Ljusare tider

Jag återuppväcker tillfälligt den här gamla bloggen som plattform för ett nytt projekt. Jag känner mig gammal och trött och har gjort så en tid, och tänker att nu får det vara nog. Tre månader sägs det ta att etablera en ny vana och jag hoppas på det. Tre månader får det här projektet på sig innan jag utvärderar. Med start i morgon, och fram till den 29 maj, ska jag vara den person jag vill vara. Det låter väl enkelt? Kanske inte. Jag kan inte bara förändra ett område i mitt liv. Jag kan inte bara säga att jag ska dansa mera, eller äta bättre, eller träna mera hund, eller träna mera mig själv, eller diska direkt, eller städa oftare - eller för den delen städa mindre. Allt måste ske direkt. Och detta av den enkla anledningen att allt händer synkroniserat. Har jag inte gått upp i tid blir jag sur och gnällig. Äter jag inte bra lunch är risken för choklad större. Är det inte diskat är motivationen att laga bra mat mindre. Filmar jag inte hundträningen är risken att jag inte utvärderar den större. Skriver jag inte en plan - samma sak där.

Jag hänger för mycket på facebook och jag kollar för mycket på teveserier. Jag skjuter upp saker och tar den enkla vägen ut. Jag slarvar, slappar och kommer med undanflykter för mig själv. Jag är en latmask och jag trivs inte med det. Men nu går jag in med attityden att det bara är en serie dåliga vanor, och dessa gäller det att bryta. Och jag hoppas att det kommer innebära att jag i början av juni är en starkare, gladare, piggare, friskare person.

Jag tror inte på mirakel, men jag tror att mycket kan ändras och jag tror på att dokumentera. Hundbiten lämnar jag åt min hemsida och så ägnar jag mig åt mig här. Anders har sagt att han kanske hakar på, det vore fantastiskt i så fall, men ensam eller inte: nu kör vi! (Eller ja - i morgon då ;-))

Kära ni!

Det känns kanske lite som att skrika riktigt riktigt högt i ett tomt varuhus efter stägningsdags, men jag låter Sapere aude gå i ide nu, officiellt. Inte gå i graven, för jag hoppas min läslust och min lust till allt det som den här bloggen handlat om, återkommer.

Just nu har jag bara lust för det jag skriver om här.

Kanske ses vi igen, jag hoppas det!

Bästa hej, Jessica

Bokskatt i Småland

En hel månad mellan inläggen, så kan vi ju inte ha det. Antingen är man bloggare eller också inte, eller hur?

Sen vi sågs sist har jag hittat en skatt i Småland. Javisst, ser ni.

Så här var det: Min mor och jag var och körde på Öland. När vi kom till en avtagsväg sa min mamma att vi bara var några kilometer från den stuga där några av hennes kompisar hade ett litet get together. Vi bestämde oss för att köra dit och våldgästa. Och se, det var denna sommarens bästa beslut, för en av kompisarna skulle minsann flytta och när hon fick höra att det fanns ett skånskt bokcafé under uppbyggnad så sa hon att jag kunde komma och hämta böcker om jag ville.

OM jag ville!
Sagt och gjort - redan nästa morgon åkte jag och min syster iväg. Jag tänkte att jag kanske skulle få fem böcker. Kanske en kasse, om jag hade tur. Mammas kompis man möter oss i dörren och dirigerar mig fram till tre välfyllda Billys.

Jag säger det igen: Tre välfyllda Billys.

För mig bara att ta vad jag ville, förutom en av hyllplanen. Moberg, Lagerlöf, Strindberg, ryssar, två gigantiska uråldriga biblar. En del modernt. Pocketar, inbundet, nytt och gammalt.

En historia om läsning av Alberto Manguel ligger framför mig. Sov du så diskar jag av Slas gav jag till syrran som tack för hjälpen.

Nu återstår bara ett problem. Hur i hela världen ska jag kunna skiljas från de här dyrgriparna? Jag menar: Sonja Åkesson! Stig Dagerman! Ett hastigt beslut fattades att allt som inte är skönlitteratur eller biografer åker ut ur biblioteket för att göra plats åt nykomlingarna så länge.

Eventuellt kommer jag bli världens sämsta bokcaféinnehavare för jag bara kan ju inte göra mig av med böcker. Hujedamig.

När de fått sin plats i hyllan ska jag fotografera biblioteket, för om jag inte minns fel har jag lovat men inte levererat. Biblioteket som numer dessutom bebos av en byst av Dante! En byst som funnits i min mammas familj sedan... kanske alltid. Och som min moster haft men nu gav mig på min 35-årsdag som inföll på självaste midsommarafton. Javisst ser ni. Det artar sig till att bli en litterär sommar!

Always on my mind

Hej? I total brist på annat klipper och klistrar jag från ett forum:

Tre saker i min/mitt:

Kylskåp: tubost*, sojamjölk, apelsinjos
Frys: broccoli, tyska veganschnitzlar, bravo-burgare*
Skafferi: tahini, krossade tomater, mjöl
Handväska: pocketbok****, anteckningsblock, skräp
Sminkväska: underlagskräm, kajal, 18 gamla ögonskuggor som aldrig kommer användas
Badrumshylla: sesamolja, nagellack, örontvätt*
Förråd: (= det gamla stallet/maskinhallen): trädgårdsgrejer, verktyg, gamla möbler som ska målas om
Hjärna: bokcafét, framtiden, Romeleåsen**
Jackficka: bajspåsar*, kattmat*, klicker*
Kryddskåp: gurkmeja, kryddpeppar, fänkål
Barskåp: rött vin, champagne, vodka
Köksbänk: olivolja, smutsiga vinglas, katternas matskålar***

* till valpen
** med valpen
*** så att inte valpen äter maten däri
**** får det kallas bokblogg nu?

Mänslig Krocket - Kate Atkinson

Men jag har ju faktiskt läst lite böcker nu, äntligen denna ordfattiga vår! Efter Alice Hoffman (se nedan!) som fortsatte i samma stil och som jag definitivt ska läsa mer av (mysigt!) har jag i rask - för den här våren i alla fall - takt satt i mig resten av Yann Martels Berättelsen om Pi (Fin. Inte en bok jag skulle valt själv, men jag har fått den rekommenderad av två läsvänner, och därför införskaffades den. Lite intressanta tankar, en rafflande berättelse, ett grepp jag gillade: berättarrösten och de exakt hundra små kapitlen. Och så ett språk som var njutbart. En lugn och trygg läsning som inte skapade varken olust eller merlust.). Efter den läsningen blev det återigen lite trevande, jag harvar med den där De hängdas evangelium som jag skrev om för några veckor men jag tror jag lägger bort den. En tunn liten deckare som inte engagerar ett dugg är inte vad jag vill ha. Med till mor och far hade jag The Poisonwood Bible av Barbara Kingsolver, men hann inte mer än nosa (och oh! Det var angenämt!) förrns jag i deras hylla hittade Mänsklig Krocket av kate Atkinson. Kingsolver fick maka på sig ety låneböcker måste läsas snabbt som attan så att utlånaren kan få tillbaka dem.

