och A firade ihop var min 25-årsdag. Vi var i Italien, och dagen innan sa jag - som man ju gör (ju!) "I morgon sover vi lääänge". Varpå A gav mig sovmorgon och det hela slutade med att jag fick nypa honom tills han gick upp. Oj, oj, oj... Det är som att tro på det man säger varje år "I år slopar vi julklapparna, eller hur?". Tänk den som verkligen gör det och står där på julaftonen. Gasp!

A har förresten redan fått och öppnat sin födelsedagspresent från sin mamma, trots att han inte fyller förrän i januari. Man baxnar.

Sex, lies and vampires: söndagsbok deluxe

Jag gillar verkligen presenter (jag vet, jag är lite speciell på så vis), både att få och ge (till och med titta på när andra får presenter av andra. På en bröllopsfest i lördags var det jag som insisterade på paketöppning halv tre på natten). Bästa sortens presenter är de som ges av ingen anledning alls. Och naturligtvis får de hemskt gärna vara i bokform. (Fast ibland blir det mest konstigt, som när jag från någon okänd häromveckan fick en grytlapp, ett pynt av oförklarligt ursprung, en bok av Martina Haag och ett korsordslexikon. Helt uppenbart någon som inte känner mig (men korsordslexikonet är en oväntat trevlig toabok, sitta där och slå upp hundraser på 17 bokstäver (Bedlingtonterrier, Dobermannpinscher och Newfoundlandshund) eller Svenska manliga författare på två (Ek och Lo) är ett bra sätt att fördriva tiden. Och kanske lite allmänbildande, till och med.

Häromdagen kom så min sugarbunny* hem med två presenter i bokform. Den ena, Erlend Loes Gör vad du vill, fick mig att börja storgrina innan jag ens hunnit till själva texten (Ty den börjar:

Vi störtar.
Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa.

(sms sänt från luftrummet över Centralafrika i april 2005).)

Jag blev väldigt förtjust i Loes "Naiv. Super" som jag läste bara härom månaden, men kände mig inte riktigt i form igår för att läsa den, potentiellt supersorgliga, berättelsen. I stället kastade jag mig över "Sex, Lies and Vampires" (med undertiteln "In love, the stakes are high") av Katie MacAlister.

Så här: omslaget är svart, texten i rött och "gothiskt". En tecknad flicka iklätt rött tajt fodral och röda stillettos poserar med handen i sidan. I handen en kedja med ett kors. Och blurben: "Buffy... pleasingly crossed with Bridget Jones". Ja, ni förstår va? Perfekt pick me upp? Kanske.

Men oj, oj, oj - var ska jag börja? Vid sexscenerna som fick mig att rodna? Vid alla buffydissningar (jodå, på en sisådär åtta ställen förbannar hjältinnan Nell sin faiblesse för Buffy och allehanda vampyrpopkultur som lett henne helt fel. Ni vet: speglar, vitlök, kors, förmågan att transformera sig till en fladdermus, känslighet för solljus och så vidare. För likt all popkultur innehållande vampyrer har författaren skrivit om myterna litegrann. Hennes vampyrer kallas inte ens vampyrer utan Dark Ones, och de är inte själlösa demoner utan kärlekstörstande, varma individer. Må vara med en del övernaturliga inslag, så som telepati (mellan en del i alla fall), förmåga att röra sig med blixtens hastighet, styrka, överkänslighet mot sol (men det säger inte poff! och är de en liten askhög som i till exempel Buffy) och naturligtvis: odödlighet**.

"Sex, lies and vampires" handlar om Nell som kommit till Prag för att hjälpa Melisande att rädda den senares brorson Damian. Melisande är en Dark One (eller den kvinnliga motsvarigheten som inte, enligt MacAlisters värld, är riktigt samma sak). Nell är en charmer; dvs hon kan förtrolla och lösa upp förtrollningar. Antagonisten är The Betrayer som förått sitt eget folk genom att ange dem till en demonkung. Det är The Betrayer som håller Damian fången. Och han är sexig utan bara den.

Berättelsen tar oss till Frankrike, Tyskland och England. Mest via sänghalmen (men det sexas mot bord och på tåg och mot väggar och till och med i ett museum). Där figurerar så väl små Imps
(som jag inte har en aning om vad för väsen de är, men nån slags övernaturlig ohyra), mumier som väcks till liv, spöken med kåtslag och poltergeists på horhus.

