Sapere aude

Kära ni!

2009-10-11T18:10:00.002+02:00

Det känns kanske lite som att skrika riktigt riktigt högt i ett tomt varuhus efter stägningsdags, men jag låter Sapere aude gå i ide nu, officiellt. Inte gå i graven, för jag hoppas min läslust och min lust till allt det som den här bloggen handlat om, återkommer.

Just nu har jag bara lust för det jag skriver om här.

Kanske ses vi igen, jag hoppas det!

Bästa hej, Jessica

Bokskatt i Småland

2009-06-29T18:08:00.003+02:00

En hel månad mellan inläggen, så kan vi ju inte ha det. Antingen är man bloggare eller också inte, eller hur?

Sen vi sågs sist har jag hittat en skatt i Småland. Javisst, ser ni.

Så här var det: Min mor och jag var och körde på Öland. När vi kom till en avtagsväg sa min mamma att vi bara var några kilometer från den stuga där några av hennes kompisar hade ett litet get together. Vi bestämde oss för att köra dit och våldgästa. Och se, det var denna sommarens bästa beslut, för en av kompisarna skulle minsann flytta och när hon fick höra att det fanns ett skånskt bokcafé under uppbyggnad så sa hon att jag kunde komma och hämta böcker om jag ville.

OM jag ville!
Sagt och gjort - redan nästa morgon åkte jag och min syster iväg. Jag tänkte att jag kanske skulle få fem böcker. Kanske en kasse, om jag hade tur. Mammas kompis man möter oss i dörren och dirigerar mig fram till tre välfyllda Billys.

Jag säger det igen: Tre välfyllda Billys.

För mig bara att ta vad jag ville, förutom en av hyllplanen. Moberg, Lagerlöf, Strindberg, ryssar, två gigantiska uråldriga biblar. En del modernt. Pocketar, inbundet, nytt och gammalt.

En historia om läsning av Alberto Manguel ligger framför mig. Sov du så diskar jag av Slas gav jag till syrran som tack för hjälpen.

Nu återstår bara ett problem. Hur i hela världen ska jag kunna skiljas från de här dyrgriparna? Jag menar: Sonja Åkesson! Stig Dagerman! Ett hastigt beslut fattades att allt som inte är skönlitteratur eller biografer åker ut ur biblioteket för att göra plats åt nykomlingarna så länge.

Eventuellt kommer jag bli världens sämsta bokcaféinnehavare för jag bara kan ju inte göra mig av med böcker. Hujedamig.

När de fått sin plats i hyllan ska jag fotografera biblioteket, för om jag inte minns fel har jag lovat men inte levererat. Biblioteket som numer dessutom bebos av en byst av Dante! En byst som funnits i min mammas familj sedan... kanske alltid. Och som min moster haft men nu gav mig på min 35-årsdag som inföll på självaste midsommarafton. Javisst ser ni. Det artar sig till att bli en litterär sommar!

Always on my mind

2009-05-29T13:53:00.006+02:00

Hej? I total brist på annat klipper och klistrar jag från ett forum:

Tre saker i min/mitt:

Kylskåp: tubost*, sojamjölk, apelsinjos
Frys: broccoli, tyska veganschnitzlar, bravo-burgare*
Skafferi: tahini, krossade tomater, mjöl
Handväska: pocketbok****, anteckningsblock, skräp
Sminkväska: underlagskräm, kajal, 18 gamla ögonskuggor som aldrig kommer användas
Badrumshylla: sesamolja, nagellack, örontvätt*
Förråd: (= det gamla stallet/maskinhallen): trädgårdsgrejer, verktyg, gamla möbler som ska målas om
Hjärna: bokcafét, framtiden, Romeleåsen**
Jackficka: bajspåsar*, kattmat*, klicker*
Kryddskåp: gurkmeja, kryddpeppar, fänkål
Barskåp: rött vin, champagne, vodka
Köksbänk: olivolja, smutsiga vinglas, katternas matskålar***

* till valpen
** med valpen
*** så att inte valpen äter maten däri
**** får det kallas bokblogg nu?

Mänslig Krocket - Kate Atkinson

2009-05-05T10:01:00.005+02:00

Men jag har ju faktiskt läst lite böcker nu, äntligen denna ordfattiga vår! Efter Alice Hoffman (se nedan!) som fortsatte i samma stil och som jag definitivt ska läsa mer av (mysigt!) har jag i rask - för den här våren i alla fall - takt satt i mig resten av Yann Martels Berättelsen om Pi (Fin. Inte en bok jag skulle valt själv, men jag har fått den rekommenderad av två läsvänner, och därför införskaffades den. Lite intressanta tankar, en rafflande berättelse, ett grepp jag gillade: berättarrösten och de exakt hundra små kapitlen. Och så ett språk som var njutbart. En lugn och trygg läsning som inte skapade varken olust eller merlust.). Efter den läsningen blev det återigen lite trevande, jag harvar med den där De hängdas evangelium som jag skrev om för några veckor men jag tror jag lägger bort den. En tunn liten deckare som inte engagerar ett dugg är inte vad jag vill ha. Med till mor och far hade jag The Poisonwood Bible av Barbara Kingsolver, men hann inte mer än nosa (och oh! Det var angenämt!) förrns jag i deras hylla hittade Mänsklig Krocket av kate Atkinson. Kingsolver fick maka på sig ety låneböcker måste läsas snabbt som attan så att utlånaren kan få tillbaka dem.

Jag ä-ä-älskar de tre Atkinsonromaner jag hittills läst, dem om Jackson Brodie (Case Histories, One good turn, When will there be good news) - så sköna böcker! Det enda jag haft lite problem med är alla personer. Det har varit ett sjå att hålla reda på dem, och dessutom har Atkinson en förkärlek för att hoppa i tid och perspektiv vilket gör att den helt igenom njutfyllda läsningen blir allt annat än avslappning. Att lägga ifrån sig boken från en kväll till en annan gör att det blir smått omöjligt att hålla koll på vem som är vem. För personporträtt är inte Atkinsons starkaste sida. Till och med Jackson Brodie - som jag då tillbringat i runda slängar tusen sidor med - är ganska vag i kanterna.

Mänsklig krocket innehåller över fyrtio personer - på de första sextio sidorna. Jag orkade inte räkna sedan. Och det hoppas mellan nutid och dåtid och till och med framtid. Det börjar i jordens begynnelse och slutar inte förrän det verkligen är slut. När "nutid" dessutom är på sextiotalet och "dåtid" allt mellan jordens begynnelse och andra världskriget och Shakespeares tid och hej och hå, då blir det för besvärligt. Atkinson håller inte alls ihop berättelsen, och personer som har en avgörande roll presenteras lika mycket (lite alltså) som dem som bara förekommer i en bisats. Dessutom sysslar hon emellanåt med karikatyrer och det gillas icke. Och omg det är många som presenteras i en bisats. Mot slutet av boken inflikar hon dessutom en novell-i-romanen, ett grepp jag gillar om det funkar. Det gör det inte här, det är bara obegripligt. Rörigt, slarvigt och en stor portion äta kakan men ändå ha den kvar.

Inte ens det som vanligtvis är njutbart med Atkinson (och som gör att jag håller henne för en av mina favoriter) finns där. Jag transporteras inte till olika miljöer, jag trollbinds inte av att det är så intelligent. Jag vill bara att det ska ta slut. Och det är förbaskat synd för jag ser ju att det verkligen finns något här. Det är bara så svårt att hitta det.

Jag ger dock inte upp om Atkinson, utan ska läsa alla hennes andra också, med eller utan Jackson Brodie. Åh, ett litet plus med boken: den fungerade alldeles utmärkt att läsa i översättning. Bra jobbat där!

Javisst ja: jag verkade glömma Kingsolver en stund, för nu är jag mitt uppe i Henning Wijkmarks Stundande natten, och den, mina vänner, vill jag alls inte lägga ifrån mig. Otrogen i min läsning är jag, hattig. Hoppar hit och dit. Men inför döden har vi inte så mycket att tillägga, inte sant.

Småputtrig nattsvart sommarberättelse

2009-04-15T17:27:00.002+02:00

Alice Hoffmans I ett annat ljus är fortfarande så väldigt mysig. Ja mysig, något annat ord går inte att använda. Det är varmt och puttrigt och det beskrivs ingående hur brandgula liljor växer i vägrenen och hur sockerärtorna slokar i värmen, samtidigt som det sjuder i den lilla staden Monroe. Urmysigt! Jag längtar nästan ihjäl mig till juli, speciellt en dag som den här när vinden viner över Söderslätt och jag bara vill veta vad trädgården kommer servera. Det ser ju så lovande ut, trädgården är ju så mysig. Men idag vill man sitta i växthuset och läsa och lyssna på vinden, inte ligga i gräset och därför är en bok som låter en ligga i gräset optimalt. See you later!

Påskpussar

2009-04-14T12:33:00.002+02:00

Förra påsken var osedvanligt läsvänlig. Denna påsken har jag:

varit på Österlen och myst med goda vänner
varit på ett ålderdomshem och hälsat på en släkting
varit i en kolonistuga
fikat i mitt växthus.

Igår lånade jag med mig Alice Hoffmans I ett annat ljus hem och den verkar lovely. Allt annat får ses som miljöträning för valpen, och som sociala plåster för mig.

Meta meta meta

2009-04-14T11:54:00.002+02:00

Alltså jag är inte alls nöjd med bloggens nya utseende, men har inte riktigt tid att ta tag i det nu. Dessutom: jämrans vad kategorier jag har! Verkar lite onödigt att kategorisera efter författarnamn när majoriteten läses endast en gång. Bokbloggare därute: hur kategoriserar ni?

En svensk Da Vinci-kod och så bokcirkeln så klart

2009-04-07T18:33:00.002+02:00

Jag hade bokcirkeln på besök i helgen. Un-der-bart att återse dem alla. Och så fint väder! Och bokprat! Och långa promenader ner till havet! Valpen köpte dem med hull och hår, hon tycker det alltid borde bo fler tjejer här. Idag viner vinden utanför på ett ganska störigt sätt, men i lördags låg vi ute på filtar, med Babian, och gonade oss i solen. Jag somnade en liten stund. Första solsovet för i år!

Fick läslust efter cirkeltjejerna åkt och bestämde mig för att klicka hem lite böcker. Har inte tryckt sänd ännu, för jag måste nog rata en eller två, men suget! suget! Äntligen är det här. Knäckte ryggen på en gammal pocket som jag inte kan minnas mig ha köpt, och som jag ärligt talat inte kan motivera valet av nu heller ety blurben: "SPÄNNINGSROMAN. En svensk Da Vinci-kod". Hm. De hängdas evangelium av Robert Karjel i alla fall. Och just nu är jag beredd att läsa på schampoflaskorna om det är vad som krävs för att göra mig läshungrig. Så det så.

I morgon firas Earth Hour

2009-03-27T14:05:00.003+01:00

Om varenda lampa i hela Sverige släcks under ett dygn sparas alltså 16400 ton koldioxid. Men om alla i Sverige istället skulle äta veganskt skulle minskningen bli mer än dubbelt så stor, 37000 ton koldioxid per dag. För den del som den enskilde medborgaren kan påverka är skillnaden än större. Den övervägande delen av Sveriges lampor finns nämligen på arbetsplatser och inom offentlig verksamhet, vilket gör att en vegansk kost ger usläppsminskningar av koldioxid som är 8 gånger större än vad de blir av att hålla samtliga lampor i hemmet släckta! Lamporna i hemmet delas också av alla i vårt hushåll. Den påverkan som ett flerpersoners-hushåll kan ge på utsläppen av växthusgaser är därför flera tiotal gånger större om de äter veganskt, jämfört med om de håller alla sina lampor släckta!

Mer här.

Uppad: nu med "r" :-). Kan ju passa på att tillägga att earth hour är en symbolhandling och som sådan angelägen.

Bryta rygg, vacker tass

2009-03-27T09:50:00.003+01:00

Tänk att en logga kan göra en så glad. På långt avstånd såg jag att A kom bärande på ett karakteristisk brunt paket med röd text: en bokförsändelse! I paketet låg blott två böcker: Babian av Naja Marie Aidts och Aktivering: smart lek med din hund av Nina Roegner. Om Babian kan jag inte säga något ännu, ety det är bokcirkelbok och reglerna vi har är sådana att det är strängeligen förbjudet att yppa ens en uns av känsla inför boken vi ska läsa.

Om hundboken kan jag bara konstatera att jag blev väldigt pepp av den, och satte mig genast i arbete med att lära Boo att sitta fint. Hon tittade på mig som om hon tänkte "hörru, vi tränar redan sitt, ligg, kom, stanna, varsågod, fånga, gå fint och vacker tass. Kan jag inte få reda ut dem innan vi börjar på nytt?". Hon har onekligen en poäng där. Jag påminde henne inte om att vi också busrusar, spelar hazardspel, övar att hoppa upp på husses rygg och tränar på att vara nonchalanta i okända miljöer. Som igår när vi åkte in till staden och tittade på allt folk. Mer än en person poängterade att hon vill hälsa på alla. Jorå. Inga gubbar med käpp bara, dem måste hon ha dåliga erfarenheter av för dem är hon rädda för. Gubbar utan käpp med godis i fickan funkar ibland.

Häpp. Kolla, nu blev det valpbloggen i alla fall.

Nytt utseende, nya tider

2009-03-25T09:54:00.002+01:00

Nya tider låter väl härligt? Kanske det, om man i begreppet lägger in att det är dags för förändring, eller våren, eller för all del nya tag. Inte nya tider som i att jag numera vaknar vid halv sex-snåret av att valpen tycker att det är hög tid att gå upp, och därför står med framtassarna på sovrumsfönstrets fönsterbräda och skäller ut över nejden. Osynliga och synliga harar och fasaner är nog vad hon ropar på. Halv sex, det är en okristlig tid, men jag har inte förmågan att somna om. Inte ens när A masat sig ut och låter mig ligga kvar (något som föregås av att vi mumlandes har diskuterat oss fram till vem som får ta red eye-promenaden. Eftersom jag är piggare än A och därmed har en gnutta bättre argumentationsteknik vinner jag. Varje gång, mwohahaha.). I bästa fall går jag upp efter en kvart eller så och börjar dagen. I sämsta fall gör jag som i morse, ligger kvar i sängen lite irriterat och när jag väl gått upp är klockan lite för mycket för att jag ska tycka det är optimalt. Kvart i sju är en sån där skön tid, halv åtta är för sent. Ja, jag är lite knepig med tider, jag vet.

Nå. Igår gick jag upp halv sex, eller kanske kvart i, vilket ledde till att jag knoppade halv nio på kvällen. Utan att ha sett åt en bok på hela dagen, och halv nio ville inte ögonen eller hjärnan vara med alls.

Idag ska äntligen resten av bokhyllan upp (lyckofanfarer). Vi delar upp enligt könstraditionen: A får skruva och borra, jag ska under tiden städa. Och gå en långpromenad med valpen, ty idag skiner solen.

Nytt utseende på bloggen: vad tycks? Kan kanske verka märkligt att överge det vårgröna lagom tills påskliljorna slår ut (nåja. Men de har knoppar i alla fall.) men jag hoppas på så sätt få våren att förstå att det är utanför våra fönster den ska vara. Inte i alla människors drömmar.

Mitt eget café, mitt bokcafé

2009-03-24T07:18:00.003+01:00

Jag nämner ju nedan att jag blev intervjuad av tidningen viLÄSER, med anledning av att de var på Bokhoras bokkollo härom månaden. Artikeln avslutas

För Jessica har mötet med andra bokälskare blivit en sådan genomgripande upplevelse att hon nu sagt upp sig från sitt väletablerade jobb i Stockholm, köpt en gård i Skåne och ska flytta dit med hund och man för att öppna ett bokcafé där samtalet ska fortsätta.

Först fnissade jag lite när jag läste det. Att se liksom livet och drömmen (jag menar egentligen Livet och Drömmen, men det blev så högtidligt att skriva det) formulerad så där. Och dessutom: ge bokbloggeriet och allt vad det medfört (kollon! cirkeln! samtal!) äran för något som varit min dröm sen ååå jag var elva? Men så kom jag på att det ju är alldeles korrekt sammanfattat, och att detta är precis det jag sa när vi pratades vid på telefon någon vecka efter kollot. Det uppvaknande som bokbloggeriet (kollon! cirkeln! samtal!) medfört var åtminstone en starkt bidragande orsak till att jag vågade. Ety: det finns andra där ute.

Ni som följt den här bloggen vet att jag redan har flyttat, vad ni kanske inte visste var att det var ett bokcafé det hela kommer leda till. Mer om den resan kan du läsa på min bokcaféblogg. Där postar jag inte bara bilder på rasande smaskiga fluffins och ondgör mig över momsdjungeln - där lägger jag pussel med verkligheten (ni vet: Verkligheten), ett pussel som ska bli ett bokcafé, där samtalet ska fortsätta.

På det hela taget ganska fint

2009-03-21T11:42:00.003+01:00

Hundböcker, trädgårdsböcker och så en bok om djurparker och religion. Så ser det ut just nu. Yann Martells bok om Pi tror jag förvisso bara handlar om djurparker och religion i början, men längre än så har jag inte kommit. För nej ack nej: just nu går jag utomhus med stora (STORA) tjocka trädgårdsboken och försöker identifiera de sprittande växterna. Samt försöker identifiera om de kräver någon vårlig action såsom beskärning eller gödsling. Denna våren står inga sticklingar och småplantor i fönsterkarmen på tillväxt, ety hela tomten är ny och varje dag bjuder överraskningar. Ljuvligt på det hela taget. Häromdagen beskar jag en pil. En pil! Ni förstår ju: jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv, och sett människor komma och gå. Bara en tidsfråga tills jag lär känna en Nils, Mor Akka flyger dagligen över mitt huvud.

Hundböckerna är inriktade på inlärning och uppfostran medelst shaping och snälla metoder (aka köttbulle i fickan-metoden). Klickerövningar och trixinlärning. Valpen har blivit stor, och just nu är det allt för roligt att lära in vacker tass och gå fint i kopplet och busrusa (vi gillar att busrusa) för att ha långa lata sessioner i soffan. Jag får en helt ny vokabulär och från husets alla hörn hörs "Kom" följt av ett klick.

Ja, det är alltså vad den sedvanliga lästiden går åt till, det och genomtitt av Arkiv X. Mycket finns att göra på gården, men snart! snart! pubbar jag bild på bibblot, för tro´t eller ej: efter ett fynd i form av en illgrön ryamatta i stallet har bibblot halkat ner till det rum jag helst inte sitter i. Ryan hamnade framför soffan i det rum som förhatligt fått namnet teverummet, och med lite matchande pynt förvandlades det rummet till en oas av läsvänlighet. Det är alltså dit jag släpar mina högar. Nåväl, jag hoppas att jag ska få ordning på bibblot snart, för hejja! ett drömrum i vardande (och allra senaste deadline är när finaste bokcirkeln kommer hit om två veckor).

