Pytt i panna

Det har varit lite si och så med läsandet på sista tiden. Med kulturandet över huvud taget, faktiskt. För mycket avtackningar, vindrickingstillfällen, mingelsammankomster och diskussionsklubbar för att hinna med så mycket sådant som bäst görs alena. Eller i alla fall i tysthet. Det myckna nattsuddandet har till och med lett till att jag varit för trött för att läsa på tåget. Då, mina vänner, har det gått långt.

Lite har dock hunnits med:

Tidningshögen har växt, och tre nya bekantskaper har fått fraternisera med de andra. Två tidningar med - skenbart - samma tema: miljö. Den ena EcoQueen slängde jag i avsky ifrån mig efter en snabb bläddringsejour. Urk. Same same. Inget behöver ändras, köp den här oljan till armbågarna i stället, bla bla bla. Svindyra kläder bättre än billiga. Vintage bla bla. Vänder sig uppenbart till dem som hakat på det där med miljön för att det är trendigt. Rätt i tiden. Nå, jag kanske borde ge dem the benefit of a doubt, det var ju trots allt första numret.

Mer genomtänkt, mer djuplodande, snyggare och mer tilltalande på alla sätt visade sig Camino vara. Spring och köp! Smarta artiklar, råd lätta att ta till sig.

Tredje nykomlingen i tidningshögen är - ni gissade det - ALT, Atlas Litterära tillägg. Intervjuer - samtal - som sträcker sig sida upp och sida ner. Om skrivande! Om livet! Gusto. Den här läser jag från pärm till pärm, och sprättar varsamt. Inte färdigläst ännu, jag håller hårt!

Filter nummer två har kommit, men ligger faktiskt helt obläddrad i högen. Ska åtgärdas snarast.

Bokfronten då? Efter the Road har jag gjort några nedslag. Påbörjat och ratat. Långsamt sugande som tappat smak. Reglerna slukades i en sittning, efter jag överkommit det initiala motståndet. Motstånd fanns, finns, kvar, men den får förbli obloggad några dagar till. I morgon ska den diskuteras på lovely bokcirkel (eller är det en läsecirkel, hur var det nu igen?).

Och så. Till sist. Som det har längtats. Och tjatats om. Och drömts om. Och nu: njutits av. Jag ÄR en sån enkel själ. För jag VISSTE ju att jag skulle älska, älska, Människohamn. Den var inte bara exakt så bra som jag visste att den skulle vara, den var till och med lite bättre. Inte hoppa högt-skrämslig, men fin fin fin och smygande. Som jag gillar. Enda klaget kanske: varför, varför fick inte de Smiths-citerande pojkarna större utrymme? Jag skulle kunna läst bara om dem (fast nej! Jag vill inte missa Simon, eller Anders, eller Maja eller någon av de andra. Skärgårdsborna!) Men pojkarna var ju så fina. Och jag känner mig så enkel.

Musik just nu: Jason Mraz, Mika och Regina Spector. Jag ombyter mig inte så ofta. Snart ska jag gå på Kent och Thåström, så lyssna in mig på lite sentida Kent måste göras. Annars är min lyssning i stå. Anna Ternheim idag, alltid fin. Damien Rice, stackarn har reducerats till bara Eskimo. Och den känns ju inte så tidsenlig just nu, men efter samtal om snöänglar idag fick den en plats på pendeltåget. Jag borde ta tag i lite Marilyn Manson igen. När min iPod dog dog även den genren som jag döpt till "musik att gå jävligt snabbt till". I bilen spelade RockKlassiker Guns n´Roses både till och från tåget. Vilket sammanträffande. Jag blev nittiotalsnostalgisk och ville genast lyssna på REM och Right Said Fred och Counting Crows och sitta i mörker och dricka whiskey med M. Nej, jag har nog inte ombytit mig sedan 1994, när jag tänker efter. Åh, Människohamn gav så klart massor av Morrissey, i alla former, men det är ju också ett alltid, som inte behöver bebloggas.

Teveserier för närvarande: Såg första avsnitten av Californication igår. Fnissfrustade, men håller det i längden? Tveksamt. Battlestar Gallactica ska nu ta ännu en sjukt lång paus. Precis när de började hitta tillbaka till nerven. Synd på en så bra teveserie, men jag önskar lite att de skulle hitta hem, already. Så vi slipper vänta.

Aktiviteter som inte inbegriper vin eller någon slags kultur: slå med lie. Klart underskattad motionsform. Jobbigt, man blir solbränd och trädgården förvandlas från hippiehår till något mer hanterbart. Dessutom är det meditativt och faktiskt rätt kul. Lie alltså, jag spår dess återkomst. Vi hittade ett gammalt träskaft i ladan, och ett nytt blad inskaffades. Dessutom klipper jag hela megatomten (den pyttedel av megatomten som över huvud taget klipps, ska det vara) med en handdragen gräsklippare. Jag tänker fantastiskt bra i sällskap av gräsklipp. Tomaterna har i år fått sig ett eget land. De kom i jorden för några dagar sedan och ser ut att ta sig fint. Eventuellt hann de - även i år - bli lite för långa och gängliga. Få se om de bär frukt. Potatisen däremot, lär visserligen inte bli färdig till midsommar, men my god, fantastiska små välartade, knubbiga plantor i snörräta rader. Förra årets masspsykos är glömd.

Ja hej. Det var min horisont, tror jag. Questions, comments? Ni vet var ni gört.

The more you ignore me the closer I get, you´re wasting your time.

Det var ju inte meningen att nedanstående skräppost skulle bli liggande så länge, som det sista avtrycket av mig i det så kallade cyber space, men just nu är det helt andra saker än sånt det borde bloggas om som seglar upp och tar min tid. Leva! Det är ju inte så dumt, det där egenligen, att leva?

Hörni, vi hörs snart igen. Kanske innan veckan är slut. Till dess kan ni fundera på den där indianstammen som hittats i djungeln. De saknar säkert inte heller mina bloggposter.

Who´ll bite you?

Jag har minst fem epostadresser som jag använder: bloggens, den privata, jobbets, Djurens Rätts och så min skräpmail. Skräpmailen går jag extremt sällan in på, men idag gjorde jag det (det kan ju ha kommit något intressant). Bara massa junk och så min prenumerationer (de oviktiga. Dagens Arena får tex komma till jobbet).

I dagens skörd:

- Sex and the city news letter
- James Marsters updates


Jodå, nittiotalet lever och frodas i min mailbox. Underbart. Och genast måste jag gå in på Facebook och kolla om James har någon fansida. Såklart! Inte bara en utan drygt 40. Med namn som:

- Jhonny Depp and James Marsters are sexy even if they are in their 40s
- I would cheat on my boyfriend with James Marsters
- James Marsters Is My Master Now...AND I'M HIS BITCH!
- James Marsters is the HOTTEST vampire of all time!!!!!!
- Spike can bite me ANYTIME
- Time And Space Are Infinite, Ergo We Will All Sleep With James Marsters

Och så några antisidor:
- David Boreanaz (Angel/Booth) is HOTTER than James Marsters (Spike)
- I don't fancy James Marsters
- Spike from Buffy is hot, but in real life, James Marsters is kind of a wuss

Jo jag vet, sexistiskt så det förslår, men jag kan med detta säga att: den 14 juni är det inte bara Dolly som sjunger. Då är det även Once more with feeling-singalong hos min polare J. Yay!

Boklördag, fönstertvätt, väder: Kära dagbok III

Alla är förstås ute idag i det helt fantastiska vädret. Det gör ni rätt i. Jag är besatt av väder, har jag märkt: för mycket väder, för lite, avsaknaden av, variationen. Jag ska inte gå ut i solen idag. Kan inte. måste tvätta fönster. Nu ångrar jag naturligtvis att jag inte gjorde det en mulen dag. En tidning kommer hit i morgon för att göra inredningsreportage, och då kan man inte ha fågelbajs på fönstren. Inte jag i alla fall, det finns säkert de som skulle argumentera för att det är bohochic, eller något. Själv tycker jag det är ganska äckligt, oavsett om det blir förevigat för hela svenska folket eller inte.

Jaja, det jag egentligen ville säga: om ni inte redan har, spring bums iväg och köp DN och läs om John Ajvide Lindqvists nya. Det har sagts förut och tål att sägas igen: en bok om gengångare som citerar Morrissey - har det någonsin skrivits en bok direkt till mig så är det denna. Jag hänger på boklådelåset på tisdag när den kommer ut.

Åh, missa inte heller artikeln om Haruki Murakami. Ännu ett Twin Peaks-fan. Jag är inte förvånad.

Nå: gamla strumpbyxor, diskmedel, ljummet vatten och tidningspapper väntar. Fåfängans pris, minsann.

Kära dagbok II

Senaste gången jag var på koncert var Manu Chao. Då hade jag stegräknaren på och dansade 19 000 steg. Nick Cave igår var inte lika mycket hopp och skutt: där jag stod (allra längst fram, på kanten) satt en tjej på golvet och läste en bok, samtidigt som hon vickade lite på foten. Längst bak var det också någon som satt ner, såg jag. Koncerter är ju annars bäst om de renderar i svett och blåmärken. Men trots Nickes nya glada stil var det en lugn-lugn tillställning. Bäst var extranumren: Into my arms är vackraste låten.

Trevligast var drinkarna på Rival efteråt: min livs första Old fashion var perfekt enligt experten. I morse sov vi (på hotell, hur konstigt var inte det, vakna inne i Stockholm?) tonårslänge och åt hotellfrukost i vad som kändes som timmar. Nu: Battlestar Galactica.

Världens stoltaste

Ok.

Så.

Jag har haft min kanske minst produktiva dag - ever. Har faktiskt inte gjort någonting på hela dagen. Slog mitt rekord på Quadra Pop på mobilen, men det räknas inte ens. Vankat lite har jag gjort. Suttit i gräset och stirrat rakt framför mig.

På andra ställen i Sverige har det jobbats mer. I Småland har lillasyster varit extremt produktiv: jag är från och med idag världens stoltaste moster, till Lilla O.

Iiiiii. Jag går inte igång på barn, per automatik. Men hajja! Iiiiii!

"För sakens skull", "det är en principsak" och "rätt ska vara rätt" är tre av mina värsta. Brrr. No-no.

Men så: Vår dn-prenumeration höll på att gå ut, då ringde det en trevlig ung man och undrade om jag ville fortsätta prenumerera, till halva priset. Naturligtvis. När så fakuran för den nya perioden kom hade de inte alls dragit bort halva kostnaden, min man ringde och undrade varför.
- Ni har redan fått en sådan rabatt en gång, blev svaret. Då kan ni inte få det igen.
- Men ni lovade, sa min man.

Hårdnackat vägrade de oss tidningen (ja, om vi inte betalade vad de tyckte naturligtvis).

- Nu har vi ingen tidning, sa min man när han lagt på. Rätt ska vara rätt, det är en principsak.
- Men, men, men?
- De ringer nog snart och erbjuder oss den för halva priset.
- Tror du?