Ni vet amerikanska filmer där man mest misstänker att filmmakaren tänkt att han nog gör rätt i att visualisera alla fantasier han någonsin haft för det kanske inte blir fler filmer? Lite så är den här boken. Inget krut sparas, och när en armé av nynazister dyker upp (och dessutom får slåss mot en hel insatsstyrka specialtränade poliser) då känner jag lite att trovärdigheten går förlorad. Eller vänta nu: det är ju inte en sån bok. Det är ju en bok där jag kan gumra över Nells vilja att hitta ett passande smeknamn åt sin själlöse älskare (åh, glömde jag nämna det? Att återfå älskarens själ är ett tema i boken). Sugerbunny, Angelpants och Cupcake gör sig liksom inte på en vampyr som levt i 800 år och som dessutom har rykte om sig att vara en badass. Skit samma att inte en enda scen (förutom sexscenerna) skrivs färdigt utan lämnas nånstans i mitten: hopp till nästa scen (gärna en sexscen). Dialogen är som tagen ur en amerikansk actioncomedirulle, och det finns liksom inget sammanhang mellan det som händer och det som sägs eller görs (mitt i ett blodbad kan det börja hånglas, till exempel).

Boken är en sidvändare och perfekt på en söndag efter festligheter som slutade framåt morgonkvisten, en söndag som, förutom ett avbrott för långpromenad, avhandlades i sängen med en sprakande brasa och spinnande katter och levande ljus. MacAlister får dessutom plus för att de väldigt explicita sexscenerna får mig att rodna, men inte för att de är kassa utan för att de faktiskt är ganska bra (eller okej: jag blir generad också) och för att hon, uppenbarligen, till skillnad från Stephenie Meyer, konsumerat all vampyrlore som tänkas kan. Hon kan sin Buffy, sin Bram Stoker och sin Anne Rice, helt enkelt.

Lättsmält tuggummipop innehållande vampyrer? Jag tackar inte nej. Den är inte lika smart som Buffy och jag kanske inte kommer kasta mig över de andra delarna (den är visst del tre av sju insåg jag i efterhand men det spelar ingen roll, jag tror dessutom de är helt fristående) och sockerchocken kanske måste avhjälpas med lite detox i till exempel formen av "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" av Claire Castillon som jag nog påbörjar i kväll.

*om ni läst hela inlägget så förstår ni, va?
** fast allvarligt. Den där odödligheten verkar ju inte vara så mycket att hänga i julgranen, det är väl det nästan all vampyrlore har gemensamt. För få figurer är väl så rädda för att dö som vampyrer? Vem är det som säger det i Buffy, om rädslan för att få en sticka? Xander kanske det är.

Den gemensamma nämnaren (men definitivt inte den minsta)

I bokcirkeln igår hann vi inte bara med att prata om J.M.G Le Clézios Raga (kanske mer om den sen) utan också om läsning i stort. Närmare bestämt den ständigt pågående diskussionen om huruvida all läsning är bra läsning. Vi gillar metaforer i min cirkel:
- Varför kan man kritisera de färdiggjorda köttbullarna till förmån för hemmarullade och enas i att de hemmarullade är bättre med inte kritisera dålig litteratur* till förmån för god litteratur* och enas om att den godare är bättre utan att betraktas som en snobb?
- Kan man jämföra dålig litteratur med hasch, dvs som en inkörsport till tyngre droger, funderade vi på en stund (men då visste vi inte om den dåliga litteraturen kunde vara en inkörsport till ännu sämre litteratur, jmfr hasch till heroin).
- Jag funderade lite kring det där med att jämföra dålig litteratur och promenader. Jag trodde ju för några månader sedan att jag skulle börja springa, och det sket sig ju rätt rejält måste jag ju erkänna. MEN: en timmes rask promenad om dagen blir det, och så här: kanske kommer jag aldrig att springa. Kanske kommer jag springa en bit. Kanske kommer jag till sommaren löpa fram över den skånska slätten med vinden i håret. Bokrelaterat: börjar jag med den dåliga litteraturen så kanske jag fortsätter med den, ELLER kanske varvar med en sk god bok emellanåt ELLER kanske bara läser det godkända så småningom.