Jag ä-ä-älskar de tre Atkinsonromaner jag hittills läst, dem om Jackson Brodie (Case Histories, One good turn, When will there be good news) - så sköna böcker! Det enda jag haft lite problem med är alla personer. Det har varit ett sjå att hålla reda på dem, och dessutom har Atkinson en förkärlek för att hoppa i tid och perspektiv vilket gör att den helt igenom njutfyllda läsningen blir allt annat än avslappning. Att lägga ifrån sig boken från en kväll till en annan gör att det blir smått omöjligt att hålla koll på vem som är vem. För personporträtt är inte Atkinsons starkaste sida. Till och med Jackson Brodie - som jag då tillbringat i runda slängar tusen sidor med - är ganska vag i kanterna.

Mänsklig krocket innehåller över fyrtio personer - på de första sextio sidorna. Jag orkade inte räkna sedan. Och det hoppas mellan nutid och dåtid och till och med framtid. Det börjar i jordens begynnelse och slutar inte förrän det verkligen är slut. När "nutid" dessutom är på sextiotalet och "dåtid" allt mellan jordens begynnelse och andra världskriget och Shakespeares tid och hej och hå, då blir det för besvärligt. Atkinson håller inte alls ihop berättelsen, och personer som har en avgörande roll presenteras lika mycket (lite alltså) som dem som bara förekommer i en bisats. Dessutom sysslar hon emellanåt med karikatyrer och det gillas icke. Och omg det är många som presenteras i en bisats. Mot slutet av boken inflikar hon dessutom en novell-i-romanen, ett grepp jag gillar om det funkar. Det gör det inte här, det är bara obegripligt. Rörigt, slarvigt och en stor portion äta kakan men ändå ha den kvar.

Inte ens det som vanligtvis är njutbart med Atkinson (och som gör att jag håller henne för en av mina favoriter) finns där. Jag transporteras inte till olika miljöer, jag trollbinds inte av att det är så intelligent. Jag vill bara att det ska ta slut. Och det är förbaskat synd för jag ser ju att det verkligen finns något här. Det är bara så svårt att hitta det.

Jag ger dock inte upp om Atkinson, utan ska läsa alla hennes andra också, med eller utan Jackson Brodie. Åh, ett litet plus med boken: den fungerade alldeles utmärkt att läsa i översättning. Bra jobbat där!

Javisst ja: jag verkade glömma Kingsolver en stund, för nu är jag mitt uppe i Henning Wijkmarks Stundande natten, och den, mina vänner, vill jag alls inte lägga ifrån mig. Otrogen i min läsning är jag, hattig. Hoppar hit och dit. Men inför döden har vi inte så mycket att tillägga, inte sant.

Småputtrig nattsvart sommarberättelse

Alice Hoffmans I ett annat ljus är fortfarande så väldigt mysig. Ja mysig, något annat ord går inte att använda. Det är varmt och puttrigt och det beskrivs ingående hur brandgula liljor växer i vägrenen och hur sockerärtorna slokar i värmen, samtidigt som det sjuder i den lilla staden Monroe. Urmysigt! Jag längtar nästan ihjäl mig till juli, speciellt en dag som den här när vinden viner över Söderslätt och jag bara vill veta vad trädgården kommer servera. Det ser ju så lovande ut, trädgården är ju så mysig. Men idag vill man sitta i växthuset och läsa och lyssna på vinden, inte ligga i gräset och därför är en bok som låter en ligga i gräset optimalt. See you later!

Påskpussar

Förra påsken var osedvanligt läsvänlig. Denna påsken har jag:

varit på Österlen och myst med goda vänner
varit på ett ålderdomshem och hälsat på en släkting
varit i en kolonistuga
fikat i mitt växthus.

Igår lånade jag med mig Alice Hoffmans I ett annat ljus hem och den verkar lovely. Allt annat får ses som miljöträning för valpen, och som sociala plåster för mig.

Meta meta meta

Alltså jag är inte alls nöjd med bloggens nya utseende, men har inte riktigt tid att ta tag i det nu. Dessutom: jämrans vad kategorier jag har! Verkar lite onödigt att kategorisera efter författarnamn när majoriteten läses endast en gång. Bokbloggare därute: hur kategoriserar ni?

En svensk Da Vinci-kod och så bokcirkeln så klart

Jag hade bokcirkeln på besök i helgen. Un-der-bart att återse dem alla. Och så fint väder! Och bokprat! Och långa promenader ner till havet! Valpen köpte dem med hull och hår, hon tycker det alltid borde bo fler tjejer här. Idag viner vinden utanför på ett ganska störigt sätt, men i lördags låg vi ute på filtar, med Babian, och gonade oss i solen. Jag somnade en liten stund. Första solsovet för i år!

Fick läslust efter cirkeltjejerna åkt och bestämde mig för att klicka hem lite böcker. Har inte tryckt sänd ännu, för jag måste nog rata en eller två, men suget! suget! Äntligen är det här. Knäckte ryggen på en gammal pocket som jag inte kan minnas mig ha köpt, och som jag ärligt talat inte kan motivera valet av nu heller ety blurben: "SPÄNNINGSROMAN. En svensk Da Vinci-kod". Hm. De hängdas evangelium av Robert Karjel i alla fall. Och just nu är jag beredd att läsa på schampoflaskorna om det är vad som krävs för att göra mig läshungrig. Så det så.

I morgon firas Earth Hour

Om varenda lampa i hela Sverige släcks under ett dygn sparas alltså 16400 ton koldioxid. Men om alla i Sverige istället skulle äta veganskt skulle minskningen bli mer än dubbelt så stor, 37000 ton koldioxid per dag. För den del som den enskilde medborgaren kan påverka är skillnaden än större. Den övervägande delen av Sveriges lampor finns nämligen på arbetsplatser och inom offentlig verksamhet, vilket gör att en vegansk kost ger usläppsminskningar av koldioxid som är 8 gånger större än vad de blir av att hålla samtliga lampor i hemmet släckta! Lamporna i hemmet delas också av alla i vårt hushåll. Den påverkan som ett flerpersoners-hushåll kan ge på utsläppen av växthusgaser är därför flera tiotal gånger större om de äter veganskt, jämfört med om de håller alla sina lampor släckta!

