Den tid som flytt

Kan någon förklara vad grejen är med vintertid och sommartid? Varför tycker - nån - att det är bättre att det är mörkt på kvällen än att det är det på morgonen?

Bara jag som förvirras? Ställde om klockan, men var ändå uppe klockan fem. Gick och la mig igen när jag upptäckte att inga klockor stämde överens. Och här är jag nu - sen, trött och inte alls nöjd över att ha fått en extra timme. Eller har jag förlorat en?

//J

Goin´ fishing

Gah! Gissa om jag gjort allt jag skulle i dag? Och gissa om jag gjort massa annat i stället. Hela vardagsrumsgolvet är uppdelat i pappershögar. Det som eventuellt ska bli skoskåp var fyllt med halvfärdiga tavlor, backar med minnen (Skräp och fint om vart annat. En back var fylld med kvitton och officiella papper, den var inte min, jag slänger allt sånt, säkert inte rätt. Mina minnen består av utrivna tidningsartiklar, fnissiga lappar, fina foton, brev, dagböcker, antecknade viktigheter och antecknade oviktigheter. Huller om buller, men jag vet vilken servett som en gång i tiden luktade av vilken parfym. Även om doften för länge sedan avdunstat. Röran ser inte mycket ut för världen, men just den tågbiljetten från 1991, eller det tuggummipappret från 1992 har signifikans. För att inte tala om den kulturkrönikan som inspirerade mig till stordåd och fritt tänkande) och lådor med halvfärdigheter, en trasig mixer, linjaler och en innebandyboll. Och ett fantastiskt foto på A:s morfar som barn. Han sitter på en gunghäst, och det är vackert. Eftersom en fotovägg är en något som planerats så kommer den bilden ha en given plats. Lycka.

Men klar blev jag nu inte, och visserligen fyllde jag två pappkassar med papper att slänga, och minskade det som ska sparas ordentligt, men klar, nej. Måste försöka fixa det i veckan. På onsdag kommer folk hit, och på fredag åker jag till Göteborg. Well, litet problem. Dessvärre har jag inte skrivit en rad. Och tänker strunta blankt i det nu. Ni som kan er Twin Peaks, vet att rubriken syftar, inte bara på en extremt osmaklig "sport" utan också på den första repliken som yttras i serien. Av Pete så klart, strax innan han hittar Laura på stranden. Ska vika tvätt till resten av serien. Livet är bra.

/J

Skräpkonsumtionens inflytande på humöret

Gårdagens melankoli trängdes undan med - amerikansk skräpfilm. Collegefilm om varulvar i Los Angeles. Visserligen med Christina Ricci, och stundvis underhållande men mest bara konsumtion. Oavsett om det berodde på skräpfilm eller annat så känns livsandarna starkare idag.

Idag: Hemmapysslande. Städa skoskåpet, olja in köksbordet, vika tvätt, sortera semesterbilderna. Och samtidigt med detta: Fundera på en krönika, ett frågespaltsvar och skelettet till ett reportage om palmoljans inflytande på flora och fauna. Förhoppningsvis hinner jag allt detta och dessutom ha några lediga minuter som kan ägnas åt ord som andra skrivit.

/J

Actionladdad vardag

Melankolisk av bara helvete. Det kryper i hela kroppen och jag kan inte avgöra var det börjar och var det slutar. Kan inte heller avgöra om jag vill gå ut, springa en mil eller två, eller lägga mig på soffan och dra en filt över huvudet. Kanske gråta en skvätt. Vet vad jag inte vill - träffa folk. Ensam hemma är jag, men det gör mig inte heller nöjd. Jag vet egentligen vad det är: En förkylning på väg att bestämma sig för om den ska bryta ut eller skita i det. Dricker Yogi-te med likör i, ur högtalarna strömmar Antony and the Johnsons Cripple and Starfish, på gården utanför fönstret virvlar gula löv, och i mitt knä ligger ena katten och snarkar. En kombination som kan få vem som helst att känna sig lyckligt vemodig. Men jag är inte på humör för det här humöret! Jag vill vara stark, frisk och pigg. Jag vill vara fylld av energi, redo att ta mig an... allt!

Vill förresten poängtera en sak. Det är inte höstdepp. Det ligger inte för mig. Ovan nämnda sysselsättningar och en del andra, som rött mustigt vin, linsgrytor, sällskapsspel, ohämmat surfande, skratt, böcker och bobyggande kombinerat med varma halsdukar, tjocka tröjor, raggsockar, rutiga kjolar, rosiga kinder och kärlek är ju enbart bra saker. Gillar inte att frysa, men det gör jag å andra sidan på våren också - och då kombinerat med olust och prestationsångest.