Sedär, så många tankar. Jag är inte säker på vad jag tycker. Jag tycker ju kanske lite synd om dem som bara läser Läckberg, för det är ju onekligen väldigt trista böcker. Är jag snobb för det? Jag säger ju inte att all "god litteratur" är rolig att läsa; och vad gör den då till god? Vad är syftet med läsning? Jag underhålls inte av Läckberg, men det finns säkert god litteratur jag skulle tråkas av också. Men där Läckbergs (jag tar hennes som exempel, det måste ni förstå) inte ger någonting kanske den lästråkiga finlitteraruen ändå ger något annat mervärde än bara läsupplevelsen (men! jag läser ju oftast för själva upplevelsen. Och ni som är här inne ibland vet ju att både det ena och det andra slinker ner). Åh, vad jag gillar få fundera över det där.

Och så pratade vi om vem som bestämmer vad som är fint och fult, och om vad det är som avgör vad som ska recenseras (med anledning av Malin Ullgrens text i DN häromdagen). Och i fall det är försäljningssiffrorna som ska avgöra (= höga siffror ingen rec) så borde ju rimligen varken Bruno K: Öijer eller PO Enqvist recenseras. Eller är det exponeringen som fäller avgörandet? De böcker som kan hittas i snabbköpen får inga recensioner för de hittar man ändå.

Och så till sist: hur tusan kunde en afgansk bok tränga sig in bland alla självhjälpsböcker och svenska deckare? Tänker naturligtvis på Flyga drake som ju läses och säljs överallt. Och så Murakami, till sist då, som vi inte pratade om men som måste nämnas: han läses ju tamigtusan också överallt. Och av alla, verkar det som.

Och jag älskart. Jag älskar att vi samlas och pratar böcker och dricker vin (och igår åt vi dessutom en hejdundrande svampsoppa) och att vi inte har några svar, att ingen sitter på facit utan att det får bli flera "Va, tyckter du?" och "Hur tänker du?" och "Jamen så klart!". Igår var vi uppklädda till tänderna i klänningar och pärlor, Nobelfest såklart. Förra gången sportades ugglepyjamas. Jodå, en brokig samling med det gemensamma intresset kärleken till att läsa.

Och för egen del måste jag ju säga att 2008 läsmässigt varit ett höjdarår. Dels att jag läst så mycket mer, men mest för att jag läst så mycket annat. Jag tackar alla mina nyfunna vänner för detta - både dem jag får umgås med i verkliga livet och dem jag bara träffar virtuellt. Kärlek! Jag återkommer vad det lider med en årskrönika, för jag känner att 2008 är värt det.

*hej hallå: jag bryr mig inte om att definiera, okej, hoppas det går bra ändå!

Förresten...

...just idag har jag drabbats av ett akut behov att åka till New York. Jag vill tillbaka till alla mina favoritställen. Jag vill upptäcka nya. Jag vill så det gör ont i hela mig. Jag älskar New York City (men vem gör inte det?). Speciellt om tidiga hösten. Den sprakande, om ni minns, den som försvann och ersattes av det här gråslasket. Åh, New York!

A Million Little Pieces: reflektion

Sist i världen läser jag James Freys A million Little Pieces, och kanske är det bra att göra det, såhär några år efter att alla skandaler blåst över? AMLP lanserades som en BOATS, men det uppdagades senare att så inte var fallet. Det var hittepå och världen, med Oprah i spetsen, var kränkta och förnedrade. Oprah hade tagit Frey under sina vingars skydd och han sålde miljarders (nåja) exemplar på grund av det. Men så var han ingen gammal knarkare alls. Åtminstone var inte allt som står i boken sant: Oprah arg.

När jag plockade upp den här, i London, så hade jag nästan glömt debatten som följde på avslöjandet. Och nu kan jag inte minnas vad som var så upprörande. Just nu fascineras jag av en oerhört speciell prosa: presens, jagform och satser som staplas på varandra. Staplas och staplas. Klaustrofobiskt nästan.

En typisk mening kan se ut så här:

I go back to the Medical Unit and I find a Nurse and I tell her I have to go to the Dentist and she checks the outside appointment book and it checks and she sends me to the a Waiting Room and I wait.