Så kom den bistra dag när tidningen inte fanns i lådan på morgonen. Det var en lördag dessutom, vilket gjorde saknaden och tomrummet i det närmaste gigantiskt. Den fluffiga sojalatten och den smarriga tartexmackan i sängen förlorade lite mening och innehåll. Den färskpressade josen smakade unket. Att det var helg föreföll bortkastat.

Tre helger har vi varit utan tidning. Veckorna klarar vi med nöd och näppe (alla tidningar på jobbet), men helgerna! Det är öken. Det känns som att rätt inte är rätt utan helfel. Jag kände mig inte som en vinnare.

Så nyss. Då ringde de. Och erbjöd tidningen för halva priset. Hurra! Och rätt är, tydligen, rätt.

Kära dagbok. Banalitetens skugga faller, det är vår - sommar igår, vår igen idag - och jag önskar jag vore Ronja som skriker i vitsippebacken. Jag är inte det: jag sitter fast på ett kontor. Med nedfällda presienner, ty utanför strålar solen, rakt mot skärmen där kolumner och slutsatser formas.

Banaliteten? Ja, är inte våren banalitetens tid. Rosévinsfläckar och vintervita ben. Viljor. Känslor. Gräsklippsdoft och asfalt ännu inte het.

Ibland är det den som viskar som hörs bäst

Nej, att skrika högst och smeta mest är sällan en bra varaint om man ska vara trovärdig. Fjärilen från Tibet var för mycket på alla plan för att fungera. Dessutom innehöll den allt för många exempel av riktigt dåligt språk för att jag skulle kunna låta det passera. Synd, jag hade - som jag skrev nedan - verkligen velat gilla den.

Fjärilen får fladdra vidare i sin köttsmälta existens: bye bye. In vandrar i stället en man och hans son. Apokalypsen har varit, och passerat för några år sedan. Vad som hänt, eller exakt när, får vi inte veta. Allt som är kvar är ödslighet, tomhet. Falnande aska och en och annan människa. Good guys eller bad guys? Det vet man inte. Det enda jag vet är att Cormac McCarthys The Road är allt som behövs. Avskalat, nästan sakralt slår texten ner i ögonblicket. Små korta stycken avbrutna av fantastiska dialoger mellan mannen och pojken. Det var länge sedan jag - den kvällströttaste - låg vaken halva natten och vrålläste. Vaknade tidigt i morse och läste ut. Inga skarpa toner, inget överdrivet äckel och ändå: detta är bland det otäckaste och vackraste jag någonsin läst.

Porträttet av pojken får hjärtat att brista. Jag skrattar högt åt vissa av dialogerna, och hjärtekniper med tårarna i ögonen åt andra. Jag vill hålla om den magra lilla kroppen, jag vill göra honom varm och trygg. Jag vill stryka mannen över kinden, stryka bort hans sorg och säga: allt blir bra. Det är bara det att jag har svårt att dro det själv när jag läser. Den är tröstlös, avgrundsdjup.

Sällan har verklighet och fiktion skilt sig så åt: denna, årets varmaste och vackraste helg, är jag tvungen att värma mig under filtar för jag lever mig så in.

Två saker har dessa böcker gemensamt: de skildrar undergången. Och de innehåller äpplen.

Miranda I miss you

Jo, trots det idoga sugandet tog den slut, No one belongs here more than you. På pendeltåget bara halvvägs hemma var det över. Buhu. Tack och lov att man får läsa böcker så många gånger man vill. Jag läser nästan aldrig om, men jag kan tänka mig att börja. Miranda var perfekt ända in i slutet. Jag älskar hennes karaktärer. Åh så ljuvliga de är. Läs!

Jag skrev ju igår att jag sticker emellan. På ett högst orättfärdigt sätt läser jag C J Håkanssons Fjärilen från Tibet, men jag vet just inte om jag tycker den håller. Och det grämer mig för jag vill ju så förtvivlat gärna gilla. Svensk skräck! Framsidan är hittills det enda som är riktigt otäckt, fast det ligger under ytan och jag väntar på att det ska spricka fram. Jag hoppas det gör det. Feberyrseln som den verkar vara skriven i når inte hela vägen fram, och jag hänger ideligen upp mig. Det är så många språkliga fel att jag blir galen. "Flertalet" är inte synonymt med "flera" det betyder "de flesta". Författaren har dessutom en ovana att vilja gnugga in andemeningen: En karaktär är inte bara hungrig, då är hon dessutom (i samma stycke) utsvulten och magen är som ett hål. Lita på dina läsare CJ, vi fattar!

Nå, för att försöka ge en rättvis bild av boken ska jag läsa ut den och försöka att inte jämföra CJ med Miranda. För sällan har två böcker så skiljt sig från varandra.

Good for you, potato

Alltså jag måste ju bara få instämma i kören. Eller kören kanske har tystnat? Missade jag kören? Jamen då får det väl bli en liten privat hyllning då.

Miranda July. Jag tycker vi slår fast en gång för alla: Jag älskar Miranda July. Miranda, if you read this: (maybe you google your name and decide you want to know what the swedes think) Miranda, I love you.

Novellsamlingen No one belongs here more than you är helt fantastiskt bra (och obs, den finns på svenska, och som ljudbok. "I made this for truck drivers and the blind, but you might enjoy it too. I tried to read it in a way that would make it impossible for you to not get me." Jag läser så långsamt jag förmår, sticker emellan och längtar mera. Idag, på tåget (jag älskar att pendla lika mycket som jag älskar Miranda, eftersom jag får läsa Miranda när jag pendlar. Jag kanske kommer läsa Miranda varje dag i resten av mitt liv) läste jag Mon Plasir och grät lite, skrattade högt och njöt. Miranda, sa jag det? är fantastisk. Jag vill flytta in granne med Miranda. Jag vill vara henne nära. Jag vill att hon ska skapa saker jag kan ta del av. Jag kan flytta in hos henne och tvätta och städa och laga mat och gå ut med hunden och fixa och dona och... bara hon får skapa saker i fred. Om Miranda var en klänning (kanske en gul, lite urtvättad med fantastisk, lätt passform) så hade jag haft den på mig varje dag.

Novellsamligen kommer jag ge till alla jag känner i julklapp. Så, nu vet ni det. Men vänta för all del inte med att köpa den: ty ni kommer, liksom jag, att vilja läsa i den varje dag, och då kan det vara bra med två exemplar.

Jag vill aldrig att Mirandasamlingen ska ta slut. Jag VILL att den tar slut så att jag får börja om. Mirandas karaktärer är som gamla vänner efter tre rader. Mirandas noveller är som snutteflitar, som klappar på axeln, som en spark i baken, som en kör som ropar bra saker, som allt det bra med spunnet socker - karuseller, känslan - men utan det dåliga - ja, själva sockret då, som en vitsippeäng, som den hemlöse mannen på gatan som alltid ler, som den raggiga hunden, som smultron man plockat själv, som finaste disktrasan, som...

Miranda, I love you.

Lite om känslan efter Djurens Rätts riksstämma

Hela helgen har jag varit på Djurens Rätts riksstämma, i vackra Norrköping på fantastiska Arbetets Museum. Fyra dagar av debatter, skratt, allvar, lite gråt (när 83-åriga Åke Espegren från Åsele fick ett hedersomnämnande: om hela Sverige hade varit lika medlemstätt hade vi haft 160 000 medlemmar. I dagsläget har vi 36 000. vi har alltså något att lära. Nå, när Åke höll sitt tacktal grät jag en skvätt. Jag klarar inte ceremonier) men framförallt urbra diskussioner om allt från hur vi ska stärka den lokala verksamheten, via köttskatt och demokratiprocesser, till effektivisering, jakt, tidningen Djurens Rätt, djurförsök och veganism.

Jag känner mig, milt uttryckt, lite tom. På det där lyckliga sättet när det faktiskt varit riktigt bra. Alla mina inlägg i talarstolen gick vägen (trots att jag drömt om hur det skulle bli. Varannan natt i två veckor har allt gått utmärkt; stående ovationer och jag har hittat de mest lysande formuleringar. Varannan natt har jag i stället stammat, fumlat, glömt orden, glömt kläderna, och publiken har varit fientlig. Tack och lov var sanningen närmare det förstnämnda.). Dessutom är ett evigt rännande till talarstolen utmärkt motion: fyra dagars trappmaskin, upp och ner för de fem stegen. Ni ser, folkrörelser är bra till mycket.

Igår när jag kom hem la jag mig på soffan oförmögen att formulera en enda ståndpunkt till. Tvärtom, nu ville jag bara bli matad med lugn och lättsamheter. Det fick bli Once, en Irländsk film, en kärlekshistoria med heeeelt fantastisk musik. Jag hade hoppats på att få böla lite, men den var mer mealnkolisk än sorglig. Väldigt fin. Obs! Innehåller inte Meg Ryan, inte ens nästan. Toppen.

Utanför kvittrar fåglarna, jag ska gå ut på tomten en stund tror jag. Titta på alla gullvivor, vitsippor, förgätmigej, körsbärsblom och björklöv som materialiserats medan jag varit borta.

Fundering kring ett boktips: The Wasp Factory; och kring behovet av fluffiga böcker utan sockerkristaller.

Någon på bokkollot tipsade mig att läsa Iain Banks The Wasp Factory och jag undrar stillsamt hur det kom sig*. Vad hade jag förmedlat som fick denne någon (jag minns ju inte vem det var, det var så många boktips just då) att göra det?

Något fler än etthundraåttio sidor senare konstaterar jag att
- jag är glad den inte tillhör de tjockisar jag så gillar att konsumera
- att jag inte riktigt vet vad jag ska säga

Lyssna här: Meet Frank Cauldhame. Just sixteen, and unconventional to say the least:

Two years after I killed Blyth I murdered my young brother Paul, for quite different and more fundamental reasons than I'd disposed of Blyth, and then a year after that I did for my young cousin Esmerelda, more or less on a whim.

That's my score to date. Three. I haven't killed anybody for years, and don't intend to ever again.

It was just a stage I was going through.

Baksidesblurbarna sträcker sig från "Brilliant" till "Rubbish" över "Read it if you dare" och det är väl ungefär jag känner också. En berättelse i jagform som är så kyligt distanserad att det är omöjligt att känna varken med eller mot huvudpersonen (däremot handlingarna han utför, men det är ju en annan femma). Den har ett sådant tydligt berättarperspektiv att det kommer i vägen för det otäcka, tonen så tydlig att den lägger sig som ett filter. Samtidigt vänder det sig i magen och när jag ligger i soffan och läser med ryggen mot fönstret går det kalla kårar. Jag vrider mig långsamt så att jag kan blicka utåt, ty vem vet vad som döljer sig i mörkret?

På skrivarkursmanér försöker jag bena: vem är hjälten? antagonisten? protagonisten? Det är inte självklart. Jaget är ju klassiskt sett hjälten, jag kan köpa det. En hjälte behöver ju inte vara positivt laddad. Fadern och brodern? Lika märkliga individer, fadern det krypande mysteriet, brodern det tydligt galna. Eftersom jag läst böcker med så tydlig platsförankring på sista tiden (Manderley, Bellefleur Castle, Svalbard) tänker jag att "the Island", där handlingen utspelar sig har en betydande roll. Den skottska kargheten, havet, sanddynorna. Ödsligheten och ensamheten är betydelsefulla för handlingen, men också för språk och känsla.

