Födelsedag!

I morgon fyller Sapere Aude tre år: hurra hurra! Jag kommer dock befinna mig en bit från internätet så jag passar på att gratulera mig och min blogg redan nu. En återblick ger ett visst förändringsflöde. Från privat och politik till böcker. Kanske fortfarande privat. Kära vänner har jag fått tack vare bloggeriet: den fantastiska bokcirkel jag känner mig så jävla tacksam över att få vara en del av. Bara en sån sak gör det ju helt värt att spilla sina inälvor och vrida blodet från stenen för att komma fram till en tanke. Därför är det naturligtvis upprörande, förskräckande, förfasande, att jag så sällan gör just det: spiller mina inälvor och visar resultat i form av blod. Jag är en ganska dålig bloggare. Men en ganska lycklig dito, och kanske är det det som räknas? Om framtiden vill jag inte sia, kanske hinner bloggen fylla fyra, fem och rentav sex innan jag lägger av. Just nu säger jag i alla fall hurra äver den tid som varit!

Tillfälligt avbrott. Men jag är tillbaka snart, okej?

Opp som en sol

Jag var på så galet bra humör: Höstsol! Fredag! Bästa planerna! Träffa familjen i helgen! Livet!

Och så öppnade jag inboxen och så var jag på ett möte och så envisades jag med att gå in på kvällstidningssajterna (som om DN inte skulle räcka) och där är det krig och djurmisshandel och orättvisor. Nu har jag ont i magen och vill bara gråta.

Den upp-och-nervända världen

Insåg precis att jag kom tillbaka till jobbet från semestern en dag för tidigt. Egentligen börjar jag visst inte förrän i morgon. Hur är ett sådan misstag ens möjligt?

Och Ghost Story då, måste väl alla undra över. Hur var den? Blev jag så där skitskraj som jag hoppades? Nej, jag blev ju inte det. Trots att jag verkligen gillade den och verkligen ville så infann sig aldrig den där känslan. Jo, vid ett tillfälle när jag dragit med mig filten och kudden och boken ut i hammocken, och det regnade och jag låg med ryggen mot världen. Då trodde jag mig plötsligt vara bevakad. Men det gick snabbt över. Kanske borde jag sträckläst den, jag misstänker att mitt ströläsande är en av bovarna i det misslyckade läsdramat. Så nu är goda råd dyra: vad göra?

Våldtäkt och romantik, Katrine Kielos ömsom-fakta-ömsom-roman läser jag just nu, och jag får enligt bokcirkelregel inte blogga om den förrns efter mötet den ska diskuteras på (nästa vecka) men en sak kan jag säga: den är läskigare än Straub.

Ellen Ripley och Buffy: gemensamma nämnare. Och ett feministiskt tal av Joss Whedon.

Eftersom jag ofta rör mig i kretsar som sätter populärkultur högt på skalan om vad som tillhör allmänbildningen har jag fått mången "Är det sant?" och rynkade ögonbryn när jag avslöjat att jag inte sett Alien-filmerna. Men nu, gott folk, tack vare en otäck släng av någon magbacillusk, kombinerat med ett sällsynt dåligt sommarväder, har det äntligen blivit åtgärdat.

Eller äntligen och äntligen... Jag tror att jag hade uppskattat filmerna om jag sett dem när jag varit yngre, innan jag blev blasé och allt för van vid välskapade monster. De tre första filmerna har ju ingen vidare standard, tekniskt, med dagens mått mätt, och jag blir bara sur på brus, rinnande vatten överallt och att bilderna ska filtreras genom skeppens kameror som ska ha dålig täckning. Dessutom tycker jag att storyn i tvåan och trean är väldigt, väldigt tunn. Den första var fin, jag gillar att den är så tyst, och kan ha överseende med maskerandet. Fyran tyckte jag var bättre än de tre första, både tekniskt och storymässigt. Kan bero på Winona Ryder, men jag tror inte det. Hur förälskad jag än må vara i henne i Reality Bites så köper jag inte henne här. Inte heller är det peripetin, som väl är ganska töntig ändå? Fyran vinner i min bok på dess oväntade känslighet.