Mer här.

Uppad: nu med "r" :-). Kan ju passa på att tillägga att earth hour är en symbolhandling och som sådan angelägen.

Bryta rygg, vacker tass

Tänk att en logga kan göra en så glad. På långt avstånd såg jag att A kom bärande på ett karakteristisk brunt paket med röd text: en bokförsändelse! I paketet låg blott två böcker: Babian av Naja Marie Aidts och Aktivering: smart lek med din hund av Nina Roegner. Om Babian kan jag inte säga något ännu, ety det är bokcirkelbok och reglerna vi har är sådana att det är strängeligen förbjudet att yppa ens en uns av känsla inför boken vi ska läsa.

Om hundboken kan jag bara konstatera att jag blev väldigt pepp av den, och satte mig genast i arbete med att lära Boo att sitta fint. Hon tittade på mig som om hon tänkte "hörru, vi tränar redan sitt, ligg, kom, stanna, varsågod, fånga, gå fint och vacker tass. Kan jag inte få reda ut dem innan vi börjar på nytt?". Hon har onekligen en poäng där. Jag påminde henne inte om att vi också busrusar, spelar hazardspel, övar att hoppa upp på husses rygg och tränar på att vara nonchalanta i okända miljöer. Som igår när vi åkte in till staden och tittade på allt folk. Mer än en person poängterade att hon vill hälsa på alla. Jorå. Inga gubbar med käpp bara, dem måste hon ha dåliga erfarenheter av för dem är hon rädda för. Gubbar utan käpp med godis i fickan funkar ibland.

Häpp. Kolla, nu blev det valpbloggen i alla fall.

Nytt utseende, nya tider

Nya tider låter väl härligt? Kanske det, om man i begreppet lägger in att det är dags för förändring, eller våren, eller för all del nya tag. Inte nya tider som i att jag numera vaknar vid halv sex-snåret av att valpen tycker att det är hög tid att gå upp, och därför står med framtassarna på sovrumsfönstrets fönsterbräda och skäller ut över nejden. Osynliga och synliga harar och fasaner är nog vad hon ropar på. Halv sex, det är en okristlig tid, men jag har inte förmågan att somna om. Inte ens när A masat sig ut och låter mig ligga kvar (något som föregås av att vi mumlandes har diskuterat oss fram till vem som får ta red eye-promenaden. Eftersom jag är piggare än A och därmed har en gnutta bättre argumentationsteknik vinner jag. Varje gång, mwohahaha.). I bästa fall går jag upp efter en kvart eller så och börjar dagen. I sämsta fall gör jag som i morse, ligger kvar i sängen lite irriterat och när jag väl gått upp är klockan lite för mycket för att jag ska tycka det är optimalt. Kvart i sju är en sån där skön tid, halv åtta är för sent. Ja, jag är lite knepig med tider, jag vet.

Nå. Igår gick jag upp halv sex, eller kanske kvart i, vilket ledde till att jag knoppade halv nio på kvällen. Utan att ha sett åt en bok på hela dagen, och halv nio ville inte ögonen eller hjärnan vara med alls.

Idag ska äntligen resten av bokhyllan upp (lyckofanfarer). Vi delar upp enligt könstraditionen: A får skruva och borra, jag ska under tiden städa. Och gå en långpromenad med valpen, ty idag skiner solen.

Nytt utseende på bloggen: vad tycks? Kan kanske verka märkligt att överge det vårgröna lagom tills påskliljorna slår ut (nåja. Men de har knoppar i alla fall.) men jag hoppas på så sätt få våren att förstå att det är utanför våra fönster den ska vara. Inte i alla människors drömmar.

Mitt eget café, mitt bokcafé

Jag nämner ju nedan att jag blev intervjuad av tidningen viLÄSER, med anledning av att de var på Bokhoras bokkollo härom månaden. Artikeln avslutas

För Jessica har mötet med andra bokälskare blivit en sådan genomgripande upplevelse att hon nu sagt upp sig från sitt väletablerade jobb i Stockholm, köpt en gård i Skåne och ska flytta dit med hund och man för att öppna ett bokcafé där samtalet ska fortsätta.

Först fnissade jag lite när jag läste det. Att se liksom livet och drömmen (jag menar egentligen Livet och Drömmen, men det blev så högtidligt att skriva det) formulerad så där. Och dessutom: ge bokbloggeriet och allt vad det medfört (kollon! cirkeln! samtal!) äran för något som varit min dröm sen ååå jag var elva? Men så kom jag på att det ju är alldeles korrekt sammanfattat, och att detta är precis det jag sa när vi pratades vid på telefon någon vecka efter kollot. Det uppvaknande som bokbloggeriet (kollon! cirkeln! samtal!) medfört var åtminstone en starkt bidragande orsak till att jag vågade. Ety: det finns andra där ute.

Ni som följt den här bloggen vet att jag redan har flyttat, vad ni kanske inte visste var att det var ett bokcafé det hela kommer leda till. Mer om den resan kan du läsa på min bokcaféblogg. Där postar jag inte bara bilder på rasande smaskiga fluffins och ondgör mig över momsdjungeln - där lägger jag pussel med verkligheten (ni vet: Verkligheten), ett pussel som ska bli ett bokcafé, där samtalet ska fortsätta.

På det hela taget ganska fint

Hundböcker, trädgårdsböcker och så en bok om djurparker och religion. Så ser det ut just nu. Yann Martells bok om Pi tror jag förvisso bara handlar om djurparker och religion i början, men längre än så har jag inte kommit. För nej ack nej: just nu går jag utomhus med stora (STORA) tjocka trädgårdsboken och försöker identifiera de sprittande växterna. Samt försöker identifiera om de kräver någon vårlig action såsom beskärning eller gödsling. Denna våren står inga sticklingar och småplantor i fönsterkarmen på tillväxt, ety hela tomten är ny och varje dag bjuder överraskningar. Ljuvligt på det hela taget. Häromdagen beskar jag en pil. En pil! Ni förstår ju: jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv, och sett människor komma och gå. Bara en tidsfråga tills jag lär känna en Nils, Mor Akka flyger dagligen över mitt huvud.

Hundböckerna är inriktade på inlärning och uppfostran medelst shaping och snälla metoder (aka köttbulle i fickan-metoden). Klickerövningar och trixinlärning. Valpen har blivit stor, och just nu är det allt för roligt att lära in vacker tass och gå fint i kopplet och busrusa (vi gillar att busrusa) för att ha långa lata sessioner i soffan. Jag får en helt ny vokabulär och från husets alla hörn hörs "Kom" följt av ett klick.