Dessutom har ju dagarna förvandlats till arbetstid igen, thank god. Trodde jag gillade ett slackerliv, och det är väl okej ett tag men nu: kavlar upp skjortärmarna och hugger i.

Jag förstår att en eller annan möjligtvis hittat hit via artikel i tidningen ViLäser: Välkomna ska ni vara. Ge er gärna till känna i kommentarerna, ety I do like kommentarer.

Näe, och så lite gnäll, dessutom

2009-03-18T14:04:00.005+01:00

Oj vad jag tjatar om min oläslighet. Men det är ju så olikt mig och mitt liv att det inte finns böcker och texter och ord och samband och fantasi och stämning med mig hela tiden. Lite orolig blir jag - tänk om jag aldrig blir sugen igen. Ja, ni gissar rätt. Vi måste prata om Kevin var ett undantag, och under de dagar som gått sedan jag skrev inlägget nedan har jag börjat, och lagt ner, flera böcker. Letar inom olika genres och uttryck. Romaner, poesi och serier. Inget intresserar. Har försökt med ungdomsböcker och deckare, fantasy och klassiker. I morse påbörjade jag Yann Martells Berättelsen om Pi som jag blivit rekommenderad massor av gånger. Hann bara en liten bit innan jag fick annat att göra, så jag återkommer om den, om den nu fångar mitt intresse, vill säga.

Försökte mig på att läsa en Ruth Rendell häromdagen eftersom jag hört så mycket gott om henne (också), men maken till taffligt språk! Det var Skadan skedd jag gav mig på, och jag misstänker att det är i översättningen det brister. Eller snarare i korrekturläsningen därav. Jag har varit nyfiken på Rendell ett bra tag, och fyndade den här romanen i mammas och pappas bokhylla (men att de skänkte den till mig så lättvindigt borde kanske gjort att jag anade oråd, hm). Nyfiken på författaren är jag fortfarande ety hon benämns som feminist, samhällskritiker, miljöaktivist och vegetarian på omslagsflärpen. Fina saker tycker jag. Men då glömde jag visst bort att det inte behöver betyda att hon skriver bra deckare.

Ruth Rendell-kännare därute: var det i översättningen det brast, tror ni?

Ps, idag är det vår i Skåne! Har varit ute och lekt med valpen på gräsmattan och kammat bort döda löv och fjolårsgräs ur de sprittande rabatterna. Våren alltså, fina grejer 2009. Liksom Arkiv X som jag påbörjade igårkväll i stället för att läsa. Jodå, visst har jag sett serien förut, de flesta avsnitt i alla fall, men nu ska de ses från början till slut.

Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

2009-03-13T14:34:00.005+01:00

Jag läser ganska mycket skräck och fantastik. Det sköna med sådan litteratur är att den kan skrämma skiten ur en under läsningens gång (och javisst: förvisso skapa sömnlösa nätter) men den gör en inte rädd att gå ut på gator och torg. Jag klarar inte riktigt den här världen som är så fel, som gör så fel, som skapar såna fel. Jag håller mig helst och oftast långt borta från diskbänksrealism och böcker som ligger så nära att det skaver. Jag gör emellanåt mina tappra försök, men oftast blir jag så nedslagen att jag bara vill skrika. Men nej, jag tillhör inte den kategori människor som avstår nyheter och dokumentärer (vi pratar de riktiga nu) för att jag blir ledsen av de svältande barnen eller de plågade djuren eller vad det kan vara. Tvärtom: verkligheten är viktig, men det blir lätt överdos och det är därför jag gärna flyr undan den i skönlitteraturen. Jag sätter dock gärna tänderna i en mustig (amerikansk) roman à la Joyce Carol Oates eller Siri Hustvedt. Den verkligheten är nämligen inte min, även om den ofta är nog så sann och nog så otäck.

Och det är därför jag med lite förvåning konstaterar att jag finner Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin helt fantastisk trots att ämnet är så smärtsamt verkligt. Trots att den inte kunde läsas lägligare - i samma sekund som jag slår ihop boken om den sextonårige Kevin som skjutit sina klasskamrater till döds läser jag om skolmassakern i Tyskland.

Vi måste prata om Kevin är skriven i du-form, vilket gör den ännu bättre. Kevins mamma Eva skriver brev till pappan Franklin och i brev efter brev radas hennes liv och hennes syn på sonen, familjen, och USA upp. Allt skildras i ett tempo som skapar eftertanke och jag köper helt Evas utifrånperspektiv trots att hon är i allra högsta grad delaktig. Boken är osentimental och så blixtrande klar och tydlig att den blir - javisst - smärtsam. Men den blir aldrig objektiv, den är hela tiden inkännande, utan att vara kletig, och jag läser andäktigt och snabbt. Den är grym, javisst, men den är också fullmatad med kärlek och förståelse.

Vad gör man när världen rämnar? Hur skapar man förståelse och förlåtelse om man varken kan förstå eller förlåta själv? Om det mot förmodan finns någon kvar där ute som inte läst den här boken ännu, så rekommenderar jag er att göra det. Trots eller på grund av dess aktualitet låter jag vara oskrivet. Kanske helt enkelt för att det är en förbaskat bra bok.

Botemedel?

2009-03-10T09:52:00.003+01:00

Sist av alla plockar jag fram Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver). Börjar vid första ordet, som sig bör, och slutar inte förrän jag inte kan hålla ögonen öppna. Åh så bra, så bra. Återkommer! (och håll under tiden tummarna för att det är detta som bryter min läsolust.)

Spådam (tyvärr?) överflödig!

2009-03-04T15:44:00.003+01:00

Både Helena och Magix tipsade mig i kommentarsfältet till inlägget nedan att jag skulle ta hjälp av en spådam för att hitta mina försvunna böcker. Helena förordade Aftonbladet och Magix Allers. Onekligen frestande, och nästa gång jag försnillar något kanske jag gört. Bara för att få se vad för svar jag får, alltså.

Men, efter ett idogt sökande, som inkluderade turer på både vind och källare och i stall utan framgång, så tänkte jag: om saker inte är på det förväntade stället kan man förvänta sig att de är någon annanstans. Således tittade jag i en låda märkt porslin och en märkt skor, utan framgång. Men så, i två märkta kontor fick jag napp. Bland diverse saker som säkert är trevliga att ha på ett kontor, men som kanske inte självklart hör dit (en Buddhastaty, ett rökelsekar, en slinga julgransljus och mina Tim Burton-actionfigurer, till exempel) skymtade jag både Mysteries of Winterthurn och Orbitór-trilogin, så väl som Buddenbrooks och en hel hög med kokböcker. Felmärkt låda, minsann!

Nu återstår bara att hitta igen det som verkligen hör till kontoret. Hm, den där lådan märkt julsaker är ju faktiskt misstänkt tung.

Ve och fasa!

2009-03-03T15:29:00.004+01:00

Bokhyllan börjar så sakteliga fyllas på med böcker, och i och med detta inser jag att en kartong med böcker verkar ha försvunnit spårlöst. Hittills saknar jag till exempel Orbitór. Vänster vinge av Mircea Cărtărescu och Joyce Carol Oates Mysteries of Winterthurn, som var så svår att få tag på (ett antikvariat i Norrköping hade den, och jag fick leja flinka kompisar att införskaffa den åt mig), liksom ett par till. Om det är en boktjuv gratulerar jag till den goda smaken. Lite hoppas jag på att böckerna har fått agera utfyllnad i någon av de ännu ouppackade kartongerna, men de börjar så smått ta slut. Naturligtvis är jag nu övertygad om att min läsleda kan botas med just de här böckerna, och dem alena.

Javisstja

2009-03-02T13:28:00.003+01:00

Efter att ha hamnat i en lässvacka, en djup sådan, där läsning inte känns som det roligaste alternativet att tillbringa en kväll, och jag dessutom har en bok som är ett sånt sömnpiller att jag klarar läsa två sidor i stöten innan jag bokstavligen kollapsar, plockade jag i morse ner Mirja Unges debutroman Det var ur munnarna orden kom, och jag halvmindes att jag verkligen tyckte den var urtråkig första gången jag läste den men den var tunn och tja, jag behövde tunn (som sorbet efter julmaten). Men så: ordtrolleri. Formuleringstrixeri som gör att jag minns varför läsning ju är livet. Phu, Jonathan Maberry: jag gör slut. Mirja Unge: tack.

Plötsligt framstår det så tydligt

2009-02-26T18:19:00.002+01:00

Jag sitter just nu i det rum som nu är biblioteket (om än ofärdigt). Katten ligger i fönstret och sover (men idag på en gammal filt, inget solgass här inte), utanför viner vad som skulle kunna förväxlas med höststorm, en kandelaber står på golvet och sprider ett varmt sken. Och bredvid mig är ena delen av ena bokhyllan fylld. Olästa titlar, ej genreindelat (mer än att det uteslutande är epik) och de fyller så många hyllmetrar. Kan återigen konstatera att jag de senaste åren - när jag ständigt släpat på min lektyr ety boken jag läser går dit jag går - mestadels läst pocket. Och tydligen har jag valt bort även en del tegelstenar i pocket. Sjukt ytligt (eller ergonomiskt smart?), hur som helst innebär det att olästhyllan är sprängfylld av tjockisar. Och det ser ju så himla mycket ut. Det är det också: jag är en samlare. Blonde, Drood, Dr Norrel and Mr Strange och Shakespeares samlade verk, trängs således. Phu, kanske bäst att börja med en enda gång. För jag kan inte lova att inte handla mer innan alla dessa är utlästa. Men jag lovar att inte köpa en enda bok på bokrean i år. Gott så.

Bibliotekskatter

2009-02-24T15:20:00.002+01:00

Nej, det blir ingen bild på det färdiga biblioteksrummet idag heller. Däremot har katterna redan intagit rummet, och den här bilden på Tossan i solgasset tycker jag bådar gott inför framtiden!

Stars Hollow, Pine Deep, Sunnydale: Varför amerikanska småstäder får mig på fall

2009-02-23T09:33:00.004+01:00

Det är något särskilt med amerikanska småstäder. Åtminstone vill jag gärna tro det och jag dras ständigt till skildringar av samhällen, gärna i höstskrud, där alla känner alla och där det ingående beskrivs vem som plogar med whiskyflaskan tryckt mot skrevet eller vem som äger bokhandeln. Kanske är det min egen rotlöshet som gör att jag söker mig till den sortens trygghet? Jag vill ju också ha stamställen, där någon säger "Det vanliga?" eller frågar hur det gick med det-eller-det. Kanske är det den alldeles färska flytten som talar. Kanske det faktum att jag - efter flera år - fortfarande minns två sådana episoder med blixtrande skärpa: Den första när biträdet på min dåvarande konsumbutik sa "vänta lite", försvann och sedan kom tillbaka med varsin karamell till mig och min man "För att ni alltid vänder streckkoden åt rätt håll". Fint som snus, ju. Den andra episoden när jag på stan nånstans mötte den spärrvakt som alltid jobbade i den t-banespärr där jag gick upp vid mitt jobb och han ropade "Hej, hej Mariatorget", dvs det jag alltid sa för att få min remsa stämplad (jag promenerade oftast, så jag behövde inget kort, vid den tiden).

Under de senaste nästan tio åren har jag inte hållit mig till samma frisör, tandläkare eller ens besökt samma lunchställe speciellt ofta. Alltså söker jag mig - som vanligt - till popkulturen för att få vad jag vill ha: sammanhang.

Jag pratar naturligtvis om det gemyt som finns i Stars Hollow (Gilmore Girls) eller på Seattle Grace-sjukhuset (Grey´s Anatomy), eller för den delen på Sunnydale High (Buffy). En tillvaro där alla liksom känner alla och jag attraheras av det faktum att de knackar på. De besöker varandra, varje kväll, och säger en kort sak. En sak som de hade kunnat säga på telefonen (eller som jag säkert hade skickat ett sms om). Men jag antar att det inte skulle blivit så bra teve?

Påfallande ofta utspelar sig skräck- och spänningslitteratur i små samhällen. Jag läste precis ut Johan Theorins Skumtimmen som utspelar sig på en liten ort på Öland. I somras läste jag Peter Straubs Ghost Story - och den utspelar sig i ett liknande sammanhang. Och nu har jag åkt till Pine Deep "The most hunted town in America", skräck a la Jonathan Maberry. Hans Ghost Road Blues är än så länge verkligen inget mästerverk men den där småstadscharmen som alltid får mig på fall finns där. Jag gillar´t, jag vill att de high school-ungar som mördas ska finnas i ett sammanhang. Jag vill att de gengångare, gastar, demoner som finns ska uppenbara sig och sätta skräck i ett samhälle där det är otänkbart.

Minns alla gånger människor efter en tragedi uttalat sig och sagt "Men han verkade ju så normal!". Hur kunde han vara yxmördaren? Hur kunde detta hända här? Även verkligheten letar efter sammanhang.

Rapport från mitt bibliotek

2009-02-21T11:49:00.004+01:00

Jag tänkte inleda min nystart - mitt återtåg - med en snygg bild på mitt bibliotek, för yay jag har ett bibliotek nu. Eller så här: i ett rum med fiskbensparkett står alla mina kartonger med böcker, och två fåtöljer. Det ska bli bibliotek. I framtiden. I morgon kanske. Vi skulle börja transformera rummet till bibliotek idag, men så visade det sig att vi glömt köpa plugg. Hoppla, det går ju inte då.

Huset börjar så smått kännas som "hemma", det tar ju alltid ett tag, och i en stor gård från förr-förra århundradet finns det extra mycket knak i väggarna. Jag var ensam några dygn första veckan och jäklar i min lilla låda så mörkrädd jag var då. När A äntligen kom hem igen var jag ett nervvrak med sömnbrist. Sovrummet har gigantiska fönster som vetter mot havet - men vem ser det när det också finns en mörk gång med garderober som leder till en toalett där det finns en direktdörr till den stora mörka vinden? Med hjälp av en spik, ett element och ett morgonrocksskärp byggde jag ett lås att hålla våldsmän och spöken ute. Oh well.

Det har inte blivit mycket läst alls. Jag har avslutat Illusionisten, och mer om den kommer. Kort bara: visst påminner intrigen om Lost? Och så har jag påbörjat lite annat. Mer om det också senare.

Nu ska jag öva mig på att säga "plugg" på Skånska. Och kanske ska jag börja sortera böckerna idag i alla fall. Jag tror det blir en ny, strikt ordning. Bokstavsordning. Pocket och inbundet blandat. Läst och oläst blandat. Men en sektion för barn och ungdom, en för poesi, en för fackböcker och så ett skräckbibliotek, naturligtvis. Eller en hylla med oläst och resten enligt ovan? Eller ska jag färgsortera, storlekssortera eller favoritsortera? Oooo, viktiga grejer det där!

Ses om en stund

2009-02-04T11:52:00.003+01:00

Nu är det bara minuter kvar till datorn åker ner i en kartong (nåja, i en datorväska i alla fall), och känner jag telia rätt lär de sjabbla nånstans på vägen och strypa bredbandet för tidigt/ge oss det i Skåne för sent, så jag passar på att meddela att bloggtystnaden inleds... nu! Jag hoppas på återseende snart, för säga vad man vill om både det ena och det andra: I love internet. Nästan lika mycket som I love books.

Småstadsskräck och jättegrattis

2009-02-03T09:30:00.003+01:00

Min skräckdealer Helena (som jag säger hurra och grattis till idag, jämte de andra fyra Bokhororna, naturligtvis) fick mig att beställa lite småstadsskräck i form av Jonathan Maberrys The Pine Deep Trilogy. Plötsligt tänker jag att det kan utvecklas till att bli ett Män som hatar kvinnor-tillfälle. Den läste jag ensam i en stuga i en skog en sommarnatt, och var så skraj att jag inte vågade släcka lampan av rädsla för att det skulle avslöja min närvaro (någon påpekade klokt att det väl ändå snarare torde vara den tända lampan som visade att jag var där, men jag vågade alltså inte gå förbi fönstret). Nu ska jag tillbringa en hel vecka ensam på en gård (på gården! vår gård!) på skånska slätten. Kanske inte rätt tillfälle att läsa den då. Jag tror det får bli Sophie Kinsella, från goodiebagen. Kanske skräckligt på ett helt annat sätt.

Tillbaka från kollot!

2009-02-01T14:49:00.002+01:00

Alltså. Varför gör man inte sånt här jämt? Man tar en herrgård, trettio läsglada, boktokiga människor, lite författarsamtal och bokprat och så blandar man med afternoon tea, vacker miljö, några glas vin och supersköna fåtöljer. Och så blir det bliss! Jag läste 120 sidor ur Illusionisten och är hittills väldigt nöjd. Men idag blir det Lost, ety överkonsumtion av böcker? Nej, inte möjligt, men det är tradition vid det här laget: förra året blev det Twin Peaks-titt efter kollot.

Förföljd av Shantaram!

2009-01-30T12:30:00.002+01:00

I en kommentar (jag är mycket förtjust i kommentarer, förresten!) nedan påmindes jag om bok.nu där man kan regga sig och gå in och betygsätta böcker med mera. Jag har inte varit så flitig där, men efter vad de kunnat utläsa av mina betyg har jag fått en del boktips. Och så klart, i listan av "Böcker vi tror du kommer gilla" fanns Shantaram. Alltså jag blir inte av med bokjäkeln. Den förföljer mig!

En intressant upptäckt mitt i bokkollopackningen

2009-01-30T08:46:00.004+01:00

Det finns vissa böcker som liksom förföljer en. Illusionisten (The Magus) av John Fowles är en sådan bok. Den har poppat upp med jämna mellanrum (inte sällan i kontexten "Men VA! Har du inte lääääst den? Det måste du göra!/Du skulle älska den!/Den är fantastisk/Min bästa bok"). Och den har stått i min bokhylla bra länge, den har fått följa med på semester, genom flyttar och den har lästs av min man (som sedan sällade sig till skaran ovan: "Du måste läsa!"). Följaktligen har den blivit min alldeles egna Flyga drake. En bok som det tipsats om till oläslighet. Men så igår när jag förstrött (nåja) kollade in min marginaliserade "bokhylla" så låg den där. Så jag plockade fram den för att se om det kanske var dags nu. Kanske skulle den till och med få följa med på kollo? Så jag började läsa. Och döm om min förvåning när det visade sig vara en helt annan bok. Inte alls var jag hade väntat mig. Jag vet inte vad jag trott, men uppenbarligen har jag inte ställt en enda följdfråga till tipsarna. Intressant. Men inte alls dåligt. Den får helt klart följa med på kollo.