Så nej, Alien är inte en favorit, men jag är glad att jag har sett den ändå. Ni vet, allmänbildning etc. Och, Ripley! Jag älskar starka kvinnokaraktärer som inte först och främst är kvinnor. Likt Buffy är hon inte hjältinna utan rätt och slätt hjälte. Att Ripley är kvinna görs det förvisso en del väsen av - sexistiska kommentarer haglar, speciellt i fyran faktiskt, men det görs ju en poäng av att det inte betyder något. Och därför blir jag inte förvånad när jag ser att det är min idol, skaparen av just Buffy, Joss Whedon, som står för manuset (visserligen hävdar han att Jean-Pierre Jeunet förstörde manuset med sin regi, men något spår av andan borde ju finnas kvar).

Joss Whedon är alltså mannen som håller detta tal. Se, lyssna och lär, och gläds över att feminismen finns överallt. Nog jävlar ska vi väl kunna vinna?

Liten mulen rapport

Men, vad är detta? Har min semesterhjärna segat ner sig totalt, eller vad beror det annars på att det tar sån evinnerlig tid att göra allt? Läsa är bara ett exempel, jag läser tjugo sidor och sen ooorkar jag inte mer. Sover en stund, eller kanske plockar lite. Vanligtvis är min uthållighet större än så här, mycket större, men nu är det som att jag bara klarar saker i små, små, portioner. Ghost Story är ju verkligen blodisande, men inte ens det kan få mig att ligga vaken natten igenom. Den här semestern har varit i säng tidigt (och upp tidigt, det gillar jag ju i och för sig mycket), men när kommer energin? Hallå, energin, du har en vecka på dig nu innan döden i skepnad av j-o-b-b-e-t kommer och tar mig. Hade sett fram emot en räcka läsliga dagar, med skutt i benen och energiskt packande av hemmet, men nope. Trött, fortfarande så jävla trött.

Livet på landet

Gårdagens mesiga solförmörkelse följdes av hagelstorm (mitt i blåbärsriset, pang träff i pannan, i 27-gradig värme), en padda (jaja, det är kanske inte Magnolia, men ändå), blixtar och dunder, skyfall. So, whats up? Nåt måste väl det knasiga vädret betyda?

Förresten, inte bara 34-åringar gillar hammocken. Min två och en halv månad gamla systerdotter på besök gillar den också. Bådar gott.

Naturligtvis ger de regntunga skyarna ett ypperligt tillfälle att ligga i nämnda hammock och läsa ut Peter Straubs Ghost Story. Om inte nämnda systerdotter pockar på uppmärksamhet så klart. Syster är på möhippa och barnets far och A kan roa sig själva.

Inget besök vid prideparaden, således. En dag om året saknar jag vår innegård på Mariatorget och det är idag. Vi brukade samlas och dricka vin där tills motorcykelbrummet och sambatakterna och discomusiken nådde våra öron. Då gick vi ut och gladdes. Livet på landet må ha många fördelar, detta är en av väldigt få nackdelar.

The Master is rising?

Tja, det var ju en synnerligen mesig solförmörkelse. Tur jag inte sportade svetsglasögon. Förvisso gav de cirkelrunda hålen i kartongen halvmåne- (halvsol?-) skuggor, men nja, så impad blev jag nog inte.

Är det förresten bara jag som tänker solförmörkelse - vampyrer mitt på mörkan dag - apokalyps? Och så undrar jag: jag är inte så hemma på zombies, hur är det med dem och dagsljus? Funkar de på samma sätt som vamyrer, måntro? Poff bursting into flames? Eller skulle man, teoretiskt sett, kunna vänta sig en z-attack när som helst på dygnet, solförmörkelse eller ej?

Packa pappas kappsäck?

I flera månader har bokbloggarna klagat över det gigantiska problemet "vilka böcker ska jag välja när jag åker på solsemester/till landet/till stranden". Jag har nickat igenkännande och varit ganska tacksam över att denna sommaren bara inbegriper kortare utflykter, på max några dagar.

Men, mina barn, nu ska ni få höra: Vi ska renovera. Om några veckor kommer en snickare och en målare hit. Det betyder att alla böcker (och andra mindre viktiga tingestar som, oh allt annat i huset) måste packas i lådor. När jag som bäst lade ännu en bok på högen (som i den gigantiska högen med böcker som ABSOLUT inte får packas ner för då kommer jag GÅ UNDER) sa A:

- Tänk på att det tar ett tag innan vi kan packa upp dem också.

Nu räknar jag (kanske i överkant) med att inte se mina raringar på två månader. Hur är det ens möjligt att välja? Det där lilla problemet att vi inte har någonstans att bo under den vecka de målar golven känns som ett litet problem i sammanhanget. Två månader: vet ni hur lång tid det är? vet ni hur många valmöjligheter jag måste ha? vet ni hur många humörsvängningar och likaledes genresvängningar det kan hinnas med på två månader? Massor. Suck.