Ja, det är alltså vad den sedvanliga lästiden går åt till, det och genomtitt av Arkiv X. Mycket finns att göra på gården, men snart! snart! pubbar jag bild på bibblot, för tro´t eller ej: efter ett fynd i form av en illgrön ryamatta i stallet har bibblot halkat ner till det rum jag helst inte sitter i. Ryan hamnade framför soffan i det rum som förhatligt fått namnet teverummet, och med lite matchande pynt förvandlades det rummet till en oas av läsvänlighet. Det är alltså dit jag släpar mina högar. Nåväl, jag hoppas att jag ska få ordning på bibblot snart, för hejja! ett drömrum i vardande (och allra senaste deadline är när finaste bokcirkeln kommer hit om två veckor).

Dessutom har ju dagarna förvandlats till arbetstid igen, thank god. Trodde jag gillade ett slackerliv, och det är väl okej ett tag men nu: kavlar upp skjortärmarna och hugger i.

Jag förstår att en eller annan möjligtvis hittat hit via artikel i tidningen ViLäser: Välkomna ska ni vara. Ge er gärna till känna i kommentarerna, ety I do like kommentarer.

Näe, och så lite gnäll, dessutom

Oj vad jag tjatar om min oläslighet. Men det är ju så olikt mig och mitt liv att det inte finns böcker och texter och ord och samband och fantasi och stämning med mig hela tiden. Lite orolig blir jag - tänk om jag aldrig blir sugen igen. Ja, ni gissar rätt. Vi måste prata om Kevin var ett undantag, och under de dagar som gått sedan jag skrev inlägget nedan har jag börjat, och lagt ner, flera böcker. Letar inom olika genres och uttryck. Romaner, poesi och serier. Inget intresserar. Har försökt med ungdomsböcker och deckare, fantasy och klassiker. I morse påbörjade jag Yann Martells Berättelsen om Pi som jag blivit rekommenderad massor av gånger. Hann bara en liten bit innan jag fick annat att göra, så jag återkommer om den, om den nu fångar mitt intresse, vill säga.

Försökte mig på att läsa en Ruth Rendell häromdagen eftersom jag hört så mycket gott om henne (också), men maken till taffligt språk! Det var Skadan skedd jag gav mig på, och jag misstänker att det är i översättningen det brister. Eller snarare i korrekturläsningen därav. Jag har varit nyfiken på Rendell ett bra tag, och fyndade den här romanen i mammas och pappas bokhylla (men att de skänkte den till mig så lättvindigt borde kanske gjort att jag anade oråd, hm). Nyfiken på författaren är jag fortfarande ety hon benämns som feminist, samhällskritiker, miljöaktivist och vegetarian på omslagsflärpen. Fina saker tycker jag. Men då glömde jag visst bort att det inte behöver betyda att hon skriver bra deckare.

Ruth Rendell-kännare därute: var det i översättningen det brast, tror ni?

Ps, idag är det vår i Skåne! Har varit ute och lekt med valpen på gräsmattan och kammat bort döda löv och fjolårsgräs ur de sprittande rabatterna. Våren alltså, fina grejer 2009. Liksom Arkiv X som jag påbörjade igårkväll i stället för att läsa. Jodå, visst har jag sett serien förut, de flesta avsnitt i alla fall, men nu ska de ses från början till slut.

Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

Jag läser ganska mycket skräck och fantastik. Det sköna med sådan litteratur är att den kan skrämma skiten ur en under läsningens gång (och javisst: förvisso skapa sömnlösa nätter) men den gör en inte rädd att gå ut på gator och torg. Jag klarar inte riktigt den här världen som är så fel, som gör så fel, som skapar såna fel. Jag håller mig helst och oftast långt borta från diskbänksrealism och böcker som ligger så nära att det skaver. Jag gör emellanåt mina tappra försök, men oftast blir jag så nedslagen att jag bara vill skrika. Men nej, jag tillhör inte den kategori människor som avstår nyheter och dokumentärer (vi pratar de riktiga nu) för att jag blir ledsen av de svältande barnen eller de plågade djuren eller vad det kan vara. Tvärtom: verkligheten är viktig, men det blir lätt överdos och det är därför jag gärna flyr undan den i skönlitteraturen. Jag sätter dock gärna tänderna i en mustig (amerikansk) roman à la Joyce Carol Oates eller Siri Hustvedt. Den verkligheten är nämligen inte min, även om den ofta är nog så sann och nog så otäck.

Och det är därför jag med lite förvåning konstaterar att jag finner Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin helt fantastisk trots att ämnet är så smärtsamt verkligt. Trots att den inte kunde läsas lägligare - i samma sekund som jag slår ihop boken om den sextonårige Kevin som skjutit sina klasskamrater till döds läser jag om skolmassakern i Tyskland.

Vi måste prata om Kevin är skriven i du-form, vilket gör den ännu bättre. Kevins mamma Eva skriver brev till pappan Franklin och i brev efter brev radas hennes liv och hennes syn på sonen, familjen, och USA upp. Allt skildras i ett tempo som skapar eftertanke och jag köper helt Evas utifrånperspektiv trots att hon är i allra högsta grad delaktig. Boken är osentimental och så blixtrande klar och tydlig att den blir - javisst - smärtsam. Men den blir aldrig objektiv, den är hela tiden inkännande, utan att vara kletig, och jag läser andäktigt och snabbt. Den är grym, javisst, men den är också fullmatad med kärlek och förståelse.

Vad gör man när världen rämnar? Hur skapar man förståelse och förlåtelse om man varken kan förstå eller förlåta själv? Om det mot förmodan finns någon kvar där ute som inte läst den här boken ännu, så rekommenderar jag er att göra det. Trots eller på grund av dess aktualitet låter jag vara oskrivet. Kanske helt enkelt för att det är en förbaskat bra bok.

Botemedel?

Sist av alla plockar jag fram Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver). Börjar vid första ordet, som sig bör, och slutar inte förrän jag inte kan hålla ögonen öppna. Åh så bra, så bra. Återkommer! (och håll under tiden tummarna för att det är detta som bryter min läsolust.)

Spådam (tyvärr?) överflödig!

Både Helena och Magix tipsade mig i kommentarsfältet till inlägget nedan att jag skulle ta hjälp av en spådam för att hitta mina försvunna böcker. Helena förordade Aftonbladet och Magix Allers. Onekligen frestande, och nästa gång jag försnillar något kanske jag gört. Bara för att få se vad för svar jag får, alltså.