Sheisse, läser det jag skrivit och bestämmer mig för att sluta där. För din skull. Jag beklagar sliskigheten. Det får bli soffan, men först där avgör jag om det är dags för dålig teve eller riktigt tjock bok. Beror på hur kall jag är om händerna - fryser jag för mycket får det bli teve, gör likören mig varm blir det bok.
/J

Vägvisare

Vi läser DN vid frukostbordet. "Har du hört att Gringo Grande fick pris som årets nykomling", säger mitt frukostsällskap.

Klart jag vet. Till skillnad från honom så är jag inte bara en oflitig bloggskrivare, jag är också en flitig bloggläsare. Mycket av mina kunskaper om det som händer just nu kommer snarare från olika bloggares texter än från, säg, tidningarnas hemsidor. Brukar börja med Linda Skugge, Sveriges kanske mest lästa, och i alla fall mest omskrivna, blogg. Det är inte nödvändigt för mig att hålla med om det som skrivs, och i det här fallet kan jag inte ens identifiera mig med det mesta. Den enda aspekten där vi är lika är bacillskräcken. Och det är ju ett ganska osympatiskt drag, men jag håller med till fullo när hon skriver om det nya lortsverige.

Från Skugge brukar jag vandra till Isobel Hadley-Kamptz blogg. Hit går jag för att jag gillar språket. Det låter ju helt löjligt, men jag gillar sättet hon formulerar sig på. Ointresserad som jag är av fotboll, så går borde de texterna gå bort, men det finns en skönhet i språket som gör att jag läser även de inläggen. Även om jag hellre läser om hennes möten med andra människor. Politiskt så håller jag inte med, och den största beröringspunkten måste vara vår gemensamma fäbless för Twin Peaks, och särskilt för karaktären Audrey.

Från Isobels blogg brukar jag vandra vidare. Igår gick turen på ett ganska oväntat sätt - via Johan Norbergs blogg till Natacha Peyres hemsida, bara genom att följa länkarna. Två, på väldigt olika sätt, intressanta personer. Jag fascineras mest av allt av människor som står långt från mig. Här är två personer som gör det - åsiktsmässigt och, kanske tyvärr, utseendemässigt.

Och mellan alla dessa mer udda träffar snubblar jag över såndant som händer i mediasverige. Det är främst de bloggarna jag verkar hamna på. Har inte engagerat mig så mycket i att leta upp bloggar som handlar om annat. Texter och ord, och texter om ord, det intresserar mig.

Men frågan för dagen är: om allt redan diskuteras i bloggsfären vad ska tidningarna då skriva om? Internet har inte lett till det tryckta ordet död, vilket en del trodde. Men vad kommer bloggarna innebära för dagstidningsjournalistiken? Vad betyder det när Linda Skugge med sin blogg är nominerad till stora journalistpriset. Skulle detta, hypotetiskt, kunna häda även den som inte har Expressen i ryggen. Även någon som aldrig blivit publicerad i en tidning? Nya frågor, är säker på att detta diskuteras någonstans, i någon blogg.

//J

Edit: När jag läser det ovan skrivna märker jag att det verkar som om jag bygger min världsbild på bloggsfärens tankefrön. Det stämmer naturligtvis inte. Däremot har det blivit en del av mediekonsumtionen och därigenom en del av det som skapar världsbilden. Men bara en del av flera.

Försvinnanden

Det var nästan en månad sedan jag skrev senast. Skandal. Har visserligen tillbringat två veckor av denna månad på andra sidan världen utan tillgång till dator, men nån slags skandal är det väl ändå. Jag lovar att skärpa mig - cross my heart and hope to die.

Risken finns dock att jag försvinner in i en nyliberal dimma - efter alla skriverier om Ayn Rands Och världen skälvde så kände jag mig manad. Eller, come to think of it, debatten om boken har väl pågått se senaste decennierna, det är väl snarare Timbros lansering av pocketen och den efterföljande debatten som genererat skriverier. Hursomhelst så fick det mig väldigt nyfiken, och igår köpte jag 1300 tätskrivna sidor. I går kväll kom jag till sidan 21 innan jag somnade, men jag skyller på att det är var fredag. Har roat mig med lätt (som i lättläst, inte nödvändigtvis lättsam) lektyr den senaste tiden, det tenderar bli så när man är på resande fot; Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, Hjärtat är bedrägligast av allt av JT Leroy och Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo. Kan rekommendera alla tre, på ganska olika grunder. Bäst tyckte jag nog om den sistnämnda.