Jo, jag kan nog se ändå varför jag fick tipset, och tackar ödmjukast. Kanske borde det följt med en varning? Kanske borde det inte det: ett tips utan medföljande (eller nu ihågkommen) förklaring kanske ändå är det bästa.

- Detta borde du läsa!
- Varför?
- Därför!

Många bra upplevelser sker utan allt för mycket planering**, kalkylering. Jämför "midsommar" eller "nyår" (fenomenen) med den "spontana vinkvällen". Oftast vet jag exakt varför en bok står i min hylla, denna gången gjorde jag inte det. Förväntningarna förvisso höga, men på vilket sätt, var oklart.

Rebecca - Bentley Little - Bellefleur - klimatthriller - The Wasp Factory. Jag behöver lite ludd nu. Något snällt och krämigt. Något inbakat i fluff, men inte sött, då tror jag coman blir totalt, strävar inte sockerchock. Sega råttor blir helfel, totalclash (och magen vänder sig av bara tanken på gelatinet). Ska vända blicken från min skräckliga hylla och se om jag kan hitta något. Åh, och medan jag skriver inser jag att maken förekommit mig: igår kom han med finaste grejen: Lady Chatterleys Lover i den här fina Penguin Classics Deluxe-utgåvan och i den som får bli min närmaste kamrat: Miranda Julys novellsamling "No One Belongs Here More Than You". Trots tidigare inlägg om eskapism och verklighet tror jag den kan bli en fin flykt från eskapismen.

Vi får se vad som funkar. Varför har du valt den bok du läser just nu?

*Det var ju ändå första gången vi träffades, vem det än var.
** Jag är lite för bra på att planera, för dålig på att vara spontan. Trots att jag ju vet allt detta.

Kyoto och fjärilarna

Varför läser man?

Det finns säkert lika många svar på det som det finns läsare. Snävare: Varför läser man fantastik? Varför läser jag fantastik? Det finns olika anledningar, men två konstanter: Jag vill fly verkligheten en stund och jag tycker ofta inte verkligheten är trovärdig nog att göra bok av/film av/konst av. Jag köper det bättre när det är ett eller annat sjöodjur med i leken. Välskriven verklighet kan vara fantastisk (se Siri Hustvedt för ett gott exempel). Och med verklighet menar jag alltså inte dokumentärt: BOATS* får mig oftast att se rött. Därmed inte sagt att det behöver vara fiktion: Både Ryszard Kapuściński och Andreas Malm är goda exempel på att non-fiction kan vara utmärkt i litterär synvinkel, så väl som i den rent pedagogiska.

Men ändå. De allra, allra flesta böcker jag läser privat läser jag för att få försvinna en stund. Och då vill jag helst ha något som påminner om verkligheten, men ändå inte (Stephen King eller hans son Joe Hill, John Ajvide Lindqvist, Mare Kandre), eller något som tilldrar sig i en värld så skruvad eller avlägsen att den inte påminner det minsta om den värld jag lever i (Gregory Maguire, Tolkien, Terry Pratchett, Jasper Fforde). Alternativt, och det är min favoritsubgenre, utspelar sig i den här världen, men med så många konstigheter att det går lätt att bortse från eventuella verklighetsmissar. Joyce Carol Oates, Gabriel Garcia Marcuez, Milan Kundera. Jeffrey Eugenides, Donna Tartt, Harper Lee, Maria Gripe, Selma Lagerlöf,Michail Bulgakov... Listan med författare som skriver in sina verk i någon slags övernaturlig stämning kan göras lång. Och det är ju till dem jag oftast dras.

Med detta sagt, tycker ni inte att det är konstigt att jag väljer en bok som definieras så här: En het thriller om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella affärer i kylslagen miljö.

En miljöforskningsstation på Svalbard. Ett aluminiumsmältverk i Sibirien. Mellan dessa kylslagna poler pågår ett glödhett spel om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella företagsaffärer. Den osäkre doktoranden Kimi från Göteborg befinner sig på Svalbard för ett forskningsprojekt, men det stillsamma projektet slutar i en halsbrytande jakt efter sanningen över Svalbards frusna vidder, polerade konferensgolv och djupt in i den tunga ryska industrin. För en renare värld måste man skita ner sig ibland.
?

Jag kan kanske ursäkta mig med att det var ett spurge of the moment, en lång kö på coop, att de starka färgerna (Grönt! Svart!) var det som lockade. Kanske det, men också för att klimatförändringar är otäckare än alla Lovecraftska monster, värre än alla kalla Kingkårar, mer rysligt än, än, än... Ja, vadsomhelst faktiskt. Klimatförändringarna skrämmer skiten ur mig, rent ut sagt. Och kanske tänkte jag att en thriller skulle förleda mig tro att det verkligen var eskapism jag hängav mig åt? Kanske det.

Nå. Jag gillar inte deckare (med ett par små undantag). Gåtor intresserar mig inte nämvärt. Med det sagt kanske det är orättvist att jag ger mig på att skriva om Kyoto och fjärilarna. Men ändå. Idén är ju bra. Den geografiska miljön är bra (Svalbard! Iskalla vidder, fruset vatten, isbjörnar, eskimåsex), ploten helt okej. Men resten, det jag gillar: stämning, bra språk, sköna miljöer. Total avsaknad. Den är korrekt, javisst. Men vad gäller miljöbeskrivningarna är de för exakta för att vara målande. Personbeskrivningarna är plattityder: huvudpersonen är forskare, en före detta modell med intelligenskomplex, givetvis med en flickvän som är galleriföreståndare. Suck. Boven är ryss (suck). Den ena kvinnliga miljöaktivisten är skitsnygg, det är det enda vi får veta om henne (suck), den andra en svartklädd, pessimistisk, piercad, slagsmålskämpe (suck) med hjärtat på rätta stället (suck), filmaren känslokall milimetertysk (suck). Och så vidare. Och det andra som ska karaktärisera personerna är tydligen det material varav deras kläder är gjorda. På i princip varje sida finns en not om ett material. Nästan på ett tvångsmässigt vis, och inte så att jag får en bild i huvudet, utan oftast verkar det som att författaren petat in det lite i efterhand. "Javisst, nu har jag inte beskrivit en textur på tjugo rader. Låt se; Mohair. Rött. Mjukt."

Nej, någon verklighetsflykt blir det inte fråga om. Vill man ha rafflande verklighetsanknuten spänning är ju inte jag den att ge tips, och därför inte heller avrådan. Men, jag är nufiken: Varför läser du?

* Based on a true story

EDIT: Jag hade först skrivit "Varför läser man skräck?" och "Varför läser jag skräck?" vilket det ju inte alls alltid handlar om. Har ändrat till fantastik eftersom det kommer närmare sanningen. Sedan gäller det ju ändå, i mitt fall, många gånger skräcklitt, men långt ifrån alltid.

Hur jag blev en hyllmeter kvalitetslitt rikare, eller historien om när biblioteket i Gnesta fick mig att förlora vettet.

Lugn, lugn lördag. Diska lite, dammsuga lite, läsa lite. Lite igår-drack-jag-vin-grusig-i-ögat. Med den lokala gratistidningen uppslagen framför mig äter jag lunch. Men, vad är det här? Gnesta bibliotek säljer ut överskottsböcker! Neeej, i torsdags!
- Ska jag ringa och fråga om de fortfarande håller på?, säger maken.
- Jaha, okej. Jo gör det, svarar jag.

Ett internetbesök senare: de håller fortfarande på, sista dagen idag. Till klockan ett.
Titt på klockan: 12.39! Neeeej!

Maken ringer ändå. Jag hör honom fråga: kan ni hålla öppet lite längre? Vi kommer på stört.

Jag kastar mig upp från bordet, slänger av mig mina haskläder och in i första bästa outfit. Håret på ända, solglasögon får maskera mig bäst de kan - när det gäller kastas fåfänga, och vanligt hyfs, överbord. In i bilen: girar in på parkeringen bakom biblioteket med en minut till godo.

- Hej, var det ni som ringde?
- Jo.
- Titta ni i lugn och ro, jag måste ändå plocka lite här.
- Tusen, tusen tack!

Femton minuter senare lämnar vi biblioteket med bland andra Maria Gripe, Patricia Highsmith, LM Montgomery, Arthur C. Clarke, Daphne du Maurier, Robert A. Heinlein, Aksel Sandemose, Knut Hamsun, Laxness, Jerome K. Jerome, Ruth Rendell, John Irving, Christine Falkenland, Antonio Gamoneda och Susan Sontag.

Fnissig, rusig, generad och sex (6!) kronor fattigare kör vi så tillbaka hem. Genast påbörjas högläsning av Maria Gripes Agnes Cecilia.

Efter (ännu en) städning av bokhyllan (de fick plats!), excessiv läsning och två timmar wii fit somnade jag framför "Råttatouille". Bra lördag!

Bellefleur igen; slutrapport. Och så två påbörjade olikheter.

Jodå, Bellefleur (som alltså finns att köpa på Amazon - jag är dock glad att jag inte visste det ty mitt besök i Flen var så trevligt) höll hela vägen. Och längre än så - med några dagars distans (och fortfarande i ett förvåningens töcken över att den kunde vara så länge, att läsningen kunde ta så mycket tid) är den kvar, nästlar sig in. På R.O.O.M häromdagen såg jag Mathildes filtar, katterna strosar hemma i nytt magiskt skimmer, jag planerar att anlägga en damm i trädgården (och naturligtvis kalla den minkdammen). Melankoliska unga män påminner mig alla om Vernon. Och så vidare i all evighet. Bellefleur var en stor upplevelse. Joyce Carol Oates snåriga språk och säregna kommatering gör mig inget. Tvärtom. Av dem jag läst av JCO var den här den bästa. Hennes släktkrönika är så tätt vävd att det är magi att varje del står ut så tydligt. Och persongalleriet! JCO introducerar nya personer fram till tio sidor återstår. En big no-no, men naturligtvis klarar hon det. Och man vill lära känna alla bättre.

Jag har svårt att skriva om Bellefleur, vet inte om jag någonsin kommer kunna skriva annat än de kärleksbombningar ni redan fått er till livs. Jag har egentligen bara en sak att säga: Läs. Den är fantastisk.

Medan jag landar sticker jag emellan med två olikheter. Olika varandra, olika det jag vanligtvis läser och olika Bellefleur:

* Kyoto och fjärilarna och
* Busters öron

Hello sportsfans!

Allright, ännu en sysselsättning läggs till de andra: Jag har köpt ett Wii. My god, hur kul som helst. Så nu boxas, bowlas och golfas det. Helst boxas. Först Singstar och nu Wii: jag kanske har en inneboende datorspelare i alla fall? (Ja, det är ju just min rädsla att fastna som gjort att jag aldrig låtit mig lockas till wow. Jag känner mig själv. Tydligen inte helt dock, trodde aldrig jag skulle spela tennis i vardagsrummet och tycka det var roligt.)