Men, efter ett idogt sökande, som inkluderade turer på både vind och källare och i stall utan framgång, så tänkte jag: om saker inte är på det förväntade stället kan man förvänta sig att de är någon annanstans. Således tittade jag i en låda märkt porslin och en märkt skor, utan framgång. Men så, i två märkta kontor fick jag napp. Bland diverse saker som säkert är trevliga att ha på ett kontor, men som kanske inte självklart hör dit (en Buddhastaty, ett rökelsekar, en slinga julgransljus och mina Tim Burton-actionfigurer, till exempel) skymtade jag både Mysteries of Winterthurn och Orbitór-trilogin, så väl som Buddenbrooks och en hel hög med kokböcker. Felmärkt låda, minsann!

Nu återstår bara att hitta igen det som verkligen hör till kontoret. Hm, den där lådan märkt julsaker är ju faktiskt misstänkt tung.

Ve och fasa!

Bokhyllan börjar så sakteliga fyllas på med böcker, och i och med detta inser jag att en kartong med böcker verkar ha försvunnit spårlöst. Hittills saknar jag till exempel Orbitór. Vänster vinge av Mircea Cărtărescu och Joyce Carol Oates Mysteries of Winterthurn, som var så svår att få tag på (ett antikvariat i Norrköping hade den, och jag fick leja flinka kompisar att införskaffa den åt mig), liksom ett par till. Om det är en boktjuv gratulerar jag till den goda smaken. Lite hoppas jag på att böckerna har fått agera utfyllnad i någon av de ännu ouppackade kartongerna, men de börjar så smått ta slut. Naturligtvis är jag nu övertygad om att min läsleda kan botas med just de här böckerna, och dem alena.

Javisstja

Efter att ha hamnat i en lässvacka, en djup sådan, där läsning inte känns som det roligaste alternativet att tillbringa en kväll, och jag dessutom har en bok som är ett sånt sömnpiller att jag klarar läsa två sidor i stöten innan jag bokstavligen kollapsar, plockade jag i morse ner Mirja Unges debutroman Det var ur munnarna orden kom, och jag halvmindes att jag verkligen tyckte den var urtråkig första gången jag läste den men den var tunn och tja, jag behövde tunn (som sorbet efter julmaten). Men så: ordtrolleri. Formuleringstrixeri som gör att jag minns varför läsning ju är livet. Phu, Jonathan Maberry: jag gör slut. Mirja Unge: tack.

Plötsligt framstår det så tydligt

Jag sitter just nu i det rum som nu är biblioteket (om än ofärdigt). Katten ligger i fönstret och sover (men idag på en gammal filt, inget solgass här inte), utanför viner vad som skulle kunna förväxlas med höststorm, en kandelaber står på golvet och sprider ett varmt sken. Och bredvid mig är ena delen av ena bokhyllan fylld. Olästa titlar, ej genreindelat (mer än att det uteslutande är epik) och de fyller så många hyllmetrar. Kan återigen konstatera att jag de senaste åren - när jag ständigt släpat på min lektyr ety boken jag läser går dit jag går - mestadels läst pocket. Och tydligen har jag valt bort även en del tegelstenar i pocket. Sjukt ytligt (eller ergonomiskt smart?), hur som helst innebär det att olästhyllan är sprängfylld av tjockisar. Och det ser ju så himla mycket ut. Det är det också: jag är en samlare. Blonde, Drood, Dr Norrel and Mr Strange och Shakespeares samlade verk, trängs således. Phu, kanske bäst att börja med en enda gång. För jag kan inte lova att inte handla mer innan alla dessa är utlästa. Men jag lovar att inte köpa en enda bok på bokrean i år. Gott så.

Bibliotekskatter

Nej, det blir ingen bild på det färdiga biblioteksrummet idag heller. Däremot har katterna redan intagit rummet, och den här bilden på Tossan i solgasset tycker jag bådar gott inför framtiden!

Stars Hollow, Pine Deep, Sunnydale: Varför amerikanska småstäder får mig på fall

Det är något särskilt med amerikanska småstäder. Åtminstone vill jag gärna tro det och jag dras ständigt till skildringar av samhällen, gärna i höstskrud, där alla känner alla och där det ingående beskrivs vem som plogar med whiskyflaskan tryckt mot skrevet eller vem som äger bokhandeln. Kanske är det min egen rotlöshet som gör att jag söker mig till den sortens trygghet? Jag vill ju också ha stamställen, där någon säger "Det vanliga?" eller frågar hur det gick med det-eller-det. Kanske är det den alldeles färska flytten som talar. Kanske det faktum att jag - efter flera år - fortfarande minns två sådana episoder med blixtrande skärpa: Den första när biträdet på min dåvarande konsumbutik sa "vänta lite", försvann och sedan kom tillbaka med varsin karamell till mig och min man "För att ni alltid vänder streckkoden åt rätt håll". Fint som snus, ju. Den andra episoden när jag på stan nånstans mötte den spärrvakt som alltid jobbade i den t-banespärr där jag gick upp vid mitt jobb och han ropade "Hej, hej Mariatorget", dvs det jag alltid sa för att få min remsa stämplad (jag promenerade oftast, så jag behövde inget kort, vid den tiden).

Under de senaste nästan tio åren har jag inte hållit mig till samma frisör, tandläkare eller ens besökt samma lunchställe speciellt ofta. Alltså söker jag mig - som vanligt - till popkulturen för att få vad jag vill ha: sammanhang.

Jag pratar naturligtvis om det gemyt som finns i Stars Hollow (Gilmore Girls) eller på Seattle Grace-sjukhuset (Grey´s Anatomy), eller för den delen på Sunnydale High (Buffy). En tillvaro där alla liksom känner alla och jag attraheras av det faktum att de knackar på. De besöker varandra, varje kväll, och säger en kort sak. En sak som de hade kunnat säga på telefonen (eller som jag säkert hade skickat ett sms om). Men jag antar att det inte skulle blivit så bra teve?

Påfallande ofta utspelar sig skräck- och spänningslitteratur i små samhällen. Jag läste precis ut Johan Theorins Skumtimmen som utspelar sig på en liten ort på Öland. I somras läste jag Peter Straubs Ghost Story - och den utspelar sig i ett liknande sammanhang. Och nu har jag åkt till Pine Deep "The most hunted town in America", skräck a la Jonathan Maberry. Hans Ghost Road Blues är än så länge verkligen inget mästerverk men den där småstadscharmen som alltid får mig på fall finns där. Jag gillar´t, jag vill att de high school-ungar som mördas ska finnas i ett sammanhang. Jag vill att de gengångare, gastar, demoner som finns ska uppenbara sig och sätta skräck i ett samhälle där det är otänkbart.