Så, då var det bara resten av packningen kvar, och jag konstaterar att det är här det verkliga bryderiet ligger. Alla mina skor är trasiga, nedpackade eller ämnade för en helt annan temperatur än den här. Alla mina klänningar är fula. Alla mina byxor är helt fel. Överväger pingvinmönstrade mysbrallor: Jag hade verkligen behövt en shoppingrunda. I stället tar jag Boo med mig ut i skogen; jag ska vara ifrån henne hela helgen och det känns konstigt. Samtidigt är det ett genidrag att åka på herrgårdsbokhelg mitt i pack och stök. Inga kartonger! Ingen valp som vill leka klockan fyra på morgonen (dock kanske det finns en eller annan deltagare som uppvisar samma beteende), inga måsten utom av typen: Du MÅSTE läsa det här. Jag längtar löjligt mycket.

(Bilden är stulen, jag hoppas på överseende)

Marley och jag

2009-01-29T08:38:00.002+01:00

Detta har hänt:
* Vi skaffade en valp
* A tyckte att det var passande att ge mig en present i form av en bok
* A tyckte det var passande att boken handlade om en hund
* A förbisåg det faktum att jag avskyr boats, med anledning av ovanstående
* Jag läste lite i boken
* Jag skrattade
* Jag dissade
* Jag läste ändå ut

Såhär: i går kväll låg jag på övervåningen i dubbelsängen med ena katten på benet och andra vid huvudet medan valpen och A var på nedervåningen. Jag läste i den där boken. Nu hade valpen i boken blivit gammal. Jag började leva mig in. Jag grät. Jag grät så att sängen skakade, ena katten började slicka tårarna från mina kinder, katten på benet fick klamra sig fast med klorna i täcket för att inte trilla av, valpen vaknade och grät men får inte komma upp ty detta är det arrangemang vi har.

Boken sög, jag skulle vilja bränna skiten, den innehåller en attityd till huvudpersonen som är erbarmlig. Den är smörig, lismande, putslustig och så: så jävla sentimental att man får gåshud.

Hollywood brukar lura mig. De tar en pappa, en son och en hund. Och så en katastrof och lite stråkar på det: jag bölar ögonen ur mig. Jag bölar till Buffy, jag bölar när de tänder första vårdkasen i Sagan om ringen, jag bölar till nyheter och värst av allt bölar jag när djur dör. Dödsannonserna som tidigare fanns i tidningen Djurens Rätt var som att trycka på en knapp. Ibland kunde jag inte ens öppna uppslaget utan att börja böla. Men jag bölar också när jag är arg, rädd, hungrig eller trött. Och jag bölar uppenbarligen till kassa berättelser om hundar som blir gamla och döva och får ont i leder och ben. Jag bölar faktiskt lite just nu.

Älskar, älskar, älskar. Och ett tips!

2009-01-28T13:12:00.005+01:00

Oj, vem tryckte publicera på nedanstående? Till och med mina stundom ganska felfyllda inlägg brukar vara lite mer färdiga än det där. Nå, låter det vara. Fläkte upp naglarna på kartongerna och var tvungen att läsa lite Filter. En timme senare: naglar filade och jag är fascinerad. Bästa tidningen utan tvekan. Älskar att den kommer varannan månad. Älskar långa reportage. Älskar att de skriver seriöst om meteorer (dödsångest, det är till 2036 vi har på oss alltså?) och Carola. Älskar bra journalistik, och jag älskar förvisso bloggar, men Filter är svaret på varför det inte räcker. Och älskar att jag under den här timmen bara hunnit skumma ytan.

Så nu har jag hyllat Filter och då får ni ett länktips också. Dagens spotifylista. Utmärkt för alla som i likhet med mig aldrig på egen hand upptäcker någon musik. Jag har alltså de senaste åren spelat Morrissey, Tom Waits, Damien Rice, Anthony and the Johnsons, Anna Ternheim, Kent, Thåström, lite Nick Cave och Regina Spector. Och inget annat. Jo! Min låtlista (min enda till dess jag fick två springlistor av en fd kollega) som innehåller nio versioner av Hallelujah. Ni fattar ju: den här bloggen kanske inte är så kul som den är, men hade det varit en musikblogg hade det varit helt jävla värdelöst.

Ok. Måste packa nu, måste.

2009-01-28T10:13:00.002+01:00

Åh hurra!, jag vet att ni legat vakna på nätterna och undrat hur det går med valet. Valet av de femton, alltså. Jomensåhär: vi bokar
de flytthjälp. 44 kubikmeter mot annars 18. Jag behöver inte välja utan kan lägga alla i en kasse, och i värsta (?) fall ta med mig i bagaget. Så här i efterhand konstateras att jag kanske inte hade behövt välja en enda - alla hade kunnat åka ner i kartonger. Ty på kvällarna stupar jag i säng, och orkar på sin höjd läsa lite i den där bedrövliga boken om hunden, eller i en damtidning. Svulstiga romaner, sylvassa romanetter och underfundiga noveller går liksom bort. BOATS och flärd i stället.

Humor?

2009-01-28T10:10:00.003+01:00

Jag fortsatte förresten läsa den där boken ändå, om Marley, hunden, som jag svor ve och förbannelse över häromdagen. Gapskrattar när jag läser. A undrar - retoriskt - om den är bra. Nej, verkligen inte. Sämsta på år och dag (jfr Shantaram) men den är ju ganska rolig under stundom.

Tappat lösentord, upphittat ursprung

2009-01-28T08:42:00.002+01:00

Röra! Det är en enda röra. Varenda grej är i vägen och hur kan det kännas som om huset är fyllt med mer grejer nu än innan de där miljarders flyttkartongerna fylldes och prydligt staplades på varandra i ena rummet? Soffan barrikaderas av täcken och filtar och mitt i allt en hund som - jag svär - är 50 procent större nu än för tre veckor sen. Hon stökar ner, det kan inte förnekas: strumpor, och ben, och tuggleksaker, och bollar. Plus att hon flyttar saker: halsdukar, tidningar, tofflor. Valp kombinerat med flyttstök gör situationen inte alltigenom fantastisk. Men en vecka: sedan stök på nytt ställe.

I packningsprocessen ingår att gå igenom och packa om en del kartonger som stått sedan förra flytten (för bara drygt två år sedan). Och idag hittar jag spåren av mitt förflutna, nyckeln till varför Skåne: mormors salt- och pepparkar formade som gäss. De har inte fått bo framme här i torpet, men kanske nu, kanske känner jag - vi - att de kommer till sin rätt i Skåne, home of gäss. Mormor har varit död i tio år, men hon dyker ändå upp titt som tätt. I julas gjorde jag senapsaubergine (i stället för dito sill, mycket populär) och medan jag stökade hittade jag en förpackning senapsfrön. De kostade 1,50 när de köptes. När mormor köpte, för alltså mer än tio år sedan. De var torkade och förpackningen obruten: jag la i några, för syns skull. Och, som det visade sig, för smaks skull. Aldrig har senapsauberginen varit så full av smak. Hade den varit en tacosås hade den fått epitetet hot. Fram till för några år sedan hade jag mormors micro och mormors dammsugare. Båda spred en härlig doft av Röd Prince när man använde dem. Kan sakna det lite när jag micrar något.

Förlorade mitt lösenord till blogger, tänkte att jaha: det var det, kul så länge det varade. Men precis som med bankomatkortskoden som jag förlorade förra veckan så kom den till mig under natten. Och nya numret av Filter har äntligen funnit vägen till min brevlåda.

Veckans tema kanske är återfunnet?

Som en del i packningsprocessen...

2009-01-26T13:04:00.004+01:00

...läser jag nu damtidningar. Jag har en fallenhet för att alltid köpa tjocka, glossiga magasin när jag är på resande fot. Eller är lite hängig. Eller bara för att. Sedan läser jag dem aldrig, möjligen bläddrar jag lite i dem, men inte ens det är säkert. En dyr, miljöovänlig och ganska onödig hobby. Hur som helst: flyttning är lika med rensning, och när jag försökte smuggla ner sagda magasin i en flyttkartong tog det stopp.

- Dom här* får inte följa med.
- Men de är ju olästa. Jag menar: inspiration.
- Nej.

Ok. Så det som ser ut som bästa slappardagen (dock inga praliner) är alltså flyttförberedelser. Valpen och jag ligger sida vid sida och läser. Eller läser förresten, jag sliter ur de sidor som jag tror att jag vill läsa. Mest gillar jag bilderna, och kanske en och annan färg. En stor hög utrivna sidor ligger nu bredvid mig, på valpen.

Voj, voj: att packa, det är jobbiga grejer, det.

*Sveriges Natur, Tidningen Djurens rätt, Filter, ALT, National Geographic, Språk, Arena, fototidningar och andra som har ett lite mer långsiktigt värde, liksom så klart alla tidningar jag medverkat i, får naturligtvis följa med.

Borde man inte utrustas med lite logik?

2009-01-26T08:08:00.004+01:00

Det där med böcker som översätts slarvigt är ju något som är ständigt återkommande i litteraturdiskussionen. Och det är inte så konstigt, det blir ju ofta fel. Och det är ju bara felen man upptäcker - allt som går förlorat i tonläge och antydningar får man aldrig veta. Det som i och för sig är korrekt kan ju bli så fel. Men så ibland blir det helt tokigt. Jag läser just nu Marley och jag (livet och kärleken med världens värsta hund) av John Grogan. En BOATS. En BOATS om en hund minsann. En journalist som skaffade hund och var tvungen att skriva en bok om det (lite suck). Det är inte litterärt någonstans, den är faktiskt till och med ganska dåligt skriven. För mig som precis insett att allt som inte är fastskruvat är tuggbart och som själv lite tafatt jobbar med "hit" och "sitt" och "gå fint" så är igenkänningsfaktorn den enda behållningen. Det betyder inte att jag inte stör mig på: "När vi hade vänner på besök drack Jenny grapefruktjuice ur vinglas för att inte väcka misstankar." Marianne Mattson - hur tänkte du nu?

Femton böcker

2009-01-24T14:22:00.003+01:00

Femton. Så många böcker ska jag nu plocka ut innan den Slutliga Nedpackningen Av Det Som En Gång Var Min Bokhylla. Javisst, 90 procent, eller något i den stilen, av mina böcker har varit nedpackade sorgligt länge, sedan i somras, sedan Tiden Innan Renoveringen, sedan Tiden Innan Skåneplanerna. Nu är det två veckor kvar till flytt, och femton böcker ska få vara onedpackade. (Vad min man, som satt upp regeln, inte vet är att jag kanske, om jag har tur, och det tror jag med denna ledtråd och förra året i färskt minne, kommer få en några små smaskigheter redan nästa helg). Oh yes, my precious! Att hela nästa helg dessutom är läshelg gör naturligtvis valen än viktigare.

Nu återstår bara att sålla. I min provisoriska hög ligger nu kanske tre gånger så många. Hm hm hm. Och så undrar de varför det tar sån TID att packa?

Donna Tartt släpper nytt!

2009-01-24T12:31:00.005+01:00

Ett fredagsnöje är att svara på Bokhoras fredagsfråga, eller, om man inte vill eller kan svara, läsa kommentarerna. Jag gillar återkommande saker, speciellt bra återkommande saker. Den senaste frågan handlade om böcker som inte levde upp till förväntningarna. Jag svarade Shantaram (urk, den där boken återkommer om och igen), Blonde (som jag ska läsa ut, nu med nedskruvade förväntningar), Myrrha och Fågeln som vrider upp världen. Den sistnämna gillade jag ju (nej inte ju - jag ser nu att jag inte bloggat om den (heller, av fyra lästa bloggar jag om en) gillade jag [ ] mycket, mycket. Kanske till och med en favorit? Kanske till och med en av förra årets bästa? Men detta lilla lilla som behövs för perfektion saknades ety jag hade förväntningar högre än Dark Tower*, eller vilket torn du vill, förresten.

Å, dessa sidospår! En bok som ofta dök upp i svaren var Donna Tartts andra bok, Den lille vännen, och så var det nog för mig också (Läs hellre To Kill a Mockingbird för samma tema och samma känsla) men ändå: när kommer Tartt med nästa bok? För visst väntar vi? Jo, 2012 enligt googling, och den ska handla om

a story of loss and obsession about a young man, guilt-stricken and damaged after the death of his mother, and the growing power that a stolen piece of art exercises over him, drawing him into an underworld of theft and corruption where nothing is as it seems.

Får se om den är värd att vänta på? Donna Tartt är minsann inte något som kan definieras som återkommande.

*Avslutade precis del två av Stephen Kings Dark Tower-serie, och mumma, mina vänner. Första delen - The Gunslinger - var väl sådär, men del två - The Drawing of the Three - får mig att direkt vilja fortsätta färden mot tornet. Och meta! My god vad jag gillar meta, men oroar mig lite: är jag en tillräcklig kingkännare för att identifiera alla blinkningar han kastar ut? Säkert inte, men när jag känner igen nåt slår hjärtat fortare och... Vänta, detta är ett eget inlägg? Ja. Konstaterar bara att jag var tvungen att konsultera Kingens egna bok Att Skriva för att se vad han har att säga om ofoget att ... tre gånger per sida, vilket han gör i del II... Del I tvättades från Kings hatobjekt adverben i den senare upplagan som jag har, och jag hade kanske önskat att pricksjukan fått gå samma öde till mötes.

Nå, i Att Skriva finns en lång litteraturlista (Kings första råd är: Läs mycket, skriv mycket) och hååååå, hade det inte varit för den där flytten (böcker är tungt) hade jag slängt mig till närmsta butik och tokshoppat. Hm, internethandlarna levererar ju - kanske ska se till att det finns en leverans när jag kommer fram till nya huset? Nej, vid närmare eftertanke så går det inte, men tanken får jag leka med. Den behöver inte packas ner.

EDIT: Jag har nu skrivit rätt titel på Stephen Kings bok om skrivande, som alltså inte heter Om Skrivande utan Att Skriva. Förhoppningsvis har jag ändrat på alla ställen, men säker kan man inte vara. En vacker dag, mina vänner, en vacker dag...

Charlie - Margareta Suber

2009-01-21T10:08:00.003+01:00

Charlie blev jag rekommenderad under Bokhoras Bokkollo i mars förra året. Jag lämnade den trevliga middagen med en hel lista på inte bara böcker, utan även musik och teveserier. Och hurra! Snart är det dags igen, som jag längtar.

Charlie skrevs 1932, och var den första lesbiska romanen i Sverige. Den togs emot med positiva ordalag, utan att man för den delen berörde vad det var den handlar om i recensionerna.

Det är en fin liten bok, det här. Den känns inte daterad, även om den täcks av till hälften är damm och till hälften ett skimmer från en svunnen tid. Jag tänker på Bonjour Tristesse, när jag läser, Françoise Sagans skildring av en sommar på en het badort. Och trots att Charlie utspelar sig på en nordisk dito, så är nog inte jämförelsen helt fel. Det är något med stämningen, språket och kanske det faktum att huvudpersonen är en ung flicka - pojkflicka, if I may*, - omgiven av personer som är vuxnare, men inte nödvändigtvis mognare eller säkrare. Men då Sagans skildring av relationen mellan dotter och pappa är fin (om jag inte minns helt fel, det är i alla fall känslan den lämnat hos mig, men mina böcker är fortfarande till största delen nedpackade, annars hade jag omläst för att se om min känsla och likheterna stämmer så väl som jag tror. Lång parentes!) så är den i Charlie minst sagt ansträngd.

Nå, handlingen för övrigt? Så här skriver förlaget:

Margareta Suber har skrivit en vacker och modern skildring av kvinnan Charlie som träffar tvåbarnsmamman Sara på fashionabel badort utanför Helsingfors. I denna kosmopolitiska miljö äts det kräftor, dricks champagne och dansas in på småtimmarna. Charlie blir blixtförälskad i Sara och förvecklingarna tar vid.
Charlie är en varm och vacker skildring av förälskelse och kärlek, som pryder sin plats i Normal förlags klassikerserie.

och det stämmer väl ganska bra, tycker jag. Läsvärd är den absolut, trots att den ibland känns något daterad. Som en påminnelse om hur det var för inte så länge sen, men framförallt som en fin kärleksskildring, en ung kärleksskildring. Och inte minst: läs den för Språket och Stämningen.

* romanen är strösslad av engelska meningar, på samma sätt som en del äldre är strösslad med franska. 2009 känns det lite löjligt. Nog för att vi lever i en tid där det engelska språket tagit allt större plats, så görs det inte lika utstuderat. Eller lika märkbart, i alla fall. Här är det alltså inte enstaka ord som anglofierats utan fullständiga meningar och små dialoger. Jag tänker: tidsandan! för att inte störa mig.

Jo, en sista sak: jag hade tänkt skriva ett helt inlägg utan ordet "valp" i, men: som av en slump heter Charlies valp nästan samma som min. Hennes heter Bobo, min heter Boo, men vi kallar henne Bobo (eller Bosse). Det tyckte jag var roligt, som ju alltid letar kopplingar, på ena eller andra sättet.

Men alla andra får ju!

2009-01-18T14:04:00.003+01:00

Valpen har lärt sig ett nytt trick. Hon lägger huvudet på tassarna, suckar djupt, stirrar på mig och säger:
- Du hatar mig.
- Men lilla gumman vad i hela världen menar du? svarar jag.
- Du leker aaaaldrig med mig.
- Men vi kom ju precis in, vi har ju sparkat boll, kastat pinne och busrusat i en timme, alldeles nyss.
- Men du gosar aaaldrig med mig. Inte sen i morse.

Ja okej då, visst kan vi mysa lite. *plockar fram Margareta Subers Charlie som lämnades med bara tio sidor kvar i morse* Jag är inte alltid svårövertalad.

Majas morsas kompis sambo

2009-01-15T11:18:00.004+01:00

Igår var jag på bokcirkelträff - äntligen! - igen. Att det kan vara så härligt att få nörda ner sig i sitt favoritämne: böcker, språk, ord! Vi hade läst Katarina Kieris Majas morsas kompis sambo (vad är det med dessa omöjliga titlar?). Det är en novellsamling - åtminstone står det att det är det. Jag håller inte med. En novell måste kunna stå för sig själv, och läsas med behållning för sin egen skull. En novellsamling bör man kunna läsa hur som helst - börja med novell fem, hoppa över tre och och fortsätta med nian. Eller ettan. Så är inte MMKS uppbyggd utan de olika kapitlen flätas in i varandra och görs osjälvständiga. Tidigare kapitels nycklar ges i de senare texterna. Boken är uppbyggd av elva små texter, där varje text har ett eget/nytt berättarperspektiv, och varje berättare är elev (eller i två av novellerna) lärare på en skola i Luleå.