Sticker emellan med en lättsam rysare

Jag trodde inte det skulle vara möjligt att bli ens lite intresserad av något annat, med hundra sidor kvar av Bellefleur. Men eftersom den är så tung (eller mina axlar för svaga, alternativt min väska så fylld med allt annat som måste släpas runt; datorer, lunchlådor, mobiler och anteckningsblock. Solglasögon, paraply (nej, det har förresten aldrig hänt) och allmänt skräp) så har 550-sidor* inbundet bytts mot 350-sidor pocket i form av blod, exkrement, fjälliga varelser, vansinne och mörka, mystiska skogar: Bentley Littles The Vanishing. Slash and trash-skräck när den är som bäst. En reporter och en socialarbetare blir på var sitt håll involverade i mystiska händelser, där näringslivtoppar löper amok och hackar sönder människor och djur. En del filmas, och det är något konstigt med själva naturen: växter frodas och fördjunglar omgivningen samtidigt som männen visar minst sagt bestialiska tendenser. Det är en sidvändare, snabbläst, satt i nutidens och 1840-talets Kalifornien. Inte någon språklig eller stilistisk höjdare, men Little lyckas framkalla krypningar längs ryggraden med jämna mellanrum, inte så ofta eller så tydligt som hade behövts för att göra den riktigt ryslig på det sätt jag bäst gillar. Det är ganska mycket rakt på: huvud av, erigerade penisar rakt upp i ansiktet, sex, blod och roligt strössel av populärkulturella markörer. Han når inte upp till Stephen King-rysningar, och den är naturligtvis inte lika suggestiv som den bok jag varvar den med. Men som mellanbok för att hålla mig på lagom paranoidnivå (stirrar misstänksamt på mina fellow pendeltågsresenärer) fungerar den alldeles utmärkt. Tror jag har hittat en ny lättsam favorit som kan fungera för mig som lätta deckare kan funka på dem som gillar den typen av underhållning.

*Jag tror aldrig jag spenderat över en vecka med en bok jag verkligen gillar förut, helt nytt för mig att det tar sån tid att läsa. Skumt.

Joyce Carol Oates: Mysteriet med de svårfunna böckerna. A gothic saga?

Min Bellefleur-besatthet har inte mattats när de kvarvarande sidorna långsamt men ack så snabbt minskar i antal. Jag suger, suger, suger. Trots att jag vanligtvis tuggar snabbt och otåligt så tvingar jag mig att bara läsa lite i taget. Varje kapitel är en liten novell-liknande historia som likt lapparna i Matilde Bellefleurs (min favoritkaraktär) filtar bildar en berättelse.

Och visst var det ett litet äventyr att hitta Bellefleur, men det tar ju inte slut på sidan 538. Inte alls: Kvar finns A Bloodsmoor Romance, Mysteries of Winterthurn och My Heart Laid Bare. The Crosswicks Horror är dessutom på gång, och har så varit länge om jag förstår förtvivade fansistes rätt.

Men varför är de som är utkomna så svåra att få tag på? Mysteries of Winterthurn har jag nu hittat - och bokat - på ett antikvariat i Norrköping. De andra har jag ännu inte haft lika stor tur med. Inte ens My Heart Laid Bare som kom 1998 verkar finnas i mina vanliga vattenhål. Den finns på Bokus, men med den underliga infon att den skickas inom 26-40 arbetsdagar. Och nästan 300 spänn för en pocket? Vad sjutton betyder det?

Nä, jag är förstummad. Någon som vet något, som har någon information om någon av de här böckerna? Jag surfar rödögd efter info, och när jag får napp, när jag hittar snubblar orden över varandra: Lägg undan den, ge mig den, skicka den. Kosta vad det kosta vill. The Bellefleur curse? Jag tror jag vet.

Otroligt gott, inte så nära

Alltså, på tal om varelser som inte finns på riktigt: finns "Körslaget" på riktigt? "Brolle till attack på Bentzing." Är det på riktigt. Nej, jag trodde väl det. Phu.

Aftonbladets hemsida idag handlar dessutom nästan uteslutande om kroppar. Kroppar och Körslaget. Så är det nästan alltid, no?

Idag tar jag en favorit i repris: Saffransté. Världens godaste. Och ett sånt vackert ord. Saffran. Saffran, Saffran, Saffran (jo, jag vill nog skriva med versal inledningsbokstav). Jag gillar ju inte det där med humor något värst, men de där två fulla damerna, britter om jag inte minns fel, visst hade den ena en dotter som hette Saffron (hm, eftersom jag inte minns seriens namn kan jag inte googla, och utan googling är det omöjligt att stava rätt till namn, så: hoppsan. Felstavat?)? Och så Jonathan Safran Foer naturligtvis.

Undrar om man får döpa barn till Saffran i Sverige. Jo, titta, på SCBs namnstatistiksida hittar jag: Det finns 11 kvinnor som har förnamnet Saffran . Av dessa har 6 namnet Saffran som tilltalsnamn/förstanamn. Ingen man i Sverige heter ännu Saffran.

JSF ja, påminns om att min man (som ju inte heter Saffran) tjatat på mig att jag ska läsa Allt är upplyst. Han tyckte ännu bättre om den än Otroligt högt och vansinnigt nära. Långt borta men nästan här. Typ i närheten. Äh, jag menar Extremt högt och otroligt nära, men ni ser: utan google hade det inte gått. Den är omöjligt att minnas rätta namnet på. Nå, den sistnämnda (onämnbara) har jag läst. Gillade mycket mycket. Fint som snus. Ännu ett märkligt uttryck. Var kommer det ifrån? Något som skulle gå att googla, naturligtvis, men nu var det ju det där saffranstéet som kallade. Hm, jag är inte så förtjust i snus, alls. Ogillar mycket. Så nu tycker jag vi bestämmer att det hädanefter heter fint som saffran. Åh, saffranspannkaka på Gotland. Gott! Och saffransglass. När har jag ätit det tro? Har jag ätit det? Hm. DET är i alla fall en sak jag inte kan googla.

Alltså, jag gillar saffran i alla former. Det godaste vinet jag någonsin druckit var ett dessertvin smaksatt med - ni gissade rätt - saffran. Ibland gör jag linsgryta med saffran. Det är ohyggligt gott. Ska vi slå fast att saffran är min favoritkrydda? Jag tror vi kan göra det. På Zanzibar - the spice island - i vintras skulle jag köpa saffran. Den var dock utblandad med salt i proprtionerna skitmycket salt - nästan ingen saffran, så den har jag inte riktigt förstått hur jag ska använda. Kanske salta in citroner? I Ungern köpte jag hel saffran, den smakade ingenting. Så än så länge köper jag de små små fodralen på ica. En gång när jag köpte linser och saffran frågade kassörskan om jag inte hade glömt köpa mjöl. Och visst: lussebullar är ju vansinnigt gott det också, men slår inte min saffransdoftande linsgryta.

Så: i frågan om vad jag tycker bäst om, Körslaget eller saffran vinner saffran. Detta trots att det enda jag vet om körslaget är det jag råkat se på kvällstidningarnas hemsior.

Té var det, ja.

Duggregn och rosa regnjacka, grön-grönt gräs: plantering av penséer inne i ladan. Kloppeti-klopp, kloppeti-klopp: utanför ladudörren skrittar två hästar, deras ryttare tysta i regnet. Jag såg denna igår och idag önskar jag mig inget annat än en underskön frieserhingst.

Jupiter och Goliath, åh skulle de inte trivas i min trädgård,betande på fälten häromkring?

Mahalaleel skulle förresten också gärna få flytta in, är säker på att de fyrbenta som redan bor här skulle trivas med honom. Och Gullspira, stackarn alltid gående över fjällen.

Vilka fyrbenta, eller kanske fjäderbeklädda eller fenförsedda varelser från fiktionens värld skulle du kunna tänka dig att sambo med?

Så här ser de förresten ut

EDIT: De här, alltså!

Aha.

Ensam hemma kollar halvkass skräckfilm trots att det inte ens är skymning ännu; verkar som en juste lördag i teorin, men jag blir plötsligt gråtig och sentimental och känner mig rastlös och, ja just det, ensam. Lonley istället för alone, för alone gillar jag ju men inte lonley.

Bodde jag kvar i stan hade jag kunnat smsa säga: vin? öl? promenad? Detta är första gången jag känner att jag bor långt bort. Långt, långt bort. Häller upp ett glas vin men det är inte samma sak. Skulle vilja skriva "grät en skvätt" men så illa är det ju ändå inte.

The Poet

Germaine´s great-uncle Vernon, the poet, prematurely grizzly, sweet-faced, with the mismatched eyes that so delighted her (Vernon loved to squat before her, closing one eye and then the other, the blue eye, the brown eye, the blue eye, as the child gasped and muttered and waved her fists, sometimes shutting both her eyes in the excitement of the game, squealing with laughter that grew wilder as the game accelerated and the brown eye, the blue eye, the brown eye, the blue eye opened and shut more and more rapidly, until tears streamed down Vernon´s cheeks and were lost in his beard) was said, openly, with that Bellefleur “frankness” that caused so much grief, to be a disappointment to the family and especially to his father: not simply because he was evidently incapable of adding up a column of figures (something Bromwell had mastered at the age of two), or intelligently following family discussions on the perpetual subject of interest rates, debts, loans, mortgages, tenant farmers, investments, and the market prices of various Bellefleur commodities, and not even because as a slope-shouldered, absentminded, apologetic bachelor whose face resembled (as his niece Yolande affectionately said) a hunk of aged cheese, and whose shapeless clothes, so rarely changed, gave off an unfortunate odor of onions, stale sweat, solitude, befuddlement, rotting fruit (he thrust apple and pear cores into his pockets, orange rinds, banana skins, even half-eaten tomatoes, for he usually ate while on one of his walks, composing poetry in his head and then scribbling it down on slips of paper which he also thrust in his pockets, often not quite conscious of what he did), and– but how might it be expressed?–simple oddness, he was unlikely to marry into a prominent or prosperous family, and in fact unlikely to marry at all; but because of his essence, his soul, his very being.

Konsten att i en mening fånga allt viktigt om en människa, behärskar hon, Joyce Carol Oates. Imponerad blir jag. Ett vindlande som alltid, alltid hittar helt rätt. (Bellefleur sidan 153)

Lite bortskämd

Ja hej! Jag har inte glömt bort har bara haft lite fullt. När jag inte jobbat så har jag befunnit mig först på Manderley och sedan hos the Bellefleurs. Där är jag förresten fortfarande, och det tack vare ett synnerligen intressant beslök hos Langelets. Jodå, fint ska det helt vara.

