Lunch-blogg (lugg?) som även är en kärleksförklaring: OMG, Laura Dern i Inland Empire. Oh. My. God! Så sjukt jävla bra. Kanske den bästa nu levande kvinnliga skådespelaren? Helt otrolig. Att både maken och jag somnade ifrån filmen är inte hennes fel. Eller David Lynchs. Det är ideellt jobbelijobbjobb (för mig) och festilifestfest (för maken) som tagit hela helgen och därmed helgens tillhörande funktion som energigivare.

(Bild från Dreadcentral.com)

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Earth Hour om trettioen minuter och önskar så jag vore i en stad, se den magiskt släckas ner, tystna, viskande staden som tar ett djupt andetag renar lungor säger: aaaahhhhhh! Tack, snälla gör det mera? Earth day? Earth week? Kanske Earth rest of the days, åtminstone lite.

I stället är jag i ensligaste skogen, där varje dag är earth day, där varje dag kan andas djupt andetag, eller låtsas göra det. Ty motorvägen ligger bortom skog och fält och bortom andra skog och fält ligger staden, den som i kväll får en timme att säga suck, viska tyst, hitta rena luften. Åh, jag önskar det vore så, tårögd blir jag av tanken.

/Jessica

In my humble opinion

Min nya kategori "vill ha" kan tänkas bli den mest omfattande, ty jag inser att inte alla "vill ha" kan förvandlas till "har". Det vore en katastrof, på alla plan eftersom jag inte bara vill ha en bok då och då utan till exempel två getter, en macbook, ett superteleobjektiv till min kamera (ett sånt de gör på beställning och som inte prissätts eftersom: om du måste veta priset så har du inte råd), obegränsat med energi, obegränsat med tid, converse i alla färger, ett gigantiskt växthus, en bokcirkel med soppätning och vindrickning en gång i månaden, bättre kondition, en egen fanclub, en ph-lampa, gröna fingrar, mera nördighet, bättre minne, detaljkunskap om det mesta, obegränsad makt (för göra fred på jorden och stoppa klimatraset, naturligtvis) och David Lynchs samlade filmer. Ja, ni ser: en del av detta kommer aldrig tillfalla mig. Men man kan väl önska?

Idag önskar jag mig det här:

/Jessica

EDIT: så intressant! Jag har minsann klistrat in länk som sig bör, men ingen länk syns. Gör nytt försök. Vill, alltså, ha!

Dagens tips!

Idag ska jag dricka vin med världens bästa mamma, alltså min. Hon befinner sig dock hemma hos sig, och jag hemma hos mig. Mellan oss är det femtio mil. Ta flyget är inte en option, såldes sker vindrickandet och småpratandet och fnissandet telefonledes. Bra mycket bättre än det låter, ett sätt att minska avståndet. Varsågod: dagens tips!

Jag kommer dricka Ecologica, ur box*. Vad hon ska dricka, vet jag inte.

/Jessica

* Nä, jag dricker inte direkt ur boxen. Jag låter vinet passera ett glas först.

Det kunde jag ju ändå ana!

Ja, det är fredag, och visst är det trevligt med test - även om resultatet blev som förväntat.

Läste på någons blogg häromdagen, att den som fick lite lägre poäng rekomenderades åka på bokkollo! Är det redan ett vedertaget uttryck - eller är det fröknarna bokhoror som haft ett finger med i spelet?

/Jessica

Hur bra låter inte det här?

"Arthur Machens Drömmarnas berg har kallats såväl den vackraste som den mest dekadenta bok som har skrivits på det engelska språket.

Det här är berättelsen om den unge Lucian Taylor som hemsöks av underliga drömmar och visioner efter att ha vistats i en gammal romersk borgruin. Verklighetens till synes solida sömmar börjar snart att spricka och Lucian försvinner in i fantasins värld.

