brb

Så snart jag kunnat samla tankarna nog för att skriva en text om Angela Carters Den nya Evas passion, ska jag göra just det. Men inte just nu för den där flytten innebär försäljning och köp och homestyling och dagsutflykter till Skåne. Och i helgen kommer bästa bokcirkeln hit på miniskräckbokkollo. Vi läser The Legend of Sleepy Hollow och jag hoppas på ruskväder och brasmys. Och vin, omg vad jag längtar efter att sitta i brasmys med bästa bokcirkeln och prata böcker och dricka vin. Hurra för helgen!

Men: inget bloggande förrns tidigast måndag, okej?

Här hade jag tänkt lägga in ett youtubeklipp av något fint, men ni får leta själva i stället. Eller skriva något i kommentarerna, det är ju alltid trevligt.

EDIT: miniskräckbokCIRKELkollo, givetvis. Bokkollo är det ju eminenta Bokhora som har. Inte meningen att kidnappa ordet, skyller på entusiasm (och för all del bokkollo-längt).

I don´t want to be a clue...

Dean Winchester alltså - vilken kille! Det finns nästan ingen annan som får mig att småfnissa i 42 minuter i sträck - bara med avbrott för gapskratt.

Den nya Evas passion: mitt-i-boken-undran

Ibland vill jag fråga något men inte blotta min okunskap. Så är det nu, men ändå: nyfikenheten (älska nyfikenheten) tar överhanden. Jag läser Nya Evas Passion av Angela Carter och det känns som om jag har ett gigantiskt kunskapsglapp som bara måste fyllas.

O visa läsare av denna blogg, led mig! Vad ska jag läsa härnäst?

Dockan Bella

Jag fortsätter på den inslagna vägen och läser små pärlor om utanförskap: Nina Bouraouis Dockan Bella är en berättelse i dagboksform, det namnlösa jaget lever för att skriva och för att älska. Hon tillbringar sin tid i Flickornas undre värld där hon desperat söker kärlek. Distansen till alla andra, inklusive läsaren, är uppenbar och befriande, berättelsen tar sig ändå under huden, och jag kommer på mig själv med att hetsa mig över bokstäverna. Det sticker i ögonen och valet att låta trycka bokens bokstäver i storlek 14 (16?) är stundom smärtsamt. De hundratjugotre sidorna är luftiga nog som det är och den till synes oredigerade (nej, jag är inte så naiv) textmassan lämnar skavsår i hjärtat.

Lyssna:

14 maj
Jag har alltid trott på kärleken, jag har alltid tänkt att åtrån aldrig riktigt skulle dö.
Det finns en hemlighet hos flickorna.
Man skulle behöva hitta på ett nytt slags skrivande.
Jag vet inte om jag en vacker dag kommer att bli tvungen att välja mellan att skriva och att älska.

Texten saknar helt miljö- och karaktärsbeskrivningar, men den som varit i Paris, och varit ute i parisnatten och kanske allra helst tillbringat någon tid i Maraiskvarteren känner igen sig ändå. Texten känns komplett, och lämnar mig nöjd, om än hungrande efter mer.

Sent i november, en månad för tidigt

Visserligen en månad, lite drygt, för tidigt, men Sent i november av Tove Jansson visade sig passa alldeles utmärkt med både mitt humör och vädret utanför fönstret. Kände mig sådär lite hurven* och emlig och ledsam och vad passar då bättre än troll och snusmumrikar och filifjonkor? Inte för att jag direkt känner mig på party-på-stan-humör efter 165 sidor dysterkvist men stämningen! språket! doften! och framföallt: huset. Jag älskar Muminmammans hus så till den milda grad att jag genast googlade efter blå glasornament att sätta i trädgården. Utan framgång I might add. Och Filifjonkan får mig att vilja både krusa håret, bära filttofflor och tvätta fönstren, trots att just den manövern höll på att ta sig en ände med förskräckelse i Sent i november.

Nå. Sagan börjar med att Snusmumriken lämnar huset och den sovande familjen. Han blir dock inte borta länge, ty han har tappat något viktigt på vägen. När han kommer tillbaka är familjen puts väck. I stället samlas där Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och den lilla homsan Toft. Allt eftersom tiden går och det blir mörkare och mörkare lär de sig samsas med sin ensamhet och sina rädslor. Oj så fina de är, de här böckerna. På ett sätt är jag glad att jag läser dem först nu, i vuxen ålder för de är ju inga lyckligheter. Fast lyckligt slut? Visst finns det hopp, även i vintermörkret? Om inte annat kan man ju alltid fylla magen med tallbarr och gå i ide, inte sant?