En fördel med detta (förutom den uppenbara, nyrenoverat hem) är att bokhyllan gås igenom ner till minsta titel. Det går ju inte bara att lägga böckerna i kartonger, utan jag måste naturligtvis kolla varje bok. Spontanshoppare som jag är, med den lilla ovanan att köpa många fler än jag läser (fast alltid med ambitionen att läsa precis varenda bok, något annat vore knasigt) så har jag en hel del spännande alster i hyllan. Och sorteringen gör säkert att fler av dem jag kanske inte skulle valt annars (eftersom det senast köpta alltid är det mest intressanta - tills en ny batch kommer innanför dörren) hamnar i högen. Jo, en genomgång är nog bra. Men huvva, vad gör jag om jag drabbas av omläsningscravings? Eller bara måste läsa Moby Dick, eller någon av dem som hamnat i lådor. Jag gissar jag får ge mig till tåls. Den som väntar på något gott, inte sant. Och kära återseenden lär det bli. Jodå.

Kära dagbok

A kommenterar nedanstående inlägg: "du glömde skriva att kusinens hund fick mat på rummet, det var ju en så gullig detalj. Och varför skriver du inte att österlendagen avslutades med solnedgångskik på Långa Bryggan i Bjärred?"

Jamen man kan ju inte skriva prick allt man gör, men okej då: detta får väl också plats.

Liten solskensrapport

Jag har varit på en liten turné i Skåne, framförallt på Österlen. Det är så vackert att jag - om allt jag säger vore sant - lätt hade flyttat in i varenda liten by. Skånegårdar! Fält! Hav! Äh, ni vet ju vad jag snackar om, inte sant.

På stället vi firade svärmors födelsedag fanns saffransté, hot stone massage och Madame Bovary i lånebokhyllan - saker den här flickan uppskattar med de residens hon befinner sig i. Finns det dessutom en pool för längdsimning före frukost och en bar med gott vin så är saken klar. Kärlek.

Den obligatoriska långa bilturen runt Österlen bjöd på tur på Kiviks musteri (spännande - nu kan jag nästan allt om äppelodling och mustning), kakbuffé på Café Annorlunda, förfrysning av tårna i havet, tonvis med loppisar, lanthandlar, blomsterodlingar och aaaah-anden. Och så mitt på en åker ett fullproppat boktält med massa godbitar i, bland annat Stephen Kings It för 25 spänn. Jag har så klart både läst och haft den i min ägo, men inte längre. Dessutom plockade jag med mig Mark Haddon, Virginia Woolf, Emily Bronté och några till.

Jag som inte läser om ska nog läsa om även It i sommar, i kombo med The Secret History (som verkligen är precis lika bra som jag mindes den), kommer det bli värsta högtidsstunderna. Dessutom hade Peter Straubs Ghost Story dykt upp, medan jag var borta, yay.

Men nu har jag verkligen inte tid att sitta här längre, ety bokläsning medelst vindrickning i splitternya hammocken anbefalles. Det är inte så dumt i Sörmland heller.

Ombyte förnöjer?

Oh, spännande, ny layout. Vad tycks? Ja, nej, indifferent?

Jag önskar naturligtvis att jag hade vetat hur man gjorde för att skapa något helt unikt, men nej. Min talang ligger inte i koden.

På väg... eller nej.

Jaha, leveransavisering från Adlibris. Två av de tre beställda böckerna på väg. Inte Peter Straubs Ghost Story, ty den skickas "inom kort". Vad betyder det? Typiskt värre, det var ju PS jag ville åt, de andra följde som bara med i farten.

Jag har varit ute och slagit gräs med lie. Känner mig som universums härskare:
- Mwohahaha, come to me ye little weed scum, I will destroy you all!

Ni hör avgrundstonen, no? Visade sig att the little weed scum var starkare än jag trodde och slog tillbaka: brännässlor och tistlar. Till sin hjälp hade de också en flock broms. Men det var inte förrän lien själv vände sig emot mig och högg mig i benet som jag gav upp. Aj. Plåster nu. Och salubrin.

Henry, Charles & Camilla, Bunny och de andra skulle aldrig förnedra sig på detta sätt. Skulle de bege sig ut i solen med en bok och en flaska hemgjord flädersaft? Ja, det tror jag.

Ps. Jag tog en gruvlig hämnd på nässlorna. Stampade på dem och skrek gällt. That ought to do it.