Som ofta i ungdomsromanen - om man ska genrebestämma - är alla typer väldigt PK representerat. Vi pratade igår om att vi riktigt kunde höra snacket på förlaget: "Jamen så har vi den blyga tjejen och så har vi den coola och så bögen och så invandrarkillen som är tuff och stökig men mjuk inuti." Lite så. Och de finns där allihopa, men kanske är det så på en skola, att alla verkligen finns där. Jag som har en viss faiblesse för amerikanska high schoolfilmer känner ju igen det därifrån. Det blir en karikatyr om man nödvändigtvis ska tränga in allt som ska vara.

Kieris språk skapar stämning och visst finns det ett visst mått av igenkänning. Kanske mest gentemot Margareta Spegel, lärarinnan. Jag hade gillat att läsa den texten när jag var femton (och om detta var vi ganska överens igår).

Men ändå är det något med boken som inte fastnar. Ungdomarnas olika öden berör, javisst, men idag, dagen efter, kan jag inte riktigt särskilja dem. De var för lika, för tama, kanske. Min största invändning - efter beskrivningen som novell - är att allas språk är precis lika. När de tänker är tankarna utbytbara. Jag tror inte att invandrarkillen och bohemtjejen och läraren använder samma ord och samma fraser. Och ändå används de här. Det gör att det blir en smet och jag får svårt att komma ihåg vem som var vem. Missförstå mig inte: det är angelägna texter och jag tycker det är synd att inte varenda text är så självlysande som den skulle kunna vara. För ibland blixtrar det. De två novellerna som är lärarens - Luftrum 1 och Luftrum 2 - är så fina att det smärtar. Och det förtjänar de andra att vara också.

Geek Love

2009-01-14T10:01:00.002+01:00

Jodå, det går visst det att läsa böcker med valp. När hon inte vill busa (sno strumpor är en favorit) eller vi är ute i skogen och ränner så sover hon. Som alla andra barn med andra ord! Och då kan man passa på att läsa. Kanske är hon till och med mer läsfrämjande än om det bara är jag här, för så fort jag rör på mig till ett annat rum så följer hon efter. Och eftersom hon inte ska störas när hon sover så får jag snällt sitta still.

Geek Love av Katherine Dunn jämfördes med John Irving och David Lynch på innerfliken. Det skulle jag vilja dementera, jag fick kanske kanske lite John Irving-vibbar om jag ansträngde mig, men David Lynch? För att det var en dvärg med då, eller? Nej, inget att hans drömlika scener hittade jag i boken. Som vardande stort DL-fan fanns således risken att bli besviken, ety det var med största sannolikhet på grund av liknelserna jag plockade upp boken från början. Men oj vad jag inte blev besviken ändå!

Detta är berättelsen om om en familj på en kringresande cirkus. om Chrystal Lill och hennes man Al, och om deras barn. Deras speciella barn. När cirkusen gick dåligt bestämde de sig för att experimentera: lytt och halt och groteskt fet kan alla bli men ett riktigt freak slår allt. Svans, simhud och tre ögon, DET är vad folk vill se. Berättarjaget är ett av deras barn, ett av deras mindre lyckade experiment: den puckelryggiga albinodvärgen Olympia. Mindre lyckade för att hennes speciella utseende är så mycket mindre speciellt - vad gjorde de fel? Varför blev det inte mer än så? Således får Olympia, Miss Oly, inte någon egen show utan hennes liv går ut på att serva sin bror, den fantastiska Aqua Boy, Arty. Arty föds utan armar och ben men med fenor i dess ställe. Och dessutom med ett ego och en karisma utan dess like. Han manipulerar och domderar. Och Oly, och också Iphy, ena delen av det siamesiska tvillingparet, när en förälskelse till Arty. En förälskelse som blir farlig.

En dag när Arty har sin show, med inslaget "fråga Aqua Boy" inser han att det människor vill är att bli som honom. Detta är startskottet för den sekt som sedan följer carnivalen i hälarna. Ty Geek Love vänder på begreppen: att vilja vara en "norm", alltså någon utan speciella gåvor, är föraktfullt. Vad har de att erbjuda? Vem vill vara som alla andra? Varför sikta på att vara smal och vacker när man kan vara unik!

Skildringarna av cirkusen sker i tillbakablickar (fast utgör lejonparten av boken) och vi får också följa Oly i vuxen ålder, efter katastrofen. Och där sker också förvandlingar, från det åtråvärda, det sexuella, till det intellektuella.

Geek Love är en historia om kärlek. Geek Love är en historia om innanförskap (till skillnad från utanförskap), en historia om familjeband, galenskap och att göra det omöjliga. En fin historia. Sorglig och vacker. En språk- och stämningbok med en plot som intresserar. Att läsa mer av Katherine Dunn är ett måste.

Geek förresten, är inte bara någon som är nördig eller biter huvudet av kycklingar. Det kan även vara någon som biter huvudet av ormar eller insekter. Wikipedia har mycket intressant i ämnet - läs där till dess du fått Geek Love i din hand!

Floppiga öron

2009-01-07T08:47:00.004+01:00

Vi har blivit med valp! Sen några dagar tillbaka bor en underbar liten svart sak hemma hos oss. De här dagarna har jag läst exakt tjugo sidor. Det bygger man ingen blogg om böcker på. Jag skulle förvisso kunna skriva spaltmetrar om valpens floppiga öron eller hur duktig hon var i morse (klockan fyra!) när hon kom på hur pipleksaken fungerade (nu sover hon!). Men jag är nästan säker på att ni som brukar läsa här inte är så intresserade av det. En bild får ni, och så återkommer jag när läget lugnat sig lite.

(John Irving + David Lynch) + valpbok - (Cartarescu + Lovecraft) = lördag förmiddag

2009-01-03T11:01:00.004+01:00

Brasan låter så som den gör när jag lyckats tända den ordentligt: det smäller i träet och ljudet är så ursprungligt på något sätt. Igår träffade jag torpets nya ägare för första gången, jag var inte med på kontraktsskrivningen men igår kom de hit för besiktningen. Jag avundas dem. Tänk att få flytt in här, jag hoppas de vet exakt hur bra det här torpet är. Men jag längtar till gården! Jag drömmer om gården, om valpen, om bokcafét, om livet på nätterna.

Har legat vaken halva natten och läst i valpboken, den var klok. Jag är gammal hästtjej och har haft hand om djur alltid: mitt självförtroende är stort.

Idag ska jag börja läsa en bok om en kvinnlig geek. Dvs en person som biter av huvudet på levande kycklingar på scen. Hm. Hennes projekt efter geekperioden var att, när hon var gravid, dricka så mycket gift och ta så mycket droger som det bara går för att få barn som är så fantastiska som möjliga. För att visa upp dem, naturligtvis. Som en kombination mellan John Irving och David Lynch står det på omslaget. Spännande.

Jag är splittrad och inget (annat än Lost och valpboken) kan hålla mitt intresse länge nog, varför böckerna av Mircea Cartarescu och H.P Lovecraft som jag påbörjat, är helt fel. De är för snåriga och vindlande för att hålla min hjärna fast. Men sen så. När jag är mitt vanliga jag. Då!

2009-01-02T19:51:00.004+01:00

Nej men jag ändrar mig ju hela tiden. Första boken jag läser blir inte Mircea Cartarescu (sorry lat, inga specialtecken) utan "Första valpskolan" ety vi hoppas på tillökning. Helt förbluffade framför storköpets utbud av tuggleksaker och bitmojänger fick en liten tygknut (i rastafärger!) och en påser valpgodis "Puppy love", (hjärtformat!) följa med i korgen bredvid boken men vi måste nog ta experter (Valpskolan!) till hjälp för att hitta rätt i djungeln. Hunden, valpen, är en hittehund men vem han eller hon är vet vi inte ännu: vi träffar på söndag, men jag är redan helt sprallig.

Nyårsdag, eftermiddag

2009-01-01T16:59:00.003+01:00

Jag vaknade, som vanligt, lite för tidigt i morse. Till skillnad från oftast när kalendern visar första januari var jag dock bara lite grusig: vi skålade i champagne på tolvslaget - som sig bör - men iförda mjukisbyxor alla fyra. Åtta minuter över midnatt återgick vi till Twin Peaks, det maraton vi så länge väntat på. Eller nu ljög jag: åtta minuter över midnatt förberedde vi hallon- och blåbärspaj med glass och damn good coffee. Det skulle ju varit körsbär naturligtvis, men det dög bra. Nån gång vid tvåsnåret somnade jag i soffan - de andra tre såg ett avsnitt till, jag gick och la mig. Och vaknade halv åtta när de andra fortfarande hade timmar av sömn framför sig. Jag gillar mina morgnar, och jag plockade upp Mircea Cărtărescus Orbitor. Vänster vinge som jag sett fram emot länge (böckerna jag planerat (detta ord jag är så bra på att ta till!) läsa låg i ett annat rum, men det gör inget). Några timmar i öst innan frukost - och mer Twin Peaks - var perfekt. Längtar till jag ska få återgå. Ett par avsnitt innan S och P var tvungna att åka. Igår när de kom bytte S om till the Log Lady och de hade tre ugglor som låter om man trycker dem på magen, jag hade rött nagellack. Favoritsaker med favoritmänniskor. Jag har för övrigt fortfarande mjukisbyxorna på mig.

2008-12-31T11:49:00.002+01:00

ps. Jag märker att jag låter neggo men alltså: jag ser fram emot att flytta så mycket att jag närapå exploderar. Oron som finns där är liksom landad på en bädd av säkerhet inför det här. Återkommer.

Nyårsafton, morgon

2008-12-31T11:00:00.003+01:00

Och så vaknar jag den sista morgonen för året och är irriterad som sjutton. Huvudvärk och gråväder och A liksom andas irriterande när han sussar som ett litet barn bredvid mig. Och jag går ner och kokar gröt och längtar kaffe och lägger mig på soffan (alltid denna soffa. Mitt nyårslöfte borde vara: använd andra möbler, alla möbler, men det löftet tänker jag inte ge för snart snart kommer allt vara helt nytt och då kommer jag längta igenkänning: soffan och sängen) och bredvid på golvet ligger katten och snarkar som en gammal farbror och det ljudet är sövande. Efter gröten och utläsning av When Will There Be Good News (den höll!) somnar jag en stund vaknar av telefonen som skriker högt och A vaknar och lagar kaffe (äntligen!). Och här är jag nu: outsövd och huvudvärkig och gråväder men snart kommer S och P för nyårshelgens (sista i torpet!) Twin Peaks-maraton och jag ska rycka upp mig.

Javisstja: det blir inga staplar.

2008, en summering

2008-12-30T11:48:00.004+01:00

Jag har inget att komma med för närvarande. Huvudet för fullt men inget som ska ut här. Listor: hyr släp, hyr lastbil (vi räknar med att behöva båda. Hur mycket plats tar ett hus; två liv?). När måste man säga till om flytt av abonemang, el och telefon? Googlar håglöst. Flyttkartongerna står redo i ladan, redo för det nya året. Ingen packning innan dess. Bläddrar. Sitter med datorn och iPhonen beredd om något skulle hända (vad är oklart. Facebookuppdateringar? Är det viktigt?). Läser en sida, trycker uppdatera på Facebook än en gång, känner mig som ett skämt. Ska det vara så?

Tre dagar efter bullriga släkthelgen ensam i torpet, katten, brasan, solen, frosten, böckerna, tiden. Vad kan rimligtvis fattas det livet? Framtiden är helt grå, framtiden en testbild, ett grumligt isflak på väg, vobblandes. Lovade skriva lista över årets bästa, men ett löfte till vem? Det var inte några stående ovationer över mitt löfte direkt, vem bryr sig om vad jag har tyckt om? Inbillar mig att jag inte skriver för kommentarer men jag är innerligt trött på monologer, mina monologer. Saknar analysen, jag vet, patetiskt. Granen står så grön och grann i stugan: fet och tindrande.

2008 var kanske det mest omvälvande hittills. Det började oroligt gråtandes i ett tält i Uganda, kräk som smakade nilvatten (visste ni att Nilen sträckte sig så långt?) och rädsla. Årets andra natt tillbringades på sjukhus i Kampala. Innan dess och efter dess de vackraste scenerier: lejon! elefanter! leoparder! gnuer! zebror! Serengeti och Ngorongoro alltid i mitt hjärta. Men också fattigdom och ebola och ett inbördeskrig vi hamnade så när mitt i. Barnen som lekte med såpbubblorna: alltid i mitt hjärta, alltid med vemodsleendet sorgset fäst i hjärtat. Lever alla barn vi såg idag?

Fler barn, mer 2008: Lilla O inträdde i våra liv. Coolaste ungen som hjärtekniper på ett helt annat sätt. När hon sträcker de knubbiga bannävarna (för barnnävar ska vara knubbiga, de ska inte vara av svält och törst uttorkade) mot mig ger mig sitt leende och jag vet hon känner mig och litar på mig, och mosterhjärtat sägar aj! men det är ett bra aj! ett aj! som får ögonen att tåras på bästa sättet och munnen att forma leendet från ena till andra örat. Ett iiiiiiii! av glädje i mitt bröst fortplantar sig genom hennes läppar: Iiiiiiii!

Sommaren 2008: beslutets tid, följdes av hösten som var handlingens: jag slutade mitt jobb, min säkerhet klipptes som en vajer, den rasslade förbi mitt öra så nära att det fortfarande susar i hela huvudet. Hösten, vintern, väntan. Den andra januari börjar jag packa. Vem hade trott det om jag sagt det den där vinternattet i Uganda för ett år sedan: om ett år så. Jag hade sagt: men det är ju min dröm! Är det menat att den ska förverkligas? Jag tvivlar fortfarande, men igen: på rätt sätt.

2008 var året då Den Skenbara Verkligheten bildades och hejja! Sällan har jag varit så tacksam för en samling kvinnor som jag är för denna. Sällan och kanske aldrig. Bästa glädjen.

Lite sjukdom i familjen på vinterkanten skakade om mig ordentligt. Inledde och avslutade året vid en sjukbädd, nästan i alla fall.

2008 var ett annorlunda år på så många sätt, och jag mäktar inte skriva rader för att sammanfatta, men jag kommer sorgset vinka farväl i morgon. Vinka farväl men också vinka hej, välkommen åt 2009, övertygad om att även det året kommer bjuda på fina saker.

Nå, den där listan som ingen efterfrågat men som kanske en eller annan tyst säger "fint" inför; here it is. Oredigerat, eller nja, kronologiskt efter då jag i år läste dem (notera att det finns flera jag gillat mycket, den här selekteringen känns väldigt mycket uttag brännboll i fyran):

Special Topics In Calamity Physics - Marisha Pessl
Happy Sally - Sara Stridsberg
The Sorrows of an American - Siri Hustvedt
En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie
Bellefleur - Joyce Carol Oates
No one Belongs Here More Than You - Miranda July
The Road - Cormac McCarthy
Människohamn - John Ajvide Lindqvist
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn - Björns Sortland
Vi, de drunknade - Carsten Jensen
Boktjuven - Markus Zusak
Coraline - Neil Gaiman
The Underground Man - Mick Jackson
Lighthousekeeping - Jeanette Winterson
Efter Männen - Nina Bourdieu
Pappan och havet - Tove Jansson
Tu man hand - Tomas Lagermand Lundme
Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami
Gör vad du vill - Erlend Loe
Case Histories - One Good Turn - When will there be good news - Kate Atkinson (med det lilla lilla tillägget att jag är mitt i den sistnämnda, det är årets sista bok, tror jag bestämt.)

Förmodligen skulle jag kunna sålla lite, lite hårdare. Förmodligen har någon oförtjänat inte kommit igenom nålsögat. Konstateras att flera av dessa är författarskap jag är extra nöjd över att lärt känna i år. Flera av böckerna, kanske rentav de flesta är bebloggade. Notera dock att jag jag inledningsvis inte hade hajat det där med etiketter: de är svårsökta.

Summa summarum: ett bra år, 2008.

Återstår bara: Må alla ha ett riktigt gott nytt år. 2009: välkommen!

Tindrande, vindlande, förunderligt

2008-12-21T14:42:00.002+01:00

Och så här alldeles i slutet av det här förunderliga året läser jag Erlend Loes, Gör vad du vill och den är fantastisk, har du en enda julklapp kvar att köpa: köp den. Eller köp den ändå, till dig själv!

Staplarna får vänta till mellandagarna, det är väl ändå då man ska summera året. Nu ska jag läsa ut Haruli Murakamis Fågeln som vrider upp världen, som jag har påbörjat, och bebloggat, vid två tidigare tillfällen under året. Nu var tiden visst inne, för swish, sidorna ramlar genom fingrarna in i hjärnan och precis som med hans noveller i The Elephant Vanishes som jag då och då-läst under hösten så gillar jag så mycket att hjärtat skuttar glatt.

Återstår bara, till dess jag kommer tillbaka efter begivenheterna att tillönska er en riktigt God Jul och trevlig läsning och fint umgänge. Vi ses!

Ett plus ett plus ett och så en stapel på det

2008-12-18T17:28:00.003+01:00

När jag gick i skolan och skulle lära mig räkna med koordinatsystemet så frågade jag min lärare varför jag skulle kunna detta. "Om du ska bli bombflygare" svarade han. Det är mitt kanske allra starkaste matteminne. På universitetet hatade jag verkligen statistik, att det skulle vara mitt viktigaste arbetsinstrument under nästan tio år kunde jag inte ana. Två månader away from desk, två månader in i det nya livet tänkte jag så borsta bort dammet från excelarken och göra lite bokliga uträkningar:

- årets lästa uppdelat på kön, typ, geografi och sidantal
- årets köpta*

Det kommer så klart bli en best of 2008-lista också, något annat vore ju helt obloggeriaktigt.

*jag köper förvisso oftast från en viss näthandel men ibland kommer jag hem med bärkassar fyndade i nån biblioteksutförsälning eller nåt boktält på Österlen. Dessa kan inte medräknas ety bokhyllan är fortfarande nedpackad. Jag vet följaktligen inte hur representativ diagrammet årets köpta kan bli. Men hepp, nån slags fullpriskontrol i alla fall? Oj javisst ja, alla spontana pocketshopinköp finns ju inte heller med då. Hm. Well, vi får se. Stay tuned.