Lovecraft korade Machen som en av de främsta skräckförfattarna genom tiderna; Arthur Conan Doyle ansåg honom vara ett geni, och Stephen King, Clive Barker, H.G. Wells, Jorge Louis Borges och Arthur Miller har alla intygat Machens betydelse för sina författarskap." (Adlibris)

Läsarkommentarer på samma sida: "... ett måste för alla som gillar fin de siécle-litteratur. Mer dekadent än så här har den engelska prosan aldrig varit, och kommer förmodligen heller aldrig att bli. (...) Undrar om Machen någonsin läste J.K. Huysmans - när man läser The Hill of Dreams misstänker man det.

(...)Ta det dekadenta i Huysmans och Baudelaire, och det fasansfulla i Poe och Lovecraft så har du en ganska bra bild av denna säregna roman."

/Jessica

Att de kramas och pussas behöver inte betyda att de känner varandra privat.

Väldigt roligt. Och det enda i artikeln som var intressant.

/Jessica

Bloggpaus. Alltså en paus då det bloggas.

Jaha. Eftersom alla mina kollegor verkar befinna sig någon annanstans än runt fikabordet eller inne på sina rum så tänkte jag vara osocial och ta min klockan tre-frukt vid datorn. Och blogga lite, så där spontant och roligt. Min frukt var dock en apelsin, så inte nog med att jag har sölat ner hela mig, tangentbordet är nu helt kletigt. Urk. Och vad det var för något smart jag tänkte skriva - det har jag glömt.

Kanske var det bara min lycka över solen och min olycka över att påsklovet är slut? Ja, kanske. Kanske var det något helt annat.

Jovisst: snart kan ni bli medlemmar här.

/Jessica

Världens mest sålda - världens mest lästa?

På tal om Agatha Christie. I mitt sökande efter titeln på boken som bytte namn (det var 2007 det gjordes i Sverige, btw) så hittar jag denna intressanta lista, över de mest sålda böckerna i världen.

Harry Potter på tolfte plats! Bara Greven av Montechristo på åttonde och Don Quijote på fjärde har sålt mer, i genren roman. Religiösa texter (Bibeln på första plats) och politiska (Quotations from Chairman Mao) samt "Scouting for Boys Handbook for instruction on good citizenship, part of the worldwide Scout movement", en ordbok och sådant som kanske kan betraktas som visdom, ligger först. Men sen... Intressant läsning, måste jag säga. Jag visste att Harry Potter sålde mycket, men inte så. Det är inte den samlade utgivningen heller, utan en av delarna. "And Then There Were None" kommer tätt efter den unge trollkarlen, på trettonde plats.

/Jessica

Jorden runt på sju dagar

Tusen tack för alla kommentarer. I min värld kan detta betraktas som läsarstorm. Full med mod och kraft tänker jag som så: jag fortsätter på den inslagna vägen. Utan betänkligheter. Utan att känna press. Med mina betraktelser. Åh, kloka ord jag fick av er!

Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!

Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."

Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.

Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).

Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!

Just nu

Just nu är det sådär igen att till och med bloggandet blir ett måste och jag känner mig lite vilsen i den delen av tillvaron som hör hit. Det är nämligen så att jag nu är singel. Sapere aude är en singelblogg. "S" som bara skrivit ett par gånger har meddelat att hon inte vill skriva mer, eller skriva här i alla fall. Mycket tråkigt, men förståeligt: Hon ville inte skriva i en bokblogg (ty hon läser sällan böcker) och hon tycker inte att detta är hennes blogg. Men det är ingen bokblogg, försökte jag. Den råkar bara handla mycket om böcker. Fast så kollar jag vad det är jag skriver om, och visst, det är ju nästan bara om sånt jag läst. Varför har det blivit så? Kanske för att det är ett av mina största intressen, kanske för att läsning är en ensam sysselsättning och då finns det behov av att prata av sig efteråt? Om än prata i den tystnad som tomma kommentarsfält är. Jag vet inte. Det är inte vad vi planerade, säger "S". Vad tanken var från början, har jag glömt. Och vad jag vill nu, vet jag inte riktigt.

