Bloggpaus. Alltså en paus då det bloggas.

Jaha. Eftersom alla mina kollegor verkar befinna sig någon annanstans än runt fikabordet eller inne på sina rum så tänkte jag vara osocial och ta min klockan tre-frukt vid datorn. Och blogga lite, så där spontant och roligt. Min frukt var dock en apelsin, så inte nog med att jag har sölat ner hela mig, tangentbordet är nu helt kletigt. Urk. Och vad det var för något smart jag tänkte skriva - det har jag glömt.

Kanske var det bara min lycka över solen och min olycka över att påsklovet är slut? Ja, kanske. Kanske var det något helt annat.

Jovisst: snart kan ni bli medlemmar här.

/Jessica

Världens mest sålda - världens mest lästa?

På tal om Agatha Christie. I mitt sökande efter titeln på boken som bytte namn (det var 2007 det gjordes i Sverige, btw) så hittar jag denna intressanta lista, över de mest sålda böckerna i världen.

Harry Potter på tolfte plats! Bara Greven av Montechristo på åttonde och Don Quijote på fjärde har sålt mer, i genren roman. Religiösa texter (Bibeln på första plats) och politiska (Quotations from Chairman Mao) samt "Scouting for Boys Handbook for instruction on good citizenship, part of the worldwide Scout movement", en ordbok och sådant som kanske kan betraktas som visdom, ligger först. Men sen... Intressant läsning, måste jag säga. Jag visste att Harry Potter sålde mycket, men inte så. Det är inte den samlade utgivningen heller, utan en av delarna. "And Then There Were None" kommer tätt efter den unge trollkarlen, på trettonde plats.

/Jessica

Jorden runt på sju dagar

Tusen tack för alla kommentarer. I min värld kan detta betraktas som läsarstorm. Full med mod och kraft tänker jag som så: jag fortsätter på den inslagna vägen. Utan betänkligheter. Utan att känna press. Med mina betraktelser. Åh, kloka ord jag fick av er!

Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!

Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."

Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.

Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).

Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!

Just nu

Just nu är det sådär igen att till och med bloggandet blir ett måste och jag känner mig lite vilsen i den delen av tillvaron som hör hit. Det är nämligen så att jag nu är singel. Sapere aude är en singelblogg. "S" som bara skrivit ett par gånger har meddelat att hon inte vill skriva mer, eller skriva här i alla fall. Mycket tråkigt, men förståeligt: Hon ville inte skriva i en bokblogg (ty hon läser sällan böcker) och hon tycker inte att detta är hennes blogg. Men det är ingen bokblogg, försökte jag. Den råkar bara handla mycket om böcker. Fast så kollar jag vad det är jag skriver om, och visst, det är ju nästan bara om sånt jag läst. Varför har det blivit så? Kanske för att det är ett av mina största intressen, kanske för att läsning är en ensam sysselsättning och då finns det behov av att prata av sig efteråt? Om än prata i den tystnad som tomma kommentarsfält är. Jag vet inte. Det är inte vad vi planerade, säger "S". Vad tanken var från början, har jag glömt. Och vad jag vill nu, vet jag inte riktigt.

Tror att jag ska ägna påsken åt att fundera på vad jag vill. Eftersom jag inte direkt läser böckerna först av alla - eller får recex - så faller bokrecensionerna ganska platt. Varför skulle någon läsa vad jag har att säga om Myrrha (som jag läser nu) tre veckor efter den stått omskriven ö v e r a l l t? Hellre då kanske när jag läser Huysmans Avgrunden från 1891. Den har jag dessutom en del att säga om. Men jag vill ju inte bara skriva om böcker-jag-läst-som-ingen-annan-läst. Hade blivit fasligt tomt här då (ty jag faller alltid för välskrivna rekomendationer). Inte heller kan jag fylla en blogg med mina adlibrisbeställningar. (Eller jo, det kan jag ju dessvärre, men det hör inte hit).

Om nu detta är en bokblogg så har jag just nu - sedan Twilight - nio obloggade böcker. Om det inte är en bokblogg är jag ju osäker på vad det är. Just nu ingenting. Spridda beskrivningar av husmöss, läskatter och skogspromenader är väl trevligt and all that, men det är inte nog. Det är inte vasst. Och vara trubbig har jag ingen lust med, då är jag hellre inte alls. Om det inte är så att jag skriver bara för mig? Jag har ingen aning om huruvida någon mer än ett par tre personer läser här. Finns någon därute? Kommentarerna ger ingen ledtråd, och någon räknare har vi - förlåt jag - inte. Jag är inte någon vass bloggare när det kommer till det tekniska, det marknadsmässiga. Jag är ingen Blondinbella, direkt. Men kanske kan jag komma med bra inlägg ändå?

Jag är ju hopplöst nördig och fastnar lätt i det jag gillar (Hallelujah är min favoritlåt, den har jag nio versioner av). Jag inbillar mig lätt att jag är populärkulturslampa, men kom igen: kräver inte det ett visst mått av förnyelse? Att jag - återigen - ser om Twin Peaks eller Buffy är inte direkt nytt. Mina bästa filmer är samma som i början av nittiotalet: Dirty Dancing och Det stora blå. Och när lyssnade jag senast på någon ny musik - självmant alltså? Det händer att jag lyssnar på radio, men sällan. Javisst kan jag skriva hyllningar till Magasinet Filter, till Fokus och till Tidningen Språk, men mest är jag fast i det invanda. Jag gillar Dn. Jag gillar Elle. Jag gillar Ordfront, Bang, Rodeo och Arena. Men jag läser dem inte med sådan frenesi att det skulle bli skarpa inlägg. Jag ser nästan aldrig på tv (jo på apparaten, men inte sådant som kommer via någon digitalbox), men nördar in mig i någon teveserie som jag följer med glupande aptit. Men jag kan aldrig skådisar, regissör eller citat.

Jag gillar fotografering, att resa, odla grönsker, baka bröd, mina katter, gå promenader, handla second hand; diskutera klimatförändringar, djurrätt, fackliga och solidaritetsfrågor och sjunga singstar. Jag har färgat håret sju gånger sedan mitten av december och pendlar upp och ner i vikt värre än Brittan. Jag önskar jag var långdistanslöpare, sydde mina egna kläder och målade fler tavlor. Jag önskar jag lagade mer mat och städade oftare. Jag önskar alla en bättre värld. Jag älskar att bo på landet och se hästar genom hallfönstret. Jag sover sällan länge på morgonen - men gärna en tupplur mitt på dagen. Jag dricker te, kaffe och helst glögg, men aldrig glögg i december. Detta är andra våren i mitt liv jag ser fram emot, men har älskat höstar sedan jag var liten. Jag älskar att bli skrämd: högsta berg-och-dal-banan, läskigaste filmen och bästa spökhistorien, men blir räddast av verkligheten vars fiktiva motsvarighet jag aldrig sett maken till. Jag är dålig på humor. Jag har en halv hyllmeter litteratur om häxkonst och önskar jag kunde spå i tarotkort. Jag har ständig tidsbrist och dåligt samvete.

Men av allt detta blir det inte ensamt någon bra blogg. Kanske krävs en kombo. Kanske krävs att jag faktiskt skriver om allt - eller om inget. Eller så krävs en ny sambo?

Till sist: Medan jag funderar så en glad påsk önskar jag er. Våga byta äggen mot annat. Prova scrambled tofu. På påskafton äter vi 6 miljoner ägg i timmen. Det är många plågade höns. Sedär, det hade kanske kunnat bli ett eget inlägg?

/Jessica

Postkollobeställning

När man en hel helg umgås med människor som gillar att läsa, så formligen regnar det intressanta boktips. En del antecknades, en del inte (tyvärr). Och nu har jag lagt en postkollobeställning på adlibris. I kombination med den jättefina goodiebagen, reabeställningen för bara några veckor sedan, och det stora antalet olästa finingar i hyllan, så är det kanske inte så smart. Kunde man tro. Men si, så många kloka människor det var på kollot. Till exempel Hans som tycker att köpstopp, det är ju dumt, iställt försöker han läsa varannan ny och varannan gammal. En idé jag genast köpte. Och därför tryckte "bekräfta beställning" utan dåligt samvete.

Nu ska jag ta med mig goodiebagen upp i sängen. Så mycket läsa orkar jag nog inte ikväll - men bläddra! Hm, kanske läser jag ändå något kapitel i Myrrha, jag är - trots varierande recentioner - väldigt nyfiken på den.

/Jessica

Åh vad roligt med bokkollo!

Hemma igen, i min ensamhet, lycklig och nöjd efter toppenfint bokkollo, där det, utöver att läsas diskuterades böcker och i princip allt annat som kan vara intressant att diskutera: popkultur, nittiotal, katter, namn, vegetarianism, och mycket mycket mer. Lite trött i ögat är jag nu och har parkerat mig framför Twin Peaks. För oj, vad vi pratade Twin Peaks vid det bord där jag satt. Ska strax fortsätta titta, men vill bara kostatera: alla borde åka på kollo! Att träffa likasinnade och helt ohämmat få diskutera på den allra nördigaste nivån, är ju fantastiskt. Massa bra böcker, massa bra människor och massa gott vin. Kan det bli bättre?

/Jessica

Ingen imperialism av min tid

Efter att ha försökt boka in några vänner på Twin Peaks-maraton i röda stugan (komplett med Douglasgranar, flanellskjortor/tweadkjolar, körsbärspaj och damn good coffee) men insett att det nog misslyckas - vi är nu framme i slutet av juni i almanackan utan att ha kunnat enas, och att ja, det är till stor del min kalender som är boven i dramat - är det inte utan ett förvånat hm jag läser följande i gårdagens* tidning: Sju av tio människor planerar hemmakvällar efter tv-programmen. Nio procent av männen är villiga att ändra tiden för sitt eget bröllop om det sammanfaller med VM-finalen i fotboll.

Jag konstaterar - utan att döma - att man styrs av olika saker. Själv har jag inte ens tv. Det var liksom ingen idé. Stor skärm där det visas nedladdat, köpt och hyrt däremot. Kollar ju gärna på tv, om jag får bestämma vad och när, själv. Konstaterar också att det tyder på galet dålig planering att först boka in den där vm-helgen. Det borde man väl veta - på ett ungefär långt i förväg? Är man tillräckligt intresserad för att byta dag kan man väl gå in på fifas (eller var det nu kan stå. JAG är inte intresserad nog för att veta) hemsida och kolla upp vilket år det är vm? Tycker jag.

I samma notis står att Nordiska museet ska undersöka svenskarnas nya folkliga traditioner och då särskilt de som skapas av tv. Melodifestivalen är en sådan sak. Hur påverkar melodifestivalen kläder, mat och umgänge med släkt och vänner? Det kan man svara på på deras hemsida. Att den engagerar är klart. Det ÄR ju det viktigaste under året, åtminstone verkar det så när man tar del av tidningarnas rapportering. Om just melodifestivalen och smak går diskussionens vågor höga hos Läser och funderar. Själv är jag inget fan. Tyckte det var mysigt när jag var yngre och det var en (1) kväll. Själva serieformatet gör att det är tröttsamt. Om det går att tävla i musik, däremot, det vet jag inte. Tycker bara inte det är intressant.