Viktiga substantiv inleds med versaler, dialogerna utmärks enbart med radbrytningar, meningarna binds samman med det lilla ordet "och". Det tog några sidor innan jag vande mig vid formen (jag är ju också mer van vid kommatecken), men nu tänker jag att skit samma om detta har hänt eller inte. Det är väl bättre om det inte hänt, och förresten har det väl hänt någon. Jag gillar formen. Jag gillar språket. Monotonin på en drogavvänjningklinik, smärtan, ångesten, spyorna. Abstinensen. Allt kommer fram genom den kliniska berättarrösten. Ibland är verkligen texten tillräcklig, inget annat behövs.

Boken är lite för otäck för att läsa i ett huj, jag läser korta stycken. Den saknar naturligtvis även kapitelindelning men bryts tack och lov upp emellanåt. Jag kommer återkomma. Oprah får säga vad hon vill.

(Uppad: Sådärja, nu har författaren fått rätt namn också. Tack, Magix)

omg

Ibland undrar jag hur mycket kliché det kan gå i ens liv innan man reser sig upp ur den svarta extradjupa soffan så att Filter och Språk ramlar ner på golvet bredvid glaset med Ecologica och katterna förskräckt rusar från brasvärmens sken in under byrån.

Nu vet jag: allt det ovan, plus rykande jordärtskockssoppa plus ovanför kylskåpet puttrande vildjäst plus ovanför kylskåpet bubblande surdeg. Där någonstans, mellan Saltå kvarn-mjölet i tiokilosäck och Hedengrensinköpta nobelpristagare fick jag nog. Näe. Dags att skaffa teve. Dags att börja åka slalom se på schlager kolla fotboll, eller jag vet inte. Något som kan ta mig ur det här facket.

Ps. Jag älskar det här facket. Trivs sjukt bra som rödvinspimplande intellektuell kattälskare. Bröd och böcker. Men ibland kräks jag på mig själv: detta är ett sådant tillfälle.

One Good Turn

Jag gillar smarta böcker. Alltså böcker som inte skriver på näsan och som med självklarhet håller en nivå som visar att författaren litar på sin läsare. Kate Atkinsons One Good Turn är en sådan bok. Snårig och slingrig, fartfylld och utan att skämmas för sig själv och alltså den perfekta romanen att ta mig an efter alla mina sakrala strävheter. Jag känner att en matmetaforer är på gång: efter dagar med quinoa- och mangosallad vill man ha potatismos. Den är ju väldigt homey och ni ska inte tro att det är äckligt pulvermos jag menar utan gott hemgjort mos. Mos så som pappa gör det, med kärlek och persilja. Mos som får en att säga aaaahhhh. Smart mos. Nä, okej, metaforen blev kanske lite pannkaka.

One good turn handlar om en sjuhelvets massa personer. Det är en Short Cuts i bokformat. Det var den kritiken jag hade gentemot
Case Histories, den första delen, och det är den kritik jag framför nu. Visserligen är One Good Turn upplagd på ett annat sätt än Case Hitsories, men myllret får den att likna en gammal ryss. Det gäller att inte slappna av för då riskerar du glömma bort vem som sa vad och vem som fann kroppen/blev mördad/gjorde vad de nu gjorde. Märk väl: som jag skrev inledningsvis är ju detta en av bokens starka sidor, att den inte är för enkel, för förklarande. Jag gillar ju att den inte tar hand om mig, men kanske är det någon brist i karaktärsbeskrivningen som får mig att behöva tänka efter. "Irina vem var det nu igen?".

Storyn då? Tja. En arg man går bärsärk, en timid författare ger igen, Jackson Brodie, hjälten från förra boken är vår hjälte även här. Skottland, kulturfestival, ryssar och skumraskaffärer. Det är vindlande, som sagt, och om jag berättar vad det går ut på riskerar jag berätta för mycket. Vill du läsa en riktigt bra roman-roman-deckare så är detta boken för dig. Och med väldigt mycket hemkänsla, dessutom. Bli inte förvånad om du finner att du druckit några extra koppar te under läsningens gång. Det är, nämligen, en sån bok också.

Jag vaknade med lite hjärteont idag.