* hurven och pumlor tackar jag fina P för, hon använde dem båda, och det är nog de enda orden jag har kvar efter min universitetssejour uppe i Luleå.

Ps. Tidigt i november, närmare bestämt den tredje, släpper Blossa årets glögg. Blåbär! Bästa bäret! Yay! Kanske hellre det än tallbarr?

Noveller och romanetter för hela slanten

Herregud vad jag gillar att bli knockad av de böcker jag läser. På sistone har jag plockat på mig kortkorta saker som ger mersmak och som löddrar, saker som ger käftsmällar och kraschar pang i solar plexus. Inget smek och fniss utan andan-i-halsen. Jag började med Lighthousekeeping*, som ni redan vet, gick vidare till Oranges are not the only fruit* hoppade till Innan männen** och sedan bums iväg till Insekt***. Däremellan de första novellerna i The Elephant Vanishes**** och nu är jag redo för nästa utmaning och jag älskart.

* Jeanette Winterson
** Nina Bouraoui
*** Claire Castillon
**** Haruki Murakami

Bröder, systrar, kamrater och ekbord

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.

Jo men visst har det känts så här ibland?

In the library I felt better, words you could trust and look at till you understood them, they couldn´t change half way through a sentence like people, so it was easier to spot a lie.

Jeanette Winterson (så klart!) Oranges Are Not The Only Fruit.

Knockad av Lighthousekeeping

Av någon anledning har jag blandat ihop Jeanette Winterson med Minette Walters, och Minette Walters har jag ingen koll på mer än att jag liksom fått för mig att det inte skulle passa mig att läsa henne (hallå, deckare - Kristin har ju redan berättat för mig att jag ju inte borde eftersom jag ju inte gillar). Nåväl, följden av den sammanblandningen har varit att jag inte plockat upp Winterson. Ack vilket misstag! Jag började läsa hennes kolumner som ju alltid är så smarta, och så, efter att rådgjort med Ka så plockade jag med mig Lighthousekeeping hem.

Och herrejävlar vilken bok. Jag är knockad! Förälskad i vindlande gångar och ord. Vad kan jag säga, mer än detta, jag vet inte.

Och nu kan jag inte bestämma mig för om jag helst vill läsa om igen på studs (och denna gången långsamt, med pennan) eller om jag vill plocka med mig en ny hem. Jag är väldigt nyfiken på Oranges are not the only fruit, men samtidigt: jag vill genast hej tillbaka till Salts. Åh, dilemma, men ett så skönt!

Åh, jag har visst misstagit mig. Eller: ett ruttet äpple förstör så lätt hela korgen.

Idag är min näst sista fredag på det här jobbet. Jag sitter med en tandkrämsfläck på tröjan och katthår på byxorna, fjärilar i magen och en kyrkoorgel i huvudet. På vägen hit läste jag i Mick Jacksons The Underground Man, en liten pärla. Undrar om man får skäll om man försynt frågar om någon annan läst något av honom? Jag som tyckt att bokbloggskommentatorerna varit så trivsamma, till skillnad från andra typer av bloggars kommentatorer alltså. Jag har aldrig läst något av Le Clézio, eller av Adonis för den delen. Det kombinerat med tandkrämsfläcken och katthåren kanske gör mig till typexemplet av en obildad dum människa? Jag tror inte det.

En fin människa jobbar i det lilla hålet-i-väggen, tvärs över gatan, där jag köpte mitt kaffe i morse. Inte fin som Horace-fin (eller Thomas Nydahl-fin) utan som fin i fint hjärta. Godmorgon ropade hon när jag steg in. Hur har veckan varit? Jag blev lite paff, och sedan glad. Om hon läst Adonis eller Mick Jackson vet jag inte.

Blogga på jobbet får man inte göra, inte privatblogga i alla fall, så det är bäst jag lägger på nu. Näst sista fredagen på jobbet - lite onödigt om jag skulle få sparken nu, inte sant?