/Jessica

* Ja, gårdagens. Jag hinner inte ens läsa tidningen på rätt dag. Och alla som bokbloggar verkar läsa tusen böcker om dagen. Jag hinner inte ens blogga om de få jag läst (elva detta året). Till exempel The Sorrows of an american, som var så fin, så fin. Detta korta hinner jag i alla fall skriva om den: Läs!

EDIT: Jaha, efter flera minuters letande på Nordiska museets hemsida hittar jag frågeformuläret - och ser att den som inte tittar på melodifestivalen inte heller ska svara på frågorna. Så kollar du? Svara. Annars inte!

The more you ignore me, the closer I get

Idag när jag vågade mig på en försiktig promenad (om någon såg mig måste de undra: svarklädd, glåmig och skakis efter flera dagar till sängs, med en stor svart mössa och som kronan på det skygga Greta Garbo-verket iförd gigantiska solglasögon begav jag mig ut)insåg jag något märkligt: jag har, likt en björn, sovit mig igenom vintern och vaknat i våren! Fåglarna kvittrar som galningar och överallt spritter det. Såg både tussilago och mängder av snödroppar. Och en blåsippa! För att inte tala om att svanstrecken korsar himlen med jämna mellanrum.

Förra vintern spenderades till stor del med att otåligt kolla almanacka. Jag planerade mitt trädgårdsland så till den milda grad att när det väl var dags att plantera ut alla sticklingar och småplantor så hade jag nästan tröttnat. I år har våren tagit mig på sängen - bokstavligt talat - och jag kommer föra en mer modest linje. Förra årets drivor av tomatplantor kommer begränsas till några stycken, och förra årets - var det åtta? - sorters potatis, kommer i år vara max två. En tidig och en sen.

Men visst måste man få förta sig? Åka till fröhandeln och köpa Havrerot, en rotfrukt jag aldrig ens hört talas om, trots att jag äter rotfrukter så ofta jag kan? Eller tro att allt det där man ser är möjligt? Det är väl inte fel? Och även om det bara var salladen, rädisorna, squashen, några tomater och konstigt nog sparrispotatisen som tog sig förra året, så ser jag inte allt arbete som bortkastat. Tvärtom. Jag lärde mig massor, och frisk luft fick jag också.

Årets största trädgårderelaterade projekt blir att bygga en hylla med belysning där jag ska driva upp växterna. Lätt som en plätt. Inga galna pelargonprojekt. De som överlevt från förra året får så klart leva vidare - de är jag mäkta stolt över. Men förra året översvämmades jag av fröuppdrivna pelargoner. Och de flesta har fått vandra vidare. En del gav jag bort, en del har jag låtit dö. Sånt är livet. Man måste ju få tid att njuta av allt det gröna också. Mer tid liggande på mage i gräset, ätande de där hallonen (som förra året aldrig plockades), jordgubbarna (som förra året aldrig ens inköptes) och blåbären (som ligger kvar i frysen, det lilla som blev). Solen i ansiktet och huvudet fyllt av drömmar. En lång lat sommar, det drömmer jag om, 2008. Jag har haft mitt äventyr det här året. Nu vill jag bara vara. Läsa mycket, naturligtvis - jag tar ju gärna del av andras göranden. Sommaren 2008 hoppas jag blir mer kanelbullar och mindre foccaccia. Om ni förstår vad jag menar.

/Jessica

Sjukt ynklig

Javisst, det kunde man väl tro, att det var lite väl lägligt att bli sjuk dagen efter The Sorrows of an American hamnat i ens ägo, och samma dag som bokreaböckerna kunde hämtas på posten. Men nej, nej, nej, detta är inte fejk, inte på något sätt: Jag är för sjuk för att läsa. Bokstäverna flyter ihop och bildar ingen mening. A köpte Red och Harpers Bazaar åt mig "Bläddervänligt" som han sa, men nej. Till och med vattenglaset är för tungt. Ettkilos-tidningar fungerar inte. Dn får mig att gråta, och musik eller ljudböcker skär i hjärnan. Och är det alltid så liten text i böckerna? Försökte titta på teve igår, gick inte. Stirra upp i taket, däremot, thats the shit. Och det enda som jag riktigt behärskar.

Från sjukbädden /Jessica

Bokhyllan

Löjligt nöjd känner jag mig över att bokhyllan expanderats med 632 centimeter, vilket gör att, trots att böckerna nu får stå i singelrader, hela dryga två hyllplan - 158 centimeter - är tomma. Pocketsektionen har utökats markant, och en helt ny vägg har vikts åt tre rader hyllor. Vackra bokfyllda hyllor. För första gången har böcker på engelska fått en helt egen sektion. Böcker på engelska i svenskt pocketformat får dock stå kvar i pocketsektionen, än så länge. Pocketböckerna har länge stått uppdelade i läst och oläst, och så även nu. Sagor och poesi trängs på en hylla och skräck/Sci-fi/övernaturligt med Tolkien, King och Lewis som starkaste namnen ska få flytta på sig, till hyllan ovanför den engelska. Detta eftersom mycken engelsk litt är just om vampyrer och annat som hör till en annan värld, den skräckfyllda, lustfyllda. Trots att jag ogillar prylar i bokhyllan så flankeras de av mina actionfigurer från Tim Burtons Corpse Bride och samma Burtons Voodoo Girl från The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories, en favorit!

Om frågan uppstår: Är hyllplanstillägget en plannering inför bokrean? så blir svaret: Antagligen inte. Ska hålla mig i korta tyglar i år. Hittills påtänkt är följande:

ELSIE, ROBERT:BALKAN BEAUTY BALKAN BLOOD
PETTERSON, PER:UT OCH STJÄLA HÄSTAR
KURKOV, ANDREJ:DÖDEN OCH PINGVINEN
RAGDE, ANNE B.:BERLINERPOPPLARNA
SJÓN:SKUGGA-BALDUR : EN FOLKSAGA
KELBY, SCOTT:DIGITALFOTOGRAFI
DAVIES, MARTIN:TROLLKARLENS TRAST
GOMBROWICZ, WITOLD:DE BESATTA

Nej, snarare var det ett redan uppköpt behov, och ett behov av luft och struktur.

Åh, på tal om luft: har ni sett att man kan välja Miljöfrakt för tio kronor när man beställer på AdLibris? Då klimatkompenserar de för frakten. Alla bäckar små, och så vidarer - så hur bra är inte det?

/Jessica

Twilight: Skämskudde krävs

Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.

Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.

Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!

Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.

Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)

Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.

EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.

/Jessica

Oh the joy of giving: valentine special

Har varit hemma hos mamma och pappa i helgen, något som sker alltför sällan. Att vi ses så sällan leder till att vi låter som vi är tolv personer, när vi i själva verket bara är sex (A, syrran och hennes man också). Jag önskar mig emellanåt åtta bröder (storebröder!) men ibland tänker jag att det nog varit lite väl. Fast hajja så cool när man var tretton att ha åtta brorsor som kunde ta hand om en? Nå, till och med jag förstår att det kanske inte alltid är fest och gamman. Oh, well!

Än en gång fick jag dock bevisat för mig hur väl mina föräldrar känner mig: Jag fick en present, ett pocketbokomslag, vilket kanske inte i sig var jätterevolutionerande. (Läser mycket -> läser på tåg -> bok i väska -> bok kan bli skadade: pocketbokomslag.) Det finaste i kråksången var naturligtvis motivet, som är exakt samma som den sprillans nya anteckningsbok jag köpt! Va, sammanträffande eller väl kännedom om dotter? Jag tror det senare. Slumpen ville dock att jag läser böcker som är för stora eller för små för sagda omslag, så ännu ligger det oanvänt - bredvid den ännu inte öppnade anteckningsboken. De ska få göra premiärturen i handväskan samma dag, tänkte jag.

Detta leder mig in på tankar om accessoirer. Och till den überkommersiella högtid vi ni står inför. Rosor, trosor, diamanter och choklad, känns väl ändå lite... uttjatat? Så vad ger man bokmalen på alla hjärtans dag? Till den läsande finns inte alls lika mycket som till, låt säga, golfaren. Åh, javisst - man kan ju naturligtvis alltid köpa själva boken. Jag blir alltid glad när det ligger en bok i paketet - och det gör ju ofta det, födelsedagar, julaftnar. Men det är ju en liten chansning. Jag säger gärna att jag läser allt, men gör jag verkligen det? Det finns vissa sorters böcker jag inte skulle ta emot med ett brett leende: Martina Haag-böcker, Dave Pelzer-böcker, Paulo Coelho-böcker, till exempel (eller för att vara tydlig: böcker skrivna i hallelujastämning, med förvisso sorglig handling men med uselt språk eller med ett ti-hi-fniss-fniss ringande i öronen. Ok?).

Så kanske vill man variera sig? Kanske vill man visa att man vet vad personen gillar mest av allt men man kanske vill vara lite fyndig? Om man alltså vill ge något som hör ihop med, men inte är, en bok så är urvalet desto sämre. När man sett till att den läsaande har allt det där andra - den perfekta filten, den optimala temuggen och godaste teet, den lataste katten.

Jag menar: hur många gånger kan man ge en läsfåtölj till någon utan att det blir tjatigt? Och raggsockar i all ära, men man når snart maxantalet.

Så vad återstår. Läsmusik? En bland-cd med läsvänliga låtar. Hm, jo, det kanske skulle funka, men kräver nog att man känner personen väl (som i fallet felaktiga boken). Bokmärken? Jo, jag tycker ju det. Men trots att jag alltid plockar på mig bokmärken så slutar det ofta med att det ligger ett gammalt kvitto, eller ett avrivet kuverthörn som markerare. Eller ännu hellre: ett hundöra (eftersom jag lägger så mycket annat krafs mellan boksidorna). Mitt nya omslag har ett inbyggt bokmärke. Bokmärken är en marknad som känns ganska outvecklad. Tänk så snygga bokmärken det skulle kunna göras. Politiska budskap, litterära citat, coola bilder. Jag har förvisso en del med just detta men det känns som om det på de flesta är typ solroser. Intetsägande. Vad mera? En bärbar läslampa - en liten som sätts på boken? Skulle inte vara så dumt. Badskum till den som läser i badet. Actionfigurer (görs alldeles för få bokrelaterade actionfigurer om du frågar mig). Men sedan tar det nästan stopp. Två saker till, sen kommer jag inte på så mycket mer:

Min allra bästa bokrelaterade present är inte bokomslaget, men det är min mamma och pappa som står bakom det också. Det är ett ex libris de hade med sig hem från en resa. Jag har bloggat om det förr, så mycket gillar jag det. Varm i magen bara jag tittar på det. Visst är det fint?

 


Och till sist: den optimala presenten till bokmalen är naturligtvis tid. Den som kan ge mig mer tid att tillbringas i soffan med alla attiraljer - det rykande teet, bra ljus, mjuk pläd, spinnande katt - den vinner. (Och den traditionella chokladen kan naturligtvis inmundigas läsande, så stryk inte definitivt från listan).