Oengagerande deckargåtor bra för problemlösningsinitiativet?

Minns ni det där lilla... "problemet" (nej, inte ens jag är drama queen nog för att kalla det problem på riktigt) jag hade härom dagen? Det där med att riktigt tunga böcker och filt på gräsmatta inte är en bra kombo? Och att soffa med kuddar (lämplig för läsning av riktigt tunga böcker) och sommarsol inte är en bra kombo? Och att det därför fick bli lättare pocketböcker (ähum, ja, dagens har inmundigats inomhus eftersom himlens portar öppnades och Noaks ark-regn varit förhärskande) trots att ambitionen var att ta mig an alla böcker som står olästa i bokhyllan enbart på grund av hur många gram de väger? Men doh! Lösningen är ju lika enkel som genial och jag vet nu vad mitt hem saknat: en hammock. Jag kan knappt behärska mig när jag tänker på vad en hammock kommer göra för mitt välbefinnande. Bästa kombon nånsin av ute och inne. Gäller bara att hitta en, köpa en, få hem den (förmodligen ligger det någon fas som innebär ohemult skruvande och väljande av dynor inbakat i det där). Yay. Blonde är så gott som läst.

Denise Mina är utläst, tack och lov. Kanske kommer några fler knasiga citat, för övrigt kommer jag inte öda mer tid på henne. I stället ska jag - trots att jag inte omläser - omläsa The Secret History. Behöver nåt jag kan lita på.

Och tills i morgon håller vi alla tummarna för att solen - SOLEN - skiner på oss resten av juli och större delen av augusti, okej?

Om du ska läsa Denise Mina, glöm för all del inte skämskudden.

Jo, jag läser fortfarande Blodsarv. Nu enbart på grund av de allt mer makabra citaten:

Citat ett: "När dörren till hans rum öppnades möttes hon av en lockande doft, en blandning av tung, söt talg och citron - en koncentrerad lukt av stora, smutsiga karlar."

Citat två: "Armarna var för magra och bröstet var täckt av svarta lockiga hårtofsar, formade till ett stiligt T vars skaft försvann ner innanför byxlinningen. Bröstvårtorna var mörkrosa och håret strålade ut från dem som ögonfransar så att bröstet liknade ett häpet ansikte"

Citat tre: "Han såg rakt fram, just då med tankarna på annat håll och omedveten om henne, och vältrade runt saliv med tungan. Ljudet värmde i hennes mage."

Okej. Exakt hur tänkte man här?

Citat ett: hur faen luktar det egentligen? Och "lockande" doft? Uuuuurk.

Citat två: Detta är alltså hur Denise Mina besriver någon som ska föreställa attraktiv. Jag vrider mig i skrattspasmer, bakom min skämskudde. Herregud.

Citat tre: Eh? Urk?

Ännu mera förhinder, denna gång av språklig karaktär: I don´t do späda vita händer

Jaha. Det var ju inte länge jag stod ut med Denise Mina som jag läst så gott om. Kanske är det översättningen det är fel på? Jag minns ju inte att jag köpt Blodsarv och kan alltså inte redogöra för hur jag tänkte när jag köpte den på svenska, men nu i efterhand: det var ett misstag. Alternativt det eller också är det en jäkligt taffligt skriven bok, även på originalspråk. Det tog fem minuter innan jag började stryka under. Och inte var det några "oh!" "Ah!" "Wow!" heller utan arga incirklingar och ord som "retards?" i marg.

Lyssna: "[...] där sju personer satt. Alla var civilklädda men deras raka hållning och stubbade hår avslöjade att de var militärer. Till vänster satt tre maskinskriverskor vid ett särskilt bord, två unga och söta, en gammal och förtorkad."

"[...] av en satt kvinna i dräkt med bälte och med det tunna svarta håret hopstramat till en knut stor som en chokladpralin. [...]"

"[...] Han hade inte misstänkt det förut och skulle ljuga inför sig själv om det i resten av sitt liv, men i det korta ögonblicket blev han fullständigt klar över att Rolf föraktade honom."