Dagens undran

Det som stressar mig kanske allra mest med att läsa så många bokbloggar (mmmm bokbloggar) är att alla verkar läsa i sådan rasande takt. Och i går på bokcirkelmötet (mmmm bokcirkel) fick jag det bekräftat igen: alla läser så jämrans snabbt. Så här i kvartalsrapporttider blir det ännu tydligare. Folk som läst 50 böcker detta kvartalet gör mig stressad till ingen nytta alls. Men det är alltså bara lite lägre än jag läser på ett år. Och då läser jag ändå betydligt mer än de flesta andra jag känner.

Bokflodsstressen är ju inte så angenäm alltså. Lässtress! Vill inte ha. Men vill hinna med. Uh.

Dagens bokliga iakttagelser

* en äldre dam, en mormorsdam i grå knut mitt på skulten, i mormorskläder och långsam mormorsgång som med ett aahhh sätter sig på tåget och slår upp sin Stephen King!

* ett par i fyrtioårsåldern som diskuterar konsumbutikens pockethylla.
"Kolla, här finns ju både Tyskungen och Stieg Larsson. Och kolla, har Liza Marklund kommit med en ny."
"Ja oj så mycket bra det fanns här, förstår du."

Ett plus ett minus (i det som är min boksmak).

Det där med balans

När jag kom till jobbet i morse låg det ett finfint usb-minne på mitt tangentbord. Ett usb-minne fulladdat med musik, två listor: Jessicas glada och Jessicas adrenalinkick. Löparspåret, here I come. Har peppat hela dagen, och lyssnat igenom båda listorna. Svårt sitta still då!

Kvällens andra aktivitet: läsa så ögonen blöder i Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates, nästa bokcirkelbok. Bästa bokcirkeln träffas på onsdag och jag har varit en dålig läsare. Eller - jag har läst 700 sidor vampyrtonårskärlek i stället. Hm. Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå, det är inte direkt en sidvändare vi valt. Åh, förstå mig rätt: jag älskar JCO, men hon använder väldigt många ord. Fler ord per sida än de flesta andra.

Men åh! ingen bebloggning förrän efter mötet.

Inte bara cupcakes - catcakes (och sen ska jag sluta för idag)

Men bilderna då! Cupcakes pics extravaganza.

Försöker undvika att mitt huvud ska explodera: i stället för bokmässa - cupcakes

Så lite som det skrivs på den här sidan skulle man ju lätt kunna tro att jag var åjagvetinte kanske i Göteborg på den däringa mässan. Det är jag inte, bara i tanken. Planen var att vara där - allt var klart inklusive mötesplats och färdsätt och boende och, ja allt. Men så. Nej. Mitt huvud var lite för fullt och ville som inte vara med. Så idag sitter jag i mitt fortfarande efter målningen ytterst sparsmakade, ja spartanska, vardagsrum och surfar lite. Mest kollar jag bokbloggar som skriver från mässan. Tack Bokhoror och Jonas Thente för att ni inte bara skriver om det fantastiska utan också hur slitna ni är. Det gör faktiskt min kväll lite skönare.

Mitt huvud är fullt* av tankar om den där vahettere framtiden. Stora grejer på gång: Sluta jobbet! Flytta till Skåne! Starta verksamhet! Jag är så jävla - förlåt - lycklig och överväldigad att jag nästan spricker. Men för att inte den här bloggen ska översvämmas av framtiden så har jag startat en ny blogg enkom för planerna. Än så länge är den lösenordsskyddad - och ganska tom - men hepp! Stay tuned!

Och för att inte vara tjatig på det gamla vanliga sättet ska jag bara viska lite lågt om Stephenie Meyer. Breaking Dawn = spännande! Jag vill veta hur det går! Klämmer tjogvis med sidor så fort mitt väldigt aktiva huvud tar en paus.

Saker jag sysselsätter mig med där jag kan tänka samtidigt: gå långa promenader. Baka cupcakes (jag tror att det bästa är att välja båda dessa sysselsättningar. I alla fall inte bara cupcakes).

Ni minns ju hur jag bara "Nu eller aldrig" för några veckor sen? Löpning! Ähum. Jag hann som "springa" en gång sen kom värsta sjukan, London, Malmöresa och Oslo och tog lite överhand. I morgon ska jag ta på mig studsskorna igen. Och Jana har ju faktiskt här avslöjat att för mig specialkomponerad springmusiklista skapas i hennes dator.