/Jessica

Nej, jag har inte drabbats av dyslexi. Stavfelen här - och de är så många! - beror på hast och jäkt och vanligt hederligt slarv. Ska bättra mig, lovar. Stavfel! I en text avsedd för andras ögon! Fy, så förmätet, så oaktsamt. Om jag nu inte hade det som min grej, som vissa, med ambitionen att... vad då? Förändra? Stilisera intrycket av direktanslag? Men då krävs mera av mig, om stavfel, skrivfel, någonsin är okej så är det om de är avsedda. Och innehållet måste i så fall vara ett annat! Krävs att innehållet har en viss finess, så att stavfelen blir en raison d’être, en konstnärlig och/eller inehållsmässig ambition. Eller är det alltid bara sunk, slarv och oaktsamt? Varför tolererar jag det i vissa texter, men föraktar det i andra?

De i texterna nedan ber jag om ursäkt för. De i texter som kommer senare än denna ska jag göra mitt bästa att finna innan jag trycker publish post. Om det finns några i denna dör jag av självförakt.

Och den dagen jag börjar särskriva lägger jag ner all skriftlig kommunikation. Är det en okej deal?

/Jessica

Ah, en stund här och där

Mellan mötet och lunchen skapades en tidslucka som spenderades på Åhléns bokavdelning. Köp fyra pocket, batala för tre. Ja, tack!

Doris Lessing The Golden Notebook
Jennifer Weiner Goodnight Nobody
Andrew O´Hagan Be Near Me
Kate Mosse Labyrinth

Går in som skiljedomare i en cat fight. En sådan som faktiskt innehåller katter. Inte som den där nere, även om de morrar långt ner i halsen.



Både waterbucken och impalorna klarade sig.


 

Serengeti, soluppgång, tionde januari

Clouds and a sense of humour don´t mix

Helena, numera Bokhora undrar vad som läses i årstidslimbo. Årtidslimbo, javisst - fortfarande bara möjligt släcka lampan i trekvart innan den måste tändas igen, men med ett glitter i ljuset. Jag fruktar våren, till och med nu långt innan knoppar ens funderar på att brista. Gillar inte ljusets återkomst, så obarmhärtigt. Men har inte (konstigt nog) satt mitt läsande i perspektivet årstid. Inte i februari. Men så tittar jag min läslista:

* Därv av Tatiana Tolstaja; en skildring av ett Ryssland i en framtid efter någon ospecificerad katastrof då allt är förändrat och verkligen tillbaka i medeltiden, fast inte riktigt. Kyla, mörker, hunger.

* När änglar dör av Andreas Roman; skapelsen ur Satans perspektiv. I say no more, yet.

* Twilight av Stepahanie Meyer; om vampyrer i high school-miljö. Bara läst de första kapitlen men, mmm, verkar lovande (men vad är det med böcker innehållande gäng av välbärgade enstöringar? The Secret History och Special Topics in Calamity Physics är bara två exempel. Två böcker jag verkligen gillar, dock, så det verkar ju inte vara någon nackdel.) Twilight är dessutom en pennan-i-handen-bok. Fullt med oneliners, oh dem stryker jag ju gärna under.

Hm, jag noterar en trend. För att motarbeta ljusets och vårens ankomst söker jag mig till mörker, uppenbarligen. Låter logiskt. Just nu, när det är beckmörkt ute är det inte svårt att tro att det är vinter - ett bra tag till.

På tal om vinter ett bra tag till, och på tal om vampyrer, förresten: på planet visades 30 Days of Night. Shiiish, vicket skräp. Jag som är svag för vampyrfilmer och hade hört mycket gott om denna, såg fram emot fest, men måste avråda alla mina fellow skräck-älskare: se ej. Tunn, tunn, tunn med så dåligt slut. Nu gjorde väl inte formatet (pytteliten flygplansskärm och knastriga hörlurar) det mesta för filmen, men jag vågar påstå att den varit kass även om jag sett den på bio (eller hemma, vilket alltid är det allra bästa - ingen som pratar under filmen, plus min soffa!)

Nu ska jag återgå till mörkret!

/Jessica

Den där ansiktsboken, part 1859

Ha ha, jag älskar Facebook som på allvar kan få mig att fundera över:

1. The end of the world is coming. What animal do you take on your spaceship?
Koala
A type of bird
Dogs
Mythical animals through the preservation of literature
A type of fish
Monkeys

Vilken fransk filosof jag blev? Nä, si det fick jag inte veta, ty jag vägrade skicka till 20 vänner. Summa summarum: jag hatar Facebook som på allvar får mig att slösa bort så mycket tid på trams.

/J

Och förresten. Visst är det mycket som måste sägas, mer som sägs, men till vilken nytta när det faller tyst ner i grön mossa täckt av damm, av snö, av regn, av tristess. Av ångande skogsdofter, mottaget endast av Vildvittran, Mårran av barnet som bor under trappan. Ord och bokstäver ner i myllan, meningen trampas ner av civilisationen. Vad är det för mening? Skrika högst, viska tystast, artikulera klarast. Om det bara är för en, ge mig avsikt.

/J

Tiden

I inlägget nedan skriver jag att det är tre veckor sedan vi kom hem. Det stämmer inte, upplyser min man mig om - det är bara drygt två. Tiden känns längre när allt är som vanligt. Men tiden borta? Trettiotre dagar i främmande land, eller länder som här var fallet. En månad som flög förbi, samtidigt som det fanns dagar där trettio mil på obefintliga vägar skulle tillryggaläggas: där kröp både tiden och vi, rent fysiskt men inte inte bokstavligt, fram.

Och så ibland detta:

En timme som flög fram, men som kommer stanna längre än de flesta andra timmar.

/Jessica

Stealing your attention

Stjäl några minuter av lunchen. Lika mycket för att göra motsvarigheten här till att dra det första strecket på en orörd canvas: att sätta igång, att besudla, att signalera uppror och nystart. Alltså - för min egen del. Men också för att kommunicera, trots att det blir kort och fragmentariskt.

* Vi är tillbaka från Afrika sedan tre veckor. Mer om resan kanske kommer. Den kan sammanfattas på flera sätt, men ord som omvälvande, annorlunda, slitsam, rolig och fantastisk tror jag måste till. Vi lyckades missa striderna i Kenya med två dagar; den 24 december lämnade vi Kenya och åkte in i Uganda. Sedan skulle vi, var det menat, åkt tillbaka till Kenya den 2 januari. Det gick inte, och vi fick flyga över till Tanzania. I Uganda väntade dock ett ebolautbrott på att sätta klorna i oss. Skrämmande. Djuren då, själva syftet med resan? Gorillorna i Rwanda (vackraste landet) var... fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att sätta ord på det mötet. Mäktigt. Serengeti, Nakuru, Tarangire och Ngorongoro bjöd på djurliv i olika skepnad. Sitter som bäst, på kvällarna, och går igenom de nästan femtusen bilderna. Kan konstatera att zebror och giraffer är jäkligt snygga djur, och att bufflar gör sig enormt bra på bild. Lejon och noshörningar kan man bara inte misslyckas med. Impalor är svårare, de måste nästan jagas av ett lejon (jo, sådan bild finns) för att de ska bli bra på bild. Geparder och leoparder är kräsna och svårsedda. Prickarna kanske är bevis nog? Elefanter då: massor (massor!) av bilder. Häftiga djur. Noshörningar svårfotograferade. Man vill ha lite action... Vilket hyenor bjöd på - både på bild och nattetid i tältlägret! Återkommer kanske, och kanske med bilder.

* Läsfronten: har, på grund av resande med andra inslag än sofflock, legat lite lågt på läsfronten. Älskade Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics, gillade mycket The Echo Maker av Richard Powers. Tyckte massor om Happy Sally av Sara Stridsberg. Och det är nog det. Har en känsla av att jag glömt någon, hm, få se om det klarnar, och lover inga recentioner av dem jag läste under resan, mer än: om ni inte läst de ovan nämnda - gör det!

Läser just nu Därv av Tatiana Tolstaja - och trots att den skiljer sig från det mesta jag läst (jag måste erkänna att jag såg och gillade vad jag såg, innan jag ens läst vad den handlade om) så känns även den som en fullträff. Jag tror inte jag blivit mindre kräsen - snarare att jag är bättre på att välja ut!

* Två happenings i vår jag lääääängtar till: Bokkollo och Nick Cave på Cirkus. Ah! Jag är så lycligt lottad!

* Vädret. Är det detta vi måste leva med nu? En dags snö, resten regn och slask. Om ens det - idag är det vårkänsla, vårljus, i stockholmsluften. Galet.

Så, några rader från mig: hej, det är kul att vara här igen (även om jag gärna varit kvar i Afrika ett tag till. Röd jord, stekande värme, djurliv och salta bad går inte av för hackor. Måndagar på jobbet är inte fullt så intressant.)

Bokslut

Året är inte än till ända. Jag är dock på väg bort: i morgon lyfter planet som tar mig och mannen till Nairobi. Efter några dagar där åker vi - i grupp med andra - in i Uganda. Därifrån till Rwanda och bergsgorillor. En dröm, som - hoppas, hoppas, man kan inte vara säker, det är vilda djur de kan vara osynliga - går i uppfyllelse. En timme med de mäktigaste djuren. Efter fyra dagar tillbaka in i Kenya - Nairobi igen, sedan Arusha och Masai Mara. Ännu mera djur, men ännu inte slut. Från Masai Mara vidare in i Tanzania och Serengeti, sedan Ngorogorokratern. Därefter lång bilfärd genom landet, till storstad; Dar es Salaam. Förja över till Zanzibar för några dagars kontemplation innan det är dags att åka hem.

Varje enskild plats på resan osar av mystik, spänning och fantastiskt skådespeleri. Människor och andra djur. Sova under stjärnorna, höra elefanter trumpeta och lejon ryta. Jag är bortskämd och tacksam. Ödmjuk och förväntansfull. Om en dryg månad tillbaka - här. Till dess: God Jul, må 2008 fylla er med tacksamheet och spänning, kärlek och underbara stunder!

/Jessica

Stars Hollow på svenska, socker och Twin Peaks

Jag glömde att det var lucia igår. När jag kom till jobbet var alla kollegorna i foajén, och min första tanke var: "Ånej, jobbigt. Brandövning." Men det var det inte - det var jag som missat tåget. För att kompensera bestämde vi oss för att julmysa hemma. Först svängde vi inom elgiganten för att köpa reseadapter, och där fanns bästa julklappen: Twin Peaks-boxen. Äntligen! Lite lyckligare (jag har aldrig hävdat att man inte kan konsumera sig till lycka, bara att det inte är ett säkert, eller enda, sättet) åkte vi hemåt.

Väl hemma var det så dags att inhandla julmysattriraljer: clementiner, choklad, tomtegröt, glögg. Vilken tur att vi beslutade oss att svänga inom "centrum" ty hela storgatan var avstängd, marschallerna lyste, barn sjöng. Lions sålde kulkärvar, en skolklass sålde glögg och pepparkakor. Och från skyn dansade stjärnor, den smältbara varianten. Kort sagt: Järna hade förvandlats till Stars Hollow!

Eftersom jag - dessutom, gårdagen har ju fantasiskimmer - på förmiddagen hade blivit stajlad* av en riktig stylist* för en fotografering så var jag snyggaste någonsin: fint hår, fint rouge, fint allting. Sen att jag hamnade i sockercoma och somnade innan första avsnittet av Twin Peaks, ett avsnitt jag kan varenda vändning och replik av, var slut, det är en annan historia.