Minns alla gånger människor efter en tragedi uttalat sig och sagt "Men han verkade ju så normal!". Hur kunde han vara yxmördaren? Hur kunde detta hända här? Även verkligheten letar efter sammanhang.

Rapport från mitt bibliotek

Jag tänkte inleda min nystart - mitt återtåg - med en snygg bild på mitt bibliotek, för yay jag har ett bibliotek nu. Eller så här: i ett rum med fiskbensparkett står alla mina kartonger med böcker, och två fåtöljer. Det ska bli bibliotek. I framtiden. I morgon kanske. Vi skulle börja transformera rummet till bibliotek idag, men så visade det sig att vi glömt köpa plugg. Hoppla, det går ju inte då.

Huset börjar så smått kännas som "hemma", det tar ju alltid ett tag, och i en stor gård från förr-förra århundradet finns det extra mycket knak i väggarna. Jag var ensam några dygn första veckan och jäklar i min lilla låda så mörkrädd jag var då. När A äntligen kom hem igen var jag ett nervvrak med sömnbrist. Sovrummet har gigantiska fönster som vetter mot havet - men vem ser det när det också finns en mörk gång med garderober som leder till en toalett där det finns en direktdörr till den stora mörka vinden? Med hjälp av en spik, ett element och ett morgonrocksskärp byggde jag ett lås att hålla våldsmän och spöken ute. Oh well.

Det har inte blivit mycket läst alls. Jag har avslutat Illusionisten, och mer om den kommer. Kort bara: visst påminner intrigen om Lost? Och så har jag påbörjat lite annat. Mer om det också senare.

Nu ska jag öva mig på att säga "plugg" på Skånska. Och kanske ska jag börja sortera böckerna idag i alla fall. Jag tror det blir en ny, strikt ordning. Bokstavsordning. Pocket och inbundet blandat. Läst och oläst blandat. Men en sektion för barn och ungdom, en för poesi, en för fackböcker och så ett skräckbibliotek, naturligtvis. Eller en hylla med oläst och resten enligt ovan? Eller ska jag färgsortera, storlekssortera eller favoritsortera? Oooo, viktiga grejer det där!

Ses om en stund

Nu är det bara minuter kvar till datorn åker ner i en kartong (nåja, i en datorväska i alla fall), och känner jag telia rätt lär de sjabbla nånstans på vägen och strypa bredbandet för tidigt/ge oss det i Skåne för sent, så jag passar på att meddela att bloggtystnaden inleds... nu! Jag hoppas på återseende snart, för säga vad man vill om både det ena och det andra: I love internet. Nästan lika mycket som I love books.

Småstadsskräck och jättegrattis

Min skräckdealer Helena (som jag säger hurra och grattis till idag, jämte de andra fyra Bokhororna, naturligtvis) fick mig att beställa lite småstadsskräck i form av Jonathan Maberrys The Pine Deep Trilogy. Plötsligt tänker jag att det kan utvecklas till att bli ett Män som hatar kvinnor-tillfälle. Den läste jag ensam i en stuga i en skog en sommarnatt, och var så skraj att jag inte vågade släcka lampan av rädsla för att det skulle avslöja min närvaro (någon påpekade klokt att det väl ändå snarare torde vara den tända lampan som visade att jag var där, men jag vågade alltså inte gå förbi fönstret). Nu ska jag tillbringa en hel vecka ensam på en gård (på gården! vår gård!) på skånska slätten. Kanske inte rätt tillfälle att läsa den då. Jag tror det får bli Sophie Kinsella, från goodiebagen. Kanske skräckligt på ett helt annat sätt.

Tillbaka från kollot!

Alltså. Varför gör man inte sånt här jämt? Man tar en herrgård, trettio läsglada, boktokiga människor, lite författarsamtal och bokprat och så blandar man med afternoon tea, vacker miljö, några glas vin och supersköna fåtöljer. Och så blir det bliss! Jag läste 120 sidor ur Illusionisten och är hittills väldigt nöjd. Men idag blir det Lost, ety överkonsumtion av böcker? Nej, inte möjligt, men det är tradition vid det här laget: förra året blev det Twin Peaks-titt efter kollot.

Förföljd av Shantaram!

I en kommentar (jag är mycket förtjust i kommentarer, förresten!) nedan påmindes jag om bok.nu där man kan regga sig och gå in och betygsätta böcker med mera. Jag har inte varit så flitig där, men efter vad de kunnat utläsa av mina betyg har jag fått en del boktips. Och så klart, i listan av "Böcker vi tror du kommer gilla" fanns Shantaram. Alltså jag blir inte av med bokjäkeln. Den förföljer mig!

En intressant upptäckt mitt i bokkollopackningen

Det finns vissa böcker som liksom förföljer en. Illusionisten (The Magus) av John Fowles är en sådan bok. Den har poppat upp med jämna mellanrum (inte sällan i kontexten "Men VA! Har du inte lääääst den? Det måste du göra!/Du skulle älska den!/Den är fantastisk/Min bästa bok"). Och den har stått i min bokhylla bra länge, den har fått följa med på semester, genom flyttar och den har lästs av min man (som sedan sällade sig till skaran ovan: "Du måste läsa!"). Följaktligen har den blivit min alldeles egna Flyga drake. En bok som det tipsats om till oläslighet. Men så igår när jag förstrött (nåja) kollade in min marginaliserade "bokhylla" så låg den där. Så jag plockade fram den för att se om det kanske var dags nu. Kanske skulle den till och med få följa med på kollo? Så jag började läsa. Och döm om min förvåning när det visade sig vara en helt annan bok. Inte alls var jag hade väntat mig. Jag vet inte vad jag trott, men uppenbarligen har jag inte ställt en enda följdfråga till tipsarna. Intressant. Men inte alls dåligt. Den får helt klart följa med på kollo.

Så, då var det bara resten av packningen kvar, och jag konstaterar att det är här det verkliga bryderiet ligger. Alla mina skor är trasiga, nedpackade eller ämnade för en helt annan temperatur än den här. Alla mina klänningar är fula. Alla mina byxor är helt fel. Överväger pingvinmönstrade mysbrallor: Jag hade verkligen behövt en shoppingrunda. I stället tar jag Boo med mig ut i skogen; jag ska vara ifrån henne hela helgen och det känns konstigt. Samtidigt är det ett genidrag att åka på herrgårdsbokhelg mitt i pack och stök. Inga kartonger! Ingen valp som vill leka klockan fyra på morgonen (dock kanske det finns en eller annan deltagare som uppvisar samma beteende), inga måsten utom av typen: Du MÅSTE läsa det här. Jag längtar löjligt mycket.