Tror att jag ska ägna påsken åt att fundera på vad jag vill. Eftersom jag inte direkt läser böckerna först av alla - eller får recex - så faller bokrecensionerna ganska platt. Varför skulle någon läsa vad jag har att säga om Myrrha (som jag läser nu) tre veckor efter den stått omskriven ö v e r a l l t? Hellre då kanske när jag läser Huysmans Avgrunden från 1891. Den har jag dessutom en del att säga om. Men jag vill ju inte bara skriva om böcker-jag-läst-som-ingen-annan-läst. Hade blivit fasligt tomt här då (ty jag faller alltid för välskrivna rekomendationer). Inte heller kan jag fylla en blogg med mina adlibrisbeställningar. (Eller jo, det kan jag ju dessvärre, men det hör inte hit).

Om nu detta är en bokblogg så har jag just nu - sedan Twilight - nio obloggade böcker. Om det inte är en bokblogg är jag ju osäker på vad det är. Just nu ingenting. Spridda beskrivningar av husmöss, läskatter och skogspromenader är väl trevligt and all that, men det är inte nog. Det är inte vasst. Och vara trubbig har jag ingen lust med, då är jag hellre inte alls. Om det inte är så att jag skriver bara för mig? Jag har ingen aning om huruvida någon mer än ett par tre personer läser här. Finns någon därute? Kommentarerna ger ingen ledtråd, och någon räknare har vi - förlåt jag - inte. Jag är inte någon vass bloggare när det kommer till det tekniska, det marknadsmässiga. Jag är ingen Blondinbella, direkt. Men kanske kan jag komma med bra inlägg ändå?

Jag är ju hopplöst nördig och fastnar lätt i det jag gillar (Hallelujah är min favoritlåt, den har jag nio versioner av). Jag inbillar mig lätt att jag är populärkulturslampa, men kom igen: kräver inte det ett visst mått av förnyelse? Att jag - återigen - ser om Twin Peaks eller Buffy är inte direkt nytt. Mina bästa filmer är samma som i början av nittiotalet: Dirty Dancing och Det stora blå. Och när lyssnade jag senast på någon ny musik - självmant alltså? Det händer att jag lyssnar på radio, men sällan. Javisst kan jag skriva hyllningar till Magasinet Filter, till Fokus och till Tidningen Språk, men mest är jag fast i det invanda. Jag gillar Dn. Jag gillar Elle. Jag gillar Ordfront, Bang, Rodeo och Arena. Men jag läser dem inte med sådan frenesi att det skulle bli skarpa inlägg. Jag ser nästan aldrig på tv (jo på apparaten, men inte sådant som kommer via någon digitalbox), men nördar in mig i någon teveserie som jag följer med glupande aptit. Men jag kan aldrig skådisar, regissör eller citat.

Jag gillar fotografering, att resa, odla grönsker, baka bröd, mina katter, gå promenader, handla second hand; diskutera klimatförändringar, djurrätt, fackliga och solidaritetsfrågor och sjunga singstar. Jag har färgat håret sju gånger sedan mitten av december och pendlar upp och ner i vikt värre än Brittan. Jag önskar jag var långdistanslöpare, sydde mina egna kläder och målade fler tavlor. Jag önskar jag lagade mer mat och städade oftare. Jag önskar alla en bättre värld. Jag älskar att bo på landet och se hästar genom hallfönstret. Jag sover sällan länge på morgonen - men gärna en tupplur mitt på dagen. Jag dricker te, kaffe och helst glögg, men aldrig glögg i december. Detta är andra våren i mitt liv jag ser fram emot, men har älskat höstar sedan jag var liten. Jag älskar att bli skrämd: högsta berg-och-dal-banan, läskigaste filmen och bästa spökhistorien, men blir räddast av verkligheten vars fiktiva motsvarighet jag aldrig sett maken till. Jag är dålig på humor. Jag har en halv hyllmeter litteratur om häxkonst och önskar jag kunde spå i tarotkort. Jag har ständig tidsbrist och dåligt samvete.

Men av allt detta blir det inte ensamt någon bra blogg. Kanske krävs en kombo. Kanske krävs att jag faktiskt skriver om allt - eller om inget. Eller så krävs en ny sambo?

Till sist: Medan jag funderar så en glad påsk önskar jag er. Våga byta äggen mot annat. Prova scrambled tofu. På påskafton äter vi 6 miljoner ägg i timmen. Det är många plågade höns. Sedär, det hade kanske kunnat bli ett eget inlägg?