/Jessica

*Stylad? Stajlist?

Bröd och böcker, ett tydligt samband

Jag läser inga böcker, för närvarande. En obegriplig trötthet har lagt band på allt. Läser jag en sida vaknar jag när boken trillar ner på golvet. På morgonen är det bara tidningen som får utrymme på tåget - och på tåget hem lite musik, ingen bok. Allt det startrapporterats om de senaste veckorna ligger fortfarande påbörjat men outläst. En del bara en liten bit in (Fågeln som vrider upp världen) en del bara ett par sidor kvar (Tärningsspelaren). En del har jag nu passerat halva (Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent och Fantomerna). En del samlar damm (Allt) och en del bläddras det bara i med ambitionen att snart så (East Africa). Jag orkar inte. Och jag gör inget annat heller vad det verkar. går på tomgång, halvfart, sirapstempo. Trött, trött, trött.

Julpyntade lite i helgen. Hade dessutom blixtrande huvudvärk och låg mest och kved i sängen med lampan släkt och öronproppar instoppade, men lite pynt orkade jag. Det blev fint, trots att vi är bortresta över jul och nyår och nästan hela januari så känns det bra, lite tradition. Några stjärnor, ett dussin pumlor i en röd skål. Levande ljus. Lusse-teet jag skrev om, som en del av julpyntet. Men var är orken? Stämningen är här, men orken att läsa, framförallt, men också orken att till exempel träna. Nu är det mörkt igen, halv fyra. Och jag har inte varit utanför dörren, förutom för att hämta tidningen och posten. Jag behöver kanske den där solen. Men jag brukar aldrig lida av mörker och kyla. Det brukar vara vårsolen som gör mig grinig, trött och avslöjad. Inte i år.

Nå, allt är ju förberett. Vaccinen tagna (ajje vad många sprutor) malariaprofylaxen och ducoralen väntar på att bli hämtade. Alcogel och myggnät ligger framme, jämte vandringskängor, badkläder, saronger och kläder i ljus bomull. Solglasögon. Kameran är välprovad, och älskad. Endast ett par bra brallor behöver införskaffas, slitstarka, lättorkade, ljusa. Det ska jag försöka ta hand om i veckan som kommer.

Och märkligast av allt - jag har ännu inte valt reselektyr. Det är kritiskt, ty en månad borta. Sannolikt inte mycket lästid, och vi vill inte släpa på för mycket (vår ambition är att bara ha med en stor ryggsäck). Men sammtidigt: o ve och fasa att vara strandad i främmande land utan någonstans att fly. Fiktion är så viktigt, även mitt i äventyret. För lugna, för ge substans, distans. Det är inte målet med resan denna gången (mången italiensk fiskeby har missats ty tiden bedrevs med näsan i bok) men vara utan? Skulle inte tro det. Så, jag tänker mig fyra tämligen tunna framför två tämligen tjocka (då mindre beroende av samma stämning hela tiden). Kanske både Marisha Pessls Special topics in calamity physics och Joe Hill A heart shaped box hade varit perfekta - men de är båda två synnerligen tjocka. Jag har många att välja bland, och nota bene: jag väljer ju inte ensam denna gången. Vi delar på vår lektyr.

Tills orken återvänder (och det är jag förvisad om att den gör, cirka den 19 december, då vi landar) bakar jag bröd och läser bloggar. De här saffransskorporna - fast med ägget bytt mot No Egg så klart - bakade jag i fredags (som tänkt glöggmyspresent. Nämnda huvudvärk tvingade mig stanna hemma, stor misär). De här fina baguetterna bakade jag i söndags, och de blev verkligen precis så där fina och goda. Inte visste jag att jag kunde! Dinkelbrödet som bakades förra veckan har vi skivat och frysit in. Godaste rostbrödet! Ett danskt rågbröd från Sattva gjorde vi också i söndags, recept i Brödälskaren (där fanns även dinkelbrödet). Det danska rågbrödet kom dock på skam av de andra bröden: Krångligt (framförallt utan maskin) och ganska tamt. Att brödbakande var lika avslappnande och tillfredsställande som att läsa böcker, klappa katter eller gå skogspromenader har jag hört, men inte vetat. Nu vet jag!

Inspirerad av detta ska jag varken baka eller äta smörgås (det sista är jag mindre intresserad av, faktiskt) utan ge mig i kast med någon av de olästa. Tror det får bli Det är vår bestämda... för den är fortfarande lika fin. Svår, men vacker. Precis som det mesta man gillar, inte sant. Lättköpt är inget kul, jmfr färdigskivat bröd.

/Jessica

"Ibland – ofta – är jag övertygad om att hela världen håller på att förvandlas till High Chaparall och att jag är den ende som förbannats med oförmågan att inte se."

Läser ni Jonas Thentes blogg? Inte? Ni borde!

/Jessica

Snöbollseffekt och årets enda julklappar!

Vanligtvis är det jag som gör beställningarna på Adlibris. Min man läser böcker, men köper dem sällan JAg desto oftare. Sedan min lilla överenskommelse med mig själv att inte köpa en enda bok förrän jag läst etthundra av mina olästa har jag övertalat A att köpa mig en. Tills igår då jag på Akademibokhandeln stod med stjärnögon och plockade. Och idag när jag fortfarande har känslan från igår i fingertopparna. Men denna gången gjorde vi adlibrisbeställningen tillsammans. Därför ser den lite annorlunda ut än vanligen. De två översta är mina*, de därefeter hans. De följande våra. Visst är det bra?

PESSL, MARISHA:SPECIAL TOPICS IN CALAMITY PHYSICS
HILL, JOE:HEART-SHAPED BOX
KEHLMANN, DANIEL:VÄRLDENS MÅTT
MONTEFIORE, SIMON SEBAG:DEN UNGE STALIN
THÅSTRÖM, JOAKIM:THÅSTRÖM TXTR : 1977-2007
BERANBAUM, ROSE LEVY:BREAD BIBLE
MOSKOWITZ, ISA CHAN:VEGAN CUPCAKES TAKE OVER THE WORLD
KLEIN, NAOMI:CHOCKDOKTRINEN
LYNAS, MARK:OVÄDER
LÖVIN, ISABELLA:TYST HAV : JAKTEN PÅ DEN SISTA MATFISKEN

*naturligtvis är det inte i ägandets bemärkelse mina-hans-våra, bara i beställningsögonblicket. Alla böcker i bokhyllan är väl... eh nä, de flesta är nog mina. Äsch, jag hoppas de aldrig någonsin ska behöva bli uppdelade, våra böcker.

/Jessica

Det enklaste brödet

Jag hade helt glömt hur otroligt tillfedsställande det är att baka ett bra bröd. Jag har kört på två samma recept i minst tio år - ett sconesrecept från min hemkunskapsbok (!) och ett "Gurus oknådade" som jag fick sommaren 1996. Ett tag bakade jag Gurus flera gånger i veckan men i lägenheten funkade det av någon anledning inte. Brödet blev alltid platt och styvt och ganska äckligt. Måste bero på att jag inte trivdes, eller något. Idag steg jag i alla fall upp tidigt med ambitionen: baka bröd. Hade inte riktigt bestämt vilket av alla de goda i min nya brödbok jag skulle välja. Alla verkade så krångliga, och jag ville bara ha ett enkelt, gott rustikt bröd. Så jag provade Gurus, trots alla misslyckade gånger jag bakat det. Men i stället för att låta det vara oknådat - vilket jag till nu tyckt varit den främsta poängen - så knådade jag det länge och väl, och sista gången lät jag det jäsa i min nya fina jäskorg från Saltå Kvarn. Detta medföljde att jag inte gräddade i en form, vilket jag brukar. Eller brukade, kanske jag ska säga. Brödet blev fantastiskt! Nästa gång ska jag ta i mindre honung och kanske salta lite på toppen, men för övrigt göra precis som idag:

Gurus (o-)knådade
8 dl mjöl
1/2 pkt jäst
4 dl lillfingervarmt vatten
1 msk salt
1 klick honung
rosmarin eler anis och fänkål, en nypa eller två
linfrön, kanske två matskedar

1. Smula jästen
2. Häll i hälften av vattnet och honung. Rör till allt löst sig.
3. Häll i resten av vattnet.
4. Häll i kryddor, salt, linförn och hälften av mjölet. Rör om.
5. Häll i resten av mjölet, rör om.
6. Lägg över bakduk. Jäs i 1 och 1/2 timme.
7. Häll ut på mjölat bakbord. Knåda ordentligt, häll på så mycket mjöl som behövs för att göra degen hanterlig. Häll degen i en jäskorg (eller vad du vill/brukar använda). Jäs i 1/2 timme.
8. Sätt in en långpana längst ner i ugnen. Sätt ugnen på 275 grader. Pensla brödet med vatten. Slå en kopp vatten i långpannan och sätt in brödet. Sänk till 250 grader.
9. Efter 15 minuter, sänk till 150 grader, grädda 45-50 minuter till.

Se där - så enkelt kan det vara.

Framgången inspirerade mig så mycket att jag ändå gav mig på att dels sätta en rågsurdeg och dels baka ett dinkelgrötbröd. Skålen med surdeg står nu i kakelugnens hylla, där det blir varmt när det eldas (vilket jag naturligtvis gör). Den andra, roliga, bubbliga degen står, rinnig och lös - och som sagt bubblande - på en första jäsning. Ska bli intressant att se om dessa projekt kommer fungera. Om de gör det, kommer jag sannolikt prova göra vildjäst av aprikos. Mest för att det verkar så osannolikt krångligt, och jag inte har en aning om vad det ska vara bra för. Men det ska jag snart ta reda på.

/Jessica

Saffranste. Världens godaste. Hittade i Norrköping. Ger mig vällust. Plus att saffran är sånt vackert ord.

/Jessica

I got the bread but not the butter

Det hela började egentligen i lördags. Eller möjligen förra tisdagen. Jag har i alla fall under en tid haft ett stort sug efter brödbak. Brödbloggarna verkar dock göra allt så krångligt. Vanligt enkelt gott, bröd är det jag är ute efter. Ursprungligt; seg skorpa, ljummet inre. Kanske lite salt på, men inte kryddigt. Ungefär som som det H bjöd på i lördags, till I:s soppa. Det perfekta brödet. Min enda kokbok om just bröd är dock oerhört oinspirerande. Som en hemkunskapsbok difinitivt skriven innan brödet kom in i folks liv på annat sätt än 6 till 8 skivor om dagen.

Så när jag var på väg hem idag och insåg att jag nog hade femtion minuter över så gick jag in i Akademibokhandeln. Bara för att liksom titta efter. Det var länge sedan nu, jag har hållit mig bra sedan jag initierade mitt projekt, läsa hundra av mina olästa innan jag köper en ny bok. Har visserligen övertalat, övertygat A en gång, att köpa mig Water for elephants, men det var av yttersta måste.

Jag hann bara in innan jag såg: Åh den! Och åh, den! Strök med handen, mindes plötsligt att jag ville ha. Gick fram till reseguidehyllan och hittade, åh den! Plockade åt mig ett exemplar av Lonely Planets East Africa, som faktiskt handlar om alla de länder jag åker till om tre veckor: Kenya, Uganda, Rwanda, Tanzania.