Det sistnämnda besöket resulterade i en hel hög undersköna små vänner som ska fotodokumenteras inom kort. Teaser:

Gullivers resor, illustrerad från 30-talet
Wuthering heights
Alice in wonderland; en illustrerad osprättad från 1926 (tror jag) samt samma titel i penguin classic
Buddenbrooks; två delar fin-fin-fin, tygband
Kristin Lavransdotter - Kransen, Husfrun och Korset i tre separata band
Moby Dick i Penguin classic-utgåva
Brave new world i Penguin classic-utgåva
Kärlek i kolerans tid (jaja, det var en "helt vanlig" utgåva)
A christmas carol i band i rött och guld, illustrerad
Och Seven gothic tales (Av Isak Dinesen, eller rättare sagt Karen Blixen.)
Och så Bellefleur naturligtvis.

Och så säger de att man inte kan köpa lycka.

/Jessica

Last night I dreamt I went to New York again

Jag måste nog sluta med den där internet. Det är ju trots allt bara en fluga? För in i mina drömmar smyger sig små tidsmarkörer: inatt drömde jag att jag skulle till New York. Men i stället för att packa, vara glad eller på drömmars sätt skruva det så handlade drömmen om... vad jag skulle skriva på min Facebookstatus. Kom igen, hur sjukt är det? Och största problemet var inte att vara smart och brilliant utan hur kunna komma undan med denna klimatfientliga aktivitet som det innebär att åka på shoppingresa till världens underbaraste stad.

/Jessica

En liten kvartalsrapport

Att det redan gått ett kvartal av 2008 är naturligtvis dem mest spektakulära i sammanhanget. Hur är det ens möjligt för tiden att gå så fort? Året inleddes med en smärre skräll (en allvarlig olycka på Nilen, i Uganda) och nyårsaftonen spenderades i oro, med en vän som svävade mellan liv och död på sjukhuset i Kampala. Tidig nyårsdag med taxi till sjukhuset till en kostnad som, tack vare oroligheterna i Kenya, ändrades medan vi åkte. Ja, bensinpriset och tillgången till bensin ändrades inför våra ögon. Ett otäckare årsslut och påföljande början kan man nästan inte tänka sig. Vår vän kunde flyga tillbaka hem till London efter en dryg vecka, och han mår förhållandevis bra nu. Men visst satte det spår, det kan inte förnekas. Det är jag glad att ha lagt bakom mig.

Att våren är på väg märks inte minst idag då jag suttit och jobbat på texter med ytterdörren öppen. Fågelkvitter! Knoppar! Små gula solar i form av krokusar i fjolårsgräset, och till och med scillorna börjar göra sig hörda. Andra våren i huset, och jag minns det blåa blomhavet från i fjol.

Årets första månad, då vi fortfarande var på resande fot, lästes det osedvanligt lite. Fyra böcker under januari, det måste vara någon slags rekord, för min del. Förvisso var två av dem tegelstenar: Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl och The Echo Maker av Richard Powers, men de två andra var desto mindre, till omfånget i alla fall: Happy Sally av Sara Stridsberg och Ladies av Mara Lee. Jag gillade de tre första, mycket, speciellt Special topics och Happy Sally. Ladies är nog årets hittills största besvikelse.


Även i februari var det annat än läsning som tog min tid, men dessa titlar hann* jag med:

Stephenie Meyer - Twilight
Jennifer Weiner - Goodnight Nobody
Mark Lynas - Oväder
Joe Hill - Heartshaped Box
Sjón - Skugga-Baldur
Siri Hustvedt - The Sorrows of an American

Här är Oväder och The Sorrows... helt klart de jag gillar mest. På fundamentalt olika sätt. Eller kanske inte? Jag tror att båda karaktäriseras av berättarglädje, och det ska verkligen inte underskattas. Twilighet var februaris bottennapp, vilket jag tidigare bloggat om.


Och så, slutligen, mars. Då hade jag ett lugnt och skönt påsklov som spenderades nästan enbart läsande. Men det vet ni ju om ni läst här innan.

Mare Kandre - Bestiarium
J.K Huysman - Avgrunden
Neil Gaiman - Odd and the Frost Giants
Chimamanda Nozi Adicie - En halv gul sol
Myrrha - Ulrika Kärnborg
Tio små negerpojkar - Agatha Christie
Öde - Christine Falkenland
1/2 Shantaram - Gregory David Roberts

Mars har, läsligen, varit en bra, bra månad. Fina upplevelser alltigenom. Speciellt En halv gul sol och Öde tycker jag mycket om. Myrrha fångade mig inte riktigt, jag förstod dem inte, men tycker nog den har fått oförtjänt dålig kritik. Sååå usel var den då verkligen inte. Men den kommer nog inte läsas om. Neil Gaiman har jag bara nuddat vid tidigare, men det här lilla smakprovet (Tack Jessica!) gav ytterligare mersmak.

Inga lästips blir det, förutom Oväder, som jag tycker alla borde läsa och The echomaker, vilken är märkligt bortglömd. De jag verkligen älskade (Special topics..., En halv gul sol, The Sorrows...) har nämligen tre saker gemensamt: de är rejäla till omfånget, de har långa titlar och de är snart sönderbloggade. Ni har redan hajjat att de är bra!)

Jag har tidigare utlovat bloggning av Avgrunden; det kommer. Och jag har nästan halva Shantaram kvar (den är bättre nu, faktiskt. Kanske behövde han bara predika av sig lite) så den kommer säkert bebloggas mera. Och resten tänker jag nog lämna, i och med detta.

För de 3/4 av året som är kvar ser jag: skräcktema läsligen (både HP Lovecraft och EA Poe ska få sig en genomkörare, tillsammans med Dark Tower-eposet av King som står i bokhyllan och väntar). Men det blir PS (post shantaram) naturligtvis.

Och snart börjar utomhsläsningssäsongen! Jag tror dessutom att framtiden bär med sig massor av Champagne och bästa skratten. Och, om jag får som jag vill, minst en kattunge till. Men det är en annan historia.

/Jessica

*"hann" låter så tekniskt, som om det är en tävling. Men det är nästan bara tiden som sätter stopp för mig. Jag har så mänga andra järn i elden och annat som pockar på uppmärksamhet. Nåja, mycket är ju självvalt.

Lunch-blogg (lugg?) som även är en kärleksförklaring: OMG, Laura Dern i Inland Empire. Oh. My. God! Så sjukt jävla bra. Kanske den bästa nu levande kvinnliga skådespelaren? Helt otrolig. Att både maken och jag somnade ifrån filmen är inte hennes fel. Eller David Lynchs. Det är ideellt jobbelijobbjobb (för mig) och festilifestfest (för maken) som tagit hela helgen och därmed helgens tillhörande funktion som energigivare.

(Bild från Dreadcentral.com)

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Earth Hour om trettioen minuter och önskar så jag vore i en stad, se den magiskt släckas ner, tystna, viskande staden som tar ett djupt andetag renar lungor säger: aaaahhhhhh! Tack, snälla gör det mera? Earth day? Earth week? Kanske Earth rest of the days, åtminstone lite.

I stället är jag i ensligaste skogen, där varje dag är earth day, där varje dag kan andas djupt andetag, eller låtsas göra det. Ty motorvägen ligger bortom skog och fält och bortom andra skog och fält ligger staden, den som i kväll får en timme att säga suck, viska tyst, hitta rena luften. Åh, jag önskar det vore så, tårögd blir jag av tanken.

/Jessica

In my humble opinion

Min nya kategori "vill ha" kan tänkas bli den mest omfattande, ty jag inser att inte alla "vill ha" kan förvandlas till "har". Det vore en katastrof, på alla plan eftersom jag inte bara vill ha en bok då och då utan till exempel två getter, en macbook, ett superteleobjektiv till min kamera (ett sånt de gör på beställning och som inte prissätts eftersom: om du måste veta priset så har du inte råd), obegränsat med energi, obegränsat med tid, converse i alla färger, ett gigantiskt växthus, en bokcirkel med soppätning och vindrickning en gång i månaden, bättre kondition, en egen fanclub, en ph-lampa, gröna fingrar, mera nördighet, bättre minne, detaljkunskap om det mesta, obegränsad makt (för göra fred på jorden och stoppa klimatraset, naturligtvis) och David Lynchs samlade filmer. Ja, ni ser: en del av detta kommer aldrig tillfalla mig. Men man kan väl önska?

Idag önskar jag mig det här:

/Jessica

EDIT: så intressant! Jag har minsann klistrat in länk som sig bör, men ingen länk syns. Gör nytt försök. Vill, alltså, ha!

Dagens tips!

Idag ska jag dricka vin med världens bästa mamma, alltså min. Hon befinner sig dock hemma hos sig, och jag hemma hos mig. Mellan oss är det femtio mil. Ta flyget är inte en option, såldes sker vindrickandet och småpratandet och fnissandet telefonledes. Bra mycket bättre än det låter, ett sätt att minska avståndet. Varsågod: dagens tips!

Jag kommer dricka Ecologica, ur box*. Vad hon ska dricka, vet jag inte.

/Jessica

* Nä, jag dricker inte direkt ur boxen. Jag låter vinet passera ett glas först.

Det kunde jag ju ändå ana!

Ja, det är fredag, och visst är det trevligt med test - även om resultatet blev som förväntat.

Läste på någons blogg häromdagen, att den som fick lite lägre poäng rekomenderades åka på bokkollo! Är det redan ett vedertaget uttryck - eller är det fröknarna bokhoror som haft ett finger med i spelet?

/Jessica

Hur bra låter inte det här?

"Arthur Machens Drömmarnas berg har kallats såväl den vackraste som den mest dekadenta bok som har skrivits på det engelska språket.

Det här är berättelsen om den unge Lucian Taylor som hemsöks av underliga drömmar och visioner efter att ha vistats i en gammal romersk borgruin. Verklighetens till synes solida sömmar börjar snart att spricka och Lucian försvinner in i fantasins värld.

Lovecraft korade Machen som en av de främsta skräckförfattarna genom tiderna; Arthur Conan Doyle ansåg honom vara ett geni, och Stephen King, Clive Barker, H.G. Wells, Jorge Louis Borges och Arthur Miller har alla intygat Machens betydelse för sina författarskap." (Adlibris)

Läsarkommentarer på samma sida: "... ett måste för alla som gillar fin de siécle-litteratur. Mer dekadent än så här har den engelska prosan aldrig varit, och kommer förmodligen heller aldrig att bli. (...) Undrar om Machen någonsin läste J.K. Huysmans - när man läser The Hill of Dreams misstänker man det.

(...)Ta det dekadenta i Huysmans och Baudelaire, och det fasansfulla i Poe och Lovecraft så har du en ganska bra bild av denna säregna roman."

/Jessica

Att de kramas och pussas behöver inte betyda att de känner varandra privat.

Väldigt roligt. Och det enda i artikeln som var intressant.

/Jessica

Bloggpaus. Alltså en paus då det bloggas.

Jaha. Eftersom alla mina kollegor verkar befinna sig någon annanstans än runt fikabordet eller inne på sina rum så tänkte jag vara osocial och ta min klockan tre-frukt vid datorn. Och blogga lite, så där spontant och roligt. Min frukt var dock en apelsin, så inte nog med att jag har sölat ner hela mig, tangentbordet är nu helt kletigt. Urk. Och vad det var för något smart jag tänkte skriva - det har jag glömt.