(Bilden är stulen, jag hoppas på överseende)

Marley och jag

Detta har hänt:
* Vi skaffade en valp
* A tyckte att det var passande att ge mig en present i form av en bok
* A tyckte det var passande att boken handlade om en hund
* A förbisåg det faktum att jag avskyr boats, med anledning av ovanstående
* Jag läste lite i boken
* Jag skrattade
* Jag dissade
* Jag läste ändå ut

Såhär: i går kväll låg jag på övervåningen i dubbelsängen med ena katten på benet och andra vid huvudet medan valpen och A var på nedervåningen. Jag läste i den där boken. Nu hade valpen i boken blivit gammal. Jag började leva mig in. Jag grät. Jag grät så att sängen skakade, ena katten började slicka tårarna från mina kinder, katten på benet fick klamra sig fast med klorna i täcket för att inte trilla av, valpen vaknade och grät men får inte komma upp ty detta är det arrangemang vi har.

Boken sög, jag skulle vilja bränna skiten, den innehåller en attityd till huvudpersonen som är erbarmlig. Den är smörig, lismande, putslustig och så: så jävla sentimental att man får gåshud.

Hollywood brukar lura mig. De tar en pappa, en son och en hund. Och så en katastrof och lite stråkar på det: jag bölar ögonen ur mig. Jag bölar till Buffy, jag bölar när de tänder första vårdkasen i Sagan om ringen, jag bölar till nyheter och värst av allt bölar jag när djur dör. Dödsannonserna som tidigare fanns i tidningen Djurens Rätt var som att trycka på en knapp. Ibland kunde jag inte ens öppna uppslaget utan att börja böla. Men jag bölar också när jag är arg, rädd, hungrig eller trött. Och jag bölar uppenbarligen till kassa berättelser om hundar som blir gamla och döva och får ont i leder och ben. Jag bölar faktiskt lite just nu.

Älskar, älskar, älskar. Och ett tips!

Oj, vem tryckte publicera på nedanstående? Till och med mina stundom ganska felfyllda inlägg brukar vara lite mer färdiga än det där. Nå, låter det vara. Fläkte upp naglarna på kartongerna och var tvungen att läsa lite Filter. En timme senare: naglar filade och jag är fascinerad. Bästa tidningen utan tvekan. Älskar att den kommer varannan månad. Älskar långa reportage. Älskar att de skriver seriöst om meteorer (dödsångest, det är till 2036 vi har på oss alltså?) och Carola. Älskar bra journalistik, och jag älskar förvisso bloggar, men Filter är svaret på varför det inte räcker. Och älskar att jag under den här timmen bara hunnit skumma ytan.

Så nu har jag hyllat Filter och då får ni ett länktips också. Dagens spotifylista. Utmärkt för alla som i likhet med mig aldrig på egen hand upptäcker någon musik. Jag har alltså de senaste åren spelat Morrissey, Tom Waits, Damien Rice, Anthony and the Johnsons, Anna Ternheim, Kent, Thåström, lite Nick Cave och Regina Spector. Och inget annat. Jo! Min låtlista (min enda till dess jag fick två springlistor av en fd kollega) som innehåller nio versioner av Hallelujah. Ni fattar ju: den här bloggen kanske inte är så kul som den är, men hade det varit en musikblogg hade det varit helt jävla värdelöst.

Ok. Måste packa nu, måste.

Åh hurra!, jag vet att ni legat vakna på nätterna och undrat hur det går med valet. Valet av de femton, alltså. Jomensåhär: vi bokar
de flytthjälp. 44 kubikmeter mot annars 18. Jag behöver inte välja utan kan lägga alla i en kasse, och i värsta (?) fall ta med mig i bagaget. Så här i efterhand konstateras att jag kanske inte hade behövt välja en enda - alla hade kunnat åka ner i kartonger. Ty på kvällarna stupar jag i säng, och orkar på sin höjd läsa lite i den där bedrövliga boken om hunden, eller i en damtidning. Svulstiga romaner, sylvassa romanetter och underfundiga noveller går liksom bort. BOATS och flärd i stället.

Humor?

Jag fortsatte förresten läsa den där boken ändå, om Marley, hunden, som jag svor ve och förbannelse över häromdagen. Gapskrattar när jag läser. A undrar - retoriskt - om den är bra. Nej, verkligen inte. Sämsta på år och dag (jfr Shantaram) men den är ju ganska rolig under stundom.

Tappat lösentord, upphittat ursprung

Röra! Det är en enda röra. Varenda grej är i vägen och hur kan det kännas som om huset är fyllt med mer grejer nu än innan de där miljarders flyttkartongerna fylldes och prydligt staplades på varandra i ena rummet? Soffan barrikaderas av täcken och filtar och mitt i allt en hund som - jag svär - är 50 procent större nu än för tre veckor sen. Hon stökar ner, det kan inte förnekas: strumpor, och ben, och tuggleksaker, och bollar. Plus att hon flyttar saker: halsdukar, tidningar, tofflor. Valp kombinerat med flyttstök gör situationen inte alltigenom fantastisk. Men en vecka: sedan stök på nytt ställe.

I packningsprocessen ingår att gå igenom och packa om en del kartonger som stått sedan förra flytten (för bara drygt två år sedan). Och idag hittar jag spåren av mitt förflutna, nyckeln till varför Skåne: mormors salt- och pepparkar formade som gäss. De har inte fått bo framme här i torpet, men kanske nu, kanske känner jag - vi - att de kommer till sin rätt i Skåne, home of gäss. Mormor har varit död i tio år, men hon dyker ändå upp titt som tätt. I julas gjorde jag senapsaubergine (i stället för dito sill, mycket populär) och medan jag stökade hittade jag en förpackning senapsfrön. De kostade 1,50 när de köptes. När mormor köpte, för alltså mer än tio år sedan. De var torkade och förpackningen obruten: jag la i några, för syns skull. Och, som det visade sig, för smaks skull. Aldrig har senapsauberginen varit så full av smak. Hade den varit en tacosås hade den fått epitetet hot. Fram till för några år sedan hade jag mormors micro och mormors dammsugare. Båda spred en härlig doft av Röd Prince när man använde dem. Kan sakna det lite när jag micrar något.

Förlorade mitt lösenord till blogger, tänkte att jaha: det var det, kul så länge det varade. Men precis som med bankomatkortskoden som jag förlorade förra veckan så kom den till mig under natten. Och nya numret av Filter har äntligen funnit vägen till min brevlåda.