Men det var ju en brödbok jag var ute efter! Hittade Brödälskare - En inspirationsbok för hemmabagare av Henrik Francke och den såg ut att vara exakt vad jag letat efter. På väg mot kassan såg jag Klimatsmart. Din guide till en miljövänligare vardag av Mikael Persson, Bodil Sjöström och Per Johnsson. Och eftersom jag har så galet dåligt samvete över nämnda resa (en thailandsresa släpper ut 6 ton koldioxid per resenär. Det är lika mycket som genomsnittssvensken släpper ut på ett år. Min resa är på ett ungefär lika lång. Om vi ska ha ett hållbart samhälle måste alla minska de årliga utsläppen till mellan ett och två ton. Det är inte lite som måste göras, och brödbak är en del, men inte på långa vägar nog) så nappade jag åt mig den också.

Väl i kassan säger biträdet att det var köp fyra betala för tre. Eftersom jag då hade varit inne i affären nästan alla de minutrar jag hade till godo innan tåget gick så var nu goda råd dyra. Men så låg den där. Min enda julklappsönskan (som varit vansinnig att få i julklapp - 740 sidor inbunden bok passar inte på safari): Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen. Tung kasse, lättad plånbok, lätta steg. Jag hann med tåget.

På vägen mot huset svängde vi in på Saltå Kvarn och köpte en tiokilossäck av deras mjöl (det har jag lärt mig av brödbloggarna är ett bra köp) och dessutom deras fantastiskt goda torkade, osvavlade aprikoser, en påse dinkelflingor och en jäskorg. Nu sitter jag med godaste lusse-teet och bläddrar i mina böcker och drömmer om morgondagens brödbak. Lycka.

/Jessica

Åh, lilla musen som slank ur dödens käftar hade inte lika tur i nattens kranka sken. I morse låg den sönderlekt på vardagsrumsmattan, och katten - hushållstigern - låg förnöjsamt, stolt, en bit bort.

På den här fantastiska sidan lär jag mig att möss inte gillar enris. Dagens pyssel blir att plocka ris att lägga i tygpåsar. Som lavendelkuddar. Förhoppningsvis håller det våra små vänner borta.

Eh, ja. Granbilden var ju inte i helt rätt läge. Orkar/hinner inte ändra. Det är okej ändå va?

/J

Is There Any Way Out of This Dream?

Jag bara springer runt och GÖR saker nu förtiden, utan tid för reflektion och eftertanke. Fy fabian. När varje dag flåsar mig i nacken, varje vecka sätter in flåset redan på lördag morgon (vaknade sex i morse - tankar, tankar, tankar) då är det för mycket. Av allt. Pallar inte mer, fler... människor. Varje dag i tidningen nya saker som ger mig ångest. Varje dag nya möten, varje dag nya larmrapporter, krig, elände, människor som spolas bort, djur som vansköts, natur som kollapsar. Jag pallar inte. Ta mig härifrån. Nån. Snälla?

Då får man vara glad för det väldigt, väldigt, lilla. Bakom byrån som också är skafferi i köket satt ena musen. Vi drog fram byrån, musen for i backen, lite omtöcknad. Jag fångade den, och tog den till ladan. Där steg den ner på det kalla golvet, såg sig omkring och backade tillbaka i min hand. Där satte den sig. Såg på mig och liksom "Nä, nä". Så jag tog in den igen, tänkte den nog var lite skakig efter fallet, att det var det. Gav den en power bar (som de bevisligen gillar...) och bäddade med lite tidningspapper. Strax därefeter hittade vi den andra i lådan med - surprise suprise - gummisnoddar och korkunderlägg. Den var betydligt kvickare, men jag fångade den också, la hos den andra. En timme senare var den omtöcknade pigg nog för utplacering i ladan. Så söta, pepparkornsögon, nyfiknaste nosen, skäraste tungan. Awwww. Men bajsa inte på mitt knäcke, okej?

Äsch, precis som jag skriver detta traskar katten förbi med en tredje mus i munnen. Levande. Den sprang in under ugnen. Mus-respiten blev kortvarig, och detta är bara i början av vintern. Men vinter är det, bilden är från nu i veckan. Musbilden från idag.

Idag borde jag vara på två olika ställen. Är på tredje.



/Jessica

Wrong Side Of The Road

Det här med att bo på landet har, sedan flytten för ett knappt år sedan, varit som en dröm. Det romantiserade mitt i spenaten-livet, den röda stugan, trädgård, tystnad och tamburiner. Eller nä, inte tamburiner dårå. Nåt annat på t, säkert. Så för ett tag sedan fick vi in en mus. Inga problem, tyckte jag, så länge katterna inte kommer på att den lilla fyrfotingen finns där. I början var också spåren få. En påse med femhundra färgglada gummiband var det första den gav sig i kast med. Bet en gång i varje gummiband. I alla, I kid you not. Det var ju bara imponerande. Underläggen av kork har den också gett sig på. Lite irriterande att den gnagt lite på alla fyra, i stället för mycket på bara ett. Men inga problem. Fast alla påsar som den bara öppnat? Quinoapaket som läcker, bröd som torkar i sin håliga påse. Och så bajset. Helst på skärbrädorna eller på knäckepaketet, av någon anledning. Lite irriterande. Igår fick vi syn på den - liten, ljusbrun med piggaste pepparkornsögonen. Snabb som tusan, slajdade den in under spisen. Full fart. Nåja, den kommer väl fram igen.

Mer irriterande är att vattenpumpen pajat. I söndags var den döende, igår dog den. Vilket betyder avsevärt meck för att sköta basala hygienåtgärder. Idag fick jag gå på möte på riksdagen i hår som var på modet på SpyBar 2004, minus de dyra produkterna. "Hehe, mössväder, vad gör man?" förskte jag. Lurade ingen.

Vinterdäcken är äntligen på, men nu är veden snart slut. Vi äger förvisso en liten miniatyrskog, men inten motorsåg. Och gubben vi köper ved av hade lånat ut släpet. Så lyssna till sprakandet, känn värmen. Kan vara sista på ett tag.

Men i alla fall. I morse var jag tidig in till stan, fick traska tröstlöst gråslask till tårna var blå och mascaran hängde på kinderna. Fixa fejset till mötet. Sedan möta kära vännen traska vidare i gråslask. På demonstration framåt eftermiddagen, snålblåst och spikregn. Dock värme från fellow aktivister. Och så in på fina haket beställa te med rom i, värme innifrån, sprids utåt. Senare: hemväg, genom granskogen. Plötsligt titta ut: gnistrande vinterlandskap, stjärnklar vinterkväll. Alla träden täckta av tjockt lager, världen vit och ljudlös.

Nu: gnistrande kylsnö ute, sprakande värmebrasa inne. Vad gör det om pumpen pajar och ett besök i köket? Hundra gånger hellre än smutsvinter i stan.

/Jessica

Jag försökte mig ju på något nytt igår: ta det lugnt, slappa, softa, kalla det vad du vill. Jag har hört att det inte är så ovanligt, att det finns de som gör det regelbundet. Under pågående process var det helt okej, men sen. När hjärnan fick fritt spelrum igen, då brakade det lös. Alla viktiga grejer jag borde tänkt, sagt och gjort igår komprimerades ihop till en boll med sprängkraft att hålla mig vaken i natt. Så nu känner jag mig allmänt låg, trött och fortfarande ganska sunkig. Kommer inte göra om det, microslappning blir megastress.

/Jessica

Helsinki Mood

Jamen jo. Naturligtvis borde jag klätt på mig långkalsonger under byxorna och satt på mig snörkängorna och tagit ryggsäck packad med apelsinklyftor, varm choklad, kamera och gått ut i snön. Världen - min lilla, lilla värld som jag ser genom sovrumsfönstret - är ett julkort. Snötyngda grenar, softat gråmulet. Vem vet hur länge vi får uppleva en första snö överhuvudtaget. Den första är snart även den sista och det skär med stålvässad kniv rakt in i mörkaste delen av grubbelhjärnan. Så, jo, jaja, javisst. Men jag ville inte. Fortfarande iförd pyjamasbyxorna och håret Lilla My-uppsatt ligger jag och katterna i sängen och njuter söndag. Ty igår var intensivlördag. Möteslördag hela dagen och kalaslördag ända till i morse. Så jag njuter söndag, njuter DN och Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så är det för sent får vänta (för vill inte missa, eller missförstå, ett endaste ord) till förmån för enklare lektyr. Tärningsspelaren för den bryr jag mig ju inte om. Men vill fortfarande - jo faktiskt - veta hur det går.

Gårdagsnatten bjöd på insiktsfullt vinmys och diskussioner med klokskap och visdom. Och så bara skoj i form av rummelrus och singstarsång och kramar och altantjuvrökning och drinkar av äppeljos, mynta, tequila och iskross.

Katten kurrar, visar magen, säger bry dig inte om alla måsten. Tydligen får jag vara ledig en dag. Ledig från grubblande tankar och framtidsoro. Hon slickar mina tår, loj i kakelugnens värme. Och nu faller mörkret, det vintervita har transformerats till novembergrått och plötsligt är jag glad över att jag inte lyssnade på Luther som sitter på axeln och förnumstigt förmedlar dåligt samvete över min ouppmärksamma pliktkänsla. Äh, säger jag, jag bryr mig om dig nästan alltid annars, låt mig vara. Katten gäspar, tittar på Luther och säger: Där hör du.

Okej. Bara gilla läget. Det gör jag.

/Jessica

Angel, Angel, Down We Go Together

Jag har negligerat bloggen till förmån för annat. Undrar om jag varit saknad? M.I.A n´all. Har börjat läsa Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent. Förutom att det är en så himla viktig bok om vår och planetens överlevnad så är den dessutom väldigt vacker. Bland blåalger och koldioxidnivåer, isar och eoner, världshav och kemiska processer bubblar ett språk som är lekfullt och allvarligt i perfekt kombination. Jag påminns om Mircea Cartarescus Nostalgia när jag läser, trots att inga likheter tycks förekomma. Det är nog något om intensiteten?

Tills jag läst färdigt, och återkommer hit, får ni gå in här.

/Jessica

Helpdesk på medeltiden

Via Spectatia hittade jag den här. Se där, bokrelaterat fredagsfniss!

/Jessica

Lästips!

Dagens feministiska klokskap står Andres Lokko för. Hans insiktsfulla text i SvD, om Brittney Spears och den patriarkala rockmyten bör läsas. Pronto.

Bend Down the Branches

Det Nya Livet inbegriper en smula trivsamt vansinne. Som till exempel att gå upp klockan fem, och iförd pannlampa och lämpligt vattenavstötande klädsel ge sig ut i skogen. Två dagar på raken har vi orkat - det är väl närmast att betrakta som en vana? Det bästa med att bo på landet är att ha skogen intill knuten. Vi genar genom en kohage så är vi där. Inga elljusspår som stör mörkret, men det är upptrampat. Klockan sex var vi tillbaka inne, dags för kaffe, fruktsallad och knäcke med hommous, tomat och rödlök.