/Jessica

Postkollobeställning

När man en hel helg umgås med människor som gillar att läsa, så formligen regnar det intressanta boktips. En del antecknades, en del inte (tyvärr). Och nu har jag lagt en postkollobeställning på adlibris. I kombination med den jättefina goodiebagen, reabeställningen för bara några veckor sedan, och det stora antalet olästa finingar i hyllan, så är det kanske inte så smart. Kunde man tro. Men si, så många kloka människor det var på kollot. Till exempel Hans som tycker att köpstopp, det är ju dumt, iställt försöker han läsa varannan ny och varannan gammal. En idé jag genast köpte. Och därför tryckte "bekräfta beställning" utan dåligt samvete.

Nu ska jag ta med mig goodiebagen upp i sängen. Så mycket läsa orkar jag nog inte ikväll - men bläddra! Hm, kanske läser jag ändå något kapitel i Myrrha, jag är - trots varierande recentioner - väldigt nyfiken på den.

/Jessica

Åh vad roligt med bokkollo!

Hemma igen, i min ensamhet, lycklig och nöjd efter toppenfint bokkollo, där det, utöver att läsas diskuterades böcker och i princip allt annat som kan vara intressant att diskutera: popkultur, nittiotal, katter, namn, vegetarianism, och mycket mycket mer. Lite trött i ögat är jag nu och har parkerat mig framför Twin Peaks. För oj, vad vi pratade Twin Peaks vid det bord där jag satt. Ska strax fortsätta titta, men vill bara kostatera: alla borde åka på kollo! Att träffa likasinnade och helt ohämmat få diskutera på den allra nördigaste nivån, är ju fantastiskt. Massa bra böcker, massa bra människor och massa gott vin. Kan det bli bättre?

/Jessica

Ingen imperialism av min tid

Efter att ha försökt boka in några vänner på Twin Peaks-maraton i röda stugan (komplett med Douglasgranar, flanellskjortor/tweadkjolar, körsbärspaj och damn good coffee) men insett att det nog misslyckas - vi är nu framme i slutet av juni i almanackan utan att ha kunnat enas, och att ja, det är till stor del min kalender som är boven i dramat - är det inte utan ett förvånat hm jag läser följande i gårdagens* tidning: Sju av tio människor planerar hemmakvällar efter tv-programmen. Nio procent av männen är villiga att ändra tiden för sitt eget bröllop om det sammanfaller med VM-finalen i fotboll.

Jag konstaterar - utan att döma - att man styrs av olika saker. Själv har jag inte ens tv. Det var liksom ingen idé. Stor skärm där det visas nedladdat, köpt och hyrt däremot. Kollar ju gärna på tv, om jag får bestämma vad och när, själv. Konstaterar också att det tyder på galet dålig planering att först boka in den där vm-helgen. Det borde man väl veta - på ett ungefär långt i förväg? Är man tillräckligt intresserad för att byta dag kan man väl gå in på fifas (eller var det nu kan stå. JAG är inte intresserad nog för att veta) hemsida och kolla upp vilket år det är vm? Tycker jag.

I samma notis står att Nordiska museet ska undersöka svenskarnas nya folkliga traditioner och då särskilt de som skapas av tv. Melodifestivalen är en sådan sak. Hur påverkar melodifestivalen kläder, mat och umgänge med släkt och vänner? Det kan man svara på på deras hemsida. Att den engagerar är klart. Det ÄR ju det viktigaste under året, åtminstone verkar det så när man tar del av tidningarnas rapportering. Om just melodifestivalen och smak går diskussionens vågor höga hos Läser och funderar. Själv är jag inget fan. Tyckte det var mysigt när jag var yngre och det var en (1) kväll. Själva serieformatet gör att det är tröttsamt. Om det går att tävla i musik, däremot, det vet jag inte. Tycker bara inte det är intressant.