Men nu är det som sagt andra bullar som gäller. Min vana trogen har jag dock flera läsningar på gång - och jag kommer blanda Rand med Marilyn Mansons självbiografi (The long hard road out of hell, med Neil Strauss). Tror inte det är någon större risk att blanda ihop de två verken, men vem vet - jag kanske blir förvånad?


//J

Lättköpt

Det krävs inte mycket för att jag ska falla. Läser bloggarna från bokmässan (min avundsjuka är inte mindre nu än den var för elva timmar sedan) på Expressens och DNs hemsidor. Expressens är lite småroliga, men jag väntar på att bloggarna (Isobel Hadley-Kamptz och Björn af Kleen) ska börja gå åt ena eller andra hållet - det ärkelitterära eller det Expressengöttiga. Jag hoppas på det första. Just nu är de lite ljumma, men eftersom jag läser Isobels blogg i vanliga fall också, så vet jag att den tjejen besitter råhet och känsla. Väntar alltså på att det ska ta fart - och hoppas det blir bättre innan söndag.

DNs däremot. Jonas Thente. Åh - uppdatera oftare! Vet inte vad det är som gör att det känns som om jag får flipperben bara av att läsa om dina. Du får det att låta avskyvärt. Underbart. Får mig naturligtvis att vilja åka dit ännu mer.

//J

Lasermus

Hahahaha! Lasermus! Vilket fantastiskt roligt namn. Låter urporrigt. Lasermus! Gapskrattar - lika mycket åt namnet som åt hur roligt min pussy-cat uppför sig när lasermusen blinkar rött.

//J

Listmani

Idag har jag inte jobbat. Okej, jag har suttit på min plats, några kolumner i några excelldokument blev några riktigt skapliga diagram, som jag drog några, kanska alltför långtgående, slutsatser ur. Men mina tankar har varit annorstädes. För varje kolumn som blev en stapel har jag skrivit saker som "Silvertejp. Tvättmedel. Roller (som senare ströks). Läppbalsam. Myggnätet. Gasbinda. Extra shorts. Svarta klänningen." Ni ser - klockren packningslista. Lista över saker som bara kommer, och som biter sig fast som en ettrig sexåring och inte lämnar mig ifred förrän jag gjort något med dem, det vill säga, skrivit ner på lista. Och nu är jag hemma, och kan alltså göra det jag velat göra hela dagen, hela veckan. Men nej. Hade för ett vagt ögonblick glömt bort att jag hatar att packa.

Men satt champagnen på kylning, det har jag. För om bara A kommer hem ska det firas: semester! På söndag går färden mot äventyret Borneo. Lovely!

//J

Avundsjuk

Jag vill också blogga från bokmässan i Göteborg. Jag vill, jag vill jag vill. Men nähä. Och fyi - om det fortfarande finns någon som tittar in här så har vi inte slutat blogga. Bara en längre paus inträffade.

//J

Trött

Somnade före middan igår. Det var länge sedan, ska tilläggas. Satt uppflugen på en barpall i köket och drack vin och tittade på när A gjorde krämig kantarellrisotto (ja, det går finfint att göra vegansk krämig risotto, och ja, det är kantarellerna från skogsturen för några veckor sedan. Nu är de slut). Hade längtat efter den krämiga kantarellrisotton sen någon gång efter nio på morgonen. Nåväl, när den var klar kom A på att det var möte i husföreningen och gick dit. Under tiden hann jag somna i soffan, och vaknade inte förrän A kom tillbaka. Då åt vi och det var gott. Det bästa är att jag har rester till lunch (tyvärr inget vin, dock) så nu måste jag hålla mig och inte äta lunch klockan tio...

Inte nog med att jag somnade så tidigt igår (hann somna framför teven igen innan jag slutligen gick och la mig på riktigt. Och då var inte klockan mer än tio.) jag vaknade inte i morse. Hörde A göra hallonsmothie i köket, som fortfarande i drömmen. När jag väl vaknade till var klockan kvart över sju. Milda makter, den tiden brukar jag ju vara halvvägs till kontoret. Förklaringen till varför jag fått sova: "Du såg så trött ut". Ja, jag är trött. Och stressad. Desto större anledning att väcka mig, så jag hinner jobba och kan gå hem i tid. Nåväl, alla fungerar olika, och det var av omtanke.