Det trivsamma vansinnets tidiga morgnar leder till att jag - i enlighet med äta-var-fjärde-timmen-metoden - åt lunch strax efter solen gått upp, eller åtminstone halv elva. Halv tre, alltså för en kvart sen, var det så dags igen, och dagens sista mål ska alltså ätas halv sju. Halv sju! Ja, det går väl an när jag är ledig (som idag) men om jag jobbar är jag ju inte ens hemma så dags. Eh. Får börja packa både frukost- och lunchlåda. Kanske dela frukosten i två? Mackan (som jag egentligen inte ens ska äta) efter promenaden och frukten efter morgonmötet kvart över nio. Hm, det betyder lunch kvart över ett. Inte mig emot, men alla möten som börjar ett då? För att inte tala om att dagens sista blir kvart över nio. Nå, det kanske går. Det var så enkelt med soppa-shake-bar (som i powerbar inte drink)-dieten. Skaka-drick-klart. Tog tre sekunder. Inte för att jag inte är glad över att äta igen, även om det bara är på halvfart fortfarande. Måste fundera på det där med tiderna.

Var precis ute och hämtade posten. Solen i ögonen och hästar på avstånd. Landetlivet har egentligen bara en nackdel, och det är att stan är så långt borta. Och stan saknar jag bara ibland. Kanske var tredje söndag, för söndagarna brukade betyda fika, bio, umgås. Fredagsumgås gör jag ändå, eftersom jag är i stan varje vardag. Den här helgen som kommer ska syster och hennes kille - nej man! - komma hit. De är på väg på bröllopsresa (så jag tror jag är förlåten när jag skiver kille) och stannar här på vägen. Ljuvligt. Söndag ska det krattas löv, jag vet att en del ska ligga kvar, men om man tittar ner så syns inte gräset eller gruset. Och tittar man upp så finns det fortfarande tillräckligt med löv på träden för att det ska bli ett lagom täcke. Gym country style!

Hm, om hommousmacka definitivt inte är dietkorrekt så är glögg ännu mera fel. Men en liten slurk ska jag nu ändå värma. Sedan återgå till text. Inte Klas Östergrens Fantomerna som ligger påbörjad bredvid mig (jag måste skamset erkänna att både den, Gansters och Gentlemen finns i olästahögen) utan ord som i såna jag skriver. Inte blogg då.

/Jessica

Cemetary Polka

Innan jul kommer naturligtvis Halloween, närmare bestämt i morgon. Blanda inte ihop Halloween med vår gamla helg Alla helgons dag som ju infinner sig på lördag, och har en helt annan betydelse än Halloween. Nu menar jag skräckromantik a la äta pumpapaj och klä ut sig och gå trick or treating. Tända ljus och tänka på döden gör vi i helgen, först ska det bli underhållning.

Mitt bästa boktips inför i morgon är Tim Burtons lilla diktsamling The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories. Inte minst bilderna är fantastiska. Små absurda levnadsöden. Klicka för ett smakprov . Woodoo Girl som actionfigur kan man köpa, bland annat på Hedengrens (Sturegallerian i Stockholm), och boken finns på SciFi-bokhandeln. Hedengrens Halloweenskyltning är dessutom väldigt, väldigt fin, så spring dit och titta om ni är i närheten.

Om man hellre vill ägna skräckdagen åt teve så rekomenderas (som alltid!) Buffy. Det finns en hel del avsnitt med Halloweenanknytning, men till exempel säsong två avsnitt sex, som heter just Halloween, rekomenderas. Vill man ha gadgets från just det avsnittet kan man alltid köpa Pezfigurerna.

Känner man inte för teveserie utan mer klassiska skräckfilmer rekomenderar jag Dario Argentos Susperia. Vacker så det förslår, och kuslig. Hans Bird with the Chrystal Plumage går inte heller av för hackor. Hela boxen, med åtta filmer och en dokumentär kan köpas nästan gratis hos Webhallen.

Vill man efter det lugna nerverna, men stanna på samma tema så är Nightmare before Christmas, också av Tim Burton, ett måste. En av mina favoritfilmer, utan tvekan.

Till detta krävs naturligtvis mat och dryck. Blodrött vin och mörk choklad kanske? Saltlakrits? Pumpapaj? Borstj? Hm, fantasin sätter, som vanligt, gränserna. Blodrött nagellack och svarta kläder säger väl sig självt?

Ha en kusligt trevlig kväll!

/Jessica

Train song

Strax efter jag postat förra inlägget, med tips på musik till boken, börjar jag fundera. Sedan när lyssnar jag på något, över huvud taget, medan jag läser? Jag vill helst ha tyst omkring mig när jag läser eller skriver, ingen musik ens i bakgrunden. Men den senaste tiden har hörlurarna tryckts in i örat, och musik noga valts, och det beror på att jag läser på tåget. Eller snarare på att inte alla andra också läser när de är på tåget. Hur roligt det än må vara att lyssna på en del samtal, så är de flesta tjuvlyssningar bara irriterande och deprimerande. Därför musik, och då är det naturligtvis viktigt med vilken musik. Ibland är valet lätt, ibland omöjligt.

Lyssnar ni när ni läser? Och hur väljer ni i så fall vilken musik som passar till vilken bok?

/Jessica

Pastries and a g-string

Water for elephants av Sara Gruen

Det kittlande, spektakulära, bombastiska. Det lilla, detaljerna; känslorna. Sara Gruen beskriver båda på sådant sätt att man är där. Jag blir besatt, betagen, ofta. Även av Water for elephants, naturligtvis. Det hårda livet, det lite sjaskiga. Smutsglamour, svett, depression. Cirkus! Och mitt i allt kärleken. Water for elephants alternerar mellan nu och då. Ett nu som skulle kunna vara bekvämt i allt väsentligt, om det inte vore för ledan, för att allt som betyder något, utom de första stegen på Maslows behovstrappa, är borta ur den 90-, eller 93-åriga, huvudpersonens liv. Och så ett då som innehåller allt - utom kanske de där första stegen.

Det är en berättelse så kärleksfullt skriven att varje ord har betydelse. Och det är ju min favorittyp. Vackert, men aldrig sentimentalt, roligt men aldrig putslustigt, spännande men aldrig forcerat. Så klart ser den miljö jag ser framför mig ut precis som i HBOs Carnivale, något annat vore konstigt. Och det blir helt utmärkt, det är en miljö jag gärna återvänder till.

Musik då? Mitt tips är: lyssna på Tom Waits när du läser (för läser gör du väl?), hans melankoli passar utmärkt. Kanske även Nick Cave, men jag röstar ändå för Waits.

/J

Christmas Card from a Hooker in Minneapolis

Det lackar mot jul! Det är kanske svårt att tänka sig när höstglöden är som mest sprakande - de gyllengula, brandbilsröda, äppelgröna, pepparbruna dansar polka från träden, yrsliga likt... Faktiskt inte likt något annat än just löv om hösten. Men om blott några dagar är det dags för årets glöggsläpp, och det ser ut som om det blir toppen. Blossa 07 kommer ha smak av havtorn och kanel! Efter förra årets succé lingon och enbär och 2005 års - likaledes succé - hjortron och armangac (min personliga favorit) är förväntningarna höga.

Brukar vara glöggrusig större delen av november. Inte lika mycket i december, däremot i januari och gärna i februari. Glögg! Åh, så gott. När alla de olika smakerna började introduceras var jag lite skeptiskt, men har insett att gammal inte alltid är äldst. Eller bäst. Romglögg, till exempel, är en höjdare med russin, till Tofuline vaniljglass. Nya kombos, kanske inte klassisk jul, men ah! själen måste ha. Inventerat skåpet: sista slatten Blossa 06 ska drickas nu. Den kvarglömda flaskan med vaniljglögg och den med skogssmak får vänta till november.

Plötsligt är de yrande höstlöven förvillande lika julstjärnor, snöstjärnor, vinternattsstjärnor. Snart kommer andedräkten vara synlig och försköna blicken för rosiga kinder.

UPPAD: Enligt Blossas hemsida kan man beställa alla fem årgångsglöggen (glöggarna?) i ett litet behändigt paket. Gissa om jag ska.


/Jessica

Coney Island Baby

Efter några ljuvliga dagar i Andalusien är jag tillbaka i råkallt Stockholm. Skillnaden är slående, min näsa fjällar samtidigt som jag noterar den första julskyltningen, i Dukas fönster. Inte mig emot, julskyltning, men jag vill ha mer höst innan det blir vinter. Andalusien bjöd på salta bad, ljumma vindar, promenader och prat. Bilutflykt till historiska och natursköna sevärdheter, och så ännu några promenader. Och lite fler bad. Småstäder utanför turistsäsong är något alldeles extra! Snart, snart kommer bilder på fina saker.

Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.

Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.

Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.

Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)

/Jessica

*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!

Andningspaus

Jag tar en paus, åker till Spanien och hoppas återkomma med mer energi och ett kärleksfyllt hjärta. Titta gärna in igenom en vecka eller så.

/Jessica

Tjenamoss, lite om mig

Den infrekventa bloggningen beror på snuva. Eller influensa, ett tillstånd ovanligt osympatiskt hur som helst. Jag har legat däckad sedan i fredags och det går på mina nerver. Klampar på mina nerver. Sjukt okul. Missade årets fest i lördags när Djurens Rätt fyllde 125 år. Grämer mig.

De få sekunder jag varit vaken har ägnats åt Big Love; teverserien med Chloë Sevigny som polygamist. Den tog inte förra gången, men nu: perfekt. Men den, i kombo med glassiga magasin (Marie Claire och Vanity Fair), litervis med te och varmt på fötterna har inte fått mig på benen ännu. Böcker har jag inte så mycket tålamod med - jag orkar inte så länge i taget. Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet har lagts undan, tillfälligt. I stället har jag läst Paulo Coelhos Alkemisten. Vet inte varför jag inte läst den innan, men urk, nej, den föll mig verkligen inte i smaken. Platt, pretentiös och ointressant. Jag tror inte jag hade gillat den bättre om jag varit frisk, men just nu är jag definitivt inte mottaglig för den sortens religiösa skåpmat. Bättre tyckte jag om Skinny Bitch av Rory Freedman och Kim Barnouin. En livsstilsbok fylld med pekpinnar och käftsmällar, the good way. Längre text om den kommer.

Nå, det var liten rapport. Nu ska jag botanisera i garderoben. Ska på audiens på slottet på torsdag. Jo, på riktigt, ska träffa Victoria. Rapport även om det småningom.

Å javisst, har hunnit knäppa några bilder i alla fall, innan flunsan drog undan mattan. Me like my camera.

/Jessica

Picturesque

Nu har min kamera kommit, ligger hemma och ropar på mig. Jag vet vad jag ska göra i helgen, och hoppas att helgmorgnarna ser ut som det gjorde i morse: dimma, sol, dagg och brandgula löv. Hade ingen kamera med mig då, dock. Det var dumt.

Det var allt för nu, nästa inlägg kanske blir en bild!

/Jessica

Jag har inte fått den där purjon, inte tablettask, tändare eller disktrasa heller. Och framförallt inte bok. Kan bero på två saker. Den ena är att det inte gått att kontakta mig, ty ingen e-postadress eller facebooksida att klicka på. Den andra är att jag inte skriver en av Sveriges 100 främsta bokbloggar. Emedan jag tror på det andra åtgärdar jag det första; e-post till mig är jessicaatsapereaude@gmail.com. Finns klickabart i profilen, och luskar jag bara ut hur så finns den snart synlig på sidan också. Sedan återstår bara lösa hur purjolökar mailas.