Kanske var det bara min lycka över solen och min olycka över att påsklovet är slut? Ja, kanske. Kanske var det något helt annat.

Jovisst: snart kan ni bli medlemmar här.

/Jessica

Världens mest sålda - världens mest lästa?

På tal om Agatha Christie. I mitt sökande efter titeln på boken som bytte namn (det var 2007 det gjordes i Sverige, btw) så hittar jag denna intressanta lista, över de mest sålda böckerna i världen.

Harry Potter på tolfte plats! Bara Greven av Montechristo på åttonde och Don Quijote på fjärde har sålt mer, i genren roman. Religiösa texter (Bibeln på första plats) och politiska (Quotations from Chairman Mao) samt "Scouting for Boys Handbook for instruction on good citizenship, part of the worldwide Scout movement", en ordbok och sådant som kanske kan betraktas som visdom, ligger först. Men sen... Intressant läsning, måste jag säga. Jag visste att Harry Potter sålde mycket, men inte så. Det är inte den samlade utgivningen heller, utan en av delarna. "And Then There Were None" kommer tätt efter den unge trollkarlen, på trettonde plats.

/Jessica

Jorden runt på sju dagar

Tusen tack för alla kommentarer. I min värld kan detta betraktas som läsarstorm. Full med mod och kraft tänker jag som så: jag fortsätter på den inslagna vägen. Utan betänkligheter. Utan att känna press. Med mina betraktelser. Åh, kloka ord jag fick av er!

Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!

Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."

Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.

Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).

Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!

Just nu

Just nu är det sådär igen att till och med bloggandet blir ett måste och jag känner mig lite vilsen i den delen av tillvaron som hör hit. Det är nämligen så att jag nu är singel. Sapere aude är en singelblogg. "S" som bara skrivit ett par gånger har meddelat att hon inte vill skriva mer, eller skriva här i alla fall. Mycket tråkigt, men förståeligt: Hon ville inte skriva i en bokblogg (ty hon läser sällan böcker) och hon tycker inte att detta är hennes blogg. Men det är ingen bokblogg, försökte jag. Den råkar bara handla mycket om böcker. Fast så kollar jag vad det är jag skriver om, och visst, det är ju nästan bara om sånt jag läst. Varför har det blivit så? Kanske för att det är ett av mina största intressen, kanske för att läsning är en ensam sysselsättning och då finns det behov av att prata av sig efteråt? Om än prata i den tystnad som tomma kommentarsfält är. Jag vet inte. Det är inte vad vi planerade, säger "S". Vad tanken var från början, har jag glömt. Och vad jag vill nu, vet jag inte riktigt.

Tror att jag ska ägna påsken åt att fundera på vad jag vill. Eftersom jag inte direkt läser böckerna först av alla - eller får recex - så faller bokrecensionerna ganska platt. Varför skulle någon läsa vad jag har att säga om Myrrha (som jag läser nu) tre veckor efter den stått omskriven ö v e r a l l t? Hellre då kanske när jag läser Huysmans Avgrunden från 1891. Den har jag dessutom en del att säga om. Men jag vill ju inte bara skriva om böcker-jag-läst-som-ingen-annan-läst. Hade blivit fasligt tomt här då (ty jag faller alltid för välskrivna rekomendationer). Inte heller kan jag fylla en blogg med mina adlibrisbeställningar. (Eller jo, det kan jag ju dessvärre, men det hör inte hit).

Om nu detta är en bokblogg så har jag just nu - sedan Twilight - nio obloggade böcker. Om det inte är en bokblogg är jag ju osäker på vad det är. Just nu ingenting. Spridda beskrivningar av husmöss, läskatter och skogspromenader är väl trevligt and all that, men det är inte nog. Det är inte vasst. Och vara trubbig har jag ingen lust med, då är jag hellre inte alls. Om det inte är så att jag skriver bara för mig? Jag har ingen aning om huruvida någon mer än ett par tre personer läser här. Finns någon därute? Kommentarerna ger ingen ledtråd, och någon räknare har vi - förlåt jag - inte. Jag är inte någon vass bloggare när det kommer till det tekniska, det marknadsmässiga. Jag är ingen Blondinbella, direkt. Men kanske kan jag komma med bra inlägg ändå?

Jag är ju hopplöst nördig och fastnar lätt i det jag gillar (Hallelujah är min favoritlåt, den har jag nio versioner av). Jag inbillar mig lätt att jag är populärkulturslampa, men kom igen: kräver inte det ett visst mått av förnyelse? Att jag - återigen - ser om Twin Peaks eller Buffy är inte direkt nytt. Mina bästa filmer är samma som i början av nittiotalet: Dirty Dancing och Det stora blå. Och när lyssnade jag senast på någon ny musik - självmant alltså? Det händer att jag lyssnar på radio, men sällan. Javisst kan jag skriva hyllningar till Magasinet Filter, till Fokus och till Tidningen Språk, men mest är jag fast i det invanda. Jag gillar Dn. Jag gillar Elle. Jag gillar Ordfront, Bang, Rodeo och Arena. Men jag läser dem inte med sådan frenesi att det skulle bli skarpa inlägg. Jag ser nästan aldrig på tv (jo på apparaten, men inte sådant som kommer via någon digitalbox), men nördar in mig i någon teveserie som jag följer med glupande aptit. Men jag kan aldrig skådisar, regissör eller citat.

Jag gillar fotografering, att resa, odla grönsker, baka bröd, mina katter, gå promenader, handla second hand; diskutera klimatförändringar, djurrätt, fackliga och solidaritetsfrågor och sjunga singstar. Jag har färgat håret sju gånger sedan mitten av december och pendlar upp och ner i vikt värre än Brittan. Jag önskar jag var långdistanslöpare, sydde mina egna kläder och målade fler tavlor. Jag önskar jag lagade mer mat och städade oftare. Jag önskar alla en bättre värld. Jag älskar att bo på landet och se hästar genom hallfönstret. Jag sover sällan länge på morgonen - men gärna en tupplur mitt på dagen. Jag dricker te, kaffe och helst glögg, men aldrig glögg i december. Detta är andra våren i mitt liv jag ser fram emot, men har älskat höstar sedan jag var liten. Jag älskar att bli skrämd: högsta berg-och-dal-banan, läskigaste filmen och bästa spökhistorien, men blir räddast av verkligheten vars fiktiva motsvarighet jag aldrig sett maken till. Jag är dålig på humor. Jag har en halv hyllmeter litteratur om häxkonst och önskar jag kunde spå i tarotkort. Jag har ständig tidsbrist och dåligt samvete.

Men av allt detta blir det inte ensamt någon bra blogg. Kanske krävs en kombo. Kanske krävs att jag faktiskt skriver om allt - eller om inget. Eller så krävs en ny sambo?

Till sist: Medan jag funderar så en glad påsk önskar jag er. Våga byta äggen mot annat. Prova scrambled tofu. På påskafton äter vi 6 miljoner ägg i timmen. Det är många plågade höns. Sedär, det hade kanske kunnat bli ett eget inlägg?

/Jessica

Postkollobeställning

När man en hel helg umgås med människor som gillar att läsa, så formligen regnar det intressanta boktips. En del antecknades, en del inte (tyvärr). Och nu har jag lagt en postkollobeställning på adlibris. I kombination med den jättefina goodiebagen, reabeställningen för bara några veckor sedan, och det stora antalet olästa finingar i hyllan, så är det kanske inte så smart. Kunde man tro. Men si, så många kloka människor det var på kollot. Till exempel Hans som tycker att köpstopp, det är ju dumt, iställt försöker han läsa varannan ny och varannan gammal. En idé jag genast köpte. Och därför tryckte "bekräfta beställning" utan dåligt samvete.

Nu ska jag ta med mig goodiebagen upp i sängen. Så mycket läsa orkar jag nog inte ikväll - men bläddra! Hm, kanske läser jag ändå något kapitel i Myrrha, jag är - trots varierande recentioner - väldigt nyfiken på den.

/Jessica

Åh vad roligt med bokkollo!

Hemma igen, i min ensamhet, lycklig och nöjd efter toppenfint bokkollo, där det, utöver att läsas diskuterades böcker och i princip allt annat som kan vara intressant att diskutera: popkultur, nittiotal, katter, namn, vegetarianism, och mycket mycket mer. Lite trött i ögat är jag nu och har parkerat mig framför Twin Peaks. För oj, vad vi pratade Twin Peaks vid det bord där jag satt. Ska strax fortsätta titta, men vill bara kostatera: alla borde åka på kollo! Att träffa likasinnade och helt ohämmat få diskutera på den allra nördigaste nivån, är ju fantastiskt. Massa bra böcker, massa bra människor och massa gott vin. Kan det bli bättre?

/Jessica

Ingen imperialism av min tid

Efter att ha försökt boka in några vänner på Twin Peaks-maraton i röda stugan (komplett med Douglasgranar, flanellskjortor/tweadkjolar, körsbärspaj och damn good coffee) men insett att det nog misslyckas - vi är nu framme i slutet av juni i almanackan utan att ha kunnat enas, och att ja, det är till stor del min kalender som är boven i dramat - är det inte utan ett förvånat hm jag läser följande i gårdagens* tidning: Sju av tio människor planerar hemmakvällar efter tv-programmen. Nio procent av männen är villiga att ändra tiden för sitt eget bröllop om det sammanfaller med VM-finalen i fotboll.

Jag konstaterar - utan att döma - att man styrs av olika saker. Själv har jag inte ens tv. Det var liksom ingen idé. Stor skärm där det visas nedladdat, köpt och hyrt däremot. Kollar ju gärna på tv, om jag får bestämma vad och när, själv. Konstaterar också att det tyder på galet dålig planering att först boka in den där vm-helgen. Det borde man väl veta - på ett ungefär långt i förväg? Är man tillräckligt intresserad för att byta dag kan man väl gå in på fifas (eller var det nu kan stå. JAG är inte intresserad nog för att veta) hemsida och kolla upp vilket år det är vm? Tycker jag.

I samma notis står att Nordiska museet ska undersöka svenskarnas nya folkliga traditioner och då särskilt de som skapas av tv. Melodifestivalen är en sådan sak. Hur påverkar melodifestivalen kläder, mat och umgänge med släkt och vänner? Det kan man svara på på deras hemsida. Att den engagerar är klart. Det ÄR ju det viktigaste under året, åtminstone verkar det så när man tar del av tidningarnas rapportering. Om just melodifestivalen och smak går diskussionens vågor höga hos Läser och funderar. Själv är jag inget fan. Tyckte det var mysigt när jag var yngre och det var en (1) kväll. Själva serieformatet gör att det är tröttsamt. Om det går att tävla i musik, däremot, det vet jag inte. Tycker bara inte det är intressant.

/Jessica

* Ja, gårdagens. Jag hinner inte ens läsa tidningen på rätt dag. Och alla som bokbloggar verkar läsa tusen böcker om dagen. Jag hinner inte ens blogga om de få jag läst (elva detta året). Till exempel The Sorrows of an american, som var så fin, så fin. Detta korta hinner jag i alla fall skriva om den: Läs!