/Jessica

* Ja, gårdagens. Jag hinner inte ens läsa tidningen på rätt dag. Och alla som bokbloggar verkar läsa tusen böcker om dagen. Jag hinner inte ens blogga om de få jag läst (elva detta året). Till exempel The Sorrows of an american, som var så fin, så fin. Detta korta hinner jag i alla fall skriva om den: Läs!

EDIT: Jaha, efter flera minuters letande på Nordiska museets hemsida hittar jag frågeformuläret - och ser att den som inte tittar på melodifestivalen inte heller ska svara på frågorna. Så kollar du? Svara. Annars inte!

The more you ignore me, the closer I get

Idag när jag vågade mig på en försiktig promenad (om någon såg mig måste de undra: svarklädd, glåmig och skakis efter flera dagar till sängs, med en stor svart mössa och som kronan på det skygga Greta Garbo-verket iförd gigantiska solglasögon begav jag mig ut)insåg jag något märkligt: jag har, likt en björn, sovit mig igenom vintern och vaknat i våren! Fåglarna kvittrar som galningar och överallt spritter det. Såg både tussilago och mängder av snödroppar. Och en blåsippa! För att inte tala om att svanstrecken korsar himlen med jämna mellanrum.

Förra vintern spenderades till stor del med att otåligt kolla almanacka. Jag planerade mitt trädgårdsland så till den milda grad att när det väl var dags att plantera ut alla sticklingar och småplantor så hade jag nästan tröttnat. I år har våren tagit mig på sängen - bokstavligt talat - och jag kommer föra en mer modest linje. Förra årets drivor av tomatplantor kommer begränsas till några stycken, och förra årets - var det åtta? - sorters potatis, kommer i år vara max två. En tidig och en sen.

Men visst måste man få förta sig? Åka till fröhandeln och köpa Havrerot, en rotfrukt jag aldrig ens hört talas om, trots att jag äter rotfrukter så ofta jag kan? Eller tro att allt det där man ser är möjligt? Det är väl inte fel? Och även om det bara var salladen, rädisorna, squashen, några tomater och konstigt nog sparrispotatisen som tog sig förra året, så ser jag inte allt arbete som bortkastat. Tvärtom. Jag lärde mig massor, och frisk luft fick jag också.

Årets största trädgårderelaterade projekt blir att bygga en hylla med belysning där jag ska driva upp växterna. Lätt som en plätt. Inga galna pelargonprojekt. De som överlevt från förra året får så klart leva vidare - de är jag mäkta stolt över. Men förra året översvämmades jag av fröuppdrivna pelargoner. Och de flesta har fått vandra vidare. En del gav jag bort, en del har jag låtit dö. Sånt är livet. Man måste ju få tid att njuta av allt det gröna också. Mer tid liggande på mage i gräset, ätande de där hallonen (som förra året aldrig plockades), jordgubbarna (som förra året aldrig ens inköptes) och blåbären (som ligger kvar i frysen, det lilla som blev). Solen i ansiktet och huvudet fyllt av drömmar. En lång lat sommar, det drömmer jag om, 2008. Jag har haft mitt äventyr det här året. Nu vill jag bara vara. Läsa mycket, naturligtvis - jag tar ju gärna del av andras göranden. Sommaren 2008 hoppas jag blir mer kanelbullar och mindre foccaccia. Om ni förstår vad jag menar.

/Jessica

Sjukt ynklig

Javisst, det kunde man väl tro, att det var lite väl lägligt att bli sjuk dagen efter The Sorrows of an American hamnat i ens ägo, och samma dag som bokreaböckerna kunde hämtas på posten. Men nej, nej, nej, detta är inte fejk, inte på något sätt: Jag är för sjuk för att läsa. Bokstäverna flyter ihop och bildar ingen mening. A köpte Red och Harpers Bazaar åt mig "Bläddervänligt" som han sa, men nej. Till och med vattenglaset är för tungt. Ettkilos-tidningar fungerar inte. Dn får mig att gråta, och musik eller ljudböcker skär i hjärnan. Och är det alltid så liten text i böckerna? Försökte titta på teve igår, gick inte. Stirra upp i taket, däremot, thats the shit. Och det enda som jag riktigt behärskar.