/Jessica

Avundssjuka och försök att stilla begär

Det är fredag, tidig kväll. Och jag är så avundssjuk på alla som är på bokmässa och minglar och dricker rödvin och dränks av böcker och prat om böcker och såna som läser böcker och såna som skriver böcker att jag tror jag spricker. Mysigaste outfitten, godaste teet, sprakigaste brasan, livligaste ljusen och bästa boken (Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet) hjälper inte. Inte ens det faktum att jag har köpt två bokaccesoarer idag: ett bokmärke föreställande två vuxna pingviner och en pingvinunge fotograferad av Steve Bloom. Den som bor i Stockholm och har möjlighet bör inte missa den helt fantastiska fotoutställningen utanför Dramaten. Den andra prylen var en stämpeldyna. Jag fick nämligen en helt ljuvlig exlibris av mamma och pappa när de kom hem från Kina i våras. En exlibris i marmor, handsnidad, med ett utsnidat lejon på toppen och vackra tecken på den cirka fem centimeter höga pelaren. Den låg i en röd sidenask, och bläck medföljde. Tyvärr kan jag inte riktigt tekniken med det medföljande bläcket, vilket fått till följd att inten stämpling skett. Nu kan jag ju sysselsätta mig med det när jag inte läser bokmässebloggar och är allmänt avis. Hade hoppats att min nya kamera skulle ha kommit idag, men nej, inte ens det.

/Jessica

There's a full moon risin', let's go dancin' in the light

Såg ni månen igår? Full, och väldigt speciell. Det var detta årets Harvest Moon för oss på norra halvklotet. Höstens första fullmåne! Den som bönderna förr om åren använde till hjälp för att hinna med att göra allt, göra det sista, innan det blev dags för vinter. Den vackraste och tydligaste Harvest Moon jag sett var 1994 i Montana. Den sken genom tältduken så det var omöjligt att sova. I stället satt vi och studerade den runt elden.

Igår var den stor och låg, den såg tung ut, ruvande. När jag körde hem var det redan nästan mörkt; men den nedgående solen och månen kämpade om att lysa upp vägen. Några timmar senare skulle jag ut igen. Nu var solen helt borta, månen lyste från ett längre avstånd, men klarare än förut. Dimman låg som ett uppmjukande täckte över fälten. Innan jag hoppade in i bilen kontrollerade jag noga att ingen satt i baksätet. Tittade till och med i bagageutrymmet, ty en spindel med iskalla nålfötter kröp längs min ryggrad. Ingen där!

I den månbelysta vägkanten satt en räv. Tjock röd svans, den väntade på att få passera. Åh, det var skumraskväder, hösten i sitt esse. Kuraväder, dricka te och läsa bok, gå snabbt med bultande hjärta och glömma bort sig i en vidunderlig åsyn av dimma, fukt och natt.

Nej, bilden har jag inte tagit; jag väntar på min kamera. Så länge lånar jag från internet. Tack.

/Jessica

Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt

Pusselprosa, en del fogas till den andra. Vissa delar kanske saknas, andra delar är trasiga. Lågmälda berättelser, sida vid sida: en bild växer fram. Men av vad? Jag tycker ibland om den här sortens berättelser; läser ofta Slas där en liten del blir till något större. Lågmälda betraktelser av vardagen. Margareta Strömstedt är inte lika finurlig i prosan, men lika återhållsam, lika intressant. Jag vill se mellan raderna, mellan sidorna, mer intresserad av det som inte sägs. En feministisk pamfelett skymtar. "Ett kvinnoöde", ett liv, eller i alla fall delar ur ett. Och mitt i allt: en kärlekshistoria jag inte kan tro på. Bitterheten som fyller sidorna, först i slutet blixtrar kärleken igenom, först på slutet förstår jag den utan att den skrivs mig på näsan.

Alla viktiga i boken är utan namn, huvudpersonen, poeten - maken, sonen och dottern. Däremot hängs en rad andra, alla kulturelitmän, ut. Jag valde den här boken i stället för Myggor och tigrar för att jag orkar inte mer nu, den boken är jag mätt på efter femton sidor och femhundra spaltmeter. Och vad fick jag i stället: Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist, ovan nämnde Stig Claesson, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist, Lars Ahlin. Förvisso inte lika demoniserade som vissa på Maja Lundgrens sidor, men ändå: namngivna, försjaskigade. Till vilken nytta? Till att sätta Bo Strömstedt i perspektiv? Jag vet inte. Fram till dess, och efteråt, tycker jag mycket. Där tycker jag stopp.

På ett ställe är känslorna på utsidan: den återberättade händelsen med barnen i begravningståget, den döda hunden. Där blixtrar det till, löddrar. Annars är det mest pusselbitar som läggs sida vid sida, var och en vackra i sin egen formation, men utan att fogas till en enda bild, förutom kvinnan.

/Jessica

Bag of Bones - Stephen King

Det började med Susanna. Hon pratade om Stephen King, första rösten om honom på många år. Och så berättade Sarah om On writing och så mindes jag igen. Plötsligt pratade alla om Stephen King. King som jag själv lämnade för massa år sedan. King som då höll mig vaken nätterna igenom, både för att jag inte kunde släppa böckerna ifrån mig, men mest för att jag inte kunde somna när jag väl gjorde. Christine, som handlar om en bil, gjorde mig allra räddast. Jag var kanske femton och mitt sovrum låg på bottenvåningen. Bilarna utanför verkade vilja köra rakt in genom mitt fönster, dåligt täckt av en vit rullgardin. Jag var ensam hemma och gick och la mig i min systers säng, där uppe. En del av mina Stephen King-böcker står här i bokhyllan, med fula åttiotalsomslag. Så egentligen var det väl inte så konstigt att jag bejakade? När både Susanna och Sarah talade sig varma för King. Och när Helena dessutom postade en kärleksförklaring med rekomendation, ja, då hade jag inte längre någon lust att stå emot.

Vi som ibland skriver bloggar om böcker får ibland kritik för att vara onyanserade. Det är svart eller vitt. Oftare kärleksförklaringar än kritik. Men det må väl vara hänt? Detta är en hobby, nota bene. Jag läser förvisso det mesta, men om jag läst något dåligt - vill jag då verkligen skriva om det? Kanske inte. Så bered er: detta är en onyanserad love-bombing.

Bag of Bones, om den ganska framgångsrika Michael Noonan, vars fru dör blott 34 år gammal. Då drabbas han av skrivkramp så allvarlig att han inte ens kan öppna word. Notebook går bra, men om word slås på får han panikattacker. Man får följa Mike Noonan när han sörjer, både det liv han haft, men framförallt sin döda fru, Johanna. Snart börjar tillvaron te sig på ett sätt som gör att håret i nacken ställer sig på trekvart. Johanna går igen, och kanske någon mer? Kanske någon som vill säga något?

Noonan åker iväg till lantstället i Maine, Sarah Laughs. Det är den hetaste sommaren i mannaminne, för varmt för att bada i sjön, för varmt för att ha kläder på sig. På förmiddagen den 4 juli åker Mike iväg för att äta och är nära att köra över ett barn. Härifrån eskalerar boken. En kärlekshistoria, ett rättsfall, en spökhistoria. Sorg, outsäglig sorg, och de vackraste formuleringarna, som rubriken till förra inlägget.

Den handlar en del om skrivande: "A writer was a man who had taught his mind to misbehave", ett citat som tillskrivs Oscar Wilde. Och det är naturligt, det handlar om en författare. Titeln då? "Compared to the dullest human being actually walking about on the face of the earth and casting his shadow here, the most brilliant drawn character in a novel is but a bag of bones." Naturligtvis när det handlar om King betyder det mer än så.

Detta är en otroligt skickligt berättad historia. King tappar inte takten en enda gång under alla de 732 sidor berättelsen rullas upp. Allt har en mening, inte en detalj lämnas utan symbolik. Berättarglädjen, hantverket, gör att man rusar över sidorna. Att det tog mig så länge att läsa ut var definitivt inte bokens fel. Om jag skulle sållat något (man måste väl klaga på nåt, inte sant) så är det slutet som är lite väl utdraget. Där frossar Stephen King i alla otäckheter och det blir faktiskt en del upprepningar. Samtidigt ville jag ju inte att boken skulle ta slut, och jag har på känn att flera av karaktärerna kommer dyka upp hos mig igen - för de känns långt ifrån bara några bags of bones.

/Jessica

The sky was the deep sapphire shade which is the sole property of October

Inbillar mig att sommaren är kortare här, att rubrikens oktober kan bytas mot september. Tar mig frihet. Helgen som var ägnades åt jordiska ting. Hösten är, vilket redan konstaterats, den bästa av årstider. Och nu, när det fortfarande är brytning mellan sommar och höst, när värmen inte vill släppa in kylan, trots att regnet och dimman gör sitt bästa, då är behovet, mitt behov, som störst att bara vara. Bara vara som i räffsa löv. Eller plocka äpplen. Eller läsa böcker. Men allra helst klä på mig en aning för varmt och gå ut i skogen. Ägnade lördagen åt att försöka skriva. Det gick trögt, ville ut, ville inte sitta vid datorn, ville... jag vet inte vad jag ville. När skymningen föll saknade jag rosor på kinderna och doft av vind och våta löv i håret, klädde således på mig en aning för varmt, för att cykla en runda.

Insåg mitt misstag nästan genast: klockan åtta i semptember, på landet, är det mörkt. Där fälten öppnade sig var himlen ljusare och månen framme, men så snart vägen vindlade in i skogen såg jag inte handen framför mig. Min fixering blev vid cykellampans fladder, att i snålljuswr försöka se gropar och vart vägen gick. På fälten arbetade bönderna: plöjning. Traktorernas strålkastare bländade, gjorde mig blind, mer än tidigare. Grusvägsgroparna fick mig att nästan stå på huvudet. En reflex på en stolpe misstog jag för en Ful gubbe: mitt hjärta stannade nästan av rädsla. Ett brak mellan två låtar (lyssnade av misstag på James Blunt, för mörkrädd för att sakta ner och byta spår) fick mig att minnas: det bor vildsvin här. Hjärtat stannade inte denna gången, bankade hårdare. Jag slog nytt personligt rekord och kände blodsmak i munnen när jag kom hem.

Söndagen lugnare. A och jag promenderade samma runda, den här gången utan hjärttopp och fantasirusning. Stannade och tittade på hästarna - fjordingar, islänningar, nordsvenskar - och på tuppen med de fantastiska långfjädrade benen (vad är det för sort?). På getterna som bor bredvid åsnan. Vi bestämde att två getter ska vi ha. Gräsklippargetter. Gertrud och Herr Getsson. Vi har gräs nog för båda. En googling när jag kom hem visade att afrikanska dvärggetter nog är vad jag vill ha, men det spelar naturligtvis ingen roll. Så fort vi får nys på någon som vill lämna ifrån sig är vi där.