I helgen är det visning av torpet, och det känns följaktligen som att detta är sista gången jag vaknar och torpet är bara vårt. För i morgon eller på söndag har förhoppningsvis någon annan kärat ner sig i de vita knutarna och den blå dörren. På söndag kväll hoppas jag att någon längtansfullt kollar på bilderna och möblerar. Tänker att "Där kan vi ha bokhyllan, där, där de har en ful fåtölj". För så fungerar ju jag: jag drömmer mig in, planerar och möblerar. Och anser det jag kärat ner mig i är bara mitt, må det vara ett hus, en restaurang, en person eller en upplevelse. Ingen annan kan ha precis mina känslor, ergo är känslorna bara mina, ergo är det mitt. En logik som haltar betänkligt, men inte desto mindre fungerar för mig.

Katten var extra hungrig i morse. Hon satte sig vid mitt öra och spann så där extra högt som hon gör när hon vill något. Emellanåt letade hon sig in med nosen i min handflata: "Upp nu, upp. Klockan har ju ringt, varför ligger du kvar?" verkar hon säga.

Själv sover hon en sisådär 17 timmar om dygnet, men just på morgonen är hon vaken. Åh, man sover gott i torpet. Det sägs ju att man ska låta katten bestämma var sängen ska stå. Släpp in den i sovrummet, där den lägger sig är det fördelaktigt att ställa sängen. I torpet skulle man, om man följer den metoden, kunna ställa sängen var som helst: katterna sover i alla rum. Ibland utsträckta i hallen, i köket eller badrummet. Eller hopkurade på sängen, eller i fåtöljen. Jag vet inte om det är något magiskt med det: jag tror främst de lägger sig där värmeslingorna går.

Nu ska jag gå en runda på tomten och se till att allt ser okej ut inför visningen, inga nedfallna grenar eller multnande lövhögar. Trots att det är vad man kan förvänta sig av en tomt med hippiehår. Jo, det känns sorgligt i hjärtat idag, trots att jag ju vill flytta, vill rycka upp rötterna igen, vill förändringen som är på gång. A och jag och katterna, på nya äventyr. Jag bara önskar, egentligen, att torpet hade kunnat följa med. Så är inte fallet, och därför önskar jag så hett att någon annan kommer och kärar ner sig.

One Good Turn - One Good Book

Jag är så glad att jag, när jag packade ner bokhyllan i somras inför renoveringen, var smart nog att lämna många olika sorters böcker i läshyllan. För en bokhylla är det inte - det är en att läsa-lista i fysisk form, och eftersom mitt lässug är så olikartat: ena dagen ditt och andra datt finns där faktiskt lite av varje. Och efter de forna veckornas strävhet, scrolla nedåt, så känns det skönt att Kate Atkinson One Good Turn stod där: grön, trygg och len som sammet för den upprispade läsnerven. För ibland är det just det man vill ha. När det blivit lite... för mycket. Därmed inte sagt att Atkinson skriver banala smör och grädde-historier, för det gör hon inte. De är smarta historier, bra språk och bra handling. Ja, smart är väl rätta ordet. Jag läste den första i serien om Jackson Brodie i somras och, hundra sidor in i One Good Turn verkar den här vara lika bra. Juste.

Tu man hand

Jag har sysselsatt mig med strävhet ett tag. Mina lästa böcker verkar ha haft ett tema i svårartade relationer: mellan mamma - barn, mellan man och kvinna, kvinna - kvinna, man - man, mellan människor och verklighet, mellan verklighet och fantasi. Till sist nådde jag fram till den svåraste av dem alla: den förbjudna relationen. Den mellan ett barn, eller en nästan-vuxen, (eller är han kanske mest vill vara-vuxen?) och en man.

Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme har en inneboende strävhet som hoppar över sidorna. Den sköljer över och det går i sån rasande fart att det inte går att värja sig. Men det är inte en tsunami, snarare ett ihållande spikont, iskallt, regn. Den sorten som letar sig in innanför kragar och gör fingrar och näsor röda av bitterhet, samtidigt som kinderna förblir mintgrönsbleka.