Så, fortfarande något sömndrucken, oduschad, med en köpekaffe på skrivbordet är jag redo att ta mig an dagen.

/J

Felparkering

Idag när jag gick till jobbet så stod en man som renoverar fasaden några hus bort och sköljde av en midnattsblå BMW som hamnat i byggdammslinjen. Elva timmar senare, på väg hem, står samma man och sköljer av samma bil. Igen eller fortfarande? är frågan.

/J

Talartid

Jag tittade på teveprisgalan i går kväll. Jag vet inte om det var en medveten strategi för att skapa ekvilibrium efter Fi-kongressen men oj! vad mycket gubbar. Gubbar, pojkar, män i mörka kostymer (med vissa undantag) och en och annan tyst kvinna i urringad klänning. Talartiden sjukt ojämnt fördelad mellan könen (något som Kobra-Kristoffer uppmärksammade och viskade in i sin medmottagares öra - och även in i mikrofonen).

Det har gjorts undersökningar om detta på svenska förskolor. Under en testperiod fördelade fröknarna (ja, det är mest fröknar) ordet till barnen så att pojkarna och flickorna fick prata exakt lika länge. När fröknarna sen frågade vem som pratat mest så svarade både flickorna och pojkarna att flickorna pratat mest. Så ovana är barnen vid att höra flickornas röster lika mycket som pojkarnas. Kanske ett experiment värt att prova även inom tevevärlden?

/J

Flygplatsiaktagelser (3)

Vem designade flygpersonalens kläder? Eller frågan kanske är När designades flygpersonalens kläder? Herregud, det är 2005 - ge oss något snyggt, eller något som åtminstonne är lite värdigt. Blonderat hår i knut, diskreta smycken, solariebränna och scarf knuten i rosett om halsen är inte snyggt. Och till det kläderna! Kanske därför Austrian airlinespersonalen är så genomgående sur. De är värst klädda av alla - i knallröda tights ser de ut som alver i en 70-talsfilm. Charlies änglar möter Sagan om ringen möter Star Trek. Inte lyckat.

/J

Flygplatsiaktagelser (2)

Flygplatser. Köpenhamns är trevlig. Frankfurts gillar jag, där kan man hitta oaser av lugn som känns mer som fik än flygplats. Jag får ont i magen av Wiens. Budapests är en enda stor kommersiell vänthall. Bryssel en gigantisk hangar där man alltid går på rullband, och kryssar fram mellan Samsonite kabinväskor dragna av kostymklädda människor. Stockholm Arlanda känner jag som min egen ficka. Inget nytt, inget spännande, men inte heller något oförutsett. Newark älskar jag, inte för flygplatsen som sådan utan för att jag när jag befinner mig där är på väg till New York, denna älskade plats. Macedonian Airport, i Thessaloniki, i är liten, rökig och rörig. Alltid är den första information man får (vilken gate, tid för avgång) missvisande. Bäst att fråga en gång till. Och kanske en till. Charles du Gaulle är trist, ack så trist. Har man väl tagit sig till den satellit där din gate är så är det kört. Ingen väg tillbaka och inget att titta på. Banjuls flygplats i Gambia är kaos. Hetta och män som enträget erbjuder att ta väskan, vart man än vill ha den. På Kingston Airport möttes jag av ett hav av svarta ansikten som alla tittade efter någon annan än mig.

Alla flygplatser lyktar likadant - parfym, svett och förväntningar. Ljuden är desamma - gnälliga barn, smattrande klackar, mobilsamtal på kända eller okända språk. Högtalarutrop som oftast är obegripliga på alla språk, inklusive de man faktiskt talar. Biljud gör att man i bästa fall hör "Düsseldorf" och förstår att det är de som ska dit - eller kommer därifrån, eller har någon anknytning dit - som är berörda. Inte jag den här gången.

Kanske är det allt detta som gör att människorna ser likadana ut? Oavsett om de är i sandaler i septemberkrispet, på väg från varmare platser, eller om de är på väg till möte, eller till ett romantiskt rendez-vous i någon pulserande stad?