2008-12-16T10:14:00.002+01:00

De där böckerna som jag fick bara så där häromdagen var förstås avsedda att vara julklappar* - egentligen. Men jag gav A en bok som var köpt i samma syfte redan för ett par veckor sedan: Den hemlige kocken Av Mats-Eric Nilsson.

Detta har förstås lett till två saker: vi måste båda köpa varandra nya julklappsböcker (eftersom en julklapp bara är komplett om den innehåller minst en bok) samt att kökets alla matförpackningar noggrant läses. Jag kan ha skapat ett monster.

*Nej jag vet, det är ju inte klokt. I min familj håller vi egentligen styvt på traditionerna. Första födelsedagen jag och A firade ihop var min 25-årsdag. Vi var i Italien, och dagen innan sa jag - som man ju gör (ju!) "I morgon sover vi lääänge". Varpå A gav mig sovmorgon och det hela slutade med att jag fick nypa honom tills han gick upp. Oj, oj, oj... Det är som att tro på det man säger varje år "I år slopar vi julklapparna, eller hur?". Tänk den som verkligen gör det och står där på julaftonen. Gasp!

A har förresten redan fått och öppnat sin födelsedagspresent från sin mamma, trots att han inte fyller förrän i januari. Man baxnar.

Sex, lies and vampires: söndagsbok deluxe

2008-12-15T10:50:00.006+01:00

Jag gillar verkligen presenter (jag vet, jag är lite speciell på så vis), både att få och ge (till och med titta på när andra får presenter av andra. På en bröllopsfest i lördags var det jag som insisterade på paketöppning halv tre på natten). Bästa sortens presenter är de som ges av ingen anledning alls. Och naturligtvis får de hemskt gärna vara i bokform. (Fast ibland blir det mest konstigt, som när jag från någon okänd häromveckan fick en grytlapp, ett pynt av oförklarligt ursprung, en bok av Martina Haag och ett korsordslexikon. Helt uppenbart någon som inte känner mig (men korsordslexikonet är en oväntat trevlig toabok, sitta där och slå upp hundraser på 17 bokstäver (Bedlingtonterrier, Dobermannpinscher och Newfoundlandshund) eller Svenska manliga författare på två (Ek och Lo) är ett bra sätt att fördriva tiden. Och kanske lite allmänbildande, till och med.

Häromdagen kom så min sugarbunny* hem med två presenter i bokform. Den ena, Erlend Loes Gör vad du vill, fick mig att börja storgrina innan jag ens hunnit till själva texten (Ty den börjar:

Vi störtar.
Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa.

(sms sänt från luftrummet över Centralafrika i april 2005).)

Jag blev väldigt förtjust i Loes "Naiv. Super" som jag läste bara härom månaden, men kände mig inte riktigt i form igår för att läsa den, potentiellt supersorgliga, berättelsen. I stället kastade jag mig över "Sex, Lies and Vampires" (med undertiteln "In love, the stakes are high") av Katie MacAlister.

Så här: omslaget är svart, texten i rött och "gothiskt". En tecknad flicka iklätt rött tajt fodral och röda stillettos poserar med handen i sidan. I handen en kedja med ett kors. Och blurben: "Buffy... pleasingly crossed with Bridget Jones". Ja, ni förstår va? Perfekt pick me upp? Kanske.

Men oj, oj, oj - var ska jag börja? Vid sexscenerna som fick mig att rodna? Vid alla buffydissningar (jodå, på en sisådär åtta ställen förbannar hjältinnan Nell sin faiblesse för Buffy och allehanda vampyrpopkultur som lett henne helt fel. Ni vet: speglar, vitlök, kors, förmågan att transformera sig till en fladdermus, känslighet för solljus och så vidare. För likt all popkultur innehållande vampyrer har författaren skrivit om myterna litegrann. Hennes vampyrer kallas inte ens vampyrer utan Dark Ones, och de är inte själlösa demoner utan kärlekstörstande, varma individer. Må vara med en del övernaturliga inslag, så som telepati (mellan en del i alla fall), förmåga att röra sig med blixtens hastighet, styrka, överkänslighet mot sol (men det säger inte poff! och är de en liten askhög som i till exempel Buffy) och naturligtvis: odödlighet**.

"Sex, lies and vampires" handlar om Nell som kommit till Prag för att hjälpa Melisande att rädda den senares brorson Damian. Melisande är en Dark One (eller den kvinnliga motsvarigheten som inte, enligt MacAlisters värld, är riktigt samma sak). Nell är en charmer; dvs hon kan förtrolla och lösa upp förtrollningar. Antagonisten är The Betrayer som förått sitt eget folk genom att ange dem till en demonkung. Det är The Betrayer som håller Damian fången. Och han är sexig utan bara den.

Berättelsen tar oss till Frankrike, Tyskland och England. Mest via sänghalmen (men det sexas mot bord och på tåg och mot väggar och till och med i ett museum). Där figurerar så väl små Imps
(som jag inte har en aning om vad för väsen de är, men nån slags övernaturlig ohyra), mumier som väcks till liv, spöken med kåtslag och poltergeists på horhus.

Ni vet amerikanska filmer där man mest misstänker att filmmakaren tänkt att han nog gör rätt i att visualisera alla fantasier han någonsin haft för det kanske inte blir fler filmer? Lite så är den här boken. Inget krut sparas, och när en armé av nynazister dyker upp (och dessutom får slåss mot en hel insatsstyrka specialtränade poliser) då känner jag lite att trovärdigheten går förlorad. Eller vänta nu: det är ju inte en sån bok. Det är ju en bok där jag kan gumra över Nells vilja att hitta ett passande smeknamn åt sin själlöse älskare (åh, glömde jag nämna det? Att återfå älskarens själ är ett tema i boken). Sugerbunny, Angelpants och Cupcake gör sig liksom inte på en vampyr som levt i 800 år och som dessutom har rykte om sig att vara en badass. Skit samma att inte en enda scen (förutom sexscenerna) skrivs färdigt utan lämnas nånstans i mitten: hopp till nästa scen (gärna en sexscen). Dialogen är som tagen ur en amerikansk actioncomedirulle, och det finns liksom inget sammanhang mellan det som händer och det som sägs eller görs (mitt i ett blodbad kan det börja hånglas, till exempel).

Boken är en sidvändare och perfekt på en söndag efter festligheter som slutade framåt morgonkvisten, en söndag som, förutom ett avbrott för långpromenad, avhandlades i sängen med en sprakande brasa och spinnande katter och levande ljus. MacAlister får dessutom plus för att de väldigt explicita sexscenerna får mig att rodna, men inte för att de är kassa utan för att de faktiskt är ganska bra (eller okej: jag blir generad också) och för att hon, uppenbarligen, till skillnad från Stephenie Meyer, konsumerat all vampyrlore som tänkas kan. Hon kan sin Buffy, sin Bram Stoker och sin Anne Rice, helt enkelt.

Lättsmält tuggummipop innehållande vampyrer? Jag tackar inte nej. Den är inte lika smart som Buffy och jag kanske inte kommer kasta mig över de andra delarna (den är visst del tre av sju insåg jag i efterhand men det spelar ingen roll, jag tror dessutom de är helt fristående) och sockerchocken kanske måste avhjälpas med lite detox i till exempel formen av "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" av Claire Castillon som jag nog påbörjar i kväll.

*om ni läst hela inlägget så förstår ni, va?
** fast allvarligt. Den där odödligheten verkar ju inte vara så mycket att hänga i julgranen, det är väl det nästan all vampyrlore har gemensamt. För få figurer är väl så rädda för att dö som vampyrer? Vem är det som säger det i Buffy, om rädslan för att få en sticka? Xander kanske det är.

Den gemensamma nämnaren (men definitivt inte den minsta)

2008-12-11T10:59:00.002+01:00

I bokcirkeln igår hann vi inte bara med att prata om J.M.G Le Clézios Raga (kanske mer om den sen) utan också om läsning i stort. Närmare bestämt den ständigt pågående diskussionen om huruvida all läsning är bra läsning. Vi gillar metaforer i min cirkel:
- Varför kan man kritisera de färdiggjorda köttbullarna till förmån för hemmarullade och enas i att de hemmarullade är bättre med inte kritisera dålig litteratur* till förmån för god litteratur* och enas om att den godare är bättre utan att betraktas som en snobb?
- Kan man jämföra dålig litteratur med hasch, dvs som en inkörsport till tyngre droger, funderade vi på en stund (men då visste vi inte om den dåliga litteraturen kunde vara en inkörsport till ännu sämre litteratur, jmfr hasch till heroin).
- Jag funderade lite kring det där med att jämföra dålig litteratur och promenader. Jag trodde ju för några månader sedan att jag skulle börja springa, och det sket sig ju rätt rejält måste jag ju erkänna. MEN: en timmes rask promenad om dagen blir det, och så här: kanske kommer jag aldrig att springa. Kanske kommer jag springa en bit. Kanske kommer jag till sommaren löpa fram över den skånska slätten med vinden i håret. Bokrelaterat: börjar jag med den dåliga litteraturen så kanske jag fortsätter med den, ELLER kanske varvar med en sk god bok emellanåt ELLER kanske bara läser det godkända så småningom.

Sedär, så många tankar. Jag är inte säker på vad jag tycker. Jag tycker ju kanske lite synd om dem som bara läser Läckberg, för det är ju onekligen väldigt trista böcker. Är jag snobb för det? Jag säger ju inte att all "god litteratur" är rolig att läsa; och vad gör den då till god? Vad är syftet med läsning? Jag underhålls inte av Läckberg, men det finns säkert god litteratur jag skulle tråkas av också. Men där Läckbergs (jag tar hennes som exempel, det måste ni förstå) inte ger någonting kanske den lästråkiga finlitteraruen ändå ger något annat mervärde än bara läsupplevelsen (men! jag läser ju oftast för själva upplevelsen. Och ni som är här inne ibland vet ju att både det ena och det andra slinker ner). Åh, vad jag gillar få fundera över det där.

Och så pratade vi om vem som bestämmer vad som är fint och fult, och om vad det är som avgör vad som ska recenseras (med anledning av Malin Ullgrens text i DN häromdagen). Och i fall det är försäljningssiffrorna som ska avgöra (= höga siffror ingen rec) så borde ju rimligen varken Bruno K: Öijer eller PO Enqvist recenseras. Eller är det exponeringen som fäller avgörandet? De böcker som kan hittas i snabbköpen får inga recensioner för de hittar man ändå.

Och så till sist: hur tusan kunde en afgansk bok tränga sig in bland alla självhjälpsböcker och svenska deckare? Tänker naturligtvis på Flyga drake som ju läses och säljs överallt. Och så Murakami, till sist då, som vi inte pratade om men som måste nämnas: han läses ju tamigtusan också överallt. Och av alla, verkar det som.

Och jag älskart. Jag älskar att vi samlas och pratar böcker och dricker vin (och igår åt vi dessutom en hejdundrande svampsoppa) och att vi inte har några svar, att ingen sitter på facit utan att det får bli flera "Va, tyckter du?" och "Hur tänker du?" och "Jamen så klart!". Igår var vi uppklädda till tänderna i klänningar och pärlor, Nobelfest såklart. Förra gången sportades ugglepyjamas. Jodå, en brokig samling med det gemensamma intresset kärleken till att läsa.

Och för egen del måste jag ju säga att 2008 läsmässigt varit ett höjdarår. Dels att jag läst så mycket mer, men mest för att jag läst så mycket annat. Jag tackar alla mina nyfunna vänner för detta - både dem jag får umgås med i verkliga livet och dem jag bara träffar virtuellt. Kärlek! Jag återkommer vad det lider med en årskrönika, för jag känner att 2008 är värt det.

*hej hallå: jag bryr mig inte om att definiera, okej, hoppas det går bra ändå!

Förresten...

2008-11-28T18:05:00.004+01:00

...just idag har jag drabbats av ett akut behov att åka till New York. Jag vill tillbaka till alla mina favoritställen. Jag vill upptäcka nya. Jag vill så det gör ont i hela mig. Jag älskar New York City (men vem gör inte det?). Speciellt om tidiga hösten. Den sprakande, om ni minns, den som försvann och ersattes av det här gråslasket. Åh, New York!

A Million Little Pieces: reflektion

2008-11-28T08:50:00.003+01:00

Sist i världen läser jag James Freys A million Little Pieces, och kanske är det bra att göra det, såhär några år efter att alla skandaler blåst över? AMLP lanserades som en BOATS, men det uppdagades senare att så inte var fallet. Det var hittepå och världen, med Oprah i spetsen, var kränkta och förnedrade. Oprah hade tagit Frey under sina vingars skydd och han sålde miljarders (nåja) exemplar på grund av det. Men så var han ingen gammal knarkare alls. Åtminstone var inte allt som står i boken sant: Oprah arg.

När jag plockade upp den här, i London, så hade jag nästan glömt debatten som följde på avslöjandet. Och nu kan jag inte minnas vad som var så upprörande. Just nu fascineras jag av en oerhört speciell prosa: presens, jagform och satser som staplas på varandra. Staplas och staplas. Klaustrofobiskt nästan.

En typisk mening kan se ut så här:

I go back to the Medical Unit and I find a Nurse and I tell her I have to go to the Dentist and she checks the outside appointment book and it checks and she sends me to the a Waiting Room and I wait.

Viktiga substantiv inleds med versaler, dialogerna utmärks enbart med radbrytningar, meningarna binds samman med det lilla ordet "och". Det tog några sidor innan jag vande mig vid formen (jag är ju också mer van vid kommatecken), men nu tänker jag att skit samma om detta har hänt eller inte. Det är väl bättre om det inte hänt, och förresten har det väl hänt någon. Jag gillar formen. Jag gillar språket. Monotonin på en drogavvänjningklinik, smärtan, ångesten, spyorna. Abstinensen. Allt kommer fram genom den kliniska berättarrösten. Ibland är verkligen texten tillräcklig, inget annat behövs.

Boken är lite för otäck för att läsa i ett huj, jag läser korta stycken. Den saknar naturligtvis även kapitelindelning men bryts tack och lov upp emellanåt. Jag kommer återkomma. Oprah får säga vad hon vill.

(Uppad: Sådärja, nu har författaren fått rätt namn också. Tack, Magix)

omg

2008-11-21T19:48:00.003+01:00

Ibland undrar jag hur mycket kliché det kan gå i ens liv innan man reser sig upp ur den svarta extradjupa soffan så att Filter och Språk ramlar ner på golvet bredvid glaset med Ecologica och katterna förskräckt rusar från brasvärmens sken in under byrån.

Nu vet jag: allt det ovan, plus rykande jordärtskockssoppa plus ovanför kylskåpet puttrande vildjäst plus ovanför kylskåpet bubblande surdeg. Där någonstans, mellan Saltå kvarn-mjölet i tiokilosäck och Hedengrensinköpta nobelpristagare fick jag nog. Näe. Dags att skaffa teve. Dags att börja åka slalom se på schlager kolla fotboll, eller jag vet inte. Något som kan ta mig ur det här facket.

Ps. Jag älskar det här facket. Trivs sjukt bra som rödvinspimplande intellektuell kattälskare. Bröd och böcker. Men ibland kräks jag på mig själv: detta är ett sådant tillfälle.

One Good Turn

2008-11-18T08:35:00.003+01:00

Jag gillar smarta böcker. Alltså böcker som inte skriver på näsan och som med självklarhet håller en nivå som visar att författaren litar på sin läsare. Kate Atkinsons One Good Turn är en sådan bok. Snårig och slingrig, fartfylld och utan att skämmas för sig själv och alltså den perfekta romanen att ta mig an efter alla mina sakrala strävheter. Jag känner att en matmetaforer är på gång: efter dagar med quinoa- och mangosallad vill man ha potatismos. Den är ju väldigt homey och ni ska inte tro att det är äckligt pulvermos jag menar utan gott hemgjort mos. Mos så som pappa gör det, med kärlek och persilja. Mos som får en att säga aaaahhhh. Smart mos. Nä, okej, metaforen blev kanske lite pannkaka.

One good turn handlar om en sjuhelvets massa personer. Det är en Short Cuts i bokformat. Det var den kritiken jag hade gentemot
Case Histories, den första delen, och det är den kritik jag framför nu. Visserligen är One Good Turn upplagd på ett annat sätt än Case Hitsories, men myllret får den att likna en gammal ryss. Det gäller att inte slappna av för då riskerar du glömma bort vem som sa vad och vem som fann kroppen/blev mördad/gjorde vad de nu gjorde. Märk väl: som jag skrev inledningsvis är ju detta en av bokens starka sidor, att den inte är för enkel, för förklarande. Jag gillar ju att den inte tar hand om mig, men kanske är det någon brist i karaktärsbeskrivningen som får mig att behöva tänka efter. "Irina vem var det nu igen?".

Storyn då? Tja. En arg man går bärsärk, en timid författare ger igen, Jackson Brodie, hjälten från förra boken är vår hjälte även här. Skottland, kulturfestival, ryssar och skumraskaffärer. Det är vindlande, som sagt, och om jag berättar vad det går ut på riskerar jag berätta för mycket. Vill du läsa en riktigt bra roman-roman-deckare så är detta boken för dig. Och med väldigt mycket hemkänsla, dessutom. Bli inte förvånad om du finner att du druckit några extra koppar te under läsningens gång. Det är, nämligen, en sån bok också.

2008-11-14T08:32:00.005+01:00

Jag vaknade med lite hjärteont idag.

I helgen är det visning av torpet, och det känns följaktligen som att detta är sista gången jag vaknar och torpet är bara vårt. För i morgon eller på söndag har förhoppningsvis någon annan kärat ner sig i de vita knutarna och den blå dörren. På söndag kväll hoppas jag att någon längtansfullt kollar på bilderna och möblerar. Tänker att "Där kan vi ha bokhyllan, där, där de har en ful fåtölj". För så fungerar ju jag: jag drömmer mig in, planerar och möblerar. Och anser det jag kärat ner mig i är bara mitt, må det vara ett hus, en restaurang, en person eller en upplevelse. Ingen annan kan ha precis mina känslor, ergo är känslorna bara mina, ergo är det mitt. En logik som haltar betänkligt, men inte desto mindre fungerar för mig.

Katten var extra hungrig i morse. Hon satte sig vid mitt öra och spann så där extra högt som hon gör när hon vill något. Emellanåt letade hon sig in med nosen i min handflata: "Upp nu, upp. Klockan har ju ringt, varför ligger du kvar?" verkar hon säga.