Att vara en hejare på att baka cupcakes ligger inte bara i min självbild utan också i min framtid. Men utan kök är det ju inte helt lätt. Förra helgen försökte jag utan spis, men med mikro. Tänkte att det ju inte gör något om själva muffinsarna inte får nån färg - det är ju ändå pyntet som är det viktiga. Och oh my god! Så himla kul! Och kolla vad snygga de blev!

Veganska, så klart, med undantag för formmassan som jag helt sonika glömde kolla ingredienserna på för hey! Panduro, där säljs ju ingen mat. Mjölkpulver är det i. När formmassan (sockermassan) är slut ska jag övergå till marsipan i stället.
Missöde numero trés var att vi tog vanligt strösocker i stället för florsocker i smörkrämen. Inte så spritsvänligt och rätt svårätet (vilket väl var bra. Vi ville mest göra, men att äta 20 cupcakes, det hade vi inte nån lust till. Skådebröd, med andra ord.) Nästa gång har jag kanske både rätt ingredienser och rätt ugn. Vem vet, då kanske jag lägger ut receptet.

*Eftersom jag inte vet något överhuvud taget om hur framtiden kommer se ut - mer än drömmen - så låg mitt huvud en hel natt och googlade i den biologiska bildbanken efter den optimala klänningen att ha när portarna slås upp. Det kallar jag att prioritera helt rätt.

"Braking Dawn"? Jajemän.

Äh, ni vet vad jag menar.

Även norrmän läser om Lisbeth och Bella

Jag var i Oslo igår, pretty pretty Oslo. Dessvärre var det bara ett snabbt-in-snabbt-ut-besök, men lite hann jag se i alla fall.

På väg ut till flygplatsen (jag vet, det är gräsligt illa att flyga den korta sträckan) stoppades jag av några som ville ge mig lite krim. Deckare alltså. Åh vad roligt, sa jag, jag har aldrig läst på norska förut. Sen tog jag mig en titt på bordet*: Stieg Larsson och Liza Marklund. Nämen, nä. Dessutom var man med nödvändighet tvungen att bo i Norge för att få bli medlem, för javisst var det en bokklubb. Ingen norsk krim för mig alltså.

En snabb vända in på en av alla bokhandlar på flygplatsen visar att man läser Stephenie Meyer även i Norge. I tre länder av tre besökta under september månad, med andra ord. Ingen bokjuv såg jag dock.

Och vad är det med flygplatser som gör att man (ja, jag i alla fall) tappar alla hämningar? Jag struttade glatt ut ur flygshoppen med en hel påse smink. 804 kronor. Norska kronor. Ja, ja - jag ser ut som Charlotte Perelli idag (äh, vid närmare eftertanke kanske det inte är en komplimang?) men 804 kronor? Norska? Phu.

Köpte ju Braking Dawn (för att fortsätta min Stephenie Meyer-blogg) i förrgår. Kunde inte hålla mig, utan bröt ryggen på vägen hem. Halva läst, och jag måste igen undra: är hennes senaste så mycket bättre, eller är det jag som har vant mig? Längtar hem och få fortsätta min frenesi.

*Först skrev jag mordet. Så festligt.

Pytt-i-panna-läsning

Jomen jag var ju sjuk (det har inte undgått någon förmodar jag) och lite vek. Men om man sover sisådär 22 timmar i sträck så vill inte hjärnan stänga av efter det. Då kan man försöka orka roa sig med att göra det jag gör helst, nämligen läsa. Det är enda fördelen med att vara sjuk. Med nödvändighet bara lätta böcker (sett i gram) så att de går att hålla dem upprätta trots feber och ajskap.

* Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Men mamma, visst måste jag ha läst Muminböcker förut? Det är ju så bekant? Ett kärt återseende då. Och jag gillar, oj vad jag gillar. Ska genast ta mig an de nästkommande.

* Simtag av Jessika Berglund. Fin fast lite väl sprasmakad för den här mer ordrika Jessican. Dock perfekt sträckläsningsbok som samtidigt fick vara min fira in september-bok. Höstkallt vatten! Sista värmen på en klippa. Jo, fin. Och köttig i sin sparsmakhet.

* Fåglar i förorten Joar Tiberg. Minns ni när jag var på bibliotekets utförsäljning? Då slank den här med, mest för att den lovade Finnskogen som jag har speciella band till. Fina små vardagsbetraktelser om fåglar och livet. Och indien!