/J

Flygplatsiaktagelser

En stor del av alla resor är affärsresor. Men en hel del av resenärerna måste ju vara på väg till eller ifrån ett äventyr, någonting roligt eller otroligt. Hur kommer det sig då att flygplatser inte utstrålar mer... lycka? Människor tittar uttråkat på de andra uttråkade resenärerna. Glasartade blickar, barngråt och apati. Det är förvisso sällan man ser någon vara riktigt arg på en flygplats, men ännu sällan man ser ett lyckligt leende eller hör ett gapskratt. Kanske tror man att lyckan finns i andra änden av flygresan? Att den finns när man kommer fram, oavsett om det är hem eller bort?

"This makes me happy. Handbags, shoes and jewelry" ropar taxfreereklamen. Är det det alla tror, det man hoppas på? Att köpa 200 gram Godivachoklad, en flaska gin eller en hermésscarf är säkert inte vägen till lycka. Inte ens första steget på den vägen. Ändå går jag in i butiken jag också. Stirrar på flaskor, askar och små glittrande förpackningar. Köper inget den här gången, vilket inte förändrar min känsla åt något håll. Jag blir varken lyckligare eller olyckligare av att inte konsumera.

/J

Den manliga dominansen

Som vanligt är det mest män på det tidiga morgonflyget. Denna gång ser de dock lite annorlunda ut. I stället för tystlåtna, DI-läsande kostymmän är det uppsluppna, öldrickande sportbladetläsare. Planet är på väg till Budapest där det ska hållas VM-kvalmatch. När jag påtalar det ovanliga klientelet för min trevlige stolgranne på väg hem (resan var kort, så jag åker både dit och hem samtidigt med supportrarna, dock utan eget intresse av fotbollen) så säger han att jag inte ska döma hunden efter håren. Det är inte alls otänkbart att det är samma människor, att de till vardags är kostymnissar. Det har han säkert rätt i. Med denna, den andra masken, följer naturligtvis viss känslomässig förändring. Förändrad är dock inte könssammansättningen. Det är slående.

/J

Att ta plats

Varför tror somliga att det är helt okej för dem att ösa sitt förakt för [insert lämpligt ord här] över mig? Tidig morgon, riktigt tidigt. På väg till Arlanda med en taxichaffis som anser sig orättvist behandlad av myndigheter, försäkringsbolag, politiker, samhället, och som han säger, alla "akademikerfjantar".

Han pratar om "Sexpressen" och "Snuskonbladet" (ja, återigen hans ord) och alla människor som snackar skit. Utan minsta insikt att han gör samma sak själv. Dessutom slösar han min tid, och fyller mina öron, och mina tankar med sin skit. Hade kanske varit okej om han väntat på svar, varit intresserad av att få en åsikt, eller åtminstone velat att jag lyssnat på riktigt. Men han verkar mest nöjd över att bara prata på.

Tack och lov flyter trafiken på, fem i sex är det inte många andra bilar ute. Jag tackar min lyckliga stjärna och försöker blocka ut hans negativa energi och verkligen lyssna på vad han vill ha sagt. Vill han ha hjälp av mig? Jag vet inte. Så fort jag ställer en fråga, eller ber honom utveckla det han säger så växlar han till nästa ämne. Nästa orättvisa som drabbat honom. Jag förstår att det är synd om honom.

/J

Uppmaning!

Se till att gå och rösta i kyrkovalet den 18 september, om du är medlem i Svenska kyrkan. Sverigedemokraterna mobiliserar för att ta platser, och risken är stor att de tar platser om få röstar. Så - seså, gör din medborgerliga plikt och se till att onskefulla krafter inte får chansen att göra sig hörda.

/J

Medieskugga

Knappt hade vinden mojnat och periferinyheterna kring situationen i New Orleans börjat nå oss (tänker på den om hajen så klart) förrän nästa stora händelse är ett faktum. Bagdad skakas av en katastrof av giganstiska proportioner. Medierna vacklar - vart ska kamerorna riktas?

Men vissa saker går sin gilla gång, och det lilla livet får orimliga proportioner. Från Bankeryd kommer... receptips. Det känns inte helt väntat måste jag tillstå. Men efter journalisternas hyllningar är det väl bara att baka.

Ska bli mer intressant att få veta vad det är som den borgerliga alliansen kokat ihop när det är klart. Riktigt spännande till och med. Jag hoppas på mer rapporter om politiken, och mindre om maten. Fast resultatet av mötet kanske blir en gemensam kokbok? Koka soppa på en spik, och man tager vad man haver är ju onekligen uttryck som ibland kommer till pass när man pratar om den svenska politiken.

/J