Veckans tema kanske är återfunnet?

Som en del i packningsprocessen...

...läser jag nu damtidningar. Jag har en fallenhet för att alltid köpa tjocka, glossiga magasin när jag är på resande fot. Eller är lite hängig. Eller bara för att. Sedan läser jag dem aldrig, möjligen bläddrar jag lite i dem, men inte ens det är säkert. En dyr, miljöovänlig och ganska onödig hobby. Hur som helst: flyttning är lika med rensning, och när jag försökte smuggla ner sagda magasin i en flyttkartong tog det stopp.

- Dom här* får inte följa med.
- Men de är ju olästa. Jag menar: inspiration.
- Nej.

Ok. Så det som ser ut som bästa slappardagen (dock inga praliner) är alltså flyttförberedelser. Valpen och jag ligger sida vid sida och läser. Eller läser förresten, jag sliter ur de sidor som jag tror att jag vill läsa. Mest gillar jag bilderna, och kanske en och annan färg. En stor hög utrivna sidor ligger nu bredvid mig, på valpen.

Voj, voj: att packa, det är jobbiga grejer, det.

*Sveriges Natur, Tidningen Djurens rätt, Filter, ALT, National Geographic, Språk, Arena, fototidningar och andra som har ett lite mer långsiktigt värde, liksom så klart alla tidningar jag medverkat i, får naturligtvis följa med.

Borde man inte utrustas med lite logik?

Det där med böcker som översätts slarvigt är ju något som är ständigt återkommande i litteraturdiskussionen. Och det är inte så konstigt, det blir ju ofta fel. Och det är ju bara felen man upptäcker - allt som går förlorat i tonläge och antydningar får man aldrig veta. Det som i och för sig är korrekt kan ju bli så fel. Men så ibland blir det helt tokigt. Jag läser just nu Marley och jag (livet och kärleken med världens värsta hund) av John Grogan. En BOATS. En BOATS om en hund minsann. En journalist som skaffade hund och var tvungen att skriva en bok om det (lite suck). Det är inte litterärt någonstans, den är faktiskt till och med ganska dåligt skriven. För mig som precis insett att allt som inte är fastskruvat är tuggbart och som själv lite tafatt jobbar med "hit" och "sitt" och "gå fint" så är igenkänningsfaktorn den enda behållningen. Det betyder inte att jag inte stör mig på: "När vi hade vänner på besök drack Jenny grapefruktjuice ur vinglas för att inte väcka misstankar." Marianne Mattson - hur tänkte du nu?

Femton böcker

Femton. Så många böcker ska jag nu plocka ut innan den Slutliga Nedpackningen Av Det Som En Gång Var Min Bokhylla. Javisst, 90 procent, eller något i den stilen, av mina böcker har varit nedpackade sorgligt länge, sedan i somras, sedan Tiden Innan Renoveringen, sedan Tiden Innan Skåneplanerna. Nu är det två veckor kvar till flytt, och femton böcker ska få vara onedpackade. (Vad min man, som satt upp regeln, inte vet är att jag kanske, om jag har tur, och det tror jag med denna ledtråd och förra året i färskt minne, kommer få en några små smaskigheter redan nästa helg). Oh yes, my precious! Att hela nästa helg dessutom är läshelg gör naturligtvis valen än viktigare.

Nu återstår bara att sålla. I min provisoriska hög ligger nu kanske tre gånger så många. Hm hm hm. Och så undrar de varför det tar sån TID att packa?

Donna Tartt släpper nytt!

Ett fredagsnöje är att svara på Bokhoras fredagsfråga, eller, om man inte vill eller kan svara, läsa kommentarerna. Jag gillar återkommande saker, speciellt bra återkommande saker. Den senaste frågan handlade om böcker som inte levde upp till förväntningarna. Jag svarade Shantaram (urk, den där boken återkommer om och igen), Blonde (som jag ska läsa ut, nu med nedskruvade förväntningar), Myrrha och Fågeln som vrider upp världen. Den sistnämna gillade jag ju (nej inte ju - jag ser nu att jag inte bloggat om den (heller, av fyra lästa bloggar jag om en) gillade jag [ ] mycket, mycket. Kanske till och med en favorit? Kanske till och med en av förra årets bästa? Men detta lilla lilla som behövs för perfektion saknades ety jag hade förväntningar högre än Dark Tower*, eller vilket torn du vill, förresten.

Å, dessa sidospår! En bok som ofta dök upp i svaren var Donna Tartts andra bok, Den lille vännen, och så var det nog för mig också (Läs hellre To Kill a Mockingbird för samma tema och samma känsla) men ändå: när kommer Tartt med nästa bok? För visst väntar vi? Jo, 2012 enligt googling, och den ska handla om

a story of loss and obsession about a young man, guilt-stricken and damaged after the death of his mother, and the growing power that a stolen piece of art exercises over him, drawing him into an underworld of theft and corruption where nothing is as it seems.

Får se om den är värd att vänta på? Donna Tartt är minsann inte något som kan definieras som återkommande.

*Avslutade precis del två av Stephen Kings Dark Tower-serie, och mumma, mina vänner. Första delen - The Gunslinger - var väl sådär, men del två - The Drawing of the Three - får mig att direkt vilja fortsätta färden mot tornet. Och meta! My god vad jag gillar meta, men oroar mig lite: är jag en tillräcklig kingkännare för att identifiera alla blinkningar han kastar ut? Säkert inte, men när jag känner igen nåt slår hjärtat fortare och... Vänta, detta är ett eget inlägg? Ja. Konstaterar bara att jag var tvungen att konsultera Kingens egna bok Att Skriva för att se vad han har att säga om ofoget att ... tre gånger per sida, vilket han gör i del II... Del I tvättades från Kings hatobjekt adverben i den senare upplagan som jag har, och jag hade kanske önskat att pricksjukan fått gå samma öde till mötes.

Nå, i Att Skriva finns en lång litteraturlista (Kings första råd är: Läs mycket, skriv mycket) och hååååå, hade det inte varit för den där flytten (böcker är tungt) hade jag slängt mig till närmsta butik och tokshoppat. Hm, internethandlarna levererar ju - kanske ska se till att det finns en leverans när jag kommer fram till nya huset? Nej, vid närmare eftertanke så går det inte, men tanken får jag leka med. Den behöver inte packas ner.

EDIT: Jag har nu skrivit rätt titel på Stephen Kings bok om skrivande, som alltså inte heter Om Skrivande utan Att Skriva. Förhoppningsvis har jag ändrat på alla ställen, men säker kan man inte vara. En vacker dag, mina vänner, en vacker dag...