A Million Little Pieces: reflektion

Sist i världen läser jag James Freys A million Little Pieces, och kanske är det bra att göra det, såhär några år efter att alla skandaler blåst över? AMLP lanserades som en BOATS, men det uppdagades senare att så inte var fallet. Det var hittepå och världen, med Oprah i spetsen, var kränkta och förnedrade. Oprah hade tagit Frey under sina vingars skydd och han sålde miljarders (nåja) exemplar på grund av det. Men så var han ingen gammal knarkare alls. Åtminstone var inte allt som står i boken sant: Oprah arg.

När jag plockade upp den här, i London, så hade jag nästan glömt debatten som följde på avslöjandet. Och nu kan jag inte minnas vad som var så upprörande. Just nu fascineras jag av en oerhört speciell prosa: presens, jagform och satser som staplas på varandra. Staplas och staplas. Klaustrofobiskt nästan.

En typisk mening kan se ut så här:

I go back to the Medical Unit and I find a Nurse and I tell her I have to go to the Dentist and she checks the outside appointment book and it checks and she sends me to the a Waiting Room and I wait.

Viktiga substantiv inleds med versaler, dialogerna utmärks enbart med radbrytningar, meningarna binds samman med det lilla ordet "och". Det tog några sidor innan jag vande mig vid formen (jag är ju också mer van vid kommatecken), men nu tänker jag att skit samma om detta har hänt eller inte. Det är väl bättre om det inte hänt, och förresten har det väl hänt någon. Jag gillar formen. Jag gillar språket. Monotonin på en drogavvänjningklinik, smärtan, ångesten, spyorna. Abstinensen. Allt kommer fram genom den kliniska berättarrösten. Ibland är verkligen texten tillräcklig, inget annat behövs.

Boken är lite för otäck för att läsa i ett huj, jag läser korta stycken. Den saknar naturligtvis även kapitelindelning men bryts tack och lov upp emellanåt. Jag kommer återkomma. Oprah får säga vad hon vill.

(Uppad: Sådärja, nu har författaren fått rätt namn också. Tack, Magix)