Själv sover hon en sisådär 17 timmar om dygnet, men just på morgonen är hon vaken. Åh, man sover gott i torpet. Det sägs ju att man ska låta katten bestämma var sängen ska stå. Släpp in den i sovrummet, där den lägger sig är det fördelaktigt att ställa sängen. I torpet skulle man, om man följer den metoden, kunna ställa sängen var som helst: katterna sover i alla rum. Ibland utsträckta i hallen, i köket eller badrummet. Eller hopkurade på sängen, eller i fåtöljen. Jag vet inte om det är något magiskt med det: jag tror främst de lägger sig där värmeslingorna går.

Nu ska jag gå en runda på tomten och se till att allt ser okej ut inför visningen, inga nedfallna grenar eller multnande lövhögar. Trots att det är vad man kan förvänta sig av en tomt med hippiehår. Jo, det känns sorgligt i hjärtat idag, trots att jag ju vill flytta, vill rycka upp rötterna igen, vill förändringen som är på gång. A och jag och katterna, på nya äventyr. Jag bara önskar, egentligen, att torpet hade kunnat följa med. Så är inte fallet, och därför önskar jag så hett att någon annan kommer och kärar ner sig.

One Good Turn - One Good Book

2008-11-13T16:32:00.003+01:00

Jag är så glad att jag, när jag packade ner bokhyllan i somras inför renoveringen, var smart nog att lämna många olika sorters böcker i läshyllan. För en bokhylla är det inte - det är en att läsa-lista i fysisk form, och eftersom mitt lässug är så olikartat: ena dagen ditt och andra datt finns där faktiskt lite av varje. Och efter de forna veckornas strävhet, scrolla nedåt, så känns det skönt att Kate Atkinson One Good Turn stod där: grön, trygg och len som sammet för den upprispade läsnerven. För ibland är det just det man vill ha. När det blivit lite... för mycket. Därmed inte sagt att Atkinson skriver banala smör och grädde-historier, för det gör hon inte. De är smarta historier, bra språk och bra handling. Ja, smart är väl rätta ordet. Jag läste den första i serien om Jackson Brodie i somras och, hundra sidor in i One Good Turn verkar den här vara lika bra. Juste.

Tu man hand

2008-11-12T09:53:00.004+01:00

Jag har sysselsatt mig med strävhet ett tag. Mina lästa böcker verkar ha haft ett tema i svårartade relationer: mellan mamma - barn, mellan man och kvinna, kvinna - kvinna, man - man, mellan människor och verklighet, mellan verklighet och fantasi. Till sist nådde jag fram till den svåraste av dem alla: den förbjudna relationen. Den mellan ett barn, eller en nästan-vuxen, (eller är han kanske mest vill vara-vuxen?) och en man.

Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme har en inneboende strävhet som hoppar över sidorna. Den sköljer över och det går i sån rasande fart att det inte går att värja sig. Men det är inte en tsunami, snarare ett ihållande spikont, iskallt, regn. Den sorten som letar sig in innanför kragar och gör fingrar och näsor röda av bitterhet, samtidigt som kinderna förblir mintgrönsbleka.

Barnet, den nästan-vuxne, den fjortonårige pojken, bor hemma hos Lasse, en ganska odefinierbar man, amatörbiolog som skriver om vargar. I lägenheten finns uppstoppade djur, det upplysta akvariet, snäckor, böcker, papper. De äter smörgåsar, dricker te, simmar och ritar och skriver. Pojken sover i hallen, det är höst och kallt, och han straffar sig själv. Det som hade kunnat vara ett sanctum, en tillflyktsort från den institutionaliserade mamman, den välvilliga pappan med den nya frun och likaledes institutionaliserade systern blir i stället en tillvaro där jaget brottas med sig själv. Och så med Lasse. Och det är här det blir svårt: handlar det om pedofili? Det är oklart och outskrivet, både handlingar och känslor låter ana, men utan att veta. Och Lasse, är verkligen han boven i dramat? Är det per automatik ondska. ÄR det ondska? Efterom läsaren aldrig får veta går det inte att ta ställning, och jag, som läsare, tackar för det. Jag kan gå in i pojken och behöver inte läsa genom ett tabufilter. Jag kan blunda. Jag och alla andra.

Självsvälten och straffandet - pojken håller händerna på den brännheta vattenkitteln och räknar långsamt - är det symtom på att tillvaron så som den är just nu är fel, eller på något annat, att så som det har varit, skadar. Skaver och ilar. Tar sig in, suger fast. Pojken vill ju stanna kvar, trots att uppbrottet närmar sig. Hela världen vet att något är fel: Lasse, pappan, pojken, psykologen, lärarna. Och det är väl där strävheten kommer in, den sura smaken i munnen: hur i helvete kan en omvärld förbli så handfallen? Om en fjortonåring kommer med upprispade händer och revben tydligare för varje dag: varför finns det inget där?

Boken är, i sin otäckhet, vacker, och naturligtvis än mer otäck för att den är vacker i stil och form. Språket är enkelt, avskalat, och jag - som älskar volumiösa omskrivningar och meningar som inte skäms för sig själva - hade stundom önskat att den vore än mer sparsam. Men kanske finns en poäng att visa varje dags tedrickande, anoracklånande, vägrande att ta av (Lasses) halsduk, räknande, nedkrypande i sovsäcken, kittlande, simmande, vargskådande och betraktande av världen. Själva monotonin som upptar jaget och skapar verklighet. Och jag blir ledsen över att Lasse, biologen, studerar vargarna och upprörs, men inte förmår se pojken. Eller se, det är kanske det han gör? Studerar och försöker, men inte förmår.

Den är, som sagt sträv, Tu man hand. Jag var tvungen att lägga den ifrån mig emellanåt och gå och skura lite: doppa händerna i mjukt, ljummet såpvatten, bubblorna som en skyddande hinna. Och när sista sidan var utläst gav jag mig ut i gårdagens novemberrusk och köpte de största, gulaste chrysantemumbollar jag kunde hitta. De står på verandan nu som gula solar.

Sköra unga män

2008-11-11T10:49:00.003+01:00

Jag läser om sköra unga män: Först Erlend Loes Naiv. Super som gör mig lite glad och gumrande. Som gör mig lätt och tänkande rosa tankar. Som betyder. Inget dåligt alltså med rosa tankar. De kräver sin rätt de också.

Sedan läser jag Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme och tänker tankar som är svåra, känner. Som gör att jag måste bryta mitt i och hämta luft. Jag är inte färdig ännu, men den penetrerar. Tackar det varma, mjuka, såpvattnet för sällskapet. Discodans och tuttifrutti hade inte passat lika bra, men det där skrubbandet jag ändå skulle hålla på med: ja.

Jag minns diskussionen om vem som läser vad, och tänker: den som läser den ena borde nog också läsa den andra. Ni vet: livet, etc. Sköra unga män!

På söndag är det fars dag: boktipset

2008-11-06T17:58:00.003+01:00

I en värld där det finns julmust light, och en bok som Pappan och havet och där USA för första gången fått en svart president (och ännu viktigare: fått en president som verkar ha som ambition att faktiskt göra världen lite, lite bättre) och där man kan få frostnupna kinder i sen eftermiddagssol, där går det kanske att tro på ännu bättre saker än så. Går det att tro på fulländning.

Jag vet inte om Obama är fulländning direkt, ingen människa personifierar det, ty det skulle innebära att vara alla tillags. Och då skulle man vara en ganska kass president, inte sant. Pappan och havet däremot. Jag tjatar om Tove Jansson och Mumintrollen, men vad annat kan man göra? En bok där pappor talar ett bångstyrigt hav tillrätta, där den ensammaste varelsen i världen dansar glädjedans, där en ö är besjälad, där den som är förment elak egentligen har ett hjärta av guld och där en önskan om eviga söndagar bejakas, samtidigt som den är så vacker och så hemsk, och så fnissig och så melankolisk att jag blir alldeles hjärtsnörpig (igen). En bok som innehåller ord som ljungland och sjöhäst och fågelbo och vaxdukshäfte. Meningar som

Hela öns vemod och hela havets enslighet hade krupit in i dem och nu fräste de ut alltsammans igen i att bärga och bära och stapla, de hojtade till varandra genom dånet från sjön bara för att visa att de levde av alla krafter, och fortfarande gnistrade en himmel utan moln ner över den stormiga ön.

Jag gav Muminböckerna åt min systerdotter, Lilla O, när hon döptes och bestämde mig för att köpa dem till mig själv i samma veva. Började med Trollkarlens hatt och Sent i November. Den här fick jag dock häromdagen av Ka, och utnämner den till den finaste av dem jag läst.

Och genast, genast tänker jag att: om jag hade åkt hem till mamma och pappa i helgen, som det var sagt, så skulle jag ge den här till pappa, inbundet i ett fint band och massa kärlek. En pappa som lever sin dröm, det vill jag ge min pappa på fars dag. Nu får han tåla sig till vi ses nästa gång i stället. Det går nog bra, det med.

Glöggbloggen

2008-11-06T12:03:00.002+01:00

Nä, den där blåbärsglöggen var allt ett bottennapp. Jag drack den i och för sig het, och kanske borde ge den en chans att impa kall, men besvikelsen här igår var enorm. Som jag laddat. Glögg + favoritbäret blåbär = hur kunde det gå fel?

Smakade för spritigt, saknade både rundma och sötma. Så, nu har vi tre och 3/4dels flaska över. Vad gör vi med dem då?

Mitt sommarlov

2008-11-05T17:38:00.006+01:00

Man ska aldrig - säger aldrig - försöka detaljplanera sig igenom en ledig dag. Den inre anarkisten gör uppror och allt du trodde du skulle göra görs icke.

Ni minns hur jag 08.21 trodde det här:

Jag tror jag ska läsa färdigt Filter först (...) Eller nej, jag tror jag läser en novell eller två först. Sen Filter. Sen är det nog dags för lunch. Under lunchen kanske jag läser lite Mumin, eller kanske lite viLÄSER, sen kanske en novell och kvällen ägnas åt Hanif. Hur låter det?

skulle bli min dag?

Ånej. Det här blev min dag:

Började som bestämt med en novell The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman. Förfärligt fin och förfärligt läskig.

Sen somnade jag. Sen vaknade jag.

Sen läste jag lite bloggar, pratade i telefon, klappade katten, gick en liten promenad.

Läste därefter Shrödinger´s Cat av Ursula K. Le Guin. Hm. Vad jag tycker? Vet ej. Men skapade en extrem lust att klicka hem något annat av Le Guin. Tips?

Sen var det egentligen lite för sent för lunch, men ändå. Såg ett avsnitt av Weeds. Sen läste jag lite bloggar.

Sen började jag läsa lite i Pappan och havet. Så fin, så otroligt fin. Efter 33 sidor är jag magiskt hänförd, förtrollad, ja rentav förhäxad. Jag struntar i Filter, jag struntar i Hanif. Jag vill vara på havet med pappan och trollet och Lilla My.

Åh, nu ringde A och frågade hur många flaskor av den där årsglöggen han skulle ta. Jag svarade fyra. Och två med romsmak.

Blåbärsglögg och Mumintroll: jag tror jag är i himlen.

Upp till bevis

2008-11-05T09:12:00.002+01:00

Okej. En sekunds research hade givit vid handen att Sleepy Hollow finns i den antologi jag har framför mig: American Gothic Tales, Joyce Carol Oates (red). Hade alltså inte behövt köpa, eftersom jag haft den här i min ägo i snart ett år. Mutter. Hade jag älskat novellen hade jag väl varit glad över att få en upplaga med bilder, men... bilderna är fula och novellen, som sagt inte så kul. Så nu är det upp till bevis, Joyce: är resten ett bättre urval?

Plockgodis

2008-11-05T08:21:00.004+01:00

Först och främst: Idag firar vi naturligtvis Obamas valseger. Världen kan inte bli mer skrämmande än den varit de senaste åren. Jag hoppas att den i och med nattens resultat blir lite bättre.

Den egna horisonten sträcker sig inte långt bort. Efter att ha haft några fullspäckade dagar som inbegripit både möhippa, storstädning inför säljfotografering (det ser ut som ett shakerhem, och I like. Ska göra mitt yttersta för att nästa hus inte ska fyllas till brädden av allt möjligt. Det enda jag verkligen saknar är - surprise - mina dignande bokhyllor.), över dagen-besök i Skåne (tolv timmars bilåkande på en dag är för mycket, blurgh) och skräckhelg med bokcirkeln (det blev till sist verkligen skräckligt. Inte så mycket på grund av The Legend of Sleepy Hollow (Washington Irving)som var en puttrig liten historia med mycket miljö och lite skräck. Hur de ens lyckats göra en film av den är obegripligt. Naturligtvis var det spökhistorierna som bidrog till nackhår i givakt. Huga! Tur vi spelade ett fnittrigt parti Alias innan läggdags så värsta rysningarna försvann) ligger den här dagen helt tom framför mig.

Soffan, som jag sitter i, är dock inte tom. Bredvid mig ligger dagens äventyr: Senaste numret av Filter, viLÄSER som någon av cirkelpersonerna glömde, American Gothic Tales; Joyce Carol Oates (Red), A Case of Exploding Mangoes av Mohammed Hanif och Pappan och havet av Tove Jansson (present från bokcirklande Ka, man bockar!).

Jag tror jag ska läsa färdigt Filter först. Känns som en extrem lyx att ha tid att läsa ett magasin så fyllt från pärm till pärm. Mina tidningar ligger oftast strödda över huset, men nu - med det nya tömda hemmet - har jag fått välja ut vilka som fortfarande ska få vara inne. Och korgen på toa är bortplockad, där brukar det samlas en del lektyr. Eller nej, jag tror jag läser en novell eller två först. Sen Filter. Sen är det nog dags för lunch. Under lunchen kanske jag läser lite Mumin, eller kanske lite viLÄSER, sen kanske en novell och kvällen ägnas åt Hanif. Hur låter det?

brb

2008-10-30T09:28:00.004+01:00

Så snart jag kunnat samla tankarna nog för att skriva en text om Angela Carters Den nya Evas passion, ska jag göra just det. Men inte just nu för den där flytten innebär försäljning och köp och homestyling och dagsutflykter till Skåne. Och i helgen kommer bästa bokcirkeln hit på miniskräckbokkollo. Vi läser The Legend of Sleepy Hollow och jag hoppas på ruskväder och brasmys. Och vin, omg vad jag längtar efter att sitta i brasmys med bästa bokcirkeln och prata böcker och dricka vin. Hurra för helgen!

Men: inget bloggande förrns tidigast måndag, okej?

Här hade jag tänkt lägga in ett youtubeklipp av något fint, men ni får leta själva i stället. Eller skriva något i kommentarerna, det är ju alltid trevligt.

EDIT: miniskräckbokCIRKELkollo, givetvis. Bokkollo är det ju eminenta Bokhora som har. Inte meningen att kidnappa ordet, skyller på entusiasm (och för all del bokkollo-längt).

I don´t want to be a clue...

2008-10-29T20:56:00.003+01:00

Dean Winchester alltså - vilken kille! Det finns nästan ingen annan som får mig att småfnissa i 42 minuter i sträck - bara med avbrott för gapskratt.

Den nya Evas passion: mitt-i-boken-undran

2008-10-27T15:07:00.003+01:00

Ibland vill jag fråga något men inte blotta min okunskap. Så är det nu, men ändå: nyfikenheten (älska nyfikenheten) tar överhanden. Jag läser Nya Evas Passion av Angela Carter och det känns som om jag har ett gigantiskt kunskapsglapp som bara måste fyllas.

O visa läsare av denna blogg, led mig! Vad ska jag läsa härnäst?

Dockan Bella

2008-10-27T09:32:00.003+01:00

Jag fortsätter på den inslagna vägen och läser små pärlor om utanförskap: Nina Bouraouis Dockan Bella är en berättelse i dagboksform, det namnlösa jaget lever för att skriva och för att älska. Hon tillbringar sin tid i Flickornas undre värld där hon desperat söker kärlek. Distansen till alla andra, inklusive läsaren, är uppenbar och befriande, berättelsen tar sig ändå under huden, och jag kommer på mig själv med att hetsa mig över bokstäverna. Det sticker i ögonen och valet att låta trycka bokens bokstäver i storlek 14 (16?) är stundom smärtsamt. De hundratjugotre sidorna är luftiga nog som det är och den till synes oredigerade (nej, jag är inte så naiv) textmassan lämnar skavsår i hjärtat.

Lyssna:

14 maj
Jag har alltid trott på kärleken, jag har alltid tänkt att åtrån aldrig riktigt skulle dö.
Det finns en hemlighet hos flickorna.
Man skulle behöva hitta på ett nytt slags skrivande.
Jag vet inte om jag en vacker dag kommer att bli tvungen att välja mellan att skriva och att älska.

Texten saknar helt miljö- och karaktärsbeskrivningar, men den som varit i Paris, och varit ute i parisnatten och kanske allra helst tillbringat någon tid i Maraiskvarteren känner igen sig ändå. Texten känns komplett, och lämnar mig nöjd, om än hungrande efter mer.

Sent i november, en månad för tidigt

2008-10-26T18:22:00.004+01:00

Visserligen en månad, lite drygt, för tidigt, men Sent i november av Tove Jansson visade sig passa alldeles utmärkt med både mitt humör och vädret utanför fönstret. Kände mig sådär lite hurven* och emlig och ledsam och vad passar då bättre än troll och snusmumrikar och filifjonkor? Inte för att jag direkt känner mig på party-på-stan-humör efter 165 sidor dysterkvist men stämningen! språket! doften! och framföallt: huset. Jag älskar Muminmammans hus så till den milda grad att jag genast googlade efter blå glasornament att sätta i trädgården. Utan framgång I might add. Och Filifjonkan får mig att vilja både krusa håret, bära filttofflor och tvätta fönstren, trots att just den manövern höll på att ta sig en ände med förskräckelse i Sent i november.

Nå. Sagan börjar med att Snusmumriken lämnar huset och den sovande familjen. Han blir dock inte borta länge, ty han har tappat något viktigt på vägen. När han kommer tillbaka är familjen puts väck. I stället samlas där Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och den lilla homsan Toft. Allt eftersom tiden går och det blir mörkare och mörkare lär de sig samsas med sin ensamhet och sina rädslor. Oj så fina de är, de här böckerna. På ett sätt är jag glad att jag läser dem först nu, i vuxen ålder för de är ju inga lyckligheter. Fast lyckligt slut? Visst finns det hopp, även i vintermörkret? Om inte annat kan man ju alltid fylla magen med tallbarr och gå i ide, inte sant?

* hurven och pumlor tackar jag fina P för, hon använde dem båda, och det är nog de enda orden jag har kvar efter min universitetssejour uppe i Luleå.

Ps. Tidigt i november, närmare bestämt den tredje, släpper Blossa årets glögg. Blåbär! Bästa bäret! Yay! Kanske hellre det än tallbarr?

