30 september 2005
Avundsjuk
//J
16 september 2005
Trött
Inte nog med att jag somnade så tidigt igår (hann somna framför teven igen innan jag slutligen gick och la mig på riktigt. Och då var inte klockan mer än tio.) jag vaknade inte i morse. Hörde A göra hallonsmothie i köket, som fortfarande i drömmen. När jag väl vaknade till var klockan kvart över sju. Milda makter, den tiden brukar jag ju vara halvvägs till kontoret. Förklaringen till varför jag fått sova: "Du såg så trött ut". Ja, jag är trött. Och stressad. Desto större anledning att väcka mig, så jag hinner jobba och kan gå hem i tid. Nåväl, alla fungerar olika, och det var av omtanke.
Så, fortfarande något sömndrucken, oduschad, med en köpekaffe på skrivbordet är jag redo att ta mig an dagen.
/J
14 september 2005
Felparkering
/J
13 september 2005
Talartid
Det har gjorts undersökningar om detta på svenska förskolor. Under en testperiod fördelade fröknarna (ja, det är mest fröknar) ordet till barnen så att pojkarna och flickorna fick prata exakt lika länge. När fröknarna sen frågade vem som pratat mest så svarade både flickorna och pojkarna att flickorna pratat mest. Så ovana är barnen vid att höra flickornas röster lika mycket som pojkarnas. Kanske ett experiment värt att prova även inom tevevärlden?
/J
10 september 2005
Flygplatsiaktagelser (3)
/J
Flygplatsiaktagelser (2)
Alla flygplatser lyktar likadant - parfym, svett och förväntningar. Ljuden är desamma - gnälliga barn, smattrande klackar, mobilsamtal på kända eller okända språk. Högtalarutrop som oftast är obegripliga på alla språk, inklusive de man faktiskt talar. Biljud gör att man i bästa fall hör "Düsseldorf" och förstår att det är de som ska dit - eller kommer därifrån, eller har någon anknytning dit - som är berörda. Inte jag den här gången.
Kanske är det allt detta som gör att människorna ser likadana ut? Oavsett om de är i sandaler i septemberkrispet, på väg från varmare platser, eller om de är på väg till möte, eller till ett romantiskt rendez-vous i någon pulserande stad?
/J
Flygplatsiaktagelser
"This makes me happy. Handbags, shoes and jewelry" ropar taxfreereklamen. Är det det alla tror, det man hoppas på? Att köpa 200 gram Godivachoklad, en flaska gin eller en hermésscarf är säkert inte vägen till lycka. Inte ens första steget på den vägen. Ändå går jag in i butiken jag också. Stirrar på flaskor, askar och små glittrande förpackningar. Köper inget den här gången, vilket inte förändrar min känsla åt något håll. Jag blir varken lyckligare eller olyckligare av att inte konsumera.
/J
Den manliga dominansen
/J
Att ta plats
Han pratar om "Sexpressen" och "Snuskonbladet" (ja, återigen hans ord) och alla människor som snackar skit. Utan minsta insikt att han gör samma sak själv. Dessutom slösar han min tid, och fyller mina öron, och mina tankar med sin skit. Hade kanske varit okej om han väntat på svar, varit intresserad av att få en åsikt, eller åtminstone velat att jag lyssnat på riktigt. Men han verkar mest nöjd över att bara prata på.
Tack och lov flyter trafiken på, fem i sex är det inte många andra bilar ute. Jag tackar min lyckliga stjärna och försöker blocka ut hans negativa energi och verkligen lyssna på vad han vill ha sagt. Vill han ha hjälp av mig? Jag vet inte. Så fort jag ställer en fråga, eller ber honom utveckla det han säger så växlar han till nästa ämne. Nästa orättvisa som drabbat honom. Jag förstår att det är synd om honom.
/J
Uppmaning!
/J
01 september 2005
Medieskugga
Men vissa saker går sin gilla gång, och det lilla livet får orimliga proportioner. Från Bankeryd kommer... receptips. Det känns inte helt väntat måste jag tillstå. Men efter journalisternas hyllningar är det väl bara att baka.
Ska bli mer intressant att få veta vad det är som den borgerliga alliansen kokat ihop när det är klart. Riktigt spännande till och med. Jag hoppas på mer rapporter om politiken, och mindre om maten. Fast resultatet av mötet kanske blir en gemensam kokbok? Koka soppa på en spik, och man tager vad man haver är ju onekligen uttryck som ibland kommer till pass när man pratar om den svenska politiken.
/J
31 augusti 2005
Gnällspikar
Pratade med mamma, hon berättade om ett teveprogram hon sett om en man som fötts utan både armar och ben, men som gick (jo, faktiskt) genom livet med optimism och framåtanda. Tänk er hans mörka stunder. Jo, men dagar då jag försovit mig är jag inte nöjd. Klockan är åtta, här sitter jag med min nya drog och jag har inte ens gått till jobbet ännu.
/J
Saknas kon när båset är tomt?
/J
30 augusti 2005
Jag kan ha fel
/J
Snöboll i rullning
/J
Världens tillstånd, trots höstkrisp
Idag var det nästan perfekt höst. Den bästa årstiden, och dagar som denna när de varma sommarvindarna som snart är borta trasslar in sig i de kyliga som snart skall vara de som piskar ansiktet. Färgerna är starka, och de loja sommarkänslorna borta. Känner lika tydligt som jag ser. Närmare skratt, närmare gråt, närmare ilska och närmare kärlek. Vårens prestationsångest är borta och allt som görs känns som lek och därför lätt.
Och så slår jag upp tidningen och möts av människors dumhet. Även idag, när jag går oskyddad genom livet. Gary Qalls, 48, som varit soldat sedan han var 20, och som förlorat sin 20-åriga son i kriget mellan USA och Irak kommenterar Cindy Sheehans kamp mot kriget med att "Hon har allierat sig med homosexuella och Michael Moore, människor som saknar moral och sunda värderingar." Nog för att jag tycker att det är lite märkligt att engagera sig mot något (till exempel kriget i Irak) först när det berör en själv (även Cindy har förlorat en son) men snacka om att Gary inte har alla praliner i påsen. Ännu en som går genom livet lurad.
Fast vi går kanske alla genom livet lurade, mer eller mindre? Läkare utan gränser skriver att varje månad dör lika många i Malaria - en sjukdom som går att bota - som det dog människor i tsunamin i julas. Det är den verkliga katastrofen, att världen står stilla och tittar på. Vi har sett det förut. Då var det Etiopien, nu är det Sudan och Niger. Och en rad andra platser vilket vi aldrig får reda på.
Hösten närmar sig, en underbar årstid. Oktober är, den vackraste månaden. Men som en parfymindränkt trasa av äckel lägger sig det faktum att med hösten kommer pälsarna fram. Spelar ingen roll om det är en ankellång blårävspäls eller en kant runt luvan. Päls betyder död. Lidande och död och blod.
Känns ändå bättre att tänka på världens elände en dag som denna - känns som det skulle gå att fixa. Virade min varma sjal i syntetmaterial tätare omkring mig när det fram emot kvällen verkade som om det var vintervindarna som skulle vinna kampen över dagen. Känns tryggt, kändes som jag skulle kunna ta tillvara på mig själv lite bättre. Trots dumhet och apati.
29 augusti 2005
Antiklimax
Kändes som en stor dag. Tankar, stora tankar, och små tankar, skulle äntligen hamna där andra kan se dem. Men så kom saker emellan och allt som skrivs är det här. Jag hoppas det blir bättre i morgon. Vi skålade i Absint när vi registrerat bloggen. Också viktigt. | ||