Från sjukbädden /Jessica

Bokhyllan

Löjligt nöjd känner jag mig över att bokhyllan expanderats med 632 centimeter, vilket gör att, trots att böckerna nu får stå i singelrader, hela dryga två hyllplan - 158 centimeter - är tomma. Pocketsektionen har utökats markant, och en helt ny vägg har vikts åt tre rader hyllor. Vackra bokfyllda hyllor. För första gången har böcker på engelska fått en helt egen sektion. Böcker på engelska i svenskt pocketformat får dock stå kvar i pocketsektionen, än så länge. Pocketböckerna har länge stått uppdelade i läst och oläst, och så även nu. Sagor och poesi trängs på en hylla och skräck/Sci-fi/övernaturligt med Tolkien, King och Lewis som starkaste namnen ska få flytta på sig, till hyllan ovanför den engelska. Detta eftersom mycken engelsk litt är just om vampyrer och annat som hör till en annan värld, den skräckfyllda, lustfyllda. Trots att jag ogillar prylar i bokhyllan så flankeras de av mina actionfigurer från Tim Burtons Corpse Bride och samma Burtons Voodoo Girl från The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories, en favorit!

Om frågan uppstår: Är hyllplanstillägget en plannering inför bokrean? så blir svaret: Antagligen inte. Ska hålla mig i korta tyglar i år. Hittills påtänkt är följande:

ELSIE, ROBERT:BALKAN BEAUTY BALKAN BLOOD
PETTERSON, PER:UT OCH STJÄLA HÄSTAR
KURKOV, ANDREJ:DÖDEN OCH PINGVINEN
RAGDE, ANNE B.:BERLINERPOPPLARNA
SJÓN:SKUGGA-BALDUR : EN FOLKSAGA
KELBY, SCOTT:DIGITALFOTOGRAFI
DAVIES, MARTIN:TROLLKARLENS TRAST
GOMBROWICZ, WITOLD:DE BESATTA

Nej, snarare var det ett redan uppköpt behov, och ett behov av luft och struktur.

Åh, på tal om luft: har ni sett att man kan välja Miljöfrakt för tio kronor när man beställer på AdLibris? Då klimatkompenserar de för frakten. Alla bäckar små, och så vidarer - så hur bra är inte det?

/Jessica

Twilight: Skämskudde krävs

Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.

Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.

Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!

Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.

Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)

Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.

EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.

/Jessica

Oh the joy of giving: valentine special

Har varit hemma hos mamma och pappa i helgen, något som sker alltför sällan. Att vi ses så sällan leder till att vi låter som vi är tolv personer, när vi i själva verket bara är sex (A, syrran och hennes man också). Jag önskar mig emellanåt åtta bröder (storebröder!) men ibland tänker jag att det nog varit lite väl. Fast hajja så cool när man var tretton att ha åtta brorsor som kunde ta hand om en? Nå, till och med jag förstår att det kanske inte alltid är fest och gamman. Oh, well!

Än en gång fick jag dock bevisat för mig hur väl mina föräldrar känner mig: Jag fick en present, ett pocketbokomslag, vilket kanske inte i sig var jätterevolutionerande. (Läser mycket -> läser på tåg -> bok i väska -> bok kan bli skadade: pocketbokomslag.) Det finaste i kråksången var naturligtvis motivet, som är exakt samma som den sprillans nya anteckningsbok jag köpt! Va, sammanträffande eller väl kännedom om dotter? Jag tror det senare. Slumpen ville dock att jag läser böcker som är för stora eller för små för sagda omslag, så ännu ligger det oanvänt - bredvid den ännu inte öppnade anteckningsboken. De ska få göra premiärturen i handväskan samma dag, tänkte jag.