Barnet, den nästan-vuxne, den fjortonårige pojken, bor hemma hos Lasse, en ganska odefinierbar man, amatörbiolog som skriver om vargar. I lägenheten finns uppstoppade djur, det upplysta akvariet, snäckor, böcker, papper. De äter smörgåsar, dricker te, simmar och ritar och skriver. Pojken sover i hallen, det är höst och kallt, och han straffar sig själv. Det som hade kunnat vara ett sanctum, en tillflyktsort från den institutionaliserade mamman, den välvilliga pappan med den nya frun och likaledes institutionaliserade systern blir i stället en tillvaro där jaget brottas med sig själv. Och så med Lasse. Och det är här det blir svårt: handlar det om pedofili? Det är oklart och outskrivet, både handlingar och känslor låter ana, men utan att veta. Och Lasse, är verkligen han boven i dramat? Är det per automatik ondska. ÄR det ondska? Efterom läsaren aldrig får veta går det inte att ta ställning, och jag, som läsare, tackar för det. Jag kan gå in i pojken och behöver inte läsa genom ett tabufilter. Jag kan blunda. Jag och alla andra.

Självsvälten och straffandet - pojken håller händerna på den brännheta vattenkitteln och räknar långsamt - är det symtom på att tillvaron så som den är just nu är fel, eller på något annat, att så som det har varit, skadar. Skaver och ilar. Tar sig in, suger fast. Pojken vill ju stanna kvar, trots att uppbrottet närmar sig. Hela världen vet att något är fel: Lasse, pappan, pojken, psykologen, lärarna. Och det är väl där strävheten kommer in, den sura smaken i munnen: hur i helvete kan en omvärld förbli så handfallen? Om en fjortonåring kommer med upprispade händer och revben tydligare för varje dag: varför finns det inget där?

Boken är, i sin otäckhet, vacker, och naturligtvis än mer otäck för att den är vacker i stil och form. Språket är enkelt, avskalat, och jag - som älskar volumiösa omskrivningar och meningar som inte skäms för sig själva - hade stundom önskat att den vore än mer sparsam. Men kanske finns en poäng att visa varje dags tedrickande, anoracklånande, vägrande att ta av (Lasses) halsduk, räknande, nedkrypande i sovsäcken, kittlande, simmande, vargskådande och betraktande av världen. Själva monotonin som upptar jaget och skapar verklighet. Och jag blir ledsen över att Lasse, biologen, studerar vargarna och upprörs, men inte förmår se pojken. Eller se, det är kanske det han gör? Studerar och försöker, men inte förmår.

Den är, som sagt sträv, Tu man hand. Jag var tvungen att lägga den ifrån mig emellanåt och gå och skura lite: doppa händerna i mjukt, ljummet såpvatten, bubblorna som en skyddande hinna. Och när sista sidan var utläst gav jag mig ut i gårdagens novemberrusk och köpte de största, gulaste chrysantemumbollar jag kunde hitta. De står på verandan nu som gula solar.

Sköra unga män

Jag läser om sköra unga män: Först Erlend Loes Naiv. Super som gör mig lite glad och gumrande. Som gör mig lätt och tänkande rosa tankar. Som betyder. Inget dåligt alltså med rosa tankar. De kräver sin rätt de också.

Sedan läser jag Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme och tänker tankar som är svåra, känner. Som gör att jag måste bryta mitt i och hämta luft. Jag är inte färdig ännu, men den penetrerar. Tackar det varma, mjuka, såpvattnet för sällskapet. Discodans och tuttifrutti hade inte passat lika bra, men det där skrubbandet jag ändå skulle hålla på med: ja.

Jag minns diskussionen om vem som läser vad, och tänker: den som läser den ena borde nog också läsa den andra. Ni vet: livet, etc. Sköra unga män!

På söndag är det fars dag: boktipset

I en värld där det finns julmust light, och en bok som Pappan och havet och där USA för första gången fått en svart president (och ännu viktigare: fått en president som verkar ha som ambition att faktiskt göra världen lite, lite bättre) och där man kan få frostnupna kinder i sen eftermiddagssol, där går det kanske att tro på ännu bättre saker än så. Går det att tro på fulländning.