EDIT: Jaha, efter flera minuters letande på Nordiska museets hemsida hittar jag frågeformuläret - och ser att den som inte tittar på melodifestivalen inte heller ska svara på frågorna. Så kollar du? Svara. Annars inte!

The more you ignore me, the closer I get

Idag när jag vågade mig på en försiktig promenad (om någon såg mig måste de undra: svarklädd, glåmig och skakis efter flera dagar till sängs, med en stor svart mössa och som kronan på det skygga Greta Garbo-verket iförd gigantiska solglasögon begav jag mig ut)insåg jag något märkligt: jag har, likt en björn, sovit mig igenom vintern och vaknat i våren! Fåglarna kvittrar som galningar och överallt spritter det. Såg både tussilago och mängder av snödroppar. Och en blåsippa! För att inte tala om att svanstrecken korsar himlen med jämna mellanrum.

Förra vintern spenderades till stor del med att otåligt kolla almanacka. Jag planerade mitt trädgårdsland så till den milda grad att när det väl var dags att plantera ut alla sticklingar och småplantor så hade jag nästan tröttnat. I år har våren tagit mig på sängen - bokstavligt talat - och jag kommer föra en mer modest linje. Förra årets drivor av tomatplantor kommer begränsas till några stycken, och förra årets - var det åtta? - sorters potatis, kommer i år vara max två. En tidig och en sen.

Men visst måste man få förta sig? Åka till fröhandeln och köpa Havrerot, en rotfrukt jag aldrig ens hört talas om, trots att jag äter rotfrukter så ofta jag kan? Eller tro att allt det där man ser är möjligt? Det är väl inte fel? Och även om det bara var salladen, rädisorna, squashen, några tomater och konstigt nog sparrispotatisen som tog sig förra året, så ser jag inte allt arbete som bortkastat. Tvärtom. Jag lärde mig massor, och frisk luft fick jag också.

Årets största trädgårderelaterade projekt blir att bygga en hylla med belysning där jag ska driva upp växterna. Lätt som en plätt. Inga galna pelargonprojekt. De som överlevt från förra året får så klart leva vidare - de är jag mäkta stolt över. Men förra året översvämmades jag av fröuppdrivna pelargoner. Och de flesta har fått vandra vidare. En del gav jag bort, en del har jag låtit dö. Sånt är livet. Man måste ju få tid att njuta av allt det gröna också. Mer tid liggande på mage i gräset, ätande de där hallonen (som förra året aldrig plockades), jordgubbarna (som förra året aldrig ens inköptes) och blåbären (som ligger kvar i frysen, det lilla som blev). Solen i ansiktet och huvudet fyllt av drömmar. En lång lat sommar, det drömmer jag om, 2008. Jag har haft mitt äventyr det här året. Nu vill jag bara vara. Läsa mycket, naturligtvis - jag tar ju gärna del av andras göranden. Sommaren 2008 hoppas jag blir mer kanelbullar och mindre foccaccia. Om ni förstår vad jag menar.

/Jessica

Sjukt ynklig

Javisst, det kunde man väl tro, att det var lite väl lägligt att bli sjuk dagen efter The Sorrows of an American hamnat i ens ägo, och samma dag som bokreaböckerna kunde hämtas på posten. Men nej, nej, nej, detta är inte fejk, inte på något sätt: Jag är för sjuk för att läsa. Bokstäverna flyter ihop och bildar ingen mening. A köpte Red och Harpers Bazaar åt mig "Bläddervänligt" som han sa, men nej. Till och med vattenglaset är för tungt. Ettkilos-tidningar fungerar inte. Dn får mig att gråta, och musik eller ljudböcker skär i hjärnan. Och är det alltid så liten text i böckerna? Försökte titta på teve igår, gick inte. Stirra upp i taket, däremot, thats the shit. Och det enda som jag riktigt behärskar.

Från sjukbädden /Jessica

Bokhyllan

Löjligt nöjd känner jag mig över att bokhyllan expanderats med 632 centimeter, vilket gör att, trots att böckerna nu får stå i singelrader, hela dryga två hyllplan - 158 centimeter - är tomma. Pocketsektionen har utökats markant, och en helt ny vägg har vikts åt tre rader hyllor. Vackra bokfyllda hyllor. För första gången har böcker på engelska fått en helt egen sektion. Böcker på engelska i svenskt pocketformat får dock stå kvar i pocketsektionen, än så länge. Pocketböckerna har länge stått uppdelade i läst och oläst, och så även nu. Sagor och poesi trängs på en hylla och skräck/Sci-fi/övernaturligt med Tolkien, King och Lewis som starkaste namnen ska få flytta på sig, till hyllan ovanför den engelska. Detta eftersom mycken engelsk litt är just om vampyrer och annat som hör till en annan värld, den skräckfyllda, lustfyllda. Trots att jag ogillar prylar i bokhyllan så flankeras de av mina actionfigurer från Tim Burtons Corpse Bride och samma Burtons Voodoo Girl från The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories, en favorit!

Om frågan uppstår: Är hyllplanstillägget en plannering inför bokrean? så blir svaret: Antagligen inte. Ska hålla mig i korta tyglar i år. Hittills påtänkt är följande:

ELSIE, ROBERT:BALKAN BEAUTY BALKAN BLOOD
PETTERSON, PER:UT OCH STJÄLA HÄSTAR
KURKOV, ANDREJ:DÖDEN OCH PINGVINEN
RAGDE, ANNE B.:BERLINERPOPPLARNA
SJÓN:SKUGGA-BALDUR : EN FOLKSAGA
KELBY, SCOTT:DIGITALFOTOGRAFI
DAVIES, MARTIN:TROLLKARLENS TRAST
GOMBROWICZ, WITOLD:DE BESATTA

Nej, snarare var det ett redan uppköpt behov, och ett behov av luft och struktur.

Åh, på tal om luft: har ni sett att man kan välja Miljöfrakt för tio kronor när man beställer på AdLibris? Då klimatkompenserar de för frakten. Alla bäckar små, och så vidarer - så hur bra är inte det?

/Jessica

Twilight: Skämskudde krävs

Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.

Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.

Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!

Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.

Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)

Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.

EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.

/Jessica

Oh the joy of giving: valentine special

Har varit hemma hos mamma och pappa i helgen, något som sker alltför sällan. Att vi ses så sällan leder till att vi låter som vi är tolv personer, när vi i själva verket bara är sex (A, syrran och hennes man också). Jag önskar mig emellanåt åtta bröder (storebröder!) men ibland tänker jag att det nog varit lite väl. Fast hajja så cool när man var tretton att ha åtta brorsor som kunde ta hand om en? Nå, till och med jag förstår att det kanske inte alltid är fest och gamman. Oh, well!

Än en gång fick jag dock bevisat för mig hur väl mina föräldrar känner mig: Jag fick en present, ett pocketbokomslag, vilket kanske inte i sig var jätterevolutionerande. (Läser mycket -> läser på tåg -> bok i väska -> bok kan bli skadade: pocketbokomslag.) Det finaste i kråksången var naturligtvis motivet, som är exakt samma som den sprillans nya anteckningsbok jag köpt! Va, sammanträffande eller väl kännedom om dotter? Jag tror det senare. Slumpen ville dock att jag läser böcker som är för stora eller för små för sagda omslag, så ännu ligger det oanvänt - bredvid den ännu inte öppnade anteckningsboken. De ska få göra premiärturen i handväskan samma dag, tänkte jag.

Detta leder mig in på tankar om accessoirer. Och till den überkommersiella högtid vi ni står inför. Rosor, trosor, diamanter och choklad, känns väl ändå lite... uttjatat? Så vad ger man bokmalen på alla hjärtans dag? Till den läsande finns inte alls lika mycket som till, låt säga, golfaren. Åh, javisst - man kan ju naturligtvis alltid köpa själva boken. Jag blir alltid glad när det ligger en bok i paketet - och det gör ju ofta det, födelsedagar, julaftnar. Men det är ju en liten chansning. Jag säger gärna att jag läser allt, men gör jag verkligen det? Det finns vissa sorters böcker jag inte skulle ta emot med ett brett leende: Martina Haag-böcker, Dave Pelzer-böcker, Paulo Coelho-böcker, till exempel (eller för att vara tydlig: böcker skrivna i hallelujastämning, med förvisso sorglig handling men med uselt språk eller med ett ti-hi-fniss-fniss ringande i öronen. Ok?).

Så kanske vill man variera sig? Kanske vill man visa att man vet vad personen gillar mest av allt men man kanske vill vara lite fyndig? Om man alltså vill ge något som hör ihop med, men inte är, en bok så är urvalet desto sämre. När man sett till att den läsaande har allt det där andra - den perfekta filten, den optimala temuggen och godaste teet, den lataste katten.

Jag menar: hur många gånger kan man ge en läsfåtölj till någon utan att det blir tjatigt? Och raggsockar i all ära, men man når snart maxantalet.

Så vad återstår. Läsmusik? En bland-cd med läsvänliga låtar. Hm, jo, det kanske skulle funka, men kräver nog att man känner personen väl (som i fallet felaktiga boken). Bokmärken? Jo, jag tycker ju det. Men trots att jag alltid plockar på mig bokmärken så slutar det ofta med att det ligger ett gammalt kvitto, eller ett avrivet kuverthörn som markerare. Eller ännu hellre: ett hundöra (eftersom jag lägger så mycket annat krafs mellan boksidorna). Mitt nya omslag har ett inbyggt bokmärke. Bokmärken är en marknad som känns ganska outvecklad. Tänk så snygga bokmärken det skulle kunna göras. Politiska budskap, litterära citat, coola bilder. Jag har förvisso en del med just detta men det känns som om det på de flesta är typ solroser. Intetsägande. Vad mera? En bärbar läslampa - en liten som sätts på boken? Skulle inte vara så dumt. Badskum till den som läser i badet. Actionfigurer (görs alldeles för få bokrelaterade actionfigurer om du frågar mig). Men sedan tar det nästan stopp. Två saker till, sen kommer jag inte på så mycket mer:

Min allra bästa bokrelaterade present är inte bokomslaget, men det är min mamma och pappa som står bakom det också. Det är ett ex libris de hade med sig hem från en resa. Jag har bloggat om det förr, så mycket gillar jag det. Varm i magen bara jag tittar på det. Visst är det fint?

 


Och till sist: den optimala presenten till bokmalen är naturligtvis tid. Den som kan ge mig mer tid att tillbringas i soffan med alla attiraljer - det rykande teet, bra ljus, mjuk pläd, spinnande katt - den vinner. (Och den traditionella chokladen kan naturligtvis inmundigas läsande, så stryk inte definitivt från listan).

/Jessica

Nej, jag har inte drabbats av dyslexi. Stavfelen här - och de är så många! - beror på hast och jäkt och vanligt hederligt slarv. Ska bättra mig, lovar. Stavfel! I en text avsedd för andras ögon! Fy, så förmätet, så oaktsamt. Om jag nu inte hade det som min grej, som vissa, med ambitionen att... vad då? Förändra? Stilisera intrycket av direktanslag? Men då krävs mera av mig, om stavfel, skrivfel, någonsin är okej så är det om de är avsedda. Och innehållet måste i så fall vara ett annat! Krävs att innehållet har en viss finess, så att stavfelen blir en raison d’être, en konstnärlig och/eller inehållsmässig ambition. Eller är det alltid bara sunk, slarv och oaktsamt? Varför tolererar jag det i vissa texter, men föraktar det i andra?