Detta leder mig in på tankar om accessoirer. Och till den überkommersiella högtid vi ni står inför. Rosor, trosor, diamanter och choklad, känns väl ändå lite... uttjatat? Så vad ger man bokmalen på alla hjärtans dag? Till den läsande finns inte alls lika mycket som till, låt säga, golfaren. Åh, javisst - man kan ju naturligtvis alltid köpa själva boken. Jag blir alltid glad när det ligger en bok i paketet - och det gör ju ofta det, födelsedagar, julaftnar. Men det är ju en liten chansning. Jag säger gärna att jag läser allt, men gör jag verkligen det? Det finns vissa sorters böcker jag inte skulle ta emot med ett brett leende: Martina Haag-böcker, Dave Pelzer-böcker, Paulo Coelho-böcker, till exempel (eller för att vara tydlig: böcker skrivna i hallelujastämning, med förvisso sorglig handling men med uselt språk eller med ett ti-hi-fniss-fniss ringande i öronen. Ok?).

Så kanske vill man variera sig? Kanske vill man visa att man vet vad personen gillar mest av allt men man kanske vill vara lite fyndig? Om man alltså vill ge något som hör ihop med, men inte är, en bok så är urvalet desto sämre. När man sett till att den läsaande har allt det där andra - den perfekta filten, den optimala temuggen och godaste teet, den lataste katten.

Jag menar: hur många gånger kan man ge en läsfåtölj till någon utan att det blir tjatigt? Och raggsockar i all ära, men man når snart maxantalet.

Så vad återstår. Läsmusik? En bland-cd med läsvänliga låtar. Hm, jo, det kanske skulle funka, men kräver nog att man känner personen väl (som i fallet felaktiga boken). Bokmärken? Jo, jag tycker ju det. Men trots att jag alltid plockar på mig bokmärken så slutar det ofta med att det ligger ett gammalt kvitto, eller ett avrivet kuverthörn som markerare. Eller ännu hellre: ett hundöra (eftersom jag lägger så mycket annat krafs mellan boksidorna). Mitt nya omslag har ett inbyggt bokmärke. Bokmärken är en marknad som känns ganska outvecklad. Tänk så snygga bokmärken det skulle kunna göras. Politiska budskap, litterära citat, coola bilder. Jag har förvisso en del med just detta men det känns som om det på de flesta är typ solroser. Intetsägande. Vad mera? En bärbar läslampa - en liten som sätts på boken? Skulle inte vara så dumt. Badskum till den som läser i badet. Actionfigurer (görs alldeles för få bokrelaterade actionfigurer om du frågar mig). Men sedan tar det nästan stopp. Två saker till, sen kommer jag inte på så mycket mer:

Min allra bästa bokrelaterade present är inte bokomslaget, men det är min mamma och pappa som står bakom det också. Det är ett ex libris de hade med sig hem från en resa. Jag har bloggat om det förr, så mycket gillar jag det. Varm i magen bara jag tittar på det. Visst är det fint?

 


Och till sist: den optimala presenten till bokmalen är naturligtvis tid. Den som kan ge mig mer tid att tillbringas i soffan med alla attiraljer - det rykande teet, bra ljus, mjuk pläd, spinnande katt - den vinner. (Och den traditionella chokladen kan naturligtvis inmundigas läsande, så stryk inte definitivt från listan).

/Jessica

Nej, jag har inte drabbats av dyslexi. Stavfelen här - och de är så många! - beror på hast och jäkt och vanligt hederligt slarv. Ska bättra mig, lovar. Stavfel! I en text avsedd för andras ögon! Fy, så förmätet, så oaktsamt. Om jag nu inte hade det som min grej, som vissa, med ambitionen att... vad då? Förändra? Stilisera intrycket av direktanslag? Men då krävs mera av mig, om stavfel, skrivfel, någonsin är okej så är det om de är avsedda. Och innehållet måste i så fall vara ett annat! Krävs att innehållet har en viss finess, så att stavfelen blir en raison d’être, en konstnärlig och/eller inehållsmässig ambition. Eller är det alltid bara sunk, slarv och oaktsamt? Varför tolererar jag det i vissa texter, men föraktar det i andra?

De i texterna nedan ber jag om ursäkt för. De i texter som kommer senare än denna ska jag göra mitt bästa att finna innan jag trycker publish post. Om det finns några i denna dör jag av självförakt.

Och den dagen jag börjar särskriva lägger jag ner all skriftlig kommunikation. Är det en okej deal?

/Jessica