Radioskugga

Närmast frenetiskt surfar jag runt, runt, runt. Letar, söker. Lyssnar, läser. Undrar. Sedan några månader har vi ingen teve, bra så. Men sedan några veckor har vi inte heller någon tidning. Det är så klart ett misstag. När vi ringer DNs prenumerationsservice säger de - precis som de andra femtioelva gångerna - att det är konstigt, den borde komma. Men icke. Radio, javisst. Och fragmentariska nätartiklar. Men det räcker inte. Jag blir galen. Jag vill veta vad som händer, jag vill ha analys. Egentligen vill jag ha DN så som den såg ut innan de ändrade formatet. Nä, formatet i sig har jag inget emot, men jag undrar fortfarande varför de tror att med ett minskat format måste följa mindre analys, mindre viktigt (har de månne missat att till och med Dostojevskij finns i pocket?) Mitt surfande ger resultatet att jag numera vet att även DN har "dagens outfit" på STHLMs-sidan. Jag skriker: Nej! Ge mig torra analyser. Ge mig seriösa rynkor i pannan. Ge mig stabilitet och viktighet. Ge mig DN-debatt som hade den politiska tyngden av en tegelsten. Ge mig en ledarsida som inte frenetiskt hakade upp sig på något och bet sig fast utan som kom med åsikter man förvisso inte alltid höll med om men som alltid var relevanta. Ge mig välskrivna reportage om bortglömda konflikter och intressanta människöden. Ge mig näring.

Och om jag inte kan få det: ge mig åtminstone tidningen i brevlådan.

/J

The little symbols of your devotion

Att beskriva något som berör en känslomässigt är svårt, för alla ord känns för små och riskerar bli till plattityder. Jag som nästan aldrig skräder orden kan tycka att jag borde ha sparat på krutet. Lite irriterad tänker jag att jag borde ha sparat ord som fantastiskt och magnifikt eller för den delen avskyvärt och förskräckligt till tillfällen då de verkligen behövs.

Trots detta ska jag göra ett försök att beskriva en känsla. Försöka beskriva den känsla som jag delar med 4000 andra, känslan av Antony and the Johnsons i Dalhalla, Rättvik, i lördags. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. En av sommarens hittills vackraste och varmaste dagar, försommargrönska och ett Dalarna som tar emot med öppna famnen. Jag hade hunnit vilja flytta både till en liten by utanför Uppsala där det fanns ett förfallet hus med tillhörande förfallen dinerliknande byggnad (utmärkt att starta en vegovägkrog i) och till Grycksbo där vi möttes av skylten "Välkommen hem Conny. Vi har saknat dig" innan vi var framme i Rättvik. För att inte tala om besöka allt intressant på vägen - Dragon gate, loppisar, små fik och muséer.

Vi kom fram till Dalhalla där de trevligaste vakterna/publikvärdarna någonsin hälsade oss. När vi försynt frågade om det gick att campa - vildcampa - någonstans log de och sa "Vad mysigt! Klart ni ska campa. Kör ett par hundra meter tillbaka där finns en bäck." Stockholmsvakter: tag lärdom!

Jo, men, så platsen då. Dalhalla. Har ni varit där? Det går inte att beskriva. Ett hål i svenska urskogen. Ett stenhål med en sjö. En amfiteater. Ett kalkbrott. En hissnande upplevelse. Och ändå familjärt, välbekant. Bakom mig i toalettkön stod en kille och pratade i mobilen: "Nä, men de ser ut som alltid på Debaser, liksom." Jo, det var den vanliga crowden, direkt ditslussade från Södermalm. Inte alla men många, många.

Och själva konserten då? Nej, jag har inga ord som gör den rättvisa. Vackra, vackra the Johnsons i vita kläder. Vackra, vackra Antony med röst som ingen annan. I andra låten grät jag. I tredje skrattade jag. I Fistfull of love stod jag tillsammans med hela publiken upp, i extas (man sitter i Dalhalla). Varpå Antony, lite förläget säger "Oj då, vi har fortfarande några kvar". Efteråt stående ovationer och tre inrop. Jag kan inte säga mer.