De i texterna nedan ber jag om ursäkt för. De i texter som kommer senare än denna ska jag göra mitt bästa att finna innan jag trycker publish post. Om det finns några i denna dör jag av självförakt.

Och den dagen jag börjar särskriva lägger jag ner all skriftlig kommunikation. Är det en okej deal?

/Jessica

Ah, en stund här och där

Mellan mötet och lunchen skapades en tidslucka som spenderades på Åhléns bokavdelning. Köp fyra pocket, batala för tre. Ja, tack!

Doris Lessing The Golden Notebook
Jennifer Weiner Goodnight Nobody
Andrew O´Hagan Be Near Me
Kate Mosse Labyrinth

Går in som skiljedomare i en cat fight. En sådan som faktiskt innehåller katter. Inte som den där nere, även om de morrar långt ner i halsen.



Både waterbucken och impalorna klarade sig.


 

Serengeti, soluppgång, tionde januari

Clouds and a sense of humour don´t mix

Helena, numera Bokhora undrar vad som läses i årstidslimbo. Årtidslimbo, javisst - fortfarande bara möjligt släcka lampan i trekvart innan den måste tändas igen, men med ett glitter i ljuset. Jag fruktar våren, till och med nu långt innan knoppar ens funderar på att brista. Gillar inte ljusets återkomst, så obarmhärtigt. Men har inte (konstigt nog) satt mitt läsande i perspektivet årstid. Inte i februari. Men så tittar jag min läslista:

* Därv av Tatiana Tolstaja; en skildring av ett Ryssland i en framtid efter någon ospecificerad katastrof då allt är förändrat och verkligen tillbaka i medeltiden, fast inte riktigt. Kyla, mörker, hunger.

* När änglar dör av Andreas Roman; skapelsen ur Satans perspektiv. I say no more, yet.

* Twilight av Stepahanie Meyer; om vampyrer i high school-miljö. Bara läst de första kapitlen men, mmm, verkar lovande (men vad är det med böcker innehållande gäng av välbärgade enstöringar? The Secret History och Special Topics in Calamity Physics är bara två exempel. Två böcker jag verkligen gillar, dock, så det verkar ju inte vara någon nackdel.) Twilight är dessutom en pennan-i-handen-bok. Fullt med oneliners, oh dem stryker jag ju gärna under.

Hm, jag noterar en trend. För att motarbeta ljusets och vårens ankomst söker jag mig till mörker, uppenbarligen. Låter logiskt. Just nu, när det är beckmörkt ute är det inte svårt att tro att det är vinter - ett bra tag till.

På tal om vinter ett bra tag till, och på tal om vampyrer, förresten: på planet visades 30 Days of Night. Shiiish, vicket skräp. Jag som är svag för vampyrfilmer och hade hört mycket gott om denna, såg fram emot fest, men måste avråda alla mina fellow skräck-älskare: se ej. Tunn, tunn, tunn med så dåligt slut. Nu gjorde väl inte formatet (pytteliten flygplansskärm och knastriga hörlurar) det mesta för filmen, men jag vågar påstå att den varit kass även om jag sett den på bio (eller hemma, vilket alltid är det allra bästa - ingen som pratar under filmen, plus min soffa!)

Nu ska jag återgå till mörkret!

/Jessica

Den där ansiktsboken, part 1859

Ha ha, jag älskar Facebook som på allvar kan få mig att fundera över:

1. The end of the world is coming. What animal do you take on your spaceship?
Koala
A type of bird
Dogs
Mythical animals through the preservation of literature
A type of fish
Monkeys

Vilken fransk filosof jag blev? Nä, si det fick jag inte veta, ty jag vägrade skicka till 20 vänner. Summa summarum: jag hatar Facebook som på allvar får mig att slösa bort så mycket tid på trams.

/J

Och förresten. Visst är det mycket som måste sägas, mer som sägs, men till vilken nytta när det faller tyst ner i grön mossa täckt av damm, av snö, av regn, av tristess. Av ångande skogsdofter, mottaget endast av Vildvittran, Mårran av barnet som bor under trappan. Ord och bokstäver ner i myllan, meningen trampas ner av civilisationen. Vad är det för mening? Skrika högst, viska tystast, artikulera klarast. Om det bara är för en, ge mig avsikt.

/J

Tiden

I inlägget nedan skriver jag att det är tre veckor sedan vi kom hem. Det stämmer inte, upplyser min man mig om - det är bara drygt två. Tiden känns längre när allt är som vanligt. Men tiden borta? Trettiotre dagar i främmande land, eller länder som här var fallet. En månad som flög förbi, samtidigt som det fanns dagar där trettio mil på obefintliga vägar skulle tillryggaläggas: där kröp både tiden och vi, rent fysiskt men inte inte bokstavligt, fram.

Och så ibland detta:

En timme som flög fram, men som kommer stanna längre än de flesta andra timmar.

/Jessica

Stealing your attention

Stjäl några minuter av lunchen. Lika mycket för att göra motsvarigheten här till att dra det första strecket på en orörd canvas: att sätta igång, att besudla, att signalera uppror och nystart. Alltså - för min egen del. Men också för att kommunicera, trots att det blir kort och fragmentariskt.

* Vi är tillbaka från Afrika sedan tre veckor. Mer om resan kanske kommer. Den kan sammanfattas på flera sätt, men ord som omvälvande, annorlunda, slitsam, rolig och fantastisk tror jag måste till. Vi lyckades missa striderna i Kenya med två dagar; den 24 december lämnade vi Kenya och åkte in i Uganda. Sedan skulle vi, var det menat, åkt tillbaka till Kenya den 2 januari. Det gick inte, och vi fick flyga över till Tanzania. I Uganda väntade dock ett ebolautbrott på att sätta klorna i oss. Skrämmande. Djuren då, själva syftet med resan? Gorillorna i Rwanda (vackraste landet) var... fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att sätta ord på det mötet. Mäktigt. Serengeti, Nakuru, Tarangire och Ngorongoro bjöd på djurliv i olika skepnad. Sitter som bäst, på kvällarna, och går igenom de nästan femtusen bilderna. Kan konstatera att zebror och giraffer är jäkligt snygga djur, och att bufflar gör sig enormt bra på bild. Lejon och noshörningar kan man bara inte misslyckas med. Impalor är svårare, de måste nästan jagas av ett lejon (jo, sådan bild finns) för att de ska bli bra på bild. Geparder och leoparder är kräsna och svårsedda. Prickarna kanske är bevis nog? Elefanter då: massor (massor!) av bilder. Häftiga djur. Noshörningar svårfotograferade. Man vill ha lite action... Vilket hyenor bjöd på - både på bild och nattetid i tältlägret! Återkommer kanske, och kanske med bilder.

* Läsfronten: har, på grund av resande med andra inslag än sofflock, legat lite lågt på läsfronten. Älskade Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics, gillade mycket The Echo Maker av Richard Powers. Tyckte massor om Happy Sally av Sara Stridsberg. Och det är nog det. Har en känsla av att jag glömt någon, hm, få se om det klarnar, och lover inga recentioner av dem jag läste under resan, mer än: om ni inte läst de ovan nämnda - gör det!

Läser just nu Därv av Tatiana Tolstaja - och trots att den skiljer sig från det mesta jag läst (jag måste erkänna att jag såg och gillade vad jag såg, innan jag ens läst vad den handlade om) så känns även den som en fullträff. Jag tror inte jag blivit mindre kräsen - snarare att jag är bättre på att välja ut!

* Två happenings i vår jag lääääängtar till: Bokkollo och Nick Cave på Cirkus. Ah! Jag är så lycligt lottad!

* Vädret. Är det detta vi måste leva med nu? En dags snö, resten regn och slask. Om ens det - idag är det vårkänsla, vårljus, i stockholmsluften. Galet.

Så, några rader från mig: hej, det är kul att vara här igen (även om jag gärna varit kvar i Afrika ett tag till. Röd jord, stekande värme, djurliv och salta bad går inte av för hackor. Måndagar på jobbet är inte fullt så intressant.)

Bokslut

Året är inte än till ända. Jag är dock på väg bort: i morgon lyfter planet som tar mig och mannen till Nairobi. Efter några dagar där åker vi - i grupp med andra - in i Uganda. Därifrån till Rwanda och bergsgorillor. En dröm, som - hoppas, hoppas, man kan inte vara säker, det är vilda djur de kan vara osynliga - går i uppfyllelse. En timme med de mäktigaste djuren. Efter fyra dagar tillbaka in i Kenya - Nairobi igen, sedan Arusha och Masai Mara. Ännu mera djur, men ännu inte slut. Från Masai Mara vidare in i Tanzania och Serengeti, sedan Ngorogorokratern. Därefter lång bilfärd genom landet, till storstad; Dar es Salaam. Förja över till Zanzibar för några dagars kontemplation innan det är dags att åka hem.

Varje enskild plats på resan osar av mystik, spänning och fantastiskt skådespeleri. Människor och andra djur. Sova under stjärnorna, höra elefanter trumpeta och lejon ryta. Jag är bortskämd och tacksam. Ödmjuk och förväntansfull. Om en dryg månad tillbaka - här. Till dess: God Jul, må 2008 fylla er med tacksamheet och spänning, kärlek och underbara stunder!

/Jessica

Stars Hollow på svenska, socker och Twin Peaks

Jag glömde att det var lucia igår. När jag kom till jobbet var alla kollegorna i foajén, och min första tanke var: "Ånej, jobbigt. Brandövning." Men det var det inte - det var jag som missat tåget. För att kompensera bestämde vi oss för att julmysa hemma. Först svängde vi inom elgiganten för att köpa reseadapter, och där fanns bästa julklappen: Twin Peaks-boxen. Äntligen! Lite lyckligare (jag har aldrig hävdat att man inte kan konsumera sig till lycka, bara att det inte är ett säkert, eller enda, sättet) åkte vi hemåt.

Väl hemma var det så dags att inhandla julmysattriraljer: clementiner, choklad, tomtegröt, glögg. Vilken tur att vi beslutade oss att svänga inom "centrum" ty hela storgatan var avstängd, marschallerna lyste, barn sjöng. Lions sålde kulkärvar, en skolklass sålde glögg och pepparkakor. Och från skyn dansade stjärnor, den smältbara varianten. Kort sagt: Järna hade förvandlats till Stars Hollow!

Eftersom jag - dessutom, gårdagen har ju fantasiskimmer - på förmiddagen hade blivit stajlad* av en riktig stylist* för en fotografering så var jag snyggaste någonsin: fint hår, fint rouge, fint allting. Sen att jag hamnade i sockercoma och somnade innan första avsnittet av Twin Peaks, ett avsnitt jag kan varenda vändning och replik av, var slut, det är en annan historia.

/Jessica

*Stylad? Stajlist?