Afrikanska dvärggetter, det är sådana som finns på barnens zoo på djurfängelserna. Det är därför de känns så bekanta: jag har klappat dem när jag var där, när jag var ett av barnen som storögt tittade på fängslade individer. Afrikanska dvärggetter kommer vi sannolikt se i vinter: nu är resan bokad. I stället för bara Tanzania toppad med Zanzibar blir det även Uganda med bergsgorillor och Kenya. En dryg månad är vi borta (någon som vill bo i ett sörmländskt torp under tiden? Två finfina katter att gosa med, och en bil och en cykel som tar dig vart du vill ingår. Det är en ärlig förfrågan, katterna på pensionat så länge känns inte som ett alternativ).

Resan till den röda jorden ska bli fantastiskt, det är så djur ska ses. För det är djuren som är resans mål, även om jag hoppas få uppleva lite männsklig kultur också. En arrangerad resa dock, det blir ett test. Klarar vi det, vi som helst strövar fritt? Om tio år finns inga gorillor kvar, kanske. Inga andra djur, de på savannen, heller. Så jag är naturligtvis överlycklig och precis så entusiastisk som jag tycker är lagom. Det vill säga väldigt. Mina cykelturer och mitt soppätande leder nu mig upp på gorillaberget, iförd ärmlös topp. En bra målbild, inte sant?

Dessutom har jag, för ändamålet, köpt mig en ny kamera. Den är kanske här redan till helgen. Varning utfärdas: kanske kommer bloggen fyllas av bilder. Sörmland och Stockholm först. Afrika sedan. Spanienresan i oktber känns som ett välbehövligt stopp i mitt speedade tillstånd. Men kanske blir det en bild eller två även därifrån? Jo, jag kan nästan lova det.

Åh, villospår.

Jag var ju bara inne på söndag morgon. Efter promenaden, med alla djuren, som föranledde afrikadrömmar, blev det ändå lite svampplock. Inga kantareller, inga Karl-Johan. Däremot: röksvamp. En hel balja full med vita vackra. Bakade Röyksopp-piroger. Deg av dinkel, majsmjöl och fiberberikade havregryn. Fyllning, förutom svamparna: egenodlad zucchini och mangold. Och lite lök och vitlök. Javisst. lite buljongkokta röda linser också. Låter väl gott? Det är det säkert, jag har inte smakat (jo, en gnutta svamp faktiskt). Men pirogdegen föll sönder, så det var mest i teorin det blev prima. A tyckte dessutom svampen var äcklig. Han fick pirogpaj på kvällen, själv åt jag soppa.

Mer uppskattat var alliansmuffinsen jag gjorde. Utgick från receptet jag skrev om för några veckor sen (då tog jag mig samman och bakade inte). Zucchini och valnötter, massa kryddor. Givetvis förvanskade jag receptet. Förutom att jag tog ut ägg och annat animaliskt, så bytte jag vetemjöl mot dinkel. Minskade sockret, minskade fettet. Bytte ägg mot sojagrädde. Och hälde i muffinsformar. A äter numer detta till frukost, och han suckar av välbehag. Alla kryddorna doftar ljuvligt.

Och äpplena då? Det blev inte så många. Av fyra träd en hink med äpplen. Grannen fick inte ett enda på sina träd. Och till och med i Kivik råder det brist. Nå, på ett kilo kokade jag äppelmos. Kryddade med färsk vanilj, kardemumma och kanel. Doften fyller kök och näsborrar. Resten ska jag skiva och frysa. Kan bli äppelpaj eller annat i vinter. Några ska väl ätas som de är också.

/Jessica

rubriken kommer från en rad i Bag of Bones (Stephen King). Den är utläst och text om den kommer strax.

Läslista, tisdag i september

Måste ge min läslista, eftersom den är så bra:

Bag of bones - Stephen King (drygt halva)
Allt - Martina Lowden (ett par kapitel/veckor varje kväll)
The Rough Guide to Tanzania (yay! Kan dessutom behöva fyllas på med tRGt Kenya)
Texter från min kurs.
Stockholms fria, Sveriges Natur och snart Språktidningen.
Ska idag kompletteras med en fototidning, om någon faller mig i smaken. Och som alltid DN.

Detta - förutom Allt som endast ligger vid min säng - förflyttas ständigt från mitt nattdudksbord till min väska till där jag befinner mig. Naturligtvis hindrar texterna mig från att göra annat.

/Jessica

Nämen hej, är du också här, va kul!

Jag blev tvungen att tillfälligt upphäva köpstopp för att inhandla reselektyr. Sådan om resmål alltså. To be continued...

Och visst har jag varit vid datorn senaste tiden, som vanigt. Två saker tar tid från bloggande: jobb och Facebook. De äger min tid. Urk.

Läser just nu Bag of Bones, Stephen King. King, nostalgi! Och hittills: mumma.

Och vad är det med vädret? Lovar krispig höstdag och så regnar det från grå himmel. Invigde dock min nya finfina glesstickade basker och lurvigaste vantarna. Halsduken har varit på hela veckan. Om detta vore en modeblogg hade ni fått veta att jag såg väldigt stylish ut idag när jag var på viktigt möte. Men det är det inte, så det får ni inte.

Over and out!

/Jessica

Läsa slut

Jag är inte så förtjust i att handla kläder, eller skor, eller väskor. Eller egentligen något annat än böcker. Att köpa böcker, att kärleksfullt ställa dem i bokhyllan är att smycka min tillvaro. Det beteendet har lett till att jag, ganska ofta, köper fyra böcker, läser tre av dem, köper fem, läser två, köper tre, läser en. Kort sagt: i min bokhylla finns alldeles för många olästa böcker. Nota bene, jag har aldrig köpt en bok utan att ha ambitionen, viljan, lusten att läsa just den. Så de står där och lockar mig, ropar jaaaag, jaaaaag! välj miiiig! varje gång jag plockar en därifrån eller från boklådans bokhylla, att läsa. Och det stör lite, det stressar lite. Mitt projekt är att jag ska läsa hundra av mina böcker innan jag får köpa nya. Om skönhet, Mig äger ingen och Världens sista roman, är bok nummer ett, två och tre i det projektet.

Jag hade tänkt göra mig några regler. Kanske att hälften av författarna ska vara kvinnor? Att var femte ska vara en fackbok? Att var tredje ska vara en ryss (nej så många ryssar har jag inte i bokhyllan, men kanske inte svensk, brittisk eller amerikansk)? Att jag inte ska vara så bekväm att jag bara läser pocket (det går inte heller, en majoritet av de olästa torde vara inbundna på grund av denna bekvämhet)? Att jag ska försöka mig läsa poesi lite mera intensivt?

Men, äh, jag vet inte. Jag tror jag bara plockar. Nummer fyra blir Döden heter Konrad av Stig Claesson (den är i det närmaste utläst), nummer fem Myggor och tigrar, nummer sex kanske Bag of bones av Stephen King eller Stephanie Meyer (båda efter tips från the girl least likley to). Nummer sju kanske Bröderna Karamazov, nummer åtta Stig Larsson, Carina Burman, Klas Östergren, Vilhelm Moberg, Stig Dagerman, Milan Kundera, Björn Ranelid, Joyce Carol Oates, Jasper Fforde, Jeffrey Eugenides, Sylvia Plath eller någon av de andra som har skrivit ord som står olästa i min hylla. Där trängs favoritförfattare med sådana jag inte tidigare smakat. För inte är Världens sista roman den sista för mig. Inte alls, och det är jag naturligtvis inte ledsen för.

/Jessica

Världens sista roman - Daniel Sjölin

Jo, den höll hela vägen fram och jag misstänker längre än så. Jag ångrar mitt hetsbeteende vill ha boken kvar, orden kvar. Men vad göra när orden slungas febrigt elektriskt från sidorna, och jag matas, rätt ner in i hjärnan? Den seglar rakt upp i toppen på favoritlistan (om en sådan, som sagt, varit möjlig). Inte mer om det, nu, måste smälta. Kärlek.

/Jessica

Spreading some joy

Jag är på galet gott humör idag! Nåt har kickat in och jag känner mig entusiastisk och fixig. Jobbat hårt for the money hela förmiddagen, inspirerande möten inbokat på eftermiddagen, ska träffa vänner i kväll. Kommit över min telefonmotvilja och ringt massa samtal som föll väl ut. Tog till och med en kopp automatkaffe, trots mitt tidigare löfte till mig själv, och det var ju inte så pjåkigt. Har en roman att lunchläsa, kanske på en bänk i Humlegården.

Sammanfattning: det är höst, det är fredag, det är en skön dag.

/Jessica

Världens sista roman

Åh, herregud.

Jag har inga ord, jag vet ärligt inte vad jag ska säga, mer än att: jag är så kär, så förälskad, så fantastiskt hänförd. Har läst en tredjedel av Daniel Sjölins Världens sista roman, och just nu bryr jag mig inte om ifall det verkligen är världens sista roman. Det får det gärna vara, exakt så bra är den. Utan tvekan den bästa svenska jag läst, hoppar enkelt upp på någon slags fem-i-topp (om en sådan varit möjlig).

Jag hoppas, hoppas, hoppas att fortsättningen håller vad början lovar.

/Jessica

Det är visst skillnad på folk och folk

För ett tag sedan var jag på centralen i Stockholm. I väntan på mitt tåg gick jag in på Pressbyrån. Stod och glodde på tidningarna en stund, inte så mycket för att jag ville köpa en som att jag ville fördriva tiden. Inne på Pressbyrån var fullt med folk, som vanligt. Två unga män utmärkte sig lite, dels var de klädda i likadana stråhattar, dels pratade de högt på ett språk jag inte kunde identifiera. De, liksom jag, såg ut att mest vara i affären för att fördriva tiden, utan egentligt uppdrag att köpa något. Så med ens hör jag ett manligt biträde säga "Kan jag hjälpa er med något?". Hans ton avslöjar, jag blir obehaglig till mods. Mycket riktigt - när de unga männen (eller pojkarna, de var kanske sjutton) rycker på axlarna, skakar på huvudet, fortsätter han "Här får ni inte uppehålla er." Han körde ut dem. De var inte störiga, de gjorde inget annat än vad till exempel jag gjorde. Och ändå. Jag följde dem med blicken, utanför väntade en ung kvinna i lång svart kjol. De kan ha varit romer, jag tror de var romer. Jag vet att de utsattes för diskriminering, rasism, och det antagligen för att även biträdet trodde att de var romer. Vad jag gjorde? Ingenting, men nu skäms jag.

/Jessica

Åsa Linderborg - Mig äger ingen

Vilken liten pärla den här boken är. I bjärt kontrast till den ordsvulstiga Om skönhet, men lika detaljerad, lika skarp. Ett sådant kärleksfullt porträtt av en ömsint, om ej kanske så praktiskt lagd, pappa tecknas. Att sitta med annat än klump i hals och tår i öga efter sista sidan är omöjligt. Jag har dessutom svårt att förstå en del av den kritik som framförts gentemot boken. Ja, pappan hade alkoholproblem, ja det saknades förvisso tandborste, pengar och lakan, ja, det kanske inte var den vanligaste av uppväxter. Men inte lämnades Åsa vind för våg - porträttet som tecknas rymmer plats för en (idag) ovanligt stor och nära släkt som bistod med näring - både sådan som finns i mat och ryms i kärlek.

/Jessica