Noveller och romanetter för hela slanten

2008-10-25T10:15:00.005+02:00

Herregud vad jag gillar att bli knockad av de böcker jag läser. På sistone har jag plockat på mig kortkorta saker som ger mersmak och som löddrar, saker som ger käftsmällar och kraschar pang i solar plexus. Inget smek och fniss utan andan-i-halsen. Jag började med Lighthousekeeping*, som ni redan vet, gick vidare till Oranges are not the only fruit* hoppade till Innan männen** och sedan bums iväg till Insekt***. Däremellan de första novellerna i The Elephant Vanishes**** och nu är jag redo för nästa utmaning och jag älskart.

* Jeanette Winterson
** Nina Bouraoui
*** Claire Castillon
**** Haruki Murakami

Bröder, systrar, kamrater och ekbord

2008-10-17T22:30:00.004+02:00

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.

Jo men visst har det känts så här ibland?

2008-10-15T09:47:00.002+02:00

In the library I felt better, words you could trust and look at till you understood them, they couldn´t change half way through a sentence like people, so it was easier to spot a lie.

Jeanette Winterson (så klart!) Oranges Are Not The Only Fruit.

Knockad av Lighthousekeeping

2008-10-13T09:53:00.004+02:00

Av någon anledning har jag blandat ihop Jeanette Winterson med Minette Walters, och Minette Walters har jag ingen koll på mer än att jag liksom fått för mig att det inte skulle passa mig att läsa henne (hallå, deckare - Kristin har ju redan berättat för mig att jag ju inte borde eftersom jag ju inte gillar). Nåväl, följden av den sammanblandningen har varit att jag inte plockat upp Winterson. Ack vilket misstag! Jag började läsa hennes kolumner som ju alltid är så smarta, och så, efter att rådgjort med Ka så plockade jag med mig Lighthousekeeping hem.

Och herrejävlar vilken bok. Jag är knockad! Förälskad i vindlande gångar och ord. Vad kan jag säga, mer än detta, jag vet inte.

Och nu kan jag inte bestämma mig för om jag helst vill läsa om igen på studs (och denna gången långsamt, med pennan) eller om jag vill plocka med mig en ny hem. Jag är väldigt nyfiken på Oranges are not the only fruit, men samtidigt: jag vill genast hej tillbaka till Salts. Åh, dilemma, men ett så skönt!

Åh, jag har visst misstagit mig. Eller: ett ruttet äpple förstör så lätt hela korgen.

2008-10-10T09:18:00.004+02:00

Idag är min näst sista fredag på det här jobbet. Jag sitter med en tandkrämsfläck på tröjan och katthår på byxorna, fjärilar i magen och en kyrkoorgel i huvudet. På vägen hit läste jag i Mick Jacksons The Underground Man, en liten pärla. Undrar om man får skäll om man försynt frågar om någon annan läst något av honom? Jag som tyckt att bokbloggskommentatorerna varit så trivsamma, till skillnad från andra typer av bloggars kommentatorer alltså. Jag har aldrig läst något av Le Clézio, eller av Adonis för den delen. Det kombinerat med tandkrämsfläcken och katthåren kanske gör mig till typexemplet av en obildad dum människa? Jag tror inte det.

En fin människa jobbar i det lilla hålet-i-väggen, tvärs över gatan, där jag köpte mitt kaffe i morse. Inte fin som Horace-fin (eller Thomas Nydahl-fin) utan som fin i fint hjärta. Godmorgon ropade hon när jag steg in. Hur har veckan varit? Jag blev lite paff, och sedan glad. Om hon läst Adonis eller Mick Jackson vet jag inte.

Blogga på jobbet får man inte göra, inte privatblogga i alla fall, så det är bäst jag lägger på nu. Näst sista fredagen på jobbet - lite onödigt om jag skulle få sparken nu, inte sant?

Dagens undran

2008-10-03T10:48:00.003+02:00

Det som stressar mig kanske allra mest med att läsa så många bokbloggar (mmmm bokbloggar) är att alla verkar läsa i sådan rasande takt. Och i går på bokcirkelmötet (mmmm bokcirkel) fick jag det bekräftat igen: alla läser så jämrans snabbt. Så här i kvartalsrapporttider blir det ännu tydligare. Folk som läst 50 böcker detta kvartalet gör mig stressad till ingen nytta alls. Men det är alltså bara lite lägre än jag läser på ett år. Och då läser jag ändå betydligt mer än de flesta andra jag känner.

Bokflodsstressen är ju inte så angenäm alltså. Lässtress! Vill inte ha. Men vill hinna med. Uh.

Dagens bokliga iakttagelser

2008-09-30T18:48:00.002+02:00

* en äldre dam, en mormorsdam i grå knut mitt på skulten, i mormorskläder och långsam mormorsgång som med ett aahhh sätter sig på tåget och slår upp sin Stephen King!

* ett par i fyrtioårsåldern som diskuterar konsumbutikens pockethylla.
"Kolla, här finns ju både Tyskungen och Stieg Larsson. Och kolla, har Liza Marklund kommit med en ny."
"Ja oj så mycket bra det fanns här, förstår du."

Ett plus ett minus (i det som är min boksmak).

Det där med balans

2008-09-29T15:44:00.003+02:00

När jag kom till jobbet i morse låg det ett finfint usb-minne på mitt tangentbord. Ett usb-minne fulladdat med musik, två listor: Jessicas glada och Jessicas adrenalinkick. Löparspåret, here I come. Har peppat hela dagen, och lyssnat igenom båda listorna. Svårt sitta still då!

Kvällens andra aktivitet: läsa så ögonen blöder i Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates, nästa bokcirkelbok. Bästa bokcirkeln träffas på onsdag och jag har varit en dålig läsare. Eller - jag har läst 700 sidor vampyrtonårskärlek i stället. Hm. Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå, det är inte direkt en sidvändare vi valt. Åh, förstå mig rätt: jag älskar JCO, men hon använder väldigt många ord. Fler ord per sida än de flesta andra.

Men åh! ingen bebloggning förrän efter mötet.

Inte bara cupcakes - catcakes (och sen ska jag sluta för idag)

2008-09-27T20:06:00.002+02:00

Men bilderna då! Cupcakes pics extravaganza.

2008-09-27T19:44:00.002+02:00

Försöker undvika att mitt huvud ska explodera: i stället för bokmässa - cupcakes

2008-09-27T19:17:00.007+02:00

Så lite som det skrivs på den här sidan skulle man ju lätt kunna tro att jag var åjagvetinte kanske i Göteborg på den däringa mässan. Det är jag inte, bara i tanken. Planen var att vara där - allt var klart inklusive mötesplats och färdsätt och boende och, ja allt. Men så. Nej. Mitt huvud var lite för fullt och ville som inte vara med. Så idag sitter jag i mitt fortfarande efter målningen ytterst sparsmakade, ja spartanska, vardagsrum och surfar lite. Mest kollar jag bokbloggar som skriver från mässan. Tack Bokhoror och Jonas Thente för att ni inte bara skriver om det fantastiska utan också hur slitna ni är. Det gör faktiskt min kväll lite skönare.

Mitt huvud är fullt* av tankar om den där vahettere framtiden. Stora grejer på gång: Sluta jobbet! Flytta till Skåne! Starta verksamhet! Jag är så jävla - förlåt - lycklig och överväldigad att jag nästan spricker. Men för att inte den här bloggen ska översvämmas av framtiden så har jag startat en ny blogg enkom för planerna. Än så länge är den lösenordsskyddad - och ganska tom - men hepp! Stay tuned!

Och för att inte vara tjatig på det gamla vanliga sättet ska jag bara viska lite lågt om Stephenie Meyer. Breaking Dawn = spännande! Jag vill veta hur det går! Klämmer tjogvis med sidor så fort mitt väldigt aktiva huvud tar en paus.

Saker jag sysselsätter mig med där jag kan tänka samtidigt: gå långa promenader. Baka cupcakes (jag tror att det bästa är att välja båda dessa sysselsättningar. I alla fall inte bara cupcakes).

Ni minns ju hur jag bara "Nu eller aldrig" för några veckor sen? Löpning! Ähum. Jag hann som "springa" en gång sen kom värsta sjukan, London, Malmöresa och Oslo och tog lite överhand. I morgon ska jag ta på mig studsskorna igen. Och Jana har ju faktiskt här avslöjat att för mig specialkomponerad springmusiklista skapas i hennes dator.

Att vara en hejare på att baka cupcakes ligger inte bara i min självbild utan också i min framtid. Men utan kök är det ju inte helt lätt. Förra helgen försökte jag utan spis, men med mikro. Tänkte att det ju inte gör något om själva muffinsarna inte får nån färg - det är ju ändå pyntet som är det viktiga. Och oh my god! Så himla kul! Och kolla vad snygga de blev!

Veganska, så klart, med undantag för formmassan som jag helt sonika glömde kolla ingredienserna på för hey! Panduro, där säljs ju ingen mat. Mjölkpulver är det i. När formmassan (sockermassan) är slut ska jag övergå till marsipan i stället.
Missöde numero trés var att vi tog vanligt strösocker i stället för florsocker i smörkrämen. Inte så spritsvänligt och rätt svårätet (vilket väl var bra. Vi ville mest göra, men att äta 20 cupcakes, det hade vi inte nån lust till. Skådebröd, med andra ord.) Nästa gång har jag kanske både rätt ingredienser och rätt ugn. Vem vet, då kanske jag lägger ut receptet.

*Eftersom jag inte vet något överhuvud taget om hur framtiden kommer se ut - mer än drömmen - så låg mitt huvud en hel natt och googlade i den biologiska bildbanken efter den optimala klänningen att ha när portarna slås upp. Det kallar jag att prioritera helt rätt.

2008-09-25T10:26:00.001+02:00

"Braking Dawn"? Jajemän.

Äh, ni vet vad jag menar.

Även norrmän läser om Lisbeth och Bella

2008-09-24T15:03:00.004+02:00

Jag var i Oslo igår, pretty pretty Oslo. Dessvärre var det bara ett snabbt-in-snabbt-ut-besök, men lite hann jag se i alla fall.

På väg ut till flygplatsen (jag vet, det är gräsligt illa att flyga den korta sträckan) stoppades jag av några som ville ge mig lite krim. Deckare alltså. Åh vad roligt, sa jag, jag har aldrig läst på norska förut. Sen tog jag mig en titt på bordet*: Stieg Larsson och Liza Marklund. Nämen, nä. Dessutom var man med nödvändighet tvungen att bo i Norge för att få bli medlem, för javisst var det en bokklubb. Ingen norsk krim för mig alltså.

En snabb vända in på en av alla bokhandlar på flygplatsen visar att man läser Stephenie Meyer även i Norge. I tre länder av tre besökta under september månad, med andra ord. Ingen bokjuv såg jag dock.

Och vad är det med flygplatser som gör att man (ja, jag i alla fall) tappar alla hämningar? Jag struttade glatt ut ur flygshoppen med en hel påse smink. 804 kronor. Norska kronor. Ja, ja - jag ser ut som Charlotte Perelli idag (äh, vid närmare eftertanke kanske det inte är en komplimang?) men 804 kronor? Norska? Phu.

Köpte ju Braking Dawn (för att fortsätta min Stephenie Meyer-blogg) i förrgår. Kunde inte hålla mig, utan bröt ryggen på vägen hem. Halva läst, och jag måste igen undra: är hennes senaste så mycket bättre, eller är det jag som har vant mig? Längtar hem och få fortsätta min frenesi.

*Först skrev jag mordet. Så festligt.

Pytt-i-panna-läsning

2008-09-22T13:29:00.003+02:00

Jomen jag var ju sjuk (det har inte undgått någon förmodar jag) och lite vek. Men om man sover sisådär 22 timmar i sträck så vill inte hjärnan stänga av efter det. Då kan man försöka orka roa sig med att göra det jag gör helst, nämligen läsa. Det är enda fördelen med att vara sjuk. Med nödvändighet bara lätta böcker (sett i gram) så att de går att hålla dem upprätta trots feber och ajskap.

* Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Men mamma, visst måste jag ha läst Muminböcker förut? Det är ju så bekant? Ett kärt återseende då. Och jag gillar, oj vad jag gillar. Ska genast ta mig an de nästkommande.

* Simtag av Jessika Berglund. Fin fast lite väl sprasmakad för den här mer ordrika Jessican. Dock perfekt sträckläsningsbok som samtidigt fick vara min fira in september-bok. Höstkallt vatten! Sista värmen på en klippa. Jo, fin. Och köttig i sin sparsmakhet.

* Fåglar i förorten Joar Tiberg. Minns ni när jag var på bibliotekets utförsäljning? Då slank den här med, mest för att den lovade Finnskogen som jag har speciella band till. Fina små vardagsbetraktelser om fåglar och livet. Och indien!

Men så när krafterna återkommit litegrann och armarna kändes starka nog återupptog jag förhållandet med Bella, Edward och Jacob. Och tjoff pang bom! Tre böcker tog det men NU med EN kvar är jag ju lika förälskad. Kanske inte i Edward eller Bella eller Jacob men i Meyer-land. Hade jag bara vant mig, eller var Eclipse bättre skriven än de föregående två? Var den något mindre könsrollsuppdelad (nja, kanske inte. Vid ett tillfälle när Bella varit med om hemskheter kommer hon hem och lagar pappans mat, innan hon åker igen. Och inte är det middag till dem båda utan genomgående "Charlies dinner". Läskigt.) Men oavsett detta som diskuterats till döddagar, och som vi alla är så medvetna om: my god vad jag längtar efter Breaking Dawn nu. Som dessutom hunnit komma ut i storpocket redan. Yay!

* Ingen bokmässa för mig, och jag är så jäkla ledsen för det. Det har varit lite mycket som de säger och det extremt tråkiga beslutet fattade jag i morse. Gråter lite över det. Men, det ger mig tid att faktiskt ha en möjlighet att hinna läsa Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates som är nästa bokcirkelbok. Och så kanske jag hinner med några snabbesök i Forks, dessutom. Fast det är i Göteborg jag vill vara - precis som ALLA andra. Bu för mogna beslut.

London: Madonna, Wicked, böcker

2008-09-21T10:51:00.004+02:00

Å, stackars eftersatta blogg. Jag vet ju nästan inte var jag ska börja, eller fortsätta för att vara petig.

Men jag kanske ska börja med Madonna? Jo, jag tror jag gört, jag börjar från början. En dödssjuk Jessica åkte iväg till London. Alltså verkligen, dödssjuk. Snuva, värsta grejen. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle behöva sälja min biljett. Nåja, några gröna och gula piller senare, kombinerat med pepptalk och näsdukar så var nej inte längre ett alternativ.

Tack. Gode. Gud. För. Det.

Så fruktansvärt bra! Jaja, hon sjunger ju inte något vidare men en väloljad dansmaskin är hon. En dansmaskin med leksaker i form av ljus, grunkor och naturligtvis de andra dansarna. Och 74 000 människor som sjunger med gör ju sitt till.

Bäst: Alla gamla låtar! La isla bonita, Vouge och Like a prayer. Eller kanske när hon hade klätt ut sina dansare till forna tiders Madonna. (Jo, jag vet, jag går retro. Men jag har inte lyssnat på Mads de senaste tio åren, så jag är glad över vad jag får).

Roligast: killen bakom som uppenbarligen också hade väntat sedan 1987. Varje gång Madonna rörde sig (hela tiden) skrek han "Oh My God" så det ekade över stadion. Och han kunde varenda ord i alla sånger. Yay!

Tråkigast: Att inte Robyn dök upp. Vi var inte de enda som trodde hon skulle vara uppvärmning, men nope. Ingen Robyn. I stället fick vi lyssna på nån slags housemusik (å, jag blottar min okunskap nu är jag rädd) och vänta på Madonna i fyra timmar. Ont i fötterna innan konserten ens börjat, någon?

Jag ska inte trötta er med att göra om detta till en resedagbok, men:

* Böcker. I London läser man Boktjuven och Stephenie Meyer. Precis som här. Jag gick lite överstyr och inhandlade massor med litt. För det är ju så himla billigt och så sjukt bra utbud. Foyles rekomenderas varmt. Liksom faktiskt HMV där jag förutom att köpa hela Carnivale hittade massor av Murakami för tre-fem pund.

* Teater. Ahmen, alla som gillar Wizard of Oz måste läsa Wicked. Samma värld, samma Emerald City och samma Wicked witch of the West. Bara det att den är ur häxans perspektiv. Och har man läst Wicked (eller om man bara älskar Wizard of Oz) så måste man, om man har möjlighet gå och se Wicked. Fy fasiken så bra! Gregory Maguire har tagit flera gamla berättelser, bland annat Askungen, och skrivit om dem ur någon annans perspektiv. Läs! Se!

* Mat. Jo, det där med att vara vego ställer ibland till problem. Försök hitta något vettigt att äta i Paris, till exempel. I London är problemet det omvända: det finns för mycket att välja på. Är man van vid att alltid vara hänvisad till det enda vegoalternativet på menyn kan det vara överväldigande att befinna sig på en restaurang med sex veganska efterrätter, till exempel. Så är London. Investera i en vegetarisk London-guide (det finns en uppsjö) för att hitta rätt.

Det ena och det andra: Mumin, Simtag och geniet Jan Stenmark. Plus ett kort ps om Boktjuven.

2008-09-09T15:04:00.003+02:00

Blogginlägg i feberrosig punktform:

* Jag har drabbats av den där dunderförkylningen som alla andra också verkar drabbats av. Håller mig således hemma, och tycker synd om mig själv.

* Köpte igår Jan Stenmarks Du & jag. Fnissade hemskt i butiken, men nu får den mig inte ens att le. Esom Stenmark är ett geni skyller jag allt på förkylningen.

* Utlovade kritik av Boktjuven. Den uteblir. Jag levde i villfarelsen att den var upprepande. Slutet förlät den eventuella fadäsen. Jag älskade (se mitt tidigare inlägg och på ungefär 3000 andra bloggar).

* Simtag av Jessika Berglund slukades, sträcklästes i morse. Inte säker på att det var så smart: bokliga bad i mörka sjöar och verklig feber kan leda till mardrömmar. Kan inte säga ngt om den ännu dock, den är bokcirkelbok och får inte bebloggas innan möte.

* Nästa möte i bokcirkeln är i morgon, men jag kan inte vara med. Blä. Eller jag klagar inte så mycket esom uteblivandet beror på att jag måste passa superdupertidigt flyg till London, där Madonna och kompisar väntar. Men jag vill ju inte byta bort nåt, inte ens gott mot gott.