Jag vet inte om Obama är fulländning direkt, ingen människa personifierar det, ty det skulle innebära att vara alla tillags. Och då skulle man vara en ganska kass president, inte sant. Pappan och havet däremot. Jag tjatar om Tove Jansson och Mumintrollen, men vad annat kan man göra? En bok där pappor talar ett bångstyrigt hav tillrätta, där den ensammaste varelsen i världen dansar glädjedans, där en ö är besjälad, där den som är förment elak egentligen har ett hjärta av guld och där en önskan om eviga söndagar bejakas, samtidigt som den är så vacker och så hemsk, och så fnissig och så melankolisk att jag blir alldeles hjärtsnörpig (igen). En bok som innehåller ord som ljungland och sjöhäst och fågelbo och vaxdukshäfte. Meningar som

Hela öns vemod och hela havets enslighet hade krupit in i dem och nu fräste de ut alltsammans igen i att bärga och bära och stapla, de hojtade till varandra genom dånet från sjön bara för att visa att de levde av alla krafter, och fortfarande gnistrade en himmel utan moln ner över den stormiga ön.

Jag gav Muminböckerna åt min systerdotter, Lilla O, när hon döptes och bestämde mig för att köpa dem till mig själv i samma veva. Började med Trollkarlens hatt och Sent i November. Den här fick jag dock häromdagen av Ka, och utnämner den till den finaste av dem jag läst.

Och genast, genast tänker jag att: om jag hade åkt hem till mamma och pappa i helgen, som det var sagt, så skulle jag ge den här till pappa, inbundet i ett fint band och massa kärlek. En pappa som lever sin dröm, det vill jag ge min pappa på fars dag. Nu får han tåla sig till vi ses nästa gång i stället. Det går nog bra, det med.

Glöggbloggen

Nä, den där blåbärsglöggen var allt ett bottennapp. Jag drack den i och för sig het, och kanske borde ge den en chans att impa kall, men besvikelsen här igår var enorm. Som jag laddat. Glögg + favoritbäret blåbär = hur kunde det gå fel?

Smakade för spritigt, saknade både rundma och sötma. Så, nu har vi tre och 3/4dels flaska över. Vad gör vi med dem då?

Mitt sommarlov

Man ska aldrig - säger aldrig - försöka detaljplanera sig igenom en ledig dag. Den inre anarkisten gör uppror och allt du trodde du skulle göra görs icke.

Ni minns hur jag 08.21 trodde det här:

Jag tror jag ska läsa färdigt Filter först (...) Eller nej, jag tror jag läser en novell eller två först. Sen Filter. Sen är det nog dags för lunch. Under lunchen kanske jag läser lite Mumin, eller kanske lite viLÄSER, sen kanske en novell och kvällen ägnas åt Hanif. Hur låter det?

skulle bli min dag?

Ånej. Det här blev min dag:

Började som bestämt med en novell The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman. Förfärligt fin och förfärligt läskig.

Sen somnade jag. Sen vaknade jag.

Sen läste jag lite bloggar, pratade i telefon, klappade katten, gick en liten promenad.

Läste därefter Shrödinger´s Cat av Ursula K. Le Guin. Hm. Vad jag tycker? Vet ej. Men skapade en extrem lust att klicka hem något annat av Le Guin. Tips?

Sen var det egentligen lite för sent för lunch, men ändå. Såg ett avsnitt av Weeds. Sen läste jag lite bloggar.

Sen började jag läsa lite i Pappan och havet. Så fin, så otroligt fin. Efter 33 sidor är jag magiskt hänförd, förtrollad, ja rentav förhäxad. Jag struntar i Filter, jag struntar i Hanif. Jag vill vara på havet med pappan och trollet och Lilla My.

Åh, nu ringde A och frågade hur många flaskor av den där årsglöggen han skulle ta. Jag svarade fyra. Och två med romsmak.

Blåbärsglögg och Mumintroll: jag tror jag är i himlen.

Upp till bevis

Okej. En sekunds research hade givit vid handen att Sleepy Hollow finns i den antologi jag har framför mig: American Gothic Tales, Joyce Carol Oates (red). Hade alltså inte behövt köpa, eftersom jag haft den här i min ägo i snart ett år. Mutter. Hade jag älskat novellen hade jag väl varit glad över att få en upplaga med bilder, men... bilderna är fula och novellen, som sagt inte så kul. Så nu är det upp till bevis, Joyce: är resten ett bättre urval?