Kärlek, jag är fortfarande uppfylld. Kan i stället för att beskriva konserten berätta om hur jag första gången fick höra om Antony and the Johnsons via ett SMS från fina vännen i Norrköping: "Sitter och dricker öl och äter nötter och lyssnar på Antony and the Johnsons. Så vackert, lyssna när du kan". Det var en sån där vacker sommarkväll i Stockholm när själva luften har tagit semester och alla är vackra och slöa och gatorna tomma. Vi, A och jag, var ute och gick på Kungsholmen när SMSet kom, och av en händelse gick vi förbi en öppen skivaffär. Vi gick in och jag bad att få lyssna på deras skiva. Hörde Cripple and the Starfish och började gråta. I affären. Det händer inte mig, musik berör mig oftast inte så, det var stort. Så jag köpte skivan, på stört.

Jag inser att den här texten är lika lång, kanske längre än, Buffytexten. Men då förstår ni? Det var stort, outsägligt vackert om jag ändå får försöka mig på lite förstärkande ord. Det var kärlek.

/J

Inom mig trängs fjolårsgräs och lervälling

Ja hej. En dålig dag, jag behöver lite tempo, lite inneboende tempo alltså. Skulle städa, men började med att baka scones, dumt. Hittade en obetald faktura från a-kassan, som sa att om jag inte betalt senast igår så kickades jag ut. Fan, så dumt. Tvättade två fönster, sen tog lusten slut. Dumt, dumt dumt. Betyder att jag har eh, kanske åtta, kvar. Jag är glad att ha fönster, och jag gillar renhet, men inte idag. La mig på soffan och åt nötter. Å, så dumt. Ont i magen nu, fysiskt och psykiskt. Ska kanske laga grönsakssoppa, "bantarsoppa". Om jag enbart äter det fram till midsommar blir jag vacker då?

Hatar uttrycket i-landsproblem, men vad är detta om inte... jo. Dumt. Dumhet.

Urk. Patetiken vet inga gränser.

Jo, jag är medveten om att jag är borskämd. Ser massor av saker att kommentera. Som irriterar och engagerar. Som är viktigare än det här. Som gör mig glad eller bara får mig att reagera. Det är inte det. Blir bättre när jag börjar jobba igen, på torsdag. Trodde inte jag skulle tycka så, men det gör jag och det är jag tacksam för.

Jag tror att jag känner mig lite ensam bara. En släng av ensamhet, jo det är nog det. Varför kan man fråga sig, har pratat med två käraste vänner idag. Den ena kanske jag träffar på söndag och den andra kollade läget inför midsommar. Och igår tackade jag nej till drinkar efter varit och träffat fantastiska människor hela dagen. Och i morgon... Ja, men just nu. Det är ju just nu det känns så här, den här sekunden som ropar saker i mitt öra, som susar i bröstet. Som luktar fjolårsgräs och lervälling.

För tänk egentligen vilken lycka att vara ensam, mätt och sysslolös. Tänk alla som önskar sig bara en av de tre. Och snart är jag inte ensam längre, så inte ens det kan jag vara deppig över, egentligen.

Idag tristess och viktångest. I morgon Dalhalla och Antony and the Johnsons. Så kanske melankoli är den känsla jag borde sträva mot?

Ska sluta nu. Jakten efter mening börjar med att jag tar på mig skorna och går ut. Ni ser - jag har både skor och ben. Till och med det. Går och gräver lite i komposten. Mylla är en bra sak, även den som inte är riktigt framme.


/J

Eldsjälar

Jag har aldrig betraktat mig som eldsjäl. Jovisst, jag engagerar mig gärna i både det ena och det andra och avstår sällan från hetsiga debatter. Mina krönikor för fram en del av det jag vill säga. Min kamp bedrivs med ord, och det tycker jag - med risk att förminska mig själv - är lathetens engagemang. Men så finns de där andra. Som går mil efter mil och delar ut flygblad, klistrar affischer, skanderar slagord, anordnar manifestationer. Som är hands-on-engagerade, med själ och hjärta.