Och så, kanske värsta hittills (ledsen över långa citatet, men det är helt tokigt):

"Paddy hade inte ens kommit in i vardagsrummet förrän den första bakplåten av storkökstyp full med skinkfrallor seglade förbi hennes näsa. Hon lyckades motstå den, sa nej tack, hon hade just ätit, när den som bar plåten trugade henne en andra gång. En späd vit hand dök ner över hennes axel, tog en fralla och fnittrade ett tack. Hon vände sig om och fick syn på sin syster Mary Ann, som bet i det mjuka brödet så att man såg hur tänderna sjönk ner genom det salta smöret och den ljuva skinkan. Hon fnissade uppskattande, stönade och tog en ny tugga av frallan som dolde hela munnen, och hon skämdes över att så skamlöst njuta av maten men skrattade igen för att hon gillade det. Mary Ann var blyg och hade svårt att uttrycka sig men hade skaffat sig ett talande skratt som krävde ett övat öra. Människor som inte var observanta trodde hon var korkad. Hennes skratt var smittsamt: ibland när skrattets ebb och flod svallade mellan dem tänkte Paddy att det sannast tänkbara sättet att kommunicera var att skratta ihop med systern. "

Jag vet inte ens var jag ska börja... Resten av boken verkar gå i samma stil, och jag är numera övertygad om att - om Minas beskrivning stämmer - Glasgow befolkas av en hoper socialt väldigt störda individer, som nog bäst borde låsas in på institution. Jag skulle kunna ge er fler exempel. Så många fler...

På kollo, med lite förhinder

Jag hade sedan länge planerat att första delen av första semesterveckan skulle bli ett eget, alldeles privat, läskollo. Inga planer om vad som skulle läsas hade gjorts utan reglerna "när andan faller på" (vilket väl är en icke-regel, om någon) och "tungt" (som i gram, inte i innehåll eftersom de tunga böckerna alltid förkastas till förmån för sånt som får plats i handväskan) var de enda kriterierna.

Igår så vinkade jag således bye-bye åt mannen (aka personen som annars riskerar störa mig med "men kan vi inte hitta påååååå något?") och inrättade mig i läsvänlig ställning i soffan, eftersom det vid tillfället såg ut att börja regna. Med Blonde av Joyce Carol Oates, eftersom den mer än väl faller in under kriteriet "tung" (till och med med prefixet "jätte-" och eftersom den ju faktiskt stått i hyllan ända sen jag lånade den av syster (som, om jag inte minns fel fått den av mig i julklapp? Jo, så är det: hon är Marilyn Monroe-fan och jag är, som alla som varit inne på bloggen mer än tre minuter vet, JCO-fan. Perfect match: om något hon älskar, av någon jag älskar: goodie för både givare och mottagare. Tänkte jag.). Nå, soffan var det, med den gråmulna himlen utanför. Tio minuter tog det innan jag somnat. Och vaknade av att solen lyste mig i ögonen. Ut med filt och bok, med andra ord. Med följde också en rastlöshet och en ovilja. Näe, efter åttio sidor, och kramp i armarna (tunga böcker ska läsas omgärdad av kuddar att stödja på. Inte på en tunn liten filt.) gav jag upp.

Gick in och letade nytt läsmaterial. Har börjat på och förkastat åtta inbundna olästa. Pockethyllan - varför ser den så mycket mer inbjudande ut? Så nu kastar jag min ena regel överbord och - för att andan föll på - läser Denise Minas Blodsarv. En lagompocket, en deckare. Jag förväntar mig ingenting av den. Läste Exil för några år sedan och tyckte den var ganska kass (hur Blodsarv hamnat i bokhyllan är alltså ett mysterium). Men med läslusten återfunnen kan jag således, två dagar för sent, inleda mitt kollo. Jag avser bryta det enbart för intag av föda och raska promenader. Kanske gräsklippning (även om det långa gräset gör att den tunna filten känns lite mjukare) och om det skulle inkomma en värmebölja ett dopp eller två. Sedan, när jag är tillbaka i den verklighet som säger till en att göra saker inte bara för ens egen skull så hoppas jag vara pigg och redo. Men inte förrän om ett par-tre dar. Då förhoppningsvis med rapport om lästa tegelstenar.

Solenergi

Hade precis skrivit ett så jäkla gnälligt inlägg om semsterlängtan och yadda yadda, men så mindes jag ju att faktiskt allt är ju så himla bra. För bövelen: slentrianklag är sämsta nånsin. Så för er som ev hann läsa: jag tar tillbaka! Raderat och borta!

Ha en fantastisk dag!

Jag skulle vilja bli riktigt, riktigt rädd, i sommarnatten. Och uppmanar härmed er att ge mig era allra mest blodisande boktips. Nagelbitartips där man blir "inte våga ta djupa andetag för då röjer jag mig"-rädd. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Jag är nämligen rädd (!) att jag blivit lite avtrubbad.