Läsmöte på tåget

Idag på pendeltåget läste jag i fina, fina Atmospheric Disturbances av Rivka Galchen. Plötsligt fnissade jag till och såg förläget upp. Mannen mitt emot läste Terry Pratchett och plötsligt fnissade även han till, och såg sig förläget om. Vi hade båda hörlurar och jag hörde inte hans fniss, bara såg. Han missade nog mitt, men det var fint, så fint.

Åh, och för att kolla in boken lite mer, gå in här. Jag gillar böcker med egen hemsida. Och den här boken är läsa-med-penna-i-handen-hitta-nya-favoritavsnitt-mest-hela-tiden-fin. Det är inte dåligt.

Och hur var konserten?

Han spelade Die Mauer!

Nuff said.

Gammal kärlek rostar aldrig

Idag är det Thåström- och Kent-konsert på Zinkendamms IP. I just den ordningen, prioritetsmässigt för mig. Thåström och jag går way back: såg honom första gången i slutet av 80-talet. Jag hade jeanskeps och hade hånglat med min första kärlek dagarna före. Roligast är ändå att jag inte går på spelningen av nostalgiska skäl, utan för att han fortfarande håller, och kanske till och med blivit bättre med åren. Kent, jaja, dem har jag inget direkt emot, men det är inte för deras skull jag tar med största fan-hjärtat.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Men hörni, jag kommer plötsligt på att jag glömt ännu en lovebombing! När jag gillar något så mycket att det förtjänas kärleksbombas så pratar jag om det, lever jag det, tänker jag det så till den milda grad att jag per automatik tror att jag även bloggat om det. Ofta har jag inte det. Hm.

Nåväl: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland är en pärla. En liten kompakt känslostorm. En liten kärleksaffär som räcker länge. Ett språk som är vidunderligt, skörhet ingår inte bara i titeln, utan får stå som begrepp för hela boken. Åh vad jag gillar när böcker får mig att känna, och oj, aj, vad det svider att läsa den här. Vad sägs om fulgråt i lunchkön? Jodå, det var så det blev.

Och vad sägs om ungdomlig kärlek, Berlin, konst, sjukdom och hjärtesorg?

Bokpaket

Åh, en kollega meddelade just att hon fallit till föga och beställt ett bokpaket innehållande Miranda July Ingen hör hemma här mer än du, Cormac McCarthy The Road, John Ajvide Lindqvists Människohamn och Daniel Sjölins Världens sista roman.

Jo, om jag skulle plocka ihop ett bokpaket med världens bästa böcker, så skulle dessa fyra vara med. Och jo, det är jag som pratat om dem så mycket att hon beställde dem.

Om ni skulle sätta ihop ett bokpaket som är lika bra som detta, vad skulle det innehålla?

Godisbutik

Som ett barn på julafton, eller i det här fallet: som ett barn på födelsedagen. Madonna i London! Madonna i London, Madonna i London, Madonna i London! Åh, kan det inte bli september snart?

Kate Atkinson Case Histories

En sån fin bok! En deckare, och jag som inte brukar läsa deckare, som inte brukar bry mig om vem som mördade (och ännu mindre vem som mördades) sitter trollbunden. Fnissfrustar och gapskrattar på pendeltåget, varpå jag bryter den sociala koden och får snedkastblickar från mina medpassagerare. Sekunden efter hjärteknipande bölande: som lille skutt med tårar sprutande. Och svepande sidbläddrande vrålläsande. Fnissfrust och hjärteknip! En historia - nej flera! - som berör.

Vi får möta en hel hord av personligheter (och däri ligger min enda kritik, de är så många, det tar flera rader i de olika kapitlen innan jag minns att justja, Michelle det är ju... eller Nicola det är ju...).

Jackson Brodie, före detta polis, nu privatdetektiv åtar sig fall efter fall som alla verkar handla om döttrar som försvunnit och fäder eller systrar som letar. Personbeskrivningarna (trots ovanstående stycke) är lysande, med inskjutna tankestick och både dialog och inre liv som får en att förstå och känna. Ganska enkla personligheter (den frånskilda polisen, den slampiga vs den pryda systern, kattanten, den förnumstiga dottern) men de är tecknade med finess.

Läsaren får först möta fallen, som utspelar sig 1970, 1994 och 1979. Ett försvinnande av en liten flicka, en mördad tonåring och ett äktenskapligt drama. Och sedan varvas nutid med lite dåtid. Känslor, händelser och ett bra språk. Läs!

Håll om ryggen

På pendeltåget utvecklas en egen liten värld: en komprimerad verklighet där de sociala spelreglerna är viktigare än annars. Viktigare eftersom man delar luften och det lilla utrymmet med främlingar. Inte alla förstår dessa regler, men de höga mobilsamtalen, öldrickandet och knuffarna hör ändå till ovanligheterna. Och när det händer står man ut med det, som en del av spelet. En vanlig färd ser jag inte dem som sitter bredvid, tjuvkikandet som sker sker diskret. Ganska sen fredagkväll sätts spelets regler ur funktion. Jag har hörlurarna på, men kan inte undgå (luften andas vi inte bara gemensamt, våra ljudvågor är dessutom korta, korta) att höra flickan gräla med sitt ex i telefonen samtidigt som hennes pojkvän håller henne i handen och stirrar tomt ut i luften.

"Det borde du tänkt på innan du var otrogen."

Repliken skär genom luften. Det vanliga sorlet dämpas en aning. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Hon är så outsägligt vacker, pojken hon håller i handen ser snabbt åt hennes håll, sedan rakt fram igen. Hans ögonfransar är långa, hon biter på en nagel. Jag undrar om de kommer gräla när hon lagt på och de stigit av tåget.

En eftermiddag på väg hem. Tidigare än vanligt, men tåget är inte mitt på dan-tomt, hemfärdsrushen har nästan börjat. Försjunken i min bok, musik i öronen.

"Vi har tiggare ombord. Uppmuntra dem inte. Vi är alltså fullt medveten om att vi har tiggare ombord."

Speakerrösten skär genom den komprimerade luften i samma ögonblick som mannen från öst (det är alltid någon från öst, kanske Bulgarien eller Albanien, egentligen vet jag ju inte) lägger den laminerade lappen på de få sätena som är lediga. Jag är fattig. Jag har en ung son, han har LEUKEMI. Jag behöver pengar. Det är meddelandet på lappen, igen och igen samma meddelande. Och jag tänker att någonstans finns det en man från öst som har en ung som med leukemi som behöver hjälp. Men hur ska jag veta om det är denna mannen?

När han samlar in lapparna tittar jag bort, jag upprätthåller de sociala strukturerna, låter dem inte rubbas. Samtidigt som jag vet att det inte spelar någon roll om sonen med leukemi är fiktiv eller reell: lapparna tyder på att något är fel. Jag borde inte bry mig om vad. Men likt förbannat ser jag bort, må det vara från den snygga tjejen som grälar i mobilen, mannen med lapparna eller den överförfriskade chefspersonen som på ett allt för intimt sätt skojar? pratar? närmar sig? de allt för unga tjejerna. När de går av först drar jag en suck av lättnad.

Pytt i panna

Det har varit lite si och så med läsandet på sista tiden. Med kulturandet över huvud taget, faktiskt. För mycket avtackningar, vindrickingstillfällen, mingelsammankomster och diskussionsklubbar för att hinna med så mycket sådant som bäst görs alena. Eller i alla fall i tysthet. Det myckna nattsuddandet har till och med lett till att jag varit för trött för att läsa på tåget. Då, mina vänner, har det gått långt.

Lite har dock hunnits med:

Tidningshögen har växt, och tre nya bekantskaper har fått fraternisera med de andra. Två tidningar med - skenbart - samma tema: miljö. Den ena EcoQueen slängde jag i avsky ifrån mig efter en snabb bläddringsejour. Urk. Same same. Inget behöver ändras, köp den här oljan till armbågarna i stället, bla bla bla. Svindyra kläder bättre än billiga. Vintage bla bla. Vänder sig uppenbart till dem som hakat på det där med miljön för att det är trendigt. Rätt i tiden. Nå, jag kanske borde ge dem the benefit of a doubt, det var ju trots allt första numret.

Mer genomtänkt, mer djuplodande, snyggare och mer tilltalande på alla sätt visade sig Camino vara. Spring och köp! Smarta artiklar, råd lätta att ta till sig.

Tredje nykomlingen i tidningshögen är - ni gissade det - ALT, Atlas Litterära tillägg. Intervjuer - samtal - som sträcker sig sida upp och sida ner. Om skrivande! Om livet! Gusto. Den här läser jag från pärm till pärm, och sprättar varsamt. Inte färdigläst ännu, jag håller hårt!

Filter nummer två har kommit, men ligger faktiskt helt obläddrad i högen. Ska åtgärdas snarast.

Bokfronten då? Efter the Road har jag gjort några nedslag. Påbörjat och ratat. Långsamt sugande som tappat smak. Reglerna slukades i en sittning, efter jag överkommit det initiala motståndet. Motstånd fanns, finns, kvar, men den får förbli obloggad några dagar till. I morgon ska den diskuteras på lovely bokcirkel (eller är det en läsecirkel, hur var det nu igen?).

Och så. Till sist. Som det har längtats. Och tjatats om. Och drömts om. Och nu: njutits av. Jag ÄR en sån enkel själ. För jag VISSTE ju att jag skulle älska, älska, Människohamn. Den var inte bara exakt så bra som jag visste att den skulle vara, den var till och med lite bättre. Inte hoppa högt-skrämslig, men fin fin fin och smygande. Som jag gillar. Enda klaget kanske: varför, varför fick inte de Smiths-citerande pojkarna större utrymme? Jag skulle kunna läst bara om dem (fast nej! Jag vill inte missa Simon, eller Anders, eller Maja eller någon av de andra. Skärgårdsborna!) Men pojkarna var ju så fina. Och jag känner mig så enkel.

Musik just nu: Jason Mraz, Mika och Regina Spector. Jag ombyter mig inte så ofta. Snart ska jag gå på Kent och Thåström, så lyssna in mig på lite sentida Kent måste göras. Annars är min lyssning i stå. Anna Ternheim idag, alltid fin. Damien Rice, stackarn har reducerats till bara Eskimo. Och den känns ju inte så tidsenlig just nu, men efter samtal om snöänglar idag fick den en plats på pendeltåget. Jag borde ta tag i lite Marilyn Manson igen. När min iPod dog dog även den genren som jag döpt till "musik att gå jävligt snabbt till". I bilen spelade RockKlassiker Guns n´Roses både till och från tåget. Vilket sammanträffande. Jag blev nittiotalsnostalgisk och ville genast lyssna på REM och Right Said Fred och Counting Crows och sitta i mörker och dricka whiskey med M. Nej, jag har nog inte ombytit mig sedan 1994, när jag tänker efter. Åh, Människohamn gav så klart massor av Morrissey, i alla former, men det är ju också ett alltid, som inte behöver bebloggas.

Teveserier för närvarande: Såg första avsnitten av Californication igår. Fnissfrustade, men håller det i längden? Tveksamt. Battlestar Gallactica ska nu ta ännu en sjukt lång paus. Precis när de började hitta tillbaka till nerven. Synd på en så bra teveserie, men jag önskar lite att de skulle hitta hem, already. Så vi slipper vänta.

Aktiviteter som inte inbegriper vin eller någon slags kultur: slå med lie. Klart underskattad motionsform. Jobbigt, man blir solbränd och trädgården förvandlas från hippiehår till något mer hanterbart. Dessutom är det meditativt och faktiskt rätt kul. Lie alltså, jag spår dess återkomst. Vi hittade ett gammalt träskaft i ladan, och ett nytt blad inskaffades. Dessutom klipper jag hela megatomten (den pyttedel av megatomten som över huvud taget klipps, ska det vara) med en handdragen gräsklippare. Jag tänker fantastiskt bra i sällskap av gräsklipp. Tomaterna har i år fått sig ett eget land. De kom i jorden för några dagar sedan och ser ut att ta sig fint. Eventuellt hann de - även i år - bli lite för långa och gängliga. Få se om de bär frukt. Potatisen däremot, lär visserligen inte bli färdig till midsommar, men my god, fantastiska små välartade, knubbiga plantor i snörräta rader. Förra årets masspsykos är glömd.

Ja hej. Det var min horisont, tror jag. Questions, comments? Ni vet var ni gört.

The more you ignore me the closer I get, you´re wasting your time.

Det var ju inte meningen att nedanstående skräppost skulle bli liggande så länge, som det sista avtrycket av mig i det så kallade cyber space, men just nu är det helt andra saker än sånt det borde bloggas om som seglar upp och tar min tid. Leva! Det är ju inte så dumt, det där egenligen, att leva?

Hörni, vi hörs snart igen. Kanske innan veckan är slut. Till dess kan ni fundera på den där indianstammen som hittats i djungeln. De saknar säkert inte heller mina bloggposter.

Who´ll bite you?

Jag har minst fem epostadresser som jag använder: bloggens, den privata, jobbets, Djurens Rätts och så min skräpmail. Skräpmailen går jag extremt sällan in på, men idag gjorde jag det (det kan ju ha kommit något intressant). Bara massa junk och så min prenumerationer (de oviktiga. Dagens Arena får tex komma till jobbet).

I dagens skörd:

- Sex and the city news letter
- James Marsters updates


Jodå, nittiotalet lever och frodas i min mailbox. Underbart. Och genast måste jag gå in på Facebook och kolla om James har någon fansida. Såklart! Inte bara en utan drygt 40. Med namn som:

- Jhonny Depp and James Marsters are sexy even if they are in their 40s
- I would cheat on my boyfriend with James Marsters
- James Marsters Is My Master Now...AND I'M HIS BITCH!
- James Marsters is the HOTTEST vampire of all time!!!!!!
- Spike can bite me ANYTIME
- Time And Space Are Infinite, Ergo We Will All Sleep With James Marsters

Och så några antisidor:
- David Boreanaz (Angel/Booth) is HOTTER than James Marsters (Spike)
- I don't fancy James Marsters
- Spike from Buffy is hot, but in real life, James Marsters is kind of a wuss

Jo jag vet, sexistiskt så det förslår, men jag kan med detta säga att: den 14 juni är det inte bara Dolly som sjunger. Då är det även Once more with feeling-singalong hos min polare J. Yay!

Boklördag, fönstertvätt, väder: Kära dagbok III

Alla är förstås ute idag i det helt fantastiska vädret. Det gör ni rätt i. Jag är besatt av väder, har jag märkt: för mycket väder, för lite, avsaknaden av, variationen. Jag ska inte gå ut i solen idag. Kan inte. måste tvätta fönster. Nu ångrar jag naturligtvis att jag inte gjorde det en mulen dag. En tidning kommer hit i morgon för att göra inredningsreportage, och då kan man inte ha fågelbajs på fönstren. Inte jag i alla fall, det finns säkert de som skulle argumentera för att det är bohochic, eller något. Själv tycker jag det är ganska äckligt, oavsett om det blir förevigat för hela svenska folket eller inte.

Jaja, det jag egentligen ville säga: om ni inte redan har, spring bums iväg och köp DN och läs om John Ajvide Lindqvists nya. Det har sagts förut och tål att sägas igen: en bok om gengångare som citerar Morrissey - har det någonsin skrivits en bok direkt till mig så är det denna. Jag hänger på boklådelåset på tisdag när den kommer ut.

Åh, missa inte heller artikeln om Haruki Murakami. Ännu ett Twin Peaks-fan. Jag är inte förvånad.

Nå: gamla strumpbyxor, diskmedel, ljummet vatten och tidningspapper väntar. Fåfängans pris, minsann.

Kära dagbok II

Senaste gången jag var på koncert var Manu Chao. Då hade jag stegräknaren på och dansade 19 000 steg. Nick Cave igår var inte lika mycket hopp och skutt: där jag stod (allra längst fram, på kanten) satt en tjej på golvet och läste en bok, samtidigt som hon vickade lite på foten. Längst bak var det också någon som satt ner, såg jag. Koncerter är ju annars bäst om de renderar i svett och blåmärken. Men trots Nickes nya glada stil var det en lugn-lugn tillställning. Bäst var extranumren: Into my arms är vackraste låten.

Trevligast var drinkarna på Rival efteråt: min livs första Old fashion var perfekt enligt experten. I morse sov vi (på hotell, hur konstigt var inte det, vakna inne i Stockholm?) tonårslänge och åt hotellfrukost i vad som kändes som timmar. Nu: Battlestar Galactica.

Världens stoltaste

Ok.

Så.

Jag har haft min kanske minst produktiva dag - ever. Har faktiskt inte gjort någonting på hela dagen. Slog mitt rekord på Quadra Pop på mobilen, men det räknas inte ens. Vankat lite har jag gjort. Suttit i gräset och stirrat rakt framför mig.

På andra ställen i Sverige har det jobbats mer. I Småland har lillasyster varit extremt produktiv: jag är från och med idag världens stoltaste moster, till Lilla O.

Iiiiii. Jag går inte igång på barn, per automatik. Men hajja! Iiiiii!

"För sakens skull", "det är en principsak" och "rätt ska vara rätt" är tre av mina värsta. Brrr. No-no.

Men så: Vår dn-prenumeration höll på att gå ut, då ringde det en trevlig ung man och undrade om jag ville fortsätta prenumerera, till halva priset. Naturligtvis. När så fakuran för den nya perioden kom hade de inte alls dragit bort halva kostnaden, min man ringde och undrade varför.
- Ni har redan fått en sådan rabatt en gång, blev svaret. Då kan ni inte få det igen.
- Men ni lovade, sa min man.

Hårdnackat vägrade de oss tidningen (ja, om vi inte betalade vad de tyckte naturligtvis).

- Nu har vi ingen tidning, sa min man när han lagt på. Rätt ska vara rätt, det är en principsak.
- Men, men, men?
- De ringer nog snart och erbjuder oss den för halva priset.
- Tror du?

Så kom den bistra dag när tidningen inte fanns i lådan på morgonen. Det var en lördag dessutom, vilket gjorde saknaden och tomrummet i det närmaste gigantiskt. Den fluffiga sojalatten och den smarriga tartexmackan i sängen förlorade lite mening och innehåll. Den färskpressade josen smakade unket. Att det var helg föreföll bortkastat.

Tre helger har vi varit utan tidning. Veckorna klarar vi med nöd och näppe (alla tidningar på jobbet), men helgerna! Det är öken. Det känns som att rätt inte är rätt utan helfel. Jag kände mig inte som en vinnare.

Så nyss. Då ringde de. Och erbjöd tidningen för halva priset. Hurra! Och rätt är, tydligen, rätt.

Kära dagbok. Banalitetens skugga faller, det är vår - sommar igår, vår igen idag - och jag önskar jag vore Ronja som skriker i vitsippebacken. Jag är inte det: jag sitter fast på ett kontor. Med nedfällda presienner, ty utanför strålar solen, rakt mot skärmen där kolumner och slutsatser formas.

Banaliteten? Ja, är inte våren banalitetens tid. Rosévinsfläckar och vintervita ben. Viljor. Känslor. Gräsklippsdoft och asfalt ännu inte het.

Ibland är det den som viskar som hörs bäst

Nej, att skrika högst och smeta mest är sällan en bra varaint om man ska vara trovärdig. Fjärilen från Tibet var för mycket på alla plan för att fungera. Dessutom innehöll den allt för många exempel av riktigt dåligt språk för att jag skulle kunna låta det passera. Synd, jag hade - som jag skrev nedan - verkligen velat gilla den.

Fjärilen får fladdra vidare i sin köttsmälta existens: bye bye. In vandrar i stället en man och hans son. Apokalypsen har varit, och passerat för några år sedan. Vad som hänt, eller exakt när, får vi inte veta. Allt som är kvar är ödslighet, tomhet. Falnande aska och en och annan människa. Good guys eller bad guys? Det vet man inte. Det enda jag vet är att Cormac McCarthys The Road är allt som behövs. Avskalat, nästan sakralt slår texten ner i ögonblicket. Små korta stycken avbrutna av fantastiska dialoger mellan mannen och pojken. Det var länge sedan jag - den kvällströttaste - låg vaken halva natten och vrålläste. Vaknade tidigt i morse och läste ut. Inga skarpa toner, inget överdrivet äckel och ändå: detta är bland det otäckaste och vackraste jag någonsin läst.

Porträttet av pojken får hjärtat att brista. Jag skrattar högt åt vissa av dialogerna, och hjärtekniper med tårarna i ögonen åt andra. Jag vill hålla om den magra lilla kroppen, jag vill göra honom varm och trygg. Jag vill stryka mannen över kinden, stryka bort hans sorg och säga: allt blir bra. Det är bara det att jag har svårt att dro det själv när jag läser. Den är tröstlös, avgrundsdjup.

Sällan har verklighet och fiktion skilt sig så åt: denna, årets varmaste och vackraste helg, är jag tvungen att värma mig under filtar för jag lever mig så in.

Två saker har dessa böcker gemensamt: de skildrar undergången. Och de innehåller äpplen.

Miranda I miss you

Jo, trots det idoga sugandet tog den slut, No one belongs here more than you. På pendeltåget bara halvvägs hemma var det över. Buhu. Tack och lov att man får läsa böcker så många gånger man vill. Jag läser nästan aldrig om, men jag kan tänka mig att börja. Miranda var perfekt ända in i slutet. Jag älskar hennes karaktärer. Åh så ljuvliga de är. Läs!

Jag skrev ju igår att jag sticker emellan. På ett högst orättfärdigt sätt läser jag C J Håkanssons Fjärilen från Tibet, men jag vet just inte om jag tycker den håller. Och det grämer mig för jag vill ju så förtvivlat gärna gilla. Svensk skräck! Framsidan är hittills det enda som är riktigt otäckt, fast det ligger under ytan och jag väntar på att det ska spricka fram. Jag hoppas det gör det. Feberyrseln som den verkar vara skriven i når inte hela vägen fram, och jag hänger ideligen upp mig. Det är så många språkliga fel att jag blir galen. "Flertalet" är inte synonymt med "flera" det betyder "de flesta". Författaren har dessutom en ovana att vilja gnugga in andemeningen: En karaktär är inte bara hungrig, då är hon dessutom (i samma stycke) utsvulten och magen är som ett hål. Lita på dina läsare CJ, vi fattar!

Nå, för att försöka ge en rättvis bild av boken ska jag läsa ut den och försöka att inte jämföra CJ med Miranda. För sällan har två böcker så skiljt sig från varandra.

Good for you, potato

Alltså jag måste ju bara få instämma i kören. Eller kören kanske har tystnat? Missade jag kören? Jamen då får det väl bli en liten privat hyllning då.

Miranda July. Jag tycker vi slår fast en gång för alla: Jag älskar Miranda July. Miranda, if you read this: (maybe you google your name and decide you want to know what the swedes think) Miranda, I love you.

Novellsamlingen No one belongs here more than you är helt fantastiskt bra (och obs, den finns på svenska, och som ljudbok. "I made this for truck drivers and the blind, but you might enjoy it too. I tried to read it in a way that would make it impossible for you to not get me." Jag läser så långsamt jag förmår, sticker emellan och längtar mera. Idag, på tåget (jag älskar att pendla lika mycket som jag älskar Miranda, eftersom jag får läsa Miranda när jag pendlar. Jag kanske kommer läsa Miranda varje dag i resten av mitt liv) läste jag Mon Plasir och grät lite, skrattade högt och njöt. Miranda, sa jag det? är fantastisk. Jag vill flytta in granne med Miranda. Jag vill vara henne nära. Jag vill att hon ska skapa saker jag kan ta del av. Jag kan flytta in hos henne och tvätta och städa och laga mat och gå ut med hunden och fixa och dona och... bara hon får skapa saker i fred. Om Miranda var en klänning (kanske en gul, lite urtvättad med fantastisk, lätt passform) så hade jag haft den på mig varje dag.

Novellsamligen kommer jag ge till alla jag känner i julklapp. Så, nu vet ni det. Men vänta för all del inte med att köpa den: ty ni kommer, liksom jag, att vilja läsa i den varje dag, och då kan det vara bra med två exemplar.

Jag vill aldrig att Mirandasamlingen ska ta slut. Jag VILL att den tar slut så att jag får börja om. Mirandas karaktärer är som gamla vänner efter tre rader. Mirandas noveller är som snutteflitar, som klappar på axeln, som en spark i baken, som en kör som ropar bra saker, som allt det bra med spunnet socker - karuseller, känslan - men utan det dåliga - ja, själva sockret då, som en vitsippeäng, som den hemlöse mannen på gatan som alltid ler, som den raggiga hunden, som smultron man plockat själv, som finaste disktrasan, som...

Miranda, I love you.

Lite om känslan efter Djurens Rätts riksstämma

Hela helgen har jag varit på Djurens Rätts riksstämma, i vackra Norrköping på fantastiska Arbetets Museum. Fyra dagar av debatter, skratt, allvar, lite gråt (när 83-åriga Åke Espegren från Åsele fick ett hedersomnämnande: om hela Sverige hade varit lika medlemstätt hade vi haft 160 000 medlemmar. I dagsläget har vi 36 000. vi har alltså något att lära. Nå, när Åke höll sitt tacktal grät jag en skvätt. Jag klarar inte ceremonier) men framförallt urbra diskussioner om allt från hur vi ska stärka den lokala verksamheten, via köttskatt och demokratiprocesser, till effektivisering, jakt, tidningen Djurens Rätt, djurförsök och veganism.

Jag känner mig, milt uttryckt, lite tom. På det där lyckliga sättet när det faktiskt varit riktigt bra. Alla mina inlägg i talarstolen gick vägen (trots att jag drömt om hur det skulle bli. Varannan natt i två veckor har allt gått utmärkt; stående ovationer och jag har hittat de mest lysande formuleringar. Varannan natt har jag i stället stammat, fumlat, glömt orden, glömt kläderna, och publiken har varit fientlig. Tack och lov var sanningen närmare det förstnämnda.). Dessutom är ett evigt rännande till talarstolen utmärkt motion: fyra dagars trappmaskin, upp och ner för de fem stegen. Ni ser, folkrörelser är bra till mycket.

Igår när jag kom hem la jag mig på soffan oförmögen att formulera en enda ståndpunkt till. Tvärtom, nu ville jag bara bli matad med lugn och lättsamheter. Det fick bli Once, en Irländsk film, en kärlekshistoria med heeeelt fantastisk musik. Jag hade hoppats på att få böla lite, men den var mer mealnkolisk än sorglig. Väldigt fin. Obs! Innehåller inte Meg Ryan, inte ens nästan. Toppen.

Utanför kvittrar fåglarna, jag ska gå ut på tomten en stund tror jag. Titta på alla gullvivor, vitsippor, förgätmigej, körsbärsblom och björklöv som materialiserats medan jag varit borta.