Men så när krafterna återkommit litegrann och armarna kändes starka nog återupptog jag förhållandet med Bella, Edward och Jacob. Och tjoff pang bom! Tre böcker tog det men NU med EN kvar är jag ju lika förälskad. Kanske inte i Edward eller Bella eller Jacob men i Meyer-land. Hade jag bara vant mig, eller var Eclipse bättre skriven än de föregående två? Var den något mindre könsrollsuppdelad (nja, kanske inte. Vid ett tillfälle när Bella varit med om hemskheter kommer hon hem och lagar pappans mat, innan hon åker igen. Och inte är det middag till dem båda utan genomgående "Charlies dinner". Läskigt.) Men oavsett detta som diskuterats till döddagar, och som vi alla är så medvetna om: my god vad jag längtar efter Breaking Dawn nu. Som dessutom hunnit komma ut i storpocket redan. Yay!

* Ingen bokmässa för mig, och jag är så jäkla ledsen för det. Det har varit lite mycket som de säger och det extremt tråkiga beslutet fattade jag i morse. Gråter lite över det. Men, det ger mig tid att faktiskt ha en möjlighet att hinna läsa Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates som är nästa bokcirkelbok. Och så kanske jag hinner med några snabbesök i Forks, dessutom. Fast det är i Göteborg jag vill vara - precis som ALLA andra. Bu för mogna beslut.

London: Madonna, Wicked, böcker

Å, stackars eftersatta blogg. Jag vet ju nästan inte var jag ska börja, eller fortsätta för att vara petig.

Men jag kanske ska börja med Madonna? Jo, jag tror jag gört, jag börjar från början. En dödssjuk Jessica åkte iväg till London. Alltså verkligen, dödssjuk. Snuva, värsta grejen. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle behöva sälja min biljett. Nåja, några gröna och gula piller senare, kombinerat med pepptalk och näsdukar så var nej inte längre ett alternativ.

Tack. Gode. Gud. För. Det.

Så fruktansvärt bra! Jaja, hon sjunger ju inte något vidare men en väloljad dansmaskin är hon. En dansmaskin med leksaker i form av ljus, grunkor och naturligtvis de andra dansarna. Och 74 000 människor som sjunger med gör ju sitt till.

Bäst: Alla gamla låtar! La isla bonita, Vouge och Like a prayer. Eller kanske när hon hade klätt ut sina dansare till forna tiders Madonna. (Jo, jag vet, jag går retro. Men jag har inte lyssnat på Mads de senaste tio åren, så jag är glad över vad jag får).

Roligast: killen bakom som uppenbarligen också hade väntat sedan 1987. Varje gång Madonna rörde sig (hela tiden) skrek han "Oh My God" så det ekade över stadion. Och han kunde varenda ord i alla sånger. Yay!

Tråkigast: Att inte Robyn dök upp. Vi var inte de enda som trodde hon skulle vara uppvärmning, men nope. Ingen Robyn. I stället fick vi lyssna på nån slags housemusik (å, jag blottar min okunskap nu är jag rädd) och vänta på Madonna i fyra timmar. Ont i fötterna innan konserten ens börjat, någon?

Jag ska inte trötta er med att göra om detta till en resedagbok, men:

* Böcker. I London läser man Boktjuven och Stephenie Meyer. Precis som här. Jag gick lite överstyr och inhandlade massor med litt. För det är ju så himla billigt och så sjukt bra utbud. Foyles rekomenderas varmt. Liksom faktiskt HMV där jag förutom att köpa hela Carnivale hittade massor av Murakami för tre-fem pund.

* Teater. Ahmen, alla som gillar Wizard of Oz måste läsa Wicked. Samma värld, samma Emerald City och samma Wicked witch of the West. Bara det att den är ur häxans perspektiv. Och har man läst Wicked (eller om man bara älskar Wizard of Oz) så måste man, om man har möjlighet gå och se Wicked. Fy fasiken så bra! Gregory Maguire har tagit flera gamla berättelser, bland annat Askungen, och skrivit om dem ur någon annans perspektiv. Läs! Se!

* Mat. Jo, det där med att vara vego ställer ibland till problem. Försök hitta något vettigt att äta i Paris, till exempel. I London är problemet det omvända: det finns för mycket att välja på. Är man van vid att alltid vara hänvisad till det enda vegoalternativet på menyn kan det vara överväldigande att befinna sig på en restaurang med sex veganska efterrätter, till exempel. Så är London. Investera i en vegetarisk London-guide (det finns en uppsjö) för att hitta rätt.