* Tänker nu sova ytterligare ett tag och sedan läsa Trollvinter eller Trollkarlens hatt. För jag har ju aldrig läst Mumintrollen. Sant och galet. Gav dock en hel hög av kapitelböckerna till vackraste systerdottern Lilla O på dopdagen (aldrig för tidigt att påbörja biblioteket, inte sant) och planerar högläsa dem för henne när hon är lite äldre. Men då måste jag så klart ha läst dem först själv.

* Ja det är synd om mig. Presenter mottages tacksamt.

Ännu ett blogginlägg om Bella och Edward

2008-09-07T12:42:00.003+02:00

Jo, jag gav mig på den där andra Stephenie Meyer-boken också, New Moon. Här är det en övergiven, krossad, Bella som ältar och ältar och ältar och jävlar vad hon ältar, sida upp och sida ner. Givetvis är det Edward som är orsaken till det. Givetvis är det en man - en pojke - som räddar henne ur den känslomässiga misären, givetvis är hans fysiska attribut allt (Jacob Black är a) gigantisk b) kokhet (alltså inte som i "han är så het" utan som i "han kanske har feber" c) utrustad med ett solskensleende som lyser upp hela den regniga småstaden.)

Mellan Bella och Jake, precis som mellan Bella och Edward i den förra boken, frodas missförstånden. Han ska vara hennes bästa vän men de pratar inte med varandra. Tröttsamt! Och den sexuella undertonen är inte trovärdig, monstren (vampyrer och andra) är inte läskiga och det är bara massa släpande på den stackars Bella.

Allt detta och mycket annat har avhandlats i bloggosfären den senaste tiden, jag tänker inte ta upp mer tid med detta. Mer än en stilla undran: Varför misstänker jag att jag kommer läsa även den tredje och kanske till och med den fjärde delen vad det lider? Där har vi det verkliga mysteriet. Skräp, men läsvänligt skräp. På samma sätt som om man köper lösgodis (vilket man ju inte gör för hello road till vinterkräksjuka) eller en färdig blandgodispåse dårå, så finns det alltid en andel äckelgodis, men de slinker alltid ner. Någon som på allvar äter en påse Gott och Blandat och verkligen slänger de äckliga laktitshjulen? Nej, jag trodde inte det. De slinker ner.

Åh, en sak till: om ni vill ha hetta (som i "han/hon är så het" inte feber), spänning, kärlek, drama, svarsjuka, tonåringar, vampyrer, häxor, demoner, varulvar, smart dialog, vardagsproblematik, humor, spänning, tårar... ja, allt som Meyerserien aspirerar på att vara och mycket mer och dessutom med intelligens och finess så rekomenderar jag (tralla-la, IGEN) Buffy. En del ingredienser överensstämmer, precis som i havregrynsgröt och havreflarn - det betyder inte att det är samma sak. Alls. Basta.

Boktjuvsrecykling och parallellspår

2008-09-07T10:28:00.008+02:00

Nej vet ni vad, Vindens skugga fick jag lova att avbryta. En Dan Brown, eller en Paulo Coelho i kanske någon nedtonad skärpa. En Gabriel Garcia Marquez utan det övernaturliga, men med alla de tröttsamma vindlingarna.

Istället hänger jag mig, mitt i feberdimman, ty även jag vaknade i morse nysig och yrslig, åt Boktjuven av Markus Zusak. Både Helena och Ka här
och sedan här och såklart Alwida, och säkert flera som jag inte sett, har skrivit fint och sant om boken. Så egentligen finns inte så mycket mer att säga.

Eller jo! Såhär i drygan halvtid måste jag ändå beskriva varför jag gillar den så mycket, och knycker således min kommentar nästan utan redigering från Gröna rummet (Ka fick jag tjuva, förlåt, låna boken från, så dubbeltack!) Kanske skulle den rutinerade bloggaren sparat sina tankar till sin egen blogg och sen kommenterat. Inte jag, jag reagerar och äh, det är ju en ankdamm ändå, inte sant.

Men hallå, om boken nu då!

Såhär: Gillar att berättarrösten - Döden! - plötsligt säger stopp och belägg, nu måste jag avslöja något som händer först senare. Jag gillar alltid när det är bilder och krumelurer i böcker (har det kommit starkt på senare tid? Bilder i roman-romaner? Som i Extremely Loud and Incredibly Close av Safran Foer, eller Atmospheric Disturbances and Other Sad Meteorological Phenomena av Rivka Galchen och i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl? (Boktjuven skiljer sig från dem genom att den inte har en helt omöjlig titel som de andra tre!) Kommer ni på fler exempel där krumelurandet funnit sin väg in i och genom böckerna? Förlåt två stickspår i ett), och jag gillar ordlekeriet (regnrockad!). Jag är också oerhört förtjust i hur de olika personerna samspelar med varandra. Porträtten är ganska platta, men lyfts genom hur de interagerar. Fint, fint.

Och, jag tror att ett välkänt tema är nödvändigt för en så lekfull bok. Minns, återigen, Jonathan Safran Foers lekfullhet kring 11 september. Det hade blivit för svårt att ta till sig Boktjuven om den handlat om något lika hemskt som inte hade de välkända koderna. Nu vet vi alla vad den gula stjärnan symboliserar. Därmed inte sagt att det inte behövs romaner, filmer, skildringar även om allt annat som hänt - och händer. Och från båda sidor. Jag är säker på att det finns, det är bara det att det aldrig når oss. Därför är en bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie extra viktig. Den visar att böcker om andra katastrofer och misärer än de allra vanligaste också kan bli bästsäljare.

Åh, Boktjuven får uppenbarligen mig att dra paralleller till många andra verk. Mitt första reaktions-SMS till bokutlånerskan handlade om Godnatt Mister Tom. Något med färgen i boken kanske, plus att det lilla flickan, huvudpersonen, ju skickas i väg till främlingar under just andra världskriget. Och åh, igen, det är ju kanske just igenkänningen - soundet - man vill ha? Soundet och krumelurerna.

Hoppla, ibland är mina fullständiga bloggrapporter om de böcker jag läst kortare än den här halvtidsrapporten, som dessutom ursprungligen var en kommentar.

Återkommer, då med kritik! (Se, jag kan också behålla saker för mig själv).

Hösttermin

2008-09-05T08:58:00.004+02:00

Jo, vi inledde hösten igår: soffan på plats i det nymålade vardagsrummet (bokhyllornas frånvaro ger en viss tomhet i rummet dock), jag och A på plats i soffan (han med Människohamn, jag med Vindens skugga), temugg, kattspinn och som grädde på moset en sprakande brasa. För trots att sommaren bjudit på både regn och rusk och att alla attribut varit på plats även i juli, så är det inte samma sak när det är ljust ute. I like läsa när det inte går att se ut.

Trivsamt värre, även om A läste den bättre boken av oss två, helt klart.

Bokinspiration

2008-09-04T09:29:00.003+02:00

Min föräldrar har varit på Irland och som sig bör fick jag ett vykort. Men inte vilket vykort som helst. Första raden på baksidan lyder "Varför tänker man på Jessica när man ser ett sådant här kort?" En retorisk fråga naturligtvis ty framsidan täcks av ett collage av irländska författare; bilder på Joyce, Moore, Synge, Wilde, Swift, Kavanagh, O´Casey, Behan, Yeats, Shaw, Stoker och Becket. Två observationer: Irelands Writers (som rubriken lyder) är bara män, och jag har inte läst på långt när alla. Men oj så fint kort, och ett utmärkt bokmärke! Kanske ska jag laminera det, till och med.

Ett citat kanske kan vara på sin plats. Inte av Wilde eller någon av de andra irländarna utan av Carlos Ruiz Zafón i den bok jag började på i morse, Vindens skugga:

"Efter en stund slog det mig att innanför varje bokomslag öppnade sig en oändlig värld, och utanför de där väggarna lät människor livets kvällar rinna bort på fotboll och radioföljetonger, fullt nöjda med att inte se längre än vad näsan räcker."

Undrar vad han säger om ljudböcker i löpspåret? För i kväll är det dags för mig att snöra på mig de mest fjädrande skorna igen. Livet rinna bort? Nja, snarare tvärt om.

Glädjeyttringar (spontana).

2008-09-03T16:14:00.003+02:00

Men hörrni! Jag har ju helt förbisett. Det är ju SEPTEMBER! Den attraktivaste av alla månader (tätt följd och ibland omsprungen av oktober. Metaforiskt, i kalendern kommer alltid september först).

Äntligen, jippi! Åh, bara tanken på krisp. Hög luft. Halsdukar. Tweed (damn att det är av ull, men sinnebilden!). Stövlar. Höstlöv.

Åh, måste genast uppdatera tesortimentet. Och borde de inte släppa Blossa 08 snart?

Höst, höst, höst, höst! Dansa runt i virvlande löv. Yay! Eller: jag menar så klart springa runt i virvlande löv. Inte konstigt jag kände för att börja springa just igår!

Nu eller aldrig!

2008-09-02T13:54:00.002+02:00

Jo, jag vet. Det är ju så jag funkar. Och det är kanske dumt men... Äh, jag provar, jag outar mig även här som jag precis gjorde runt lunchbordet: jag ska börja springa. Har varit en ganska flitig motionär i perioder: yoga, boxercise, favoriten body pump, hopp-och-skutt i diverse former, långprommisar, simning, styrketräning och nu senast - och fortfarande - roliga, roliga Wii Fit.

Problemen när det kommer till min träning är två; dels att jag inte är så uthållig, dels att jag flyttat till landet där det baske mig inte finns några gym. Uthålligheten får jag väl jobba på men hela landet är ju fyllt av fina stigar. Wii Fiten (eh, bestämd form?) fortsätter jag naturligtvis med - det är det roligaste någonsin, vem vill inte höra att "Your posture is fantastic" av en väldigt posh, brittisk datorsnubbe? "Your body seems to be swaying a bit" får mig bara att försöka ännu lite till. Det funkar! Men, och här har vi det stora problemet: min kondition har försvunnit helt. Naturligtvis beror en del på att jag inte promenerar genom fyra stadsdelar på väg till jobbet längre, utan tar bilen till pendeln varje morgon. Att flytta till landet betyder inte mer röra sig, om någon trodde det, utan mindre. I stan knatade jag ju överallt. Nu knatar jag bara om jag bestämt mig för att knata.

Så, vad fick mig att bestämma mig? Jo, igår var jag sen och fick springa från bilen till pendeln, förvisso en uppförsbacke och två trappor, men ändå. Flämt! Flås! Pust! Sjukt pinsamt. Dessutom tyckte jag hela dagen att jag hade så fula kläder på mig. Så fula att jag på vägen hem beslutade mig för att köpa nya. Och väl i provrumssbelysningens kranka sken insåg jag att: det var inte kläderna som var fula - det var ju jag.

Så, nu har jag bestämt mig. Redan om några timmar ska jag spänna på mig springpjucksen och sportbehån och ge mig ut. Inte springa kanske, med en gång, men i alla fall gå jävligt fort. I min självbild ligger nämligen att jag är en löpare. Det tilltalar mig så oerhört. Friheten! Ensamheten! Bara musiken och blodet som pumpar, rytmiska steg mot grus. Jovisst, jag ser det framför mig.

Min mest löparinitierade kollega rekomenderade mig att prova fem gånger för att göra det till en vana. Det ska jag. Och så sa hon att jag borde anmäla mig till ett lopp (tävlingsmänniska som jag ju är), kanske Vårruset. Kanske är det så uthålligheten kommer fixas? Allt jag vet är att jag är så galet pepp just nu!

Födelsedag!

2008-08-28T10:54:00.002+02:00

I morgon fyller Sapere Aude tre år: hurra hurra! Jag kommer dock befinna mig en bit från internätet så jag passar på att gratulera mig och min blogg redan nu. En återblick ger ett visst förändringsflöde. Från privat och politik till böcker. Kanske fortfarande privat. Kära vänner har jag fått tack vare bloggeriet: den fantastiska bokcirkel jag känner mig så jävla tacksam över att få vara en del av. Bara en sån sak gör det ju helt värt att spilla sina inälvor och vrida blodet från stenen för att komma fram till en tanke. Därför är det naturligtvis upprörande, förskräckande, förfasande, att jag så sällan gör just det: spiller mina inälvor och visar resultat i form av blod. Jag är en ganska dålig bloggare. Men en ganska lycklig dito, och kanske är det det som räknas? Om framtiden vill jag inte sia, kanske hinner bloggen fylla fyra, fem och rentav sex innan jag lägger av. Just nu säger jag i alla fall hurra äver den tid som varit!

2008-08-21T10:48:00.000+02:00

Tillfälligt avbrott. Men jag är tillbaka snart, okej?

Opp som en sol

2008-08-15T10:08:00.002+02:00

Jag var på så galet bra humör: Höstsol! Fredag! Bästa planerna! Träffa familjen i helgen! Livet!

Och så öppnade jag inboxen och så var jag på ett möte och så envisades jag med att gå in på kvällstidningssajterna (som om DN inte skulle räcka) och där är det krig och djurmisshandel och orättvisor. Nu har jag ont i magen och vill bara gråta.

Den upp-och-nervända världen

2008-08-13T11:46:00.003+02:00

Insåg precis att jag kom tillbaka till jobbet från semestern en dag för tidigt. Egentligen börjar jag visst inte förrän i morgon. Hur är ett sådan misstag ens möjligt?

Och Ghost Story då, måste väl alla undra över. Hur var den? Blev jag så där skitskraj som jag hoppades? Nej, jag blev ju inte det. Trots att jag verkligen gillade den och verkligen ville så infann sig aldrig den där känslan. Jo, vid ett tillfälle när jag dragit med mig filten och kudden och boken ut i hammocken, och det regnade och jag låg med ryggen mot världen. Då trodde jag mig plötsligt vara bevakad. Men det gick snabbt över. Kanske borde jag sträckläst den, jag misstänker att mitt ströläsande är en av bovarna i det misslyckade läsdramat. Så nu är goda råd dyra: vad göra?

Våldtäkt och romantik, Katrine Kielos ömsom-fakta-ömsom-roman läser jag just nu, och jag får enligt bokcirkelregel inte blogga om den förrns efter mötet den ska diskuteras på (nästa vecka) men en sak kan jag säga: den är läskigare än Straub.

Ellen Ripley och Buffy: gemensamma nämnare. Och ett feministiskt tal av Joss Whedon.

2008-08-06T09:09:00.006+02:00

Eftersom jag ofta rör mig i kretsar som sätter populärkultur högt på skalan om vad som tillhör allmänbildningen har jag fått mången "Är det sant?" och rynkade ögonbryn när jag avslöjat att jag inte sett Alien-filmerna. Men nu, gott folk, tack vare en otäck släng av någon magbacillusk, kombinerat med ett sällsynt dåligt sommarväder, har det äntligen blivit åtgärdat.

Eller äntligen och äntligen... Jag tror att jag hade uppskattat filmerna om jag sett dem när jag varit yngre, innan jag blev blasé och allt för van vid välskapade monster. De tre första filmerna har ju ingen vidare standard, tekniskt, med dagens mått mätt, och jag blir bara sur på brus, rinnande vatten överallt och att bilderna ska filtreras genom skeppens kameror som ska ha dålig täckning. Dessutom tycker jag att storyn i tvåan och trean är väldigt, väldigt tunn. Den första var fin, jag gillar att den är så tyst, och kan ha överseende med maskerandet. Fyran tyckte jag var bättre än de tre första, både tekniskt och storymässigt. Kan bero på Winona Ryder, men jag tror inte det. Hur förälskad jag än må vara i henne i Reality Bites så köper jag inte henne här. Inte heller är det peripetin, som väl är ganska töntig ändå? Fyran vinner i min bok på dess oväntade känslighet.

Så nej, Alien är inte en favorit, men jag är glad att jag har sett den ändå. Ni vet, allmänbildning etc. Och, Ripley! Jag älskar starka kvinnokaraktärer som inte först och främst är kvinnor. Likt Buffy är hon inte hjältinna utan rätt och slätt hjälte. Att Ripley är kvinna görs det förvisso en del väsen av - sexistiska kommentarer haglar, speciellt i fyran faktiskt, men det görs ju en poäng av att det inte betyder något. Och därför blir jag inte förvånad när jag ser att det är min idol, skaparen av just Buffy, Joss Whedon, som står för manuset (visserligen hävdar han att Jean-Pierre Jeunet förstörde manuset med sin regi, men något spår av andan borde ju finnas kvar).

Joss Whedon är alltså mannen som håller detta tal. Se, lyssna och lär, och gläds över att feminismen finns överallt. Nog jävlar ska vi väl kunna vinna?

Liten mulen rapport

2008-08-04T11:07:00.002+02:00

Men, vad är detta? Har min semesterhjärna segat ner sig totalt, eller vad beror det annars på att det tar sån evinnerlig tid att göra allt? Läsa är bara ett exempel, jag läser tjugo sidor och sen ooorkar jag inte mer. Sover en stund, eller kanske plockar lite. Vanligtvis är min uthållighet större än så här, mycket större, men nu är det som att jag bara klarar saker i små, små, portioner. Ghost Story är ju verkligen blodisande, men inte ens det kan få mig att ligga vaken natten igenom. Den här semestern har varit i säng tidigt (och upp tidigt, det gillar jag ju i och för sig mycket), men när kommer energin? Hallå, energin, du har en vecka på dig nu innan döden i skepnad av j-o-b-b-e-t kommer och tar mig. Hade sett fram emot en räcka läsliga dagar, med skutt i benen och energiskt packande av hemmet, men nope. Trött, fortfarande så jävla trött.

Livet på landet

2008-08-02T09:34:00.004+02:00

Gårdagens mesiga solförmörkelse följdes av hagelstorm (mitt i blåbärsriset, pang träff i pannan, i 27-gradig värme), en padda (jaja, det är kanske inte Magnolia, men ändå), blixtar och dunder, skyfall. So, whats up? Nåt måste väl det knasiga vädret betyda?

Förresten, inte bara 34-åringar gillar hammocken. Min två och en halv månad gamla systerdotter på besök gillar den också. Bådar gott.

Naturligtvis ger de regntunga skyarna ett ypperligt tillfälle att ligga i nämnda hammock och läsa ut Peter Straubs Ghost Story. Om inte nämnda systerdotter pockar på uppmärksamhet så klart. Syster är på möhippa och barnets far och A kan roa sig själva.

Inget besök vid prideparaden, således. En dag om året saknar jag vår innegård på Mariatorget och det är idag. Vi brukade samlas och dricka vin där tills motorcykelbrummet och sambatakterna och discomusiken nådde våra öron. Då gick vi ut och gladdes. Livet på landet må ha många fördelar, detta är en av väldigt få nackdelar.