Kom precis hem från ett besök på Djurens Rätts kansli. Där kan man stiga in i valfritt rum och hitta dem. Dem som spenderar varje vaket ögonblick i engagemangets kärna. Som åker på semester till annat land - och som snart måste åka tillbaka igen för att de hittat en övergiven, misshandlad hund som de lämnat på en veterinärklinik och som nu ska få ett nytt juste hem i Sverige. Som lämnar välbetalda arbeten för att jobba med djurrätt på heltid - för att "Nu när jag har barn hinner jag inte lika mycket på kvällar och helger, så lika bra att jobba med det". Som tagit tjänstledigt för att jobba med utsatta människor i Afrika, och som kommer tillbaka stärkta av nya intryck. Som jobbat häcken av sig i massor av år och nött nött nött det viktiga budkapet rakt in i folks brevlådor, teveskärmar, näthinnor, nött det rakt in i folkhemmet.

Jag kunde inte vara med på stämman (kongressen) i år. Det var med sorg jag avstod, för det är där man möter ännu fler eldsjälar som utan en spänn betalt gör allt fotarbete. Som får utstå spott och spe men som står för det de tror på. Som gör precis allt som står i deras makt för att opinionen ska vända till deras - vår - fördel. Som säger att djur inte är våra att äta upp, skratta åt, klä oss i eller på annat sätt använda på sätt som inte är deras vilja.

Detta är riktiga hjältar, osjälviska, namnlösa. De drar sitt strå till stacken för att det ska bli en bättre värld.

Jag är stolt över att känna dem!

/J

Nämen, va fan?

Idag är jag inte tillförlitlig. Klippte lugg. I badrummet. Själv. Med igenimmad spegel. Det blev fult. Jag tänkte det skulle se lite skojigt ut. Lite spontant. Nu ser jag i stället ut som en kulturtant (ja, iförd åtta år gammal kulturkofta och allt). Fattas bara hennarött.

Blurgh.

/J

Det ena och det andra

Står i valet och kvalet mellan att skriva något om förslaget - diskussionen? - att förbjuda vissa fångar att läsa porr, eller att skriva något om mina små potatisplantor som börjar titta upp. Eller kanske något om Nicole Richies 45-kilosfest. Eller kanske om något helt annat.

Men äh.

Det första är så självklart: Det går inte att förbjuda vissa människor vissa tidskrifter. Det är centsur och åsiktsregistrering - och kan i förlägningen leda till att polisitska tidskrifter inte ges till somliga. Förbjud porren helt i stället.

Det andra är så roligt för mig men så ointressant för er. Kanske klistrar jag in en stämningsbild i stället.

Det tredje, nä, jag vill inte ens försöka.

Det fjärde får bli tre inomhustips i stället:
Film: Blood diamond
Tv-serie: Lost room (har bara sett 1/3, men verkar lovande)
Aktivitet: Tvätta fönster (jorå, just nu när det är regnigt och dimmigt ute tror man aldrig att solen kommer lysa in och avslöja vinterränder. Men ha förströstan - det blir sol även i år. När jag ändå hushållstipsar kan jag ju berätta hur du ska göra: Använd rent varmt vatten med en droppe diskmedel som inte är djurtestad. Skrubba upp smutsen med en gammal nylonstrumpa. Torka med tidningspapper. Överlägset bäst, billigast och miljövänligast.)

Kanske ska sluta här.

/J

Lägesrapport

Galet tråkig dag. Tråkigt väder, tråkigt humör, tråkigt, tråkigt, tråkigt. Ja, jag vet. Jag behöver ha tråkigt ibland, men det är ju så... tråkigt! Och i jämförelse med helgen: lillasysters bröllop, lillasysters 30-årskalas och Henry Rollins igår på Rival så har den här dagen varit sällsynt blek. Har knappt lämnat internet i min jakt efter något annat, bara varit ute några timmar. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Ute var det regnigt och myggigt, inne är det ostädat och sunkigt. Och på båda ställena rått och liksom osunt.

Nå, man kan inte ha det bäst alla dagar.

/J

Min mamma och jag

Min mamma och jag bor nästan femtio mil ifrån varandra. Jag skulle inte skulle vilja bo i huset bredvid, men kanske fem mil hade varit mer lagom. För att ses en söndag över en kopp kaffe, kunna åka över en vanlig tisdag. Nu går inte det. Men vi träffas ändå över ett glas vin ganska ofta. Hon i sin telefonlur, jag i min. Igår var en sådan kväll. Nästan en hel flaska och två och en halv timmes prat ger samma fniss-i-magen-känsla som att faktiskt träffas. Det enda som saknas är godnattkramen.

/J

Hippiehår

Funderar på att köpa en gräsklippare. Det visade sig nämligen att min trädgård hade oväntad framgång som hippie. Inget ont i det - på avstånd, så som till exempel förbipasserande ser - ser den härligt ostyrig och lättsam ut. På nära håll är det lite annorlunda. Jag har redan beskrivit sniglarna. Den har fantastiska förutsättningar: skyer av förgätmigej, flockar av gullvivor, dungar med liljekonvalj och tuvor med blåa små violer blandar sig med enstaka mandelblom och vackra, vippande gräs och ett helt fält med lupiner väntar på att få slå ut. Utanför köksfönstret skuggar en syren hundkex på gränsen att blomma, och tre bastanta ormbunkar har slagit rot under fågelbordet. Den nu nästan överblommade häggen ersätts av en vildsint buske med vita skyar, och körsbärs- och plommonträdens vita blommor har ersatts av rosa äppelblommor. Och en hel del är fortfarande på gång - knoppar och fjolårets kvarglömda fröställningar ger löfte. Så långt allt väl. Men om man vill vara i trädgården känner man sig onekligen lite... undanskuffad. Av grönskan. Och på något plan gillar jag verkligen det. Det är kraft i det växande. Men jag tänker att det bara är försommar, och att jag inte sett hälften av vad som komma ska. Och kanske är det bäst att mota olle i grind? Eller bara låta det vara, åtminstone det här första nyfikna året? Sköta trädgårdslandet och låta gräset bli så högt det vill. Slå med lie i juli och inte oroa mig för vad som kommer? Låta den inre hippien hitta kraft i kirskål och mossa? Jo kanske.

På min systers bröllop i helgen kommer jag inte ha hippiehår. Jag vill ha nina persson-bulle-på-sidan. Det är fint. Få se om jag lyckas.

/J

Känner mig europeisk i mina tofflor

Har köpt ett par perfekta tofflor. De är turkosa, i något tunt nästan-som-siden-material, med tunn, tunn, tygsula och de är lite för stora så jag måste hasa runt i dem, de är väldigt has-vänliga, has-nödvändiga till och med. Och de gör att mina fötter ser sådär härligt smala, nästan anorektiska ut (åtminstone om jag spänner benen så att de syns) och färgen, färgen! måste vara exakt rätt nyans för mina fötter ser ut som om de har den färg jag önskar de hade i augusti, och är inte vårfnasiga och violetta. Känner mig så härligt europeisk där jag hasar omkring i mina turkosa tofflor och till på köpet en kjol i exakt fel - och därmed rätt - längd. Och en kofta ovanpå det. Vill helst dricka retsina och gestikulera mycket när jag pratar. Och jag inbillar mig att mitt hus är ett stenhus på en bygata och inte ett rött sörmlandstorp. Det är lovely. Så till middag får det bli pasta med basilika och mutti-tomater (andra duger inte, aldrig) och god olivolja, som jag kanske smörjer in mina härliga fötter i också. Och vin, här ska drickas vin. Helst ute för då får jag svepa min blommiga sjal kring mina axlar, och det blir ännu mera rätt.

Ja, jag vet.

Borde gå ut i solen och plocka en stor bukett blommor. Borde gå ut i solen och luka ogräs. Borde ta tag i disken. Borde dammsuga. Borde gå en lång, snabb promenad. Borde mest av allt skriva färdigt Romanen. Borde inte läsa bloggar. Borde inte skriva just det här.

/J

Ambivalens

Så var det då slut på det roliga. Nio månaders själviska förslustelser i form av fritt skrivande, fritt tänkande och fritt fraterniserande med ljuvliga 22-åringar är slut. Dags att åter ta på sig kavajen och powerskorna och börja tycka saker som inte har med mig att göra. Och jag längtar.

Men jag kommer sakna, saknar ju redan. Den 21 augusti förra året började vi, den 21 augusti 2006 skrev jag ett brev till mig själv, det gjorde vi alla. Jag hade glömt innehållet när jag fick det tillbaka, hade till och med glömt att jag skrev det. Och när jag läste det såg jag att jag ångrade mig, då i augusti. Att jag var osäker på om jag skulle förmå. Ge, ta, få, såna saker. Jag tror jag klarade mig hyffsat.

I retrospektiv är jag tacksam för att ingen sa "Men ska du verkligen" utan alla körde sama ramsa: "Heja, heja, heja". För ibland behöver man ta paus. Från sig själv, från gamla invanda spår.

Så vad har jag då lärt mig? Tja, förutom att ha gottat mig i jamber, trokéer, postmodernism och nobellpristagare och naturligtvis skrivit, skrivit, skrivit och diskuterat det som skrivits så har jag lärt mig lyssna. Lärt mig luta mig tillbaka och tycka det är ganska okej med tystnad. Kanske har jag lärt mig att inte varenda tanke behöver ljudsättas utan att den inre monologen, den som varken sägs eller skrivs, kan få vara helt privat. I den värld jag vanligtvis befinner mig är smorda stämmband och vässade armbågar det enda som ger utrymme. I den värld jag befunnit mig nu senast är det andra saker som ger poäng. Inte ständigt hävda sig. Det är svårt - jag hör min röst ofta, högt och bestämt. Och färre åsikter, nja, det har jag ju inte. Och inte de heller. Det är väl där poängen ligger. Att det inte är brist på åsikter, brist på kloka tankar - vilket jag faktiskt trodde till en början - som skapar tystnaden utan något annat. För en del är det blyghet. Det är synd, då är tystnaden inte vald. För en del tror jag att det är lättja. Lika synd. Och för en del är det en visshet om att det inte nödvändightvis den som skriker högst som hörs bäst. Det är bra.

Men det låter som om jag befunnit mig bland munkar med tysthetslöfte - så är det inte, inte alls. Tvärtom, ibland har det skrikits mycket högt. Och då handlar det om Viktiga Grejor. Som hur patriarkatet ska krossas eller vilket som är bästa sconesreceptet. Nej, jag är inte ironisk, både högt och lågt är ju viktigt.

Så nu, några lata sommardagar då jag funderar på om, och i så fall hur, armbågarna bäst vässas. Och igen är det jag som frågar mig själv: Kommer jag förmå?

/J

Som man frågar, eller: vad fan är en empatisk elitist?

Jag är av uppfattningen att om man ställer en fråga så kan man förvänta sig ett ärligt svar. Är man ointresserad av svaret - fråga inte. Och på så sätt finns det alltså dumma jävla frågor. Frågor som främst ställs för att provocera fram en reaktion, eller frågor som ställs för att få bekräftelse.

Galet ytligt exempel: Om jag har med mig någon när jag ska handla kläder, och den personen ger omdömen så hoppas jag att det är ärliga sådana. "Snyggt" är så klart det jag vill höra, men bara om det är det. Därför är min man - som är stilsäker, ärlig och älskar mig - perfekt följeslagare.

Lite mindre ytligt: Alla gånger jag fått frågor om veganism utan att de varit ärligt menade. När det efter 30 sekunder står klart att frågeställaren skiter blankt i mitt svar och bara vill ställa idiotfrågor som "Men vad gör vi med alla korna dårå?" Och som inte ens då lyssnar på svaret. Har hänt så många gånger att jag numera frågar om han (det är ofta en han) är intresserad på riktigt.

Idag har jag fått ta del av svaren från en utvärdering som, enligt den som företräder det som utvärderades, var det värsta resultatet någonsin. Och hon gick till attack på svaren (och i förlängningen mig eftersom jag var en av de verkligt kritiska) i stället för att fråga varför svaren blev som de blev. Men visst ville hon ha ärlighet? Jag hoppas det, annars är det slöseri med min tid. Och hennes känslor. Jag vet inte vilket som är värst.

Ändå, jag är så jävla känslig för andras känsloutbrott. Vill förklara mig, försvara mig. Men förstår du inte, det var ju så här... Igår grät jag på pendeltåget hem. Grät och hulkade och kände mig sämst bara för att jag fått noll respons, noll bekräftelse. Tusen gånger hellre ett dåligt resultat än inget. För tystnad är också en form av kritik och jag törstade så efter ett tack. Ett tack som aldrig kom, eller rättare sagt, kom först när jag bett om det. Och hur mycket värt är det då? Är det inte bara den sortens bejakande fråga, bekräftande efterlysning, jag föraktar? Jag vet inte.

Människors känslor ska naturligtvis tas i beaktande, men samtidigt så förutsätter jag att människor vill utvecklas. Strävan måste alltid vara uppåt, framåt. Textsamtal, utvärderingar, frågor, relationer, diskussioner. Allt måste syfta till att världen, människorna, det som presteras, ska bli bättre. Givetvis kan man vara finkänslig: "Det här är lite svårgenomträngligt för att..." är bättre än "Detta är obegripligt." Även om det är precis vad man menar.

Den som tolkat den här bloggens adress och namn rätt vet att det är så jag känner.
Empatisk elitism: gör mig bättre utan att såra mina känslor, så gör jag dig bättre utan att såra dina. Men också - jag stävar uppåt, men tror att det går att göra utan att lämna för många skadade själar bakom mig.
Och sapere aude: "Hav mod att bruka ditt förstånd", eller ordagrant - våga veta.

/J

I naturen

Jag är vansinnigt äcklad.

När regnet upphörde och solen tittade fram bestämde jag mig för att gå en promenad. Jag var inte ensam. På tomten kravlade, ålade, slemmade sig mängder med sniglar, eller snäckor, vinbärssnäckor, om vi ska vara kinkiga. Och det ska vi väl? Det var inte första gången jag stötte på dem. Första gången var när vi, på självaste julafton, beslutade oss för att räfsa löv. Ja, ja, jag vet - det är först när vitsipporna kommit fram man ska räfsa. Men vi var ju så nöjda, och ivriga. Vi hade bott i torpet blott två veckor och solen sken. Lite räfsande gör väl inget? Så hittade vi en några snigelsnäckor i golfbollsstorlek under en buske. Och rotade lite till. Snart hade vi en ansenlig hög. Som vi sedan bara lämnade. Snön behagade komma, och efter vintern vår. Tills en dag för ett tag sedan då jag:

- Eh, har du rört snigelhögen?
- Nej.
- För den har, typ, tunnats ut.

En närmare kik bekräftade misstankarna - sniglarna hade vaknat. Jag plockade raskt upp dem och la dem i en hink. Plockade några fler. Gick ett varv. Och plockade. Och sedan har vi plockat lite då och då.

Men så. Idag. Det regnade, det var vamt. Marken ångade. Sniglarna skrek "Jippi!" och rusade ut.




Ser inte så farligt ut va?

Ok.





Fortfarande inte?





Tänkte väl det.

En timme och tjugo minuter tog det.


När vi nu lagt dem i en hink så undrar ni naturligtvis vad vi gör med dem. Häller salt över (vilket tydligen ska få dem att eh, smälta) eller tar in dem på salladsdiet för att sedan koka och äta med vitlök och persilja? Inget av alternativen (vi är ju trots allt veganer) utan tar dem till en närbelägen allmäning där de hälls ut bland maskrosor och gräs. Och hoppas att de aldrig kommer tillbaka och att de inte hunnit lägga sina ägg ännu.

/J

First annoying vegan

Bilden kommer från peta.org.

/J

Ogräsblogg

Jamen, förresten. Måste ju berätta. Hade vänner på besök häromsistens och ovan som jag är vid trädgård kan jag inte identifiera allt, ännu (även om kunskapen börjar bli ganska stor). Vännen identifierade kirskål, och säger att jag kan lägga det i sallad, eller kanske koka soppa på. Vanan trogen googlar jag och inser att det i bloggvärlden råder kirskålsfrenesi. Hmpf, här tror man att man är först. Eller nej, det är ju verkligen att uppfinna hjulet på nytt - en noggrannare sökning ger att kirskål använts sedan hedenhös. Mitt omdöme då? Tja, rå var det ganska äckligt. Men en risotto på glasad lök, aborioris kokt i cava (enda vita vinet tillgängligt) grönskasbuljong, en gnutta fänkål och några ordentliga nävar ogräs var en succé. Till det grillat: tofu, sparris och saltad basilikaaubergine.

Godaste ogräset är ändå nässlor. Stekta rakt upp och ner, saltade. Och plötsligt förvandlas detta till en matblogg. Det var verkligen inte meningen.

Jag lukar vidare, vem vet vad som dyker upp?

/J

Det ena och det andra

Livet fungerar bäst när det pendlar mellan högt och lågt, snabbt och långsamt. För mycket av en sak och jag blir uttråkad, uttröttad, uttjatad. Därför är det i den bästa av världar som syskonhelg följs av partyhelg som följs av sätta potatis-helg som följs av en regnig skrivdag. Jag önskar inte mer, faktiskt. Axlarna värker av gårdagens sol - jag stod i linne och grävde. Benen värker av slitet. Vi, som ännu inte är vana vid 12-timmarspass i sol och vind, somnade framför teven. Lycka.

Så är det inte alltid. På radion handlar det om tonårsångest. Tjejångest. En psykolog säger: du är inte ensam. Fast hon säger det på ett sätt som får det lite att låta som att "Du är inte speciell." Jag tror inte hon menar det så, men visst vill man vara unik, även i olusten? Inte förminskas till och med där. Tas på allvar. Inte ges standardrecept på glädje. Jag vet inte, men jag tror att nyckelbegreppet är att bli sedd.

/J

Jord, eld, vind och vatten

Igår var jag på en namnceremoni för ett litet barn. Inte ett kristet dop, utan en ceremoni där det mer var moder jord som stod i centrum. Eller i centrum stod så klart barnet och hennes mammor och syftet var att ge henne jordens, vindens, vattnets och eldens olika styrkor och temperament. Skeptiker som jag är - av födsel och ohejdad vana, som man säger - så försökte jag intellektualisera och ironisera. Det gick i trettio sekunder sedan insåg jag att detta bara var fint. Vi stod ute, vid en sjö, bredvid ett berg i en cirkel. Det sjöngs och skrattades och gräts och älskades. Ja, det var fint. Jag minns tillbaka ett tiotal år när det var legio att lördagarna spenderades utomhus i takt av trummor. Det livet lämnade jag. Har inte blivit mer skeptisk, var det nog då också. Därför var det ännu mer underligt, och trivsamt, att jag kände mig hemma i situationen. Jag hade inte varit med om just detta, förr, men orden och symboliken var snarlik.

Hur som helst en fin ritual över ett fint barn och tillsammans med fina människor.

/J

Små små saker

Tänk så annorlunda ljud är när man verkligen lyssnar efter dem. En brasa sprakar men kan också ryta. Våren kan sannerligen larma och i tystnaden och mörkret kan minsta lilla ljud fortplantas och förstoras. Jag är besatt av mitt nya boende. Jag analyserar varenda detalj, timmar spenderas åt att känna efter, lukta, smaka. Idag regnar det och jag lyssnar efter vilket ljud regnet gör när det rinner ner för rutan. Inte ljudet när vattendroppen slår mot glaset - det är tydligt urskiljbart, utan det glidande, långsamma tårljudet. Jag går ut i regnet och lyssnar efter det där. Det går inte att fånga. Men dofterna däremot. Chockad står jag kvar, låter håret bli fuktigt. Andas. In. Ut. In. Ut. Fylls.

/J

Ryktet om min död

Jo, ryktet om min död är betydligt överdriven. Har varit borta från världen, inte bara bloggvärlden, utan överallt ifrån. Är fortfarande, men på väg tillbaka, tror jag. Mycket har varit annorlunda, en del är det fortfarande. Jag har inte jobbat sedan i augusti, har lämnat Stockholms innerstad för bondvischan (traktorer och hästar skymtar utanför fönstret, grannens tupp gal som en galning, bilen parkeras utanför ladan. Vår lada!). Om en och en halv månad börjar jag jobba igen - å, kluvna känslor. På vischan kommer jag stanna. Och med detta meddelas